d. 17.
Jag hade nyss slutat läsningen af „Nunnan i Gnadenzell“, denna bok, hvars hjeltinna är en undergifven engel, strålande som ett heligt ljus igenom den omgifvande orenligheten och mörkret.
Som jag icke gör någon hemlighet af de romaner jag läser, lärer hofrättsrådinnan sett boken på mitt bord. Alltnog, när jag kl. 6 ingick i salongen, frågade fröken Dorothée af mig, hvad lektyr jag för närvarande höll på med. Jag förstod mig icke på att säga annat än sanningen.
Då skrattade fröken med en mycket tvetydig min och sade:
— Det är synd att jag ej fick veta saken, då Celia ännu höll på med de första bladen. Jag skulle afrådt Celia från en så tvetydig lektyr. Af hvem har Celia fått den till låns?
Nu var jag i två fall i valet och qvalet. För det första tyckte jag det var svårt att om en bok, som hette tvetydig, säga att den var lånad af min egen Josef. För det andra visste jag ej om jag, inför gamla fröken, skulle kalla honom med namn eller titel. Jag öfvervann dock såväl svårigheten som blygheten att kalla Josef vid namn.
— Jag har fått den af Josef — sade jag således.
— Ja så, af sjelfva Josef. Har han åt ett väsende, som för honom tyckes så dyrbart, kunnat anförtro en roman, som hvimlar af så dåliga exempel!
— Om jag minns rätt — tillade hofrättsrådinnan — har man der att göra med lättfärdiga nunnor bland den qvinnliga personalen, skälmar, drinkare och bedragare bland den manliga.
— Men — inföll jag ifrigt — bland qvinnorna finnes der en Gisela, och bland männerna en grefve Eberhard.
— Det kan vara — svarade hofrättsrådinnan — men det minnes jag, att när jag läst hälften af boken, kastade jag den i knuten. Jag vågade icke läsa mera. Det var altför skarpt.
— Af samma orsak läste jag boken till slut, och fann mig mer än nöjd med den vackra upplösningen.
Jag skulle dock i längden dukat under för dessa tvenne vältaliga qvinnor, men i detsamma inkom Josef och fick höra hvarom fråga var. Då sade han:
— Bland våra nyare romaner kan man säga, att mer än hälften är osedlig. Då jag åt ... (här dröjde han litet vid namnet) Celia gaf en bok af det äldsta utländska läsebibliotheket, skedde det i öfvertygelse derom, att boken var sedlig.
— Sedlig, huru skall detta förklaras — frågade fröken Dorothée.
Josef tycktes litet betänka sig, innan han svarade:
— När lasten är höljd med rosor, samt behaglig och förförisk framträder i dagen, märker man endast det vackra omhänget och anar icke ormen, som ligger derunder. Jag minnes fabeln om rågeten och killingen. Geten beskref för sin oerfarne son tigern såsom grufligen ful och vederstygglig att åse. Killingen såg en gång ett djur, som var rätt varkert och hade behagliga rörelser. Ja, sjelfva ögonen voro så milda, så milda. Naturligtvis närmade killingen sig ett så intagande djur. Det var tigern, som den gången fick sig en rätt god stek ..... Nutidens flesta romaner äro sådana släta tigrar, som obarmhertigt uppsluka det rena hjertat och den rena känslan ..... Annat är, då lasten framställes i all sin nakenhet, all sin verderstygglighet. Då har han förlorat sin bästa retelse, och man känner, med hvars andas barn man har att göra. Just en sådan bok är nunnan i Gnadenzell. Ja, denna roman verkar äfven genom kontrasten. Så skära, rena och etheriska varelser som Gisela finner man icke i många böcker. Hon framgår genom det hela, som ett rent ackord genom den mest skärande disharmoni.
Visst hviskade gamla fröken något sådant som, att hvar menniska får ha sina åsigter, men nog hade Josef ändå gått segrande ur striden. Det skulle väl äfven en annan än jag ha funnit ... en annan, ja, som opartiskt bedömt saken.
Alltid ser Josef tingen ur en hög synpunkt. Det är derföre, hofrättsrådinnan plägar säga, att han kan vända svart i hvitt. Hon har icke betänkt det, att hvad som för ett fördomsfullt sinne synes svart, kan för ett fördomsfritt synas hvitt. Ordet fördomsfri tar jag derföre icke ironiskt, såsom min principale ofta brukar. Hon säger till ex. om atheister, att de äro fördomsfria.