d. 30.
Jag trodde nyligen, att jag haft en syn. Nu då jag en gång till haft samma syn, måste jag tro, att jag alldeles icke „sett i syne“, utan att allt var verklighet.
Midnattstiden, natten emot sista fredag, låg jag vaken i min säng. Jag tänkte på tusen saker, som jag ej på lång tid ihågkommit. Bland annat såg jag så lifligt för mig Anna, min Mallasvesi vän, utom hvars rådighet och snart sagdt manhaftighet den rysliga aftonen på Mallasvesi ingen Celia skulle finnas i lifvet. När jag fick den förfärliga underrättelsen om min fars död i vågorna, så knorrade jag emot ödet, som icke derförinnan lät mig omkomma i Mallasvesi men nu, nu var jag tacksam derför; kärlekens lycka hade ju icke då blifvit min del.
Och åter tänkte jag på den goda, lifliga, uppriktiga Anna. Så stygg jag varit emot henne; ännu hade jag ej besvarat hennes sednaste kärkomna bref.
Då tyckte jag mig höra sakta steg på stora trappan utanför mitt fönster. Trappan är öfverbyggd och rätt bra att spatsera uppå.
Det var ett klart månsken. Månen låg så, att han upplyste mina hvita gardiner.
Knappt hade jag hört stegen, innan ena gardinen fick en skugga af en mensklig varelse. Konturerna kunde icke tillhöra en fullvuxen, utan en mindre. Skuggan stod stilla.
Det kläckte i bröstet på mig, men jag sökte dock att samla mitt mod. Jag kastade på mig min nattrock och gick till fönstret, samt öppnade en flik af gardinen. Hvad jag nu såg, betog mig med häpnad, men ändå ..... menniskan har troligen ett starkt begär att se sådant som hon ... icke vill se ..... Jag trädde mitt hufvud emellan gardinen och fönstret.
Hvem var det jag såg? En, som jag kanske hade bordt se med nöje? Det var Axel. Ja, Axel.
Så snart han såg mig, ropade han med upprörd stämma:
— Celia, Celia, förlåt Axel!
Och så sprang han med blixtens hast bort åt stora landsvägen. Mina tankar begynte att korsa sig, jag föll i en svindel och ..... somnade.
Ja, jag skulle vara frestad att anse allt detta for en syn, derest icke jag denna samma natt sett samma skugga, samma syn.
Inom fyra dygn har Axel tvenne gånger nattetid sprungit fyra mil, för att vara nära Celia. Jag vågar icke berätta det för någon. Jag darrar af fruktan att än en gång få se denna syn, som icke är en syn.