Knutdagen.
Detta är sista dagen i julhelgen. Julhelgen, huru har jag firat den? Jag har låtit rycka mig bort af händelsernas ström!
I dag har min principale en tillställning, visserligen ej tilltagen i så stor skala, som de stadigboende sockneboernas, men likväl stor nog. Det kan vara femtio personer bjudna.
Jag har dragit mig ifrån salongen, för att en gång i mitt album kunna omtala saker, som äro rätt färska och som passerat rätt nyligen.
Abelin var nog artig att dansa med mig nu, såsom förut. Men det plågar mig, att nödgas dansa med en man, åt hvilken jag gjort ondt.
Axel dansade med mig denna gång. Bland annat som han sade, minnes jag:
— Lofva mig någonting, Celia!
— Ja, ja, goda Axel.
— Lofva mig, om jag dör förrän du, lofva mig då, du himmelska Celia, att gråta på min graf!
— Ja, ja, ja, lilla Axel; om så går, så skall jag visst gråta. Tror Axel annat! .... Men kan Axel lofva mig någonting i stället?
— Åja, det kan jag visst lofva. Hvarför icke det? Jag lofvar; den dag Celia blir gift med honom der, skall jag gråta så, som om Celias lycka vore i grafven. — — — —
Glacen är serverad och musiken spelar upp.