GUVERNANTEN
CELIAS MINNEN.
AF
FÖRF. TILL GRANRISKOJAN.
„Kom så en annan kärlek. Den började så tyst och småningom, som nattens stjernor tåga fram. Först ser man blott en här, en der; men oförmärkt de vexa till i glans och antal, tills de fylla hela fästet„.
Helsingfors.
Finska Litteratur-Sällskapets Tryckeri, 1852.
INLEDNING.
I en båt på Mallasvesi.
Sjön Mallasvesi ligger ungefär vestsydvest i det vackra Tavastland. Förenad är han genom ett sund med Roine, hvilken, belägen nordvest om Mallasvesi, till en del ligger utom Tavastland och i Satakunda. Oaktadt de således bevisligen äro tvenne, hafva de dock af en och annan (t. ex. Rühs) blifvit ansedda för samma sjö, hvilken omständighet kanske härleder sig deraf, att de nästan alltid nämnas på en gång. Uti denna namnkombination ligger mycken smak: Roine och Mallasvesi. Roine klingar grannt, nordiskt, konungsligt; Mallasvesi ljuder italienskt, sydländskt, qvinnligt. Den starke är den svagas stöd; Roine är maken, dess maka är Mallasvesi.
För denna gång lemna vi Roine i dess värde.
I en vik af Mallasvesi gungar en båt. Dagen är vacker — det är i Juli — men hvad man kan ha emot honom är ett särdeles qvalm; luften är icke rätt genomskinlig, ty himlen har redan många dagar varit molnfri och solrök har börjat uppstå.
Årorna i båten föras af tvenne unga flickor. Af deras rodd kan man se, att de icke äro särdeles vana vid denna motion; de tyckas göra det blott på lek.
Vet en tjuguårig läsare någonting mer romantiskt, än då tvenne unga flickor, vackra och välvexta, alldeles ensamma föra årorna och med ett visst koketteri söka dölja sin ovana, när härtill kommer, att de gunga på en den skönaste vik en sakta sommarafton? Måste icke en sådan tjuguåring medge att taflan skulle förlora i behag, om äfven hans älskvärda person funnes i båten?
Hvad dessa flickors utseende är behagligt och ändå så olika! Om den ena kan man ana att hon uppvuxit på den ädla landsbygden ... så fria och obesvärade äro hennes rörelser. Helsa, helsa står att läsa i den friska blicken, i den välvexta, men fylliga gestalten. Oskuld och frid tyckas bo under hennes barnsligt skälmska miner. På första ögonkastet finner man att hon icke är en qvinna med anlag till att forska i det sublima, att hennes fantasis vingar icke bära särdeles högt, men man finner äfven att naturen gifvit henne en ersättning, som innefattar qvinnans älskvärdaste egenskaper: godhet och ömhet ... icke denna sorts godhet, till hvilken man kan komma genom arbete, utan en sådan godhet, som — naturen gifver. Anna Degerberg är således en af de qvinnor, hvilka man icke egentligen kan skänka en eldig och fantastisk kärlek ... de skulle dessutom icke sentera en sådan; hon tillhör den klass af qvinnosjälar, hvilka, goda och ömma, man så lätt kan fästa sig vid och hjerteligen hålla af.
Den andra unga flickan, Celia Ina Wärn, lockar dock ögat bort ifrån dina blonda hårflätor, Anna Degerberg, till sina mörka, ifrån dina blåa, ömma ögon till sina dunkla. Huru kunna gråsvarta ögon behaga mera än de beprisade blå! Det inre lifvet är det, som gör det; känslan och fantasin i förening bilda ögats lockande behag ... och färgen gör intet.
Celia är till vexten späd och fin ... det är en fin orangeriblomma. Hurudan månne hennes själ vara, månne lika svag, späd och fin? Fantasi bor der, känsla äfven, men månne styrka?
Vid det de nu gunga i båten, tyckes Anna vara en frisk nordisk planta, van vid klimatets alla nycker, Celia en söderns blomma, lockande och tjusande, men flyttad hit till norden, osäkert om för att lefva, osäkert om för att dö.
Hemma från så olika trakter, märk dock, huru de båda blommorna vänskapsfullt böja kalkarna mot hvarandra, huru de skänka, den ena åt den andra, sin vällukt, sin doft. Söderns blomma har deraf mer, men nordblommans doft är af annan art, och deraf kommer att söderns blomma är lika öm för nordens blomma, som nordens blomma är för söderns.
Annas och Celias rodd, i hvilken de först inlagt en viss bravur, en viss täflan, började småningom alltmer att gå dåligt, ja den liksom efter öfverenskommelse tvärstadnade. Anna, som satt närmare fören, betjenade sig af sitt läge och årornas hvila, samt vände förmedelst en skicklig manöver Celia att sitta midtemot sig. Celia, låtsande icke vara nöjd härmed, höjde ett förebrående finger, men Anna föll henne om halsen och kysste henne. Efter en liten paus sade Anna: — vet du, Celia, hvarföre jag ställde så till, att du kom att sitta på den sidan af brädet, som är åt mig till. Jo ser du Celia, jag vill läsa i dina ögon, om du håller af Anna. Hvad jag har att säga, kanske vore det bäst osagdt; men jag skulle då vara falsk emot dig, som jag håller så mycket af. Säg Celia, ångrar du dig redan, att du kom ifrån Helsingfors, för att begrafva dig här på landet och ha ingen annan att umgås med än — Anna, som är en sådan landtflicka och alldeles utan bildning? Svara nu, Celia, men minns att jag dervid ser i dina ögon.
Vänligt, men nedslagen svarade Celia: — huru orättvis, Anna! Hvem har jag i hufvudstaden, som jag så värderar och håller af som dig? Du är min vän, Anna; säga icke mina ögon detsamma?
Åter kysste Anna sin vän och hon sade: — tack min Celia, du snälla, tack. Jag är så glad nu, att jag tycker denna vik vara för trång; skulle vi icke försöka ro litet ut? Ser du huru spegellugn Mallasvesi nu är?
Med en blick, som antydde att hon visst var lysten att komma ut på sjön, men ändå äfven litet rädd, svarade Celia: — ja visst är sjön lugn, men se hvad himlen är grå, jag försäkrar, himlen är icke alls blå, ehuru jag icke kan se några moln. Kanske tycks ändå derföre himlen vara så grå, att han redan länge varit blå, ty när ögat tröttnar vid en färg, så ser det ju lätt en annan. När himlen länge varit grå, så tycker man också att han är blå. Lyckan är blå och olyckan är grå. Men jag skulle i alla fall ej vilja ut på sjön, ty .... jag vet ej, det är något, som trycker mig, jag vet ej, om det är luftens qvalm, eller något obestämdt inom mig ....
Detta sade hon med en viss svärmande melankoli i tonen, men Anna, som märkte detta, var icke sen att, medan högra handen hvilade på åran, med den venstra liksom litet lugga hennes hårflätor och skälmskt infalla: — du har väl ledsamt efter din Wodin, stackars Celia, det är väl detta obestämda, som trycker.
— Nej Anna, jag är visst icke som så många andra förlofvade; dem menade jag, som också älska hvarann. Förlåt mitt sjelfberöm, men jag är icke som de. Jag vet att skiljsmessa tidtals är nyttig för själen och att den, om kärleken är sann, ökar denna än mera; är kärleken åter inbillad, så är skiljsmessan äfven nyttig; hon visar oss då att en kärlek, som hastigt försvinner, icke kan vara sann. Dessutom, huru skönt är icke afskedet, smärtsamt och ljuft; och återseendet sedan, o det är ändå mera — det är en himmel. Min tanke hvilar i hoppet; jag sörjer icke öfver att vara skiljd från Edvard, ty jag tänker mig i den stund, då vi åter råkas. Men det är någonting annat, hvad månne det vara, säg Anna!
Vid det hon sade så, lade hon sitt älskeligt täcka hufvud mot Annas axel, sina späda armar lindade hon kring Annas lif. Sedan hon gjort detta, repade hon litet mod, torkade småleende bort ett par tårar, som vågat sig fram, och nu var Celia åter glad. Men Anna hade deremot blifvit nedstämd, och hon sade: — o min Celia, jag kan gråta öfver att jag icke är för dig. Vet du, nu, mer än annars skulle jag vilja ega kunskaper; i den föreskrift, jag såsom barn begagnade, står att kunskaper pryda förståndet. Men jag går ännu längre. Kunskaper ge äfven helt säkert åt känslan lif; den som har bildning och kunskaper, kan så mycket gagna, kan äfven skarpsinnigt gissa till sin väns sorger, om ock vännen sjelf icke visste förklara dem; hade jag kunskaper, så skulle jag nu kunna trösta Celia, som är min vän.
— Nej, Anna, du misstar dig, då du åt kunskaper skänker ett sådant inflytande. Jag skall kurera dig genom ett exempel. Minns guvernanten här på andra sidan viken; hon har kunskaper, skulle hon kunna trösta dig, om du det behöfde? Du skrattar. Guvernanter i allmänhet äro ett slägte, som bevisar, att kunskaper icke precis, åtminstone icke alltid, lända medmenniskor till någon trefnad. Tvertom, guvernanterna äro oftast högst tråkiga, pjåkiga, pedantiska, med löjligt öfverdrifna begrepp om det passande. Jag försäkrar, att hela deras själ och tanke går ut på det i yttre måtto passande, och efter sådana principer bilda de äfven de barn, någon åt dem anförtrott. I sitt nit att korrigera komma de lätt att misstaga sig om de fel, som behöfva korrigeras, och hvad som värre är, de misstaga sig rätt ofta om personen, som behöfver rättelse, de halka öfver den skyldiga till den oskyldiga, om blott den förra har ett smilande, förekommande sätt och vackra manér. Man kan säga om en guvernant, hvad jag engång såg citeradt, jag minns icke i hvilken bok: „hon är så sysselsatt med att putsa ljusen, att hon icke får tid att se.“[1]
[1] Dessa ord äro af Börne.
— Celia, med hvilken ifver du talar! Aldrig har jag sett dig så häftig, men du har väl orsak?
— Ja, jag har; jag har varit under tre guvernanters uppsigt, och jag kunde icke hålla af någon af dem. All oskyldig barnslighet blef bannlyst, det cirklade och stela vann bifall. Ja, vet du Anna, hade jag icke haft en så redbar far och en så om mitt sanna väl öm mor, så hade du icke din Celia ens så god och bra, som hon nu är.
— Men huru anförtrodde de dig åt guvernanter? Säkert hade de icke samma åsigter i detta ämne, som de, hvilka deras dotter sedan antog?
— Min moder sade att de guvernanter, hon hade haft, voro förträffliga menniskor, och föröfrigt visste hon nog med sig sjelf, att hon kunde genom sitt moderliga inflytande tillintetgöra allt det skadliga, hvaraf hennes barn möjligen i pensionen blefve smittadt. Min far öfverlemnade hela denna sak åt mammas omsorg. Och icke kan jag säga, att guvernanterna varit mig till någon skada, tvertom kanske till nytta, genom den erfarenhet jag vunnit. För detta har jag att tacka min älskade moder .... o, att hon så tidigt skulle lemna mig, men .... hon har det bättre nu .... min moder lade alltid i deras skefva lärdomar en förnuftig och moralisk mening, hvilken de sjelfva visst icke visste af. Nej, mig hafva de icke skadat; men så många andra, som på en gång med mig undervisades af dem och som till all olycka icke egde föräldrar med ett så flärdfritt sinne, röja nu omisskänneligt det dåliga inflytande, deras guvernanter på dem utöfvat; de röja det i stelt skick och ytlig uppfattning af allt här i verlden.
— Men den guvernant, som hemma hos er gaf dig undervisning, var icke hon dräglig?
— Jag var blott tio år då, så att jag icke just förstod att bedöma, men det minns jag, att jag icke höll af henne, och är icke det ett ganska säkert bevis på att hon ej hade det rätta sättet, ty barn ha en beundransvärdt fin instinkt i sina tycken för eller emot personer.
— Du talar om det rätta sättet; således måste du medgifva, att det är en möjlighet att ha godt sätt med barn; du måste äfven tillstå, Celia lilla, att du gör orätt i att, såsom du tyckes göra, skära alla guvernanter öfver en kam.
— Kanske att en bland tio kan vara på sin plats, säkert icke flere. Men jag för min del är så rädd för guvernanter och för sjelfva ordet guvernant, att det sista i verlden jag ville bli, det är guvernant. Jag tror, att om jag blefve det, så skulle jag genast, liksom genom en hemsk förtrollning, bli likasom de andra: afmätt i mina tankar, stel i mitt väsende, pjåkig i mina yttranden, kylig i mitt hjerta.
— Nå, men icke äro de ju alla sådana. Tre guvernanter blott har jag sett; två af dem äro åtminstone icke stela i sitt väsende eller pjåkiga i sina yttranden.
— Nej, nej; de äro då säkert i sitt väsende lösa, och kanske påflugna i sina yttranden. Likasom det sköna, så kan äfven det fula visa sig i många drägter — — — Men hör, hvad är det för rop, som från aflägsna håll komma till oss?
— Säkert från någon äng borta öfver sjön. Arbetarne ha förmodligen slutat sin höbergning. De pläga vid sådana tillfällen hurra högt, så högt, att det hörs långt, långt bort, och sedan dansa de efter fiolens takt en munter polska.
— Ack, så roligt, då måste vi bestämdt ro ut på sjön. Kanske kunna vi derifrån se folket, det trefliga, goda bondfolket, som fröjdas åt väl slutadt arbete.
Nu var Celia en helt annan, än den Celia, som, icke fri från fördom, för några ögonblick tillbaka hade angripit guvernanter. Hon var nu åter blefven ett barn; glädjen lyste ur hennes ögon.
Flickorna satte åter ut årorna och rodde så hårdt Celias svaga krafter det tilläto. Anna var naturligtvis mera öfvad, liksom äfven eljest starkare byggd, så att ett årtag af henne svarade i det närmaste emot tvenne af Celia. Båten gled dock, oaktadt den ojemna rodden, fram ut på sjön, och man kan icke måla Celias förtjusning, när de hunnit till en punkt, hvarifrån de kunde se de menniskor, som genom sitt hurrande lockat dem ut på sjön. Afståndet var nära en fjerdedels mil, men man kunde ändå se, huru ängsfolket dansade, oaktadt de från ett sådant håll sedda mera liknade rörliga punkter, eller små elfvor, än menniskor. Äfven fiolernas toner — ty de voro tvenne, af hvilka den ena höll sekund — halkade fram längs vattenytan till de glada flickorna. Anna njöt egenteligen icke så mycket af sjelfva scenen, hvilken för henne var någonting vanligt, som fastmer af sin väns glädje öfver dessa för henne så ovanliga och uppfriskande taflor. Celia hade sett månget spektakel, hört mången konsert, men knappt gjorde någon af dessa det intryck, som det hon nu såg och hörde. Ett ungt sinne, som ännu icke hunnit förstenas af stadslifvets evigt enahanda, är det mest mottagliga för intrycken af Guds herrliga, fria natur. Celia, som icke stort varit annorstädes än i städer, fann nu, att hittills en sträng i hennes själ aldrig klingat — den sträng, som klingar anslagen af naturen, dess herrlighet och prakt, dess dolda inre lif.