d. 19.
Jag är då guvernant! När jag först gjorde mitt inträde i de stora rummen och i familjen, sökte jag samla all min styrka, för att icke bete mig pjåkigt eller våpigt. Jag vet icke huru jag häri lyckades, men säkert är att hofrättsrådinnan var i hög grad artig emot mig och tycktes vilja hjelpa mig på trafven; hon tryckte min hand för andra gången och sade: „jag vill hoppas att vi bli mycket nöjda med hvarandra.“ Jag svarade då någonting sådant, som att blott förmågan vore lika god som viljan, så ginge allt bra. Hon tycktes ganska belåten med mitt triviala svar.
Snart presenterade hofrättsrådinnan för mig mina blifvande disciplar, som äro tvenne flickor om nio, samt en gosse om tolf à tretton år. Det är lyckligtvis blott franska och tyska, jag skall lära denne sednare; måtte jag slå mig ut helst med detta!
Jag har mycken respekt för sådana gossar, som också läsa latin och grekiska. De ha fallenhet att vara en smula för mycket grundliga. Arten röjes hos den unga.
Jag tycker om mina disciplars utseende. Flickorna, som äro tvillingar, likna hvarandra mycket; de äro rödblommiga, friska, ja nästan vackra. Måtte rosorna på deras kinder icke blekna för guvernantens skull! Måtte jag kunna locka dem mera genom förtroende och godhet, än genom slutenhet och stränghet!
Gossen är blek och ser sjuklig ut; han skall ha skrofler. Sådana barn sägas ha tidigt utvecklade själsförmögenheter. Det slog verkligen in med Axel. — — Eljest är min elev af det manliga könet något blyg, såsom tolf års gossar så ofta äro det för fullvuxna unga flickor. Dock ligger under denna blyghet en viss skälmskhet; det var liksom han tyckt: „skall jag komma att läsa för en så der ung“! Kanske hade han vid begreppet guvernant förbundit en viss mogenhet och stadga, en viss fyllighet och yttre värdighet (fransmännens embonpoint), med ett ord en något framskriden ålder.
Oaktadt hans blyghet, hände dock att Axel vid middagsbordet, när mitt bröd blef slut, kom springande med brödkorgen, och tycktes så gerna vilja servera mig. Jag vet icke, om jag fann mig smickrad af denna uppmärksamhet, men sannt är att jag rodnade. Jag har en olycklig egenhet att rodna vid det allra minsta.