d. 12 Oct.
I går afton var vackert månsken. Jag visste att Clinton den aftonen icke skulle komma till oss. Derföre roade det mig att gå ut och spatsera.
Jag valde en af dessa småtäcka anläggningar på Nikolai torg, dem man på malice kallar „kalfhagar“, och dem man är barnsligt fåfäng nog att icke skänka något särdeles förtroende. Pruderie har aldrig varit min sak, och jag vågade mig in i en af dem, så ensam jag var.
Höstens nedfallande blad fängslade med sitt lätta prassel mitt öra, medan mitt öga hvilade på den majestätiska domkyrkan, som talade om dunkla, förgångna tider.
Det var så tyst som om midnatt, oaktadt klockan icke var mera än half åtta. Ingen isvoschtschik skramlade med sin droschka, eller hojtade med sin — hesa stämma.
Då hörde jag hasigt tvenne personer samtala. Den ena sade:
— Nej, vet du bror, nog är det fåfängt att söka fjella den fisken. Hon har redan nappat på en annan krok.
— Hofrättsrådinnan Segerskjöld; det är omöjligt.
— Du känner då icke medicinæ-kandidaten Wärn, bror till den der ...
Mera ville jag icke höra. Oberäknadt hade jag redan hört för mycket. Jag skyndade bort och undrade, huru lätt man här i staden hittar på det ena eller andra ryktet. Emellertid beslöt jag att icke lemna Clinton alldeles oantastad.
När han i dag kom hit, började jag med en invit på långt håll, men lät småningom cirkeln blifva allt trängre och trängre. När Clinton fann, för hvem jag brydde honom, sade han:
— Du är min syster Celia, och kan så mycket misstaga dig. Säg, var det verkligen ditt alfvar?
Jag rodnade, emedan jag fann att jag sagt en dumhet. Jag ville dock icke ännu ge saken förlorad, utan försvarade mig — så der lamt.
— Vet du, Celia, hvilken annan qvinna hellre än hofrättsrådinnan! Ty jag har sökt utforska henne och funnit, att en sådan karakter som hennes vore i stånd till allt.
Clinton föll i ett djupt begrundande, hvarpå han hastigt sade:
— För att du icke framdeles måtte råka i sådana illusioner, vill jag resa bort. Och det sist i öfvermorgon. Hvad jag sade om din principale kan du emellertid anse som mitt enskilda tycke. Jag är icke hitsatt att stifta ofrid. Hufvudändamålet med min Åbo-vistelse är vunnet. Celia kommer nu att ha det bättre.
Jag sökte öfvertala honom att bli qvar, att icke låta mina dumma ord vara en anledning till bortresa. Det halp icke. Clinton var obeveklig. Dock sade han än en gång:
— Emellertid Celia, har jag vunnit mitt mål. Du skall ha det bättre. Tro mig det, Celia.
Det var icke utan att Clintons ögon voro fuktiga då, fast han är en karl.