d. 24.
De första dagarna voro förhållandena här för mig så nya, att jag icke hade tid med mina känslor. Men i går afton, när jag var ensam, föll jag i bitter gråt. Ensam, ensam i verlden, och blott en fattig guvernant!
Men nu tänker jag icke så mer. Jag hade i natt så vackra drömmar ... icke att jag mera minnes dem klart, endast dunkelt, så dunkelt. Men det vet jag, att jag troligen genom dem nu känner mig tröstad, ja lycklig.
Början till en af dessa drömmar minnes jag dock såtillvida, att jag såg både min far och min mor. De voro, såsom de äro, döda ... men, märkvärdigt, de voro äfven lefvande. De framträdde på en gång i tvenne olika uppenbarelser. Den lefvande gestalten af min moder pekade på mig och vädjade med blicken till min far. Bådas blickar blefvo då förklarade; de tycktes vara nöjda med sin Celia. Sedan sågo de åter på mig, visade den ena på den andras döda gestalt och åter på den andras lefvande, och smålogo andeligt. Jag hade fallit på knä. Jag förstod hvad de menade: att de båda vaka öfver mig; ehuru döda, äro de dock lefvande. Det vidare i drömmen öfvergick i ett behagligt, rosenfärgadt töcken. Jag vaknade och bad Gud om förlåtelse för det jag tyckt mig vara ensam i verlden. En guvernants lott ljusnade för mig.
Det är dock någonting högt och afundsvärdt att få handleda unga, helt späda sinnen, att få uppå dem öfverflytta en del af sitt eget jag! Afundsvärdt äfven i det fall, att vi då komma att bemöda oss om en större fullkomning, än vi eljest vore hugade att eftertrakta. Fullkomningen kommer dock icke af menniskan sjelf, men af — — bönen!
Huru skifta icke känslorna i menniskans bröst! Jag är till och med beredd att tro, att det icke var mina drömmar, som inom mig framkallade en sinnesstämning, sådan jag har den nu. Solen kommer efter molnen och regnet. Hvad ett svagt menniskoförstånd anser för varaktigt, är blott flyktande, icke ett afslutadt helt, utan en utveckling. Skulle jag icke i går gråtit så mycket, säkert hade jag då ej kännt mig så lycklig nu, så outsägligen nöjd med min lott. Kommen hit, J lyckliga jordens döttrar, viljen byta lott med den stackars guvernanten, och svaret nej blir lönen för er möda!
Men Gud är ödets styresman och en annan gång ... kanske hjertat går i andra vågor. Hvad vet jag!
(Detta bref hade jag icke mod, jag täcktes ej afskicka det, ty Clinton skulle säkert tyckt det vara altför vekt. Jag lade det derföre i mitt album och afskickade ett annat, hvari hufvudsaken var densamma, men brefskrifverskan mindre barnslig.)
d. 5 Sept.
„Snälle Clinton!
Hvad det är roligt, att det åtminstone finnes en menniska, som håller af Celia, som är glad öfver underrättelser från Celia. Jag tycker icke att jag är ensam i verlden, sålänge Clinton finnes der och håller af mig. Skulle jag icke ha någon bror, o, hur rysligt skulle icke allt vara! Då vore jag ensam.
Vet du, Clinton, lifvet här behagar mig icke rätt. Hofrättsrådinnan är visst mycket artig, men denna artighet är så kylig; jag ville hellre att hon vore mindre artig, men mera öppen och rättfram emot mig. Jag önskade att hon bemötte mig såsom en mor bemöter sitt barn. Men kanske begär jag för mycket; jag har aldrig förr varit i beroende ställning och förstår kanske icke huru det plägar vara.
Hennes syster, fröken Dorothée, är väl sina tio år äldre än Hofrättsrådinnan (som blott är trettio år); det oaktadt vore orätt att säga det den „gamla flickan“ hos henne skymtar fram. Dertill är hon altför afmätt och stel — — en följd dels deraf, att systrarna äro af högadelig blod, dels emedan hon i sina dar varit guvernant. Ty du vet, att det ganska väl går an att vara af hög börd, fast man är fattig. När det rika och snåla hofrättsrådet dog, upphörde fröken Dorothées träldomstillstånd, „ithy“ att hofrättsrådinnan då med nöje upptog systren till sällskap och hjelp i sitt hus. Gamla fröken uppfyller äfven sin plats ganska väl, samt uträtta i allmänhet mycket mer än hennes syster, som mest tänker på sina klädningar och sina nöjen. (Månne min bror nu tycker att jag är elak?)
Fröken Dorothée Rosenstängel tyckes ha mycket goda principer, men jag är alltid så generad i hennes sällskap. Det ser ut som om hon, som sjelf varit guvernant, skulle vilja utforska hvad jag går och gäller för „så i lära som lefverne“. Jag tar mig aldrig så illa ut, som då hon är närvarande; En gång kom hon för att åhöra vår lektion i geografi. Jag frågade de små, hvad näs var. De kunde icke svara. Jag måste naturligtvis förklara saken för dem, men se, det kunde jag icke; ty jag blef i en hast så förlägen och förvirrad, jag rodnade, och det värsta af allt var att jag började gråta. Men då var ändå gamla fröken god emot mig; hon klappade mig på hufvudet och bad mig på franska, att ingalunda vara förlägen för henne, utan modig som en björn. Hon kallade mig då också „ma petite.“ Det tyckte jag om och kom mig lyckligtvis åter före, men nog lär hon ändå anse mig för ett pjåk, och hvad hon tycker, tycker äfven hofrättsrådinnan.
(Du ser att jag, för att hushålla med papper, med hvilket jag alltid är mycket noga, lemnat bort den sirliga och fashionabla marginalen, och skrifver mina rader ända ut både till venster och höger. Utom i olika stycken, såsom nu.)
Bland dem, som besöka familjen, vill jag nämna en assessor, som icke är mer än trettiofem år och heter Abelin. Icke är han just så särdeles hygglig, som man i Åbo tycks tro; jemt och ständigt talar han om sin trägna tjenstgöring och annat dermed sammanhängande. Dock ser han hygglig ut, och det säges att han har alvarliga tankar på min principale, och att hon för sin del icke hade emot att ånyo inträda i det heliga äkta ståndet.
Men mina disciplar får jag icke glömma. Tvillingssystrarna små heta icke, såsom pullorna i Prisidentens döttrar, Nina och Mina, utan de heta Lina och Bina. Mamsell Rönnqvist berättar, hurusom pullorna genom sin lust för fysiska experimenter förorsakade stora skador i huset, sönderslogo glassaker och diverse; i att åstadkomma skador hedra sig äfven Lina och Bina, eller de så kallade „små flickorna“, men deras tilltag härröra mindre af fallenhet för fysiken, än af deras behag vid gymnastiska idrotter. Så flickor de äro, och fast de mycket hålla af hvarann, händer ändå icke sällan att de ordentligen slåss. Lina blef en gång af Bina skuffad mot stora salsspegeln, hvaraf följden blef att spegeln råkade i svängningar, öfvergaf sin höjd och föll på golfvet. Glaset gick sönder i så många och i så små bitar, att en tjensteflicka knappt skulle funnit en trekantig lapp, stor nog för hennes anspråkslösa behof. Uppståndelsen häröfver blef allmän — den stora spegeln var af ett glas. De små flickorna, hvilka under denna förfärliga katastrof hunnit glömma sin osämja, urskuldade sig behändigt nog dermed, att de fasthållande banden voro så svaga och „ruttna“. Att barnen icke blefvo ostraffade, behöfver jag ej omtala.
Utom att mina små flickor äro mycket ostyriga, ha de äfven litet svårt att fatta. Vet du, Clinton, jag skrattar, när jag skrifver detta, ty jag erinrar mig att, såsom jag nu, så lära alla guvernanter alltid ha något ondt att säga om sina disciplar. Och nu först märker jag, att jag blifvit en riktig guvernant.
Oaktadt Lina och Bina äro ostyriga och ha svårt för att fatta, håller jag dock mycket af dem, ty de äro i det hela godhjertade och snälla, och deras bruna ögon bedja så vackert om förlåtelse. Jag har gerna tålamod med dem.
Med deras tre år äldre bror Axel är förhållandet nästan omvändt. Han är stilla och eftertänksam, men har ett ypperligt hufvud. Han tyckes vilja deltaga blott i sådana lekar der det gäller att utmärka sig, vare sig genom styrka, vighet, snabbhet eller skarpsinnighet. Och verkeligen är han i alla dessa fall mer än hvad man vid första påseendet kunde ana, ty han är blek och smärt, samt har icke det der ytliga lifvet i sitt ansigte, som man så mycket prisar hos barn. Sin lexa — du minns väl att han läser franska och tyska för mig — kan han alltid bra, ehuru samma lexa är väl fem gånger längre, än en annan jemnårig gosse skulle våga sig på; men emellanåt händer att han blir distrait, och det till den grad, att jag nästan fattar medlidande med honom. Hvad månne det blifva af ett så beskaffadt barn? Du bör veta att han äfven har en underlig talang på fiol; jag säger underlig, ty aldrig har jag förr hört sådana toner. Jag vet ej, om jag skall säga att det är fult eller vackert. Det säkra är att mitt öra fängslas deraf, och jag betraktar stundom den lilla gossen med en hemsk och underlig känsla. Det är icke utan, att jag sjelf blir ganska distraite, när jag skall förhöra honom. Eljest anses han i familjen för ett geni. „Derföre är han litet underlig ibland“ — menade Hofrättsrådinnan — „att han är ett geni; så äro alla genier.“ Hofrättsrådinnan har i allmänhet ofantligt mycket emot sjenier (så skrifver du väl ordet), men tycks likväl vara särdeles smickrad af att hennes son är ett sådant.
Nu kommer det vigtigaste. Såväl derföre, som emedan pappret ändå tycks hinna till, börjar jag åter begagna den vigtiga, städade och hyggliga marginalen.
Af det förra i brefvet finner du kanske, att din syster nog har lust för att informera, och att hon icke mera anser en guvernants ställning så beklagansvärd. Men förundrar det dig att Cecilia stundom har rätt ledsamt? Ingen vän eller ens kamrat har jag än hunnit förskaffa mig; på de lediga stunderna äro barnen mig för barnsliga, de gamla båda åter altför gamla och, isynnerhet hofrättsrådinnan, altför litet hjertliga. Ännu en gång säger jag: lifvet här behagar mig icke rätt. Men jag har en proposition. Kom du, Clinton, på ett par veckor hit, hit till Åbo. Kanske kan du på något sätt göra att lifvet då (och äfven framdeles) blir trefligare för din syster, som tillochmed smickrar dig, för att få dig hit. Kom, o Clinton; hvad gör du då alltid der i Helsingfors och i den horribla anatomisalen! För din systers skull, kom — lifvet här i Åbo blir, jemte resan, icke dyrare, än lifvet på samma tid i H:fors. Det går ju an att du här lefver hyggligt och hushållsaktigt, hvilket jag icke tror du just alltid gör i H:fors. Ja, ja. Det låter egoistiskt, att jag ber dig komma för min skull, men ... gör det nu ändå. Här har du dessutom tillfälle att närmare studera andan och tonen i Finlands gamla hufvudstad; jag hoppas den förefaller dig intressant för sin brokighets skull och for dess stora olikhet med Helsingforstonen, hvilken jag ändå icke vill särdeles prisa.
Ja, kom min vän och streta icke emot! Skrifvet i natten af
Celia.“