d. 2 Jan. 1849.
I går var det nyårsdag och man önskade godt nytt år. Det var den första nyårsdag, som äfven jag sjelf önskade mig ett godt nytt år! Godt nytt år, Celia!
Jag tycker icke om, att de gamla goda nyårsvisiterna börja bli aflagda. Finns det några visiter i verlden, hvilka förtjena att göras, så är det visst nyårsvisiterna, vid hvilka till och med några utan hjertlighet frampladdrade ord helgas af den enkla och sköna inre tanke, af hvilken de äro ovärdiga representanter. Men är hjertligheten med, då hafva nyårsvisiterna ett än högre värde. Det kan visst vara bra att, då man vill slippa nyårsvisiterna, sammanskjuta någonting till förmån för fromma inrättningar, nödlidande m. m., men det ginge ju an att göra visiterna, och ändå hjelpa nödlidande m. m.
Dessa tankar äro dock icke mina egna, utan v. Degens. Och jag upptecknade dem, liksom de varit mina egna!
Magister v. Degen hade icke rest bort, utan han var på gårdagens dans. Anade han, att jag, om jag vetat att han skulle infinna sig der, alldeles icke skulle kommit dit. Utspridde han ett sådant rykte endast för att föra mig bakom ljuset? Blott mig? kan han äga en sådan gissningsförmåga och skarpsinnighet?
Jag måste medge, att han i natt visade sig från en fördelaktig sida. Två danser dansade han med mig, den andra och kotiljongen. Och när någon nu tog upp mig, visade han sig glad och sade engång, liksom han alls icke erinrat sig den förra balen: — det fägnar mig, att äfven andra menniskor dela smak med mig. — Ett sådant smicker misshagade mig ej.
Vid supén kom jag oförmärkt att bli indragen i ett samtal med fyra à fem personer. Då märkte jag, huru han, full af finhet, understödde mina anspråkslösa yttranden, huru han behändigt förde mig till det rätta igen, då jag på fruntimmers vis ville flyga öfver till ämnen, som egentligen icke hörde till saken. Ja, han förklarade så väl meningen af hvad jag sagt, att jag rodnade öfver att hafva sagt någonting så vackert, att jag kommit fram med så sköna idéer. Allt detta gjorde han med en sådan låtsad likgiltighet eller opartiskhet, att jag tror ingen annan märkte det än ... jag.
Ja visst tyckes han vara en ovanlig menniska. Men kan han älska mig? Ville han godtgöra, hvad han förra gången brutit? Jag tror det sednare, men jag vill icke tro det förra.
Axel hade icke dansat med mig under hela aftonen. När vi tagit afsked och voro i tamburen, hviskade han till mig: stackars Celia, huru går det med dig, Celia?
Men jag känner det så väl: sådan som denna, är icke kärlekens början.
Augustdagen.
I går åter en dans, och så roligt som der, har jag icke haft. Min själ blef likasom förd på vågor, som voro af en ljuf, drömlik natur.
Men när jag skulle sätta mig i släden, följde mig v. Degen ut ... han hade äfven hjelpt kappan på mig ... med den största varsamhet och delikatess hjelpte han mig nu äfven i släden ... fällen stoppade han så sorgfälligt in vid fötterna. Han var van äfven vid sådant. Sedan tog han min hand, hviskade: — är Celia ännu rädd för mig? Jag svarade: — har jag då varit rädd för er? .. Då sade han åter: — kalla mig Josef, det låter bättre! ... Men jag svarade: — nej, herr v. Degen, det gör jag icke ... Då sade han intet, men när släden for af, stod han der bakpå ett litet stycke väg, och sedan kände jag någonting ... likt en kyss, som brände igenom dukarna och bahytten. Jag vände mitt hufvud om, och såg honom ila bort åt karaktärsbyggningen.
Det var en lycka att min släde var den sista, och att jag med mig hade blott kusken, att han kunde blott finska och att han var enfaldig som ett spån.