d. 2 Juni.
Josef är här. Denna tanke kommer mig att glömma naturens skönhet, som snart är i sitt högsta. Glömma, nej, men förstå den bättre. Alla träd, alla buskar, alla blommor äro mina vänner mer än förut; de sympatisera med min kärlek.
Josef har börjat lära mig botanik, och han säger att han är nöjd med sin discipel. Jag måste medge, att jag sjelf förvånar mig öfver mina framsteg. Man har säkert mera ambition, när läraren är den man älskar.
Stundom gör Josef sig lustig på min bekostnad; det är, då jag uttalar de latinska namnen. Han säger att jag nog mycket bryter på fransyska då.
— Nå men, gode Josef — sade jag — jag lemnar ju inga bokstäfver bort i slutet, jag läser icke u som y och så vidare.
— Men Celia har en så rolig tonvigt. Läs nu till exempel upp det der latinska namnet.
Jag gjorde så och Josef utbrast skrattande:
— Det heter icke Primuula Veriis, utan Priimula Veeris.
Jag började också att skratta. Att begå sådana små misstag, och sedan bli rättad af Josef, är så roligt.
Med anledning häraf gaf Josef mig äfven en komplimang:
— Den som så gerna har orätt, har icke ett despotiskt sinne. Min Celia kommer aldrig att vilja föra toffeln. Dertill är Celia för mycket qvinna, qvinna i ordets höga och ädla mening.