d. 10.
O, hvad jag är lycklig! Vår kärlek tillvexer och stärkes allt mer och mer. Och den har inga moln.
I dag talade Josef med mig om ... Nej, jag vill anföra hans egna ord:
— Älskade Celia, nu äro vi redan, tror jag, så bekanta, att vi kunna tala om prosaiska saker. Jag hoppas snart få mig fullmakt på en stående befattning, hvarigenom jag kommer i tillfälle att gifta mig. Gissar Celia, hvem som skall bli frun?
En ljuf förvirring intog mig, men hvilken glädje. Samma förvirring märktes hos Josef, som fortfor efter en paus:
— Ja, min celesta Celia, har du någonting emot, att vi i höst arrangera ett litet bröllopp? Ett helt litet, utan dans och särdeles ståt. Du må veta, att vår vän, som är din principale, har förbehållit sig detta bröllopp. Är icke ett enkelt bäst?
— Det som Josef vill, är det bästa. Om min bror Clinton äfven blir en af gästerna, så är allt bra.
Sådant talade vi i dag. Och mitt hjerta darrar af sällhet, när jag anar all den lycka, som väntar mig.
Jag gick slutligen så långt, att jag bannade Josef för det han låtsade räkna giftermål bland prosaiskt. Jag bevisade, att det var idel poësi och alls icke prosa, när man älskar hvarann.
Josef var nöjd med mig och sade, att jag „bevisade“ min proposition trotts så bra, som en välbeställd studentkandidat bevisar sin Euclides. Jag blef då så glad, att jag tog en kyss af honom, något som jag än icke vågat göra.