d. 15.
Hvad den Clinton var god, som kom. I går afton kom han. Jag kände hans steg, och glädjen bragte mig att darra. När han sedan trädde in och omfamnade mig, så kunde jag först ej annat än gråta. Äfven Clinton gret.
När vi sedan började tala, var det icke om sådant, som mest låg oss på hjertat, utan om bara lappri. Ack hvad vi voro barnsliga då, men det var så roligt.
Man var grannlaga nog att en lång stund lemna oss allena. Slutligen kom thébudet. Hvad Clintons min då blef förändrad! Icke tafatt eller blyg, utan så ungefär, som jag föreställer mig en tapper generals min bli, då han skall emot fienden. Det var icke utan, att jag blef litet rädd för min herr brors krigiska min. Men Clinton smålog åter och sade: var du helt lugn, Ina.
Clinton har sagt att han tycker Ina vara ett mera heroiskt namn än Celia, som han påstår är nog smäktande. Derföre använde han väl nu mitt andra namn, för att förjaga min rädsla.
När vi inkommo i salongen, presenterade jag min bror för min principale. Vid pass tio fremmande sutto kring thébordet, deribland tre yngre herrar. Dem tycker jag hofrättsrådinnan kunnat i sin tur presentera för Clinton, men när hon det icke gjorde, såg jag tydligen på Clinton, att han ansåg sig litet sårad. Clinton har i all sin dar varit en folkets man och burit agg eller fördom emot allt förnämt, emot allt, som kännes af „la haute volée.“ Af förnämt folk pretenderar han en särdeles uppmärksamhet och artighet, som dock måste vara skiljd ifrån tillochmed det ringaste sken af nedlåtenhet. Högfärden och bålheten (på hvilkas möjlighet och verkliga tillvaro han är klok nog att tro) är i Clintons ögon lika förhatlig, antingen den af dumheten hålles öppen för dagen, eller af klokheten insvepes i nedlåtenhetens slöja. Jag borde icke vara elak, men nog tror jag att Clinton denna gång ansåg det förra vara fallet. Alltnog, jag vill försöka påminna mig en del af det samtal, som uppstod emellan hofrättsrådinnan och min bror.
— Har herr Wärn förut varit i Åbo?
— Nej, gudskelof. Dock har jag hört sägas, att en sådan stad finnes till.
— Ni är icke mycket artig emot vår stad, och ändå har Åbo rätt många vackra nöjen att bjuda på.
— Artighet har aldrig varit min sak, och hvad nöjen angår, bryr jag mig icke så mycket om dem.
— Nå, men hvarföre då alls komma till det arma Åbo, när man har sådana antipathier? — invände gamla fröken.
— Jag kom hit egenteligen för min systers skull, för att se, huru det ville ha sig för henne här.
Oh, mon Dieu, hvad jag blef slagen af dessa den obarmhertige Clintons ord! Jag både bleknade och rodnade. Äfven de öfriga i sällskapet blefvo så häpna öfver en sådan uppriktighet, djerfhet eller oförsynthet, att de icke visste, hvad för tillfället var att göra eller säga. Slutligen sade assessor Abelin (månne af själsnärvaro, klokhet eller dess motsats?):
— En syster har jag aldrig haft, men dock förstår jag, att om jag ägde en sådan, skulle jag förfara alldeles som magister Wärn.
— Assessorn skulle kanske vilja tvinga menniskorna att vara lika ömma emot er syster, som ni vore det sjelf — inföll fröken Dorothée, icke utan en portion salt i tonen.
— Ja, så menar jag — svarade assessorn.
Clinton har en särdeles förmåga att skifta färg efter omständigheterna. Det menar jag ej, att min bror, hvad man kallar, vänder kappan efter vinden, utan det, att han förstår betjena sig af små omständigheter och vända dem sig till fördel, alldeles såsom en klok general vet att profitera af en än så liten fiendens oförsigtighet och på den grunda sin seger. Clinton sade nu småleende:
— Detta lär dock vara för mycket begärdt; lika ömma kunna de andra ej vara. Men litet, helt litet.
Dessa Clintons ord voro sagda så i allmänhet, att ingen lämpligtvis kunde bli stött öfver dem, om man äfven anade, att de syftade på hans syster. Hofrättsrådinnan fick en mycket blid uppsyn och nämnde några ord om sin längesedan aflidne broder, den hon påstod sig hållit af mera än af sig sjelf. Sedan sade hon till mig, med mera lif i sitt ansigte och en hjertligare ton, än nånsin förut:
— Drick, ma chère, théet, innan det kallnar, och var för all del ej så alfvarsam. Våra soiréer skola vara glada och icke seriösa. Befaller magistern en kopp till?
Snart var konversationen åter i full gång, och, så bror han är till mig, måste jag ändå medgifva, att Clinton var själen deri. Det var liksom fjärilen i hast vågat sig fram ur sitt hårda skal. Han ställde så till, att frågan om Åbo upptogs åter, och se denna gång var Clinton icke en sådan tvärvigg som i början. Han nedlät sig ända till reservation för sina förra yttranden om staden, och medgaf skrattande, att det ibland här i verlden roar honom att spela en smula radikal.
Hvad jag hade fruktat i anledning af Clintons första impertinenta svar, det att man skulle anse honom för en verldsföraktande tölp, en cynisk filosof, inträffade således icke. Tvertom, belåtenheten med honom, att icke säga högaktningen, steg alltmer; ja, hans personlighet tycktes skänka glans äfven åt hans syster. Till den stackars Celia, som alla de föregående aftnarna sutit tyst och i det närmaste oantastad vid sin söm, började nu en och annan af sällskapet att adressera några ord. Bland dem vill jag specielt nämna assessor Abelin, som aldrig förr bevärdigat mig med en sådan ära.
En rolig sak måste jag ännu uppteckna, icke så mycket för att orden smickrade mig, som fastmera för det de sades just vid detta tillfälle. Jag är smickrad på Clintons vägnar, ty hans är väl förtjensten af att hans syster blef litet bemärkt, som visst icke skett, om Clintons person saknats i sällskapet. En af de yngre herrarne sade till sin sidokamrat halfhögt: „vid Gud, hon är ganska täck, den der, och melankolin klär henne bra.“
Nej, nog var jag ändå bra barnslig, som uppskref sådant. Jag skall akta mig framdeles. Ty kanske, — nå ja!