En timme sednare.
När jag kom in, såg jag v. Degen i samtal med min principale, och efter vanligheten tycktes samtalet vara mycket animeradt. Jag tyckte icke om, att hennes blickar på honom i hast blifvit så varma. Hon kunde, tycker jag, skänka de varmaste blickarne åt assessorn.
— När Josef (det namnet låter verkligen bättre) såg mig, kom han snart till mig, och åter voro vi ett par i kotiljongen. Och vi talade mycket ibland, och ibland voro vi mycket tysta. Just då dansen slutades, gjorde han mig en fråga, som kom min blod att sjuda varmt och min barm att svalla högt. Jag minns icke, hvilken frågan var, men ..... jag kunde ej svara derpå. Då tryckte han sakta min hand och hviskade. Men fast han hviskade, tyckte jag att denna röst, med dess obeskrifliga färgton, bordt höras öfver hela verlden. Han hviskade: — ni älskar mig, tack, tack!
Såsom ett flor föll öfver min själ; allt försvann såsom ett töcken för mina ögon. När jag vaknade, voro många omkring mig och bestänkte mina tinningar med vatten. Jag hade legat sanslös i Josefs armar, men jag kom mig åter.
Godt, att man lossat upp den trånga klädningen och snörlifvets tyranniska band. Nu får bröstet svalla desto friare; men äfven nu arbetar det våldsamt. Är kärleken sådan?
Här sitter jag ensam, ensam, med den frånvarande till sällskap! Och jag skrifver detta i en outsäglig glädje och smärta.
ANDRA BOKEN.
Åbo d. 16 Jan.
Hvad mitt rum förefaller mig ovanligt. Så var det icke förr. Märkvärdigt ändå, att allt förändrat färg, i det yttre, sedan min själ förändrat färg, i det inre!
Menniskorna fira marknad som bäst. Hvar och en tror sig ha något vigtigt att uträtta. Så har äfven jag förr trott mig ha vid marknader. Nu tycker jag min närvaro derute är mindre nödig.
„Här sitter jag ensam, ensam med den frånvarande till sällskap.“
Huru mycket ljuft hade jag icke att uppteckna, så mycket, att ... jag allsicke hunne uppteckna så mycket. Någonting måste jag väl ändå uppteckna. Det blir naturligtvis om Josef.
Josef är den sol, omkring hvilken Celias stjerna vänder sig. Jag är ett blad i hans lefnads bok.
Huru sade Josef Felixdagen?
— Förlåt mig, Celia, gårdagens ord. De voro sagda i ögonblickets ingifvelse, utan beräkning.
Jag minnes dem icke mera — svarade jag, men kände, huru högt jag rodnade öfver denna osanning.
— Förlåt mig — återtog Josef — ty jag älskar er.
— Jag svarade intet; han såg på mig; det påkom mig ett begär att närma mig honom. Våra själar möttes på en gång som våra läppar.
Förlåt mig, min Gud, att jag icke kan beskrifva den salighet, du skänkte mig i den första kyssen!
Celia är stum och fattig.