Mallasvesi i vrede.
Sedan de nu hvilat på årorna ungefär en fjerdedels timme, upphörde fiolernas ljud, och tydligen kunde de båda flickorna se, huru de små svarta punkterna, menniskorna, blefvo allt mindre och mindre. De gingo troligen till sin aftonvard. Anna och Celia sutto dock orörliga i båten, båda försjunkna i betraktande af den vackra trakten, sjön med sina vikar, uddar och holmar, dessa med sina löf och barrträd, sina gräsmattor och sina betande kor. En betraktare, som sett dem så, skulle bedt ödet fara varligt med deras ungdom och fägring, han skulle äfven bedt ödet förskona dem för olyckor och alla jordens sorger — detta för den skönhets skull, som bodde i deras själar.
Länge hade de sutit stumma och blott samtalat med sig sjelfva; slutligen sade Anna: — ah, Celia, jag håller af allt här omkring oss, sjön, holmarna, stränderna och — korna. Gör du så med?
— Ja, och jag ville fast vara just denna sjö, denna holme, denna vik.
— Men säkert skulle du icke vilja vara någon af dessa kor, inföll Anna skrattande efter en liten paus.
— Hvarföre icke för en liten tid, för att få se, huru de ha det — svarade Celia eftertänksamt. Derhemma har jag ofta tänkt, att det vore roligt att få för en tid vara Roland, min fars trogne hund. Han har så förståndiga ögon, och så bedjande; kanske skulle äfven han för en tid vilja bli menniska, men får det icke. Tror du ej, Anna, att djuren ha tanke och förstånd?
— Man säger att de ha blott instinkt, men hvem kan veta, huru det är i det hela.
— Jag tror att de ha förnuft, men det bor i andra verldar än vårt. Jag tror, att .....
— Men om du tror, att de ha förnuft, så måste du äfven tro på deras odödlighet. Du är en fantast, Celia.
— Ja, jag är så. Men minns du episteln till fjerde söndagen trinitatis?
— Ja, det är blott några veckor sedan den lästes, och jag lade just på minnet den episteln, emedan jag icke förstod någonting af den. Den handlar ju om kreaturens suckan.
— Ja, och om deras „förhoppning, att varda fria ifrån förgänglighetens träldom till Guds barns herrliga frihet.“ Är det icke en vink att äfven åt kreaturen är skänkt ett högre lif? ..... O, det är så dunkelt, man kan blott ana.
— Hvad vi kommit till för ett ämne!
— Ett ämne, Anna, för de största filosofer eller teologer, men icke för oss, två oerfarna flickor, som blott kunna hjelpa oss fram med vår aning ... Vi skola icke tala mera i detta ämne ... vi skola ... Men huru är det så mörkt; klockan kan icke vara mer än half nie på sin höjd?
— Kanske har tiden vikit så fort undan; vi ha ju haft så trefligt, och tiden går då så hastigt.
— Vet du, Anna, jag tycker, att himlen nu är alldeles grå, nästan svart. Se Anna!
Båda sågo upp och i detsamma bländades deras ögon af en blixt. En förfärlig åskknall följde genast derpå. Bloden isades för de tu, och instinktmessigt, krampaktigt tryckte den ena den andras händer i sina och höll dem fast der.
Ett fruktansvärdt åskväder inträffar ofta så oförmodadt, att en naturkunnig väderleksspåman knappast tio minuter före utbrottet kan förutsäga det. Ovädrets ankomst bådas icke af något svart moln vid horizonten, icke af något aflägset thordön, utan, såsom en ishinna lägger sig jemnt öfver vattnets yta, likaså samla sig de elektriska dunsterna till en öfverallt jemn molnhinna och insvepa oss ögonblickligen i mörker, hvilket dock snart belyses af granna, bländande, blodröda blixtar. Då märka vi, att vi hafva åskan öfverallt omkring oss, liksom öfver våra hufvuden, och att faran är stor.
Ett sådant fenomen inträffar vanligast efter långvarig torka. Den de första dagarna så klara och blå luften blir småningom mindre genomskinlig, hvarefter dunsterna öfvergifva jordens yta. Till slut, sedan naturen i sin smygande gång hunnit förbereda allt till sitt uppror, bryter hon på en gång lös, och det helst om aftonen, emedan vattenpartiklarna då, till följe af svalkan, lättast kondenseras till moln.
Så hade äfven det oväder uppkommit, som nu hotade att i hafsfruns kalla famn lemna Celia och Anna, ty det var icke blott åska och ljungeld utan ock storm, som gisslade förfärligt, och, kommande än härifrån än derifrån, dref den lilla båten hit och dit. Anna visade dock vid detta tillfälle en beundransvärd rådighet och skicklighet. Hon satte sig vid styret, höll med ena handen roderpinnen, med den högra dels rodde, dels hopade hon. När nu någon stor våg kom, så ställde hon så till att hvarken styrbords eller babordssidan tog emot vågen — hade det en enda gång händt, så hade båtens kantring varit oundviklig; i stället klöf fören böljorna och sålunda dref båten med rodret förut.
Oaktadt sin, sträng påpasslighet fordrande post, hann dock Anna fråga Celia: — faran är stor, Celia; äro vi beredda att dö nu?
— Ofta har jag önskat att dö ung, men nu, när döden är nära, nu, ack, önskade jag lefva. Visst tror jag, att Gud af sin nåd skulle skänka oss salighet, men mina tankar hänga dock ännu mycket vid jorden, vid slägt och vänner och — Edvard. Och vet du .... en glad aning säger mig att vi lyckligt skola nå stranden.
— Äfven jag har samma aning; jag kan icke förstå att vi skulle omkomma här.
Åskan dånade nästan oafbrutet, oaktadt mest i enkla slag; blixtarna korsade hvarandra; sjön häfdes i svart och hvitt, i förskräckliga vågor; båten häfdes efter vågen, men de unga flickorna buro de förklarades anleten. Vore jag målare, skulle jag välja sådana taflor.
Och dessa flickor, ändå hörde de icke till deras antal som likgiltigt och dödt afhöra åskans slag; hade de varit under tak och i större säkerhet, så hade de genom en lindrig fruktan visat sin qvinnliga älskvärdhet, men nu, när faran var mångdubbelt större, när döden gapade på dem från hvarje blixt, hvarje våg, nu spändes deras själskraft; nu visade de, af hvilken styrka den späda qvinnliga naturen stundom kan vara mäktig. De räddes icke.
Snart uppstod äfven ett störtregn, som hastigt genomdränkte deras sjalar och tunna klädningar, samt hotade att fylla båten. Celia, hittills overksam, började nu i sin tur att hedra sig. Som i båten icke fanns något öskar, tog hon sin hatt ifrån hufvudet — lyckligtvis hade hon icke lydt Anna, som rådde henne att i likhet med sig blott binda en sjalett om hufvudet — och nu betjenade hon sig af hatten till öskar.
Detta regn, hvilket tycktes föröka faran, minskade den i sjelfva verket, ty derigenom blef stormen mera regelbunden och fick en viss riktning. Båten, hvilken hittills drifvit omkring ett ställe, började nu att raskt drifva emot — hemmet. Anna, som märkte att stormen blifvit regelbunden, gjorde nu en rask svängning och i full förlig vind styrde hon till den udde, som bortskymde viken. Nu hördes ångestrop ifrån hemmets strand — det var ifrån en båt, hvilken sökte komma ut åt sjön, för att om möjligt rädda de båda flickorna, men emedan stormen var för stark, kunde denna båt icke komma det ringaste fram. Anna och Celia svarade med ett gladt „hollah! Vi komma straxt. Varen icke rädda!“ och icke många minuter derefter nådde de redden, och sprungo, som om de fått vingar, till det ställe af stranden, som var i jemnbredd med den båt, hvilken skulle rädda dem. Då styrde båten äfven emot dem, och ut ifrån båten hoppade Annas far och omfamnade sin dotter och Celia med den hänryckning, som den saliga stunden bjöd. Strida glädjetårar greto de tre och skyndade upp till herrgården, der de välkomnades af Annas moder och syskon på samma sätt.
Inga obehagliga följder hade i öfrigt vikingatåget (så kallades flickornas äfventyr af kaptenen, Annas far); tvertom tycktes hafsfrun ha skänkt dem en del af sina rosor. Så gladt, som de första dagarna härefter, hade lifvet måhända aldrig varit på Mainola. Anna och Celia voro mer än nånsin oskiljaktiga; ja, Anna sade skämtande, att Celia höll af henne mera än af sin fästman; till straff för hvilka ord Celia slog Anna med sin parasoll. Anna sprang undan i parken, men som Celia var mera „lik en hind“ än Anna, så blef denna snart fasttagen och kysste då Celia, som låtsat vara mycket ond.
Tusende skämt och oskyldiga upptåg hade de begge unga flickorna för sig, men ingen kom och manade dem till arbete. Sjelfva kaptenskan, en älskvärd, huslig matmoder, som ansåg fliten för en nödvändig krydda i lifvet, nändes ej störa flickorna, så förtjust var hon att se dem vid lif, hennes eget barn och Celia, som blifvit anförtrodd i hennes vård.
„I fantasins och hoppets egna trakt
Bor ungdomen; ej hetta, snö och storm
Dess fröjder störa kan. I nöjets arm
Förgäter hon så lätt all lifvets sorg.“
säger Euripides, och vackra äro dessa enkla ord.
Den ädla ungdomstid! Hvilkens hjerta är så förtorkadt att det icke slår högt vid tanken derpå! En ålder mera oegennyttig än den, finnes ej. Ungdomssinnet lefver i det glada närvarande, i det glada tillkommande; de sorger, som varit, förgäter det; de sorger, som komma, tänker det icke uppå.