Den fjerde dagen. Guvernanten.
Aftonen af den fjerde dagen efter vikingafärden var icke vacker. Det regnade väl icke eller stormade, men himlen var öfverdragen af fula moln, hvilka tycktes hota med långvarig nederbörd.
Detta oaktadt spatserar Celia i parken ensam, och med ganska sakta, sväfvande steg. Hvarföre åtföljes hon icke nu af Anna, hvarföre tyckes hon söka ensligheten? Månne de bref, hon bär i handen, äro härtill en orsak? Båda äro de förseglade med svart lack; det ena brefvet är icke ens uppbrutet ännu; hvarföre skyndar hon sig icke att läsa äfven det?
Kommen till en löfsal, som var försedd med bord och soffor, såväl af träd som af gräs, sätter sig Celia icke, utan blir stående, såsom förstenad. Hennes ögon hafva knappt lifvets färg, och kinderna, hvad de äro bleka! Hon liknar en marmorstaty, på hvilken elaka menniskor kastat kläder.
Slutligen vaknar hon upp ur sin lethargiska dvala; hennes känslor blifva tankar, tankarna blifva ord:
— Allt detta är blott en dröm, en plågsam dröm ... så tror jag visst och säkert ... men ack nej, brefvet, det rysliga brefvet! Jag vill för femte gången läsa brefvet. Det vill jag.
Brefvet lydde:
„Min goda, älskade syster Celia!
Jag vet icke, huru jag skall börja, jag vet icke, huru jag skall förbereda dig på hvad du ändå måste få veta, min arma Celia. Dock inga omsvep. Vår dyre, redlige fader, han som höll af oss mer än af sig sjelf, han, vår älskade fader, har nu lemnat oss och flyttat bort till annat land. Förstår du, Celia, att han nu är död.
Den lustfärd, som du minnes att pappa skulle företaga sig i sällskap med några sina vänner, var olyckligtvis icke ett blott luftslott, utan blef verkligen af. Skulle han ändå på ångfartyg hafva rest till Reval, men ångfartyg kunde han aldrig med, ja han föraktade dem för deras enformiga rörelsesätt och föredrog den simpla galeasen framför „Furst Menschikoff.“ På återvägen från Reval kantrade galeasen och alle man, tio till antalet, funno sin graf i vågen. Blott en blef under sin kamp med böljorna varsnad af en paket, destinerad till Helsingfors, och det är denne ene, som berättat de öfriges sorgliga öde.
Nu vet du således allt, och jag vill icke trösta dig, ty jag kan det icke, sjelf en tröstbehöfvande. Ett kan jag blott säga dig: gråt Celia, gråt, ty vår fader förtjenar det så väl.
Här innanför har du ännu ett bref ifrån mig, men det får du icke öppna förrän efter två dagar, ty då är din själ bättre i stånd att förnimma hvad der står. Lyd nu mig, Celia. Må väl.
H:fors d. 20 Juli.
Din broder Clinton.“
Sedan Celia slutat läsningen, sade hon: — Clinton nekar mig att läsa det andra brefvet innan två dagar. Han medger, att äfven detta bref är skrifvet af honom. Hvarföre skref han icke allt i samma bref? Han må väl icke vilja ge in åt mig förgift i små doser. Så elak kan han väl ej vara, å nej, jag känner Clinton så väl; hans mening är, såsom han äfven sade, att jag icke kan uthärda mycket svårt på en gång .... Men jag är en qvinna, och jag är nyfiken.
Jag öppnar äfven detta bref, låt mig se:
„Celia, min syster och vän!
För två dagar sedan skulle du icke varit i stånd att bära så många sorgliga nyheter. — Måtte Gud nu förläna dig styrka!
Sedan Edvard Wodin, han, åt hvilken du gifvit ditt hjerta och ville skänka din hand, fick veta vår fars öde, och dessutom fick veta att efter honom finnes intet annat än skulder, så visade han en uppenbar köld, hvilken lät mig förmoda att han ej mera skall låtsa om Celia, då lyckans solsken icke mera ler emot henne. Förmodligen har han icke heller skrifvit till dig sedan dess, och om så är, kan du väl sjelf finna att du är en öfvergifven älskarinna. Den trösten kan jag gifva dig, att den, som så beter sig, aldrig var värd dig, och är icke heller värd dina tårar.
Den andra nyheten är den, att du med det första kommer hit till hufvudstaden; vi skola se till, att du får dig någon plats såsom guvernant. Jag vet väl, stackars Celia, huru detta skall kosta på dig; men vi måste böja oss under nödvändighetens hårda lag — kanske solen ännu engång uppgår för oss.
Må nu väl, min snälla syster, och kom snart till den, som säkert mest af alla håller af dig, kom till
Clinton.“
21 Juli.
När Celia läst äfven detta bref, blef hon först liksom helt kall, och hennes läpp krökte sig af förakt; men när Anna, som länge sökt henne, slutligen inkom i löfsalen, började Celia att gråta bittert och räckte åt Anna de tvenne brefven. I tårar låg snart vänskapen vid vänskapens bröst.
FÖRSTA BOKEN.
Ett bref till Celias broder Clinton:
Den 20 Mars 1852.
„Min egen gode broder!
Säkert förvånar det dig att icke allenast få ett bref, utan dertill ock ett paket. Hvad kan paketet innehålla? Skall jag säga dig det? Ett och annat, som rörer din syster: bekännelser af Celia.
Vänta icke något systematiskt sammanhang, någon planmessig anordning af det hela. Vi fruntimmer kunna ju icke skrifva så; vi uppteckna så ofta det obetydliga och ovigtiga, och glömma bort det hela, plägar du säga. Dessutom hittar du säkert många skriffel, uppkomna dels deraf, att jag icke strängt gått igenom de små manuskripterna, dels emedan Celia ej kunnat skrifva bättre. Allt sådant skall Clinton förlåta, ja sjelfva felen skola blifva dig kära, emedan de äro af en för dig kär person, af din egen, enda syster.
Det som för oss sjelfva är så allt, så vigtigt, huru försvinner det icke atomlikt emot allt det andra, det återstående, det stora hela! Det enda din syster kan bjuda dig på, är en anspråkslös, föga väl skizzerad tafla ur hjertats verld. Clinton skall icke skratta åt den. Dock ber jag dig, att du icke heller gråter åt hjertats villfarelse, men fröjdas åt villfarelsens upptäckt och sanningens seger.
När Anna blifvit din, så får väl äfven Anna del af paketets innehåll. Anna anar redan så mycket af Celias hemligheter, Anna är god, Anna blir Clintons maka. Så mycket större skäl för Anna att få veta allt. Jag föreställer mig med glädje den tid, då J, båda lyckliga, egnen ett minne åt Celia.
Paketet får du icke öppna förr, än då jag ej mera kan skrifva dig till. Tusende välsignelser nedsändas då öfver dig, min gode broder, från
din lyckliga syster
Celia.“
Hindret var häfvet. Stum och sorgsen öppnade Clinton paketet. Der innanför fanns ännu ett omslag med öfverskrift:
CELIAS MINNESBLOMMOR TILL SIN BROR.
(Det var en hop blad af olika storlek, men så sirligt och väl ihoplagda, att paketet icke på det ena stället syntes tjockt och klumpigt, och på det andra tunnt och spensligt, utan öfverallt lika. En fin qvinnohand hade verkställt detta. Pappren voro ordnade efter tiden.)
Den 17 Aug. 1848, på resan till Åbo.
Man har ofta sagt mig, att det skall vara ledsamt på gästgifvargårdar, helst för ett ungt fruntimmer, som är ensamt och således saknar „förkläde.“ Om det sista bekymrar jag mig icke det ringaste; det kan ha sina behag att se resande, af hvilka den ena går, den andra kommer, med nyfikna, tillochmed litet oblyga blickar mönstra en okänd qvinnoperson, som icke det ringaste tar sig deraf, utan i allsköns lugn studerar i dagboken. Men det ledsamma är det, att medan jag väntade på middagen, foro de andra resande af med hästarna, och nu måste jag, till lön för det jag redan väntat så länge på middagen, dertill ännu vänta på häst. Hvad kan jag väl nu företaga mig, som vore lämpligare, än att pluttra på detta qvartark, som jag fann här i lådan. Jag vet icke, om jag skall stjäla det, eller om jag skall täckas väcka fråga om betalning. Det sednare lär ändå vara bättre, ty många bäckar små göra en stor å, och om alla resande företoge sig att af en gästgifvare stjäla ett qvartarks värde, så kunde hans kassa slutligen må ganska illa deraf. Dessutom går det an att betala pappret litet högre än „inköpspriset;“ sådant betyder icke mycket för mig, som är rik.
En idé faller mig in! Tänk om jag skulle låta detta blad utgöra början till ett album. Album, hvilket nobelt och högtidligt ord! Jag minns i pensionen, huru Therese V. rätt ofta med en särdeles vigtig min talade om sitt album. Det var en viss fåfänga i denna min, och hela albumsidén föreföll mig osmaklig. Men väntandet på gästgifvargårdar måtte säkert ha makt att förändra smak och tycke.
Nu tänker jag som så: om man förroskull, och „utan att göra affär deraf,“ företar sig att föra album, hvad kan det just ligga för ondt deri? Kan det icke roa en på gamla dar? Och kan man icke derigenom vänjas att stiga ner i sin själs innersta och opartiskt forska, huru god eller elak man den eller den gången var. Man vänjer sig att skärskåda bevekelsegrunderna (högtidliga ord!) till sina handlingar, och den rätta arten af sina känslor. Huru ofta, då verlden kan tänka oss ha varit mycket ädla, kan det icke vara någonting svart och sjelfviskt, som gjort oss så goda och ädla. Och åter tvertom — — Ja, man kan derigenom komma till en grad af sjelfkännedom. Nog är det sannt, att Clinton säger, det qvinnan bör vara blott känsla, men jag tror han har orätt, fast han är min bror.
Ja, jag skall börja föra ett album. Men detta album skall fördenskull icke bli en dagbok. Om den ena dagen förflyter lik den andra, hvad skall man då uppteckna alla bagateller? Är det icke nog att anteckna sådant, som man tycker ha en viss verklig vigt? Mitt album skall således ta sig friheten hoppa öfver en hel mängd dagar. Måtte jag blott ha smak och omdöme att skilja agnarna ifrån hvetet, att icke uppteckna snömos och förbise sådant, som har inflytande på min ställning i lifvet, min själ och mina känslor.
Hvad hästen dröjer! Hvad skall jag nu hitta på att skrifva. Jo, en af de resande, som såg mig der i yttre rummet, mönstrade mig icke, utan det var liksom han skulle sett mig förut. Han såg på mig så lugnt och obesväradt. För denna ovanliga, fasta blick slog jag ned ögonen. Då tog han sig friheten att till mig adressera några ord. Det var väl om vädret, men det var ändå liksom han skulle menat någonting annat. Till vexten var han något kort och litet satt, således icke en romanhjelte. Hans ansigte var i hög grad markeradt och hans blick på en gång ärlig och skarp. Vacker var han icke. När han gick bort, vågade han säga „mera en annan gång, mamsell Wärn.“ Den stygga dagboken hade förrådt mig. Jag skulle blifvit litet ond öfver denna lindriga näsvishet, men dels smålog han, så likgiltig för min vrede, dels aflägsnade han sig genast.
Nu är hästen, Gudskelof, för trappan, just som pappret blef slut.