d. 5.
Jag hade nyss slutat min lektion med små flickorna och var i tamburen, för att kasta på mig „polkan“ och hatten. Jag hade kommit öfverens med Josef, att möta honom i parken.
Då inkom Axel helt andtruten och ändå blekare än vanligt. Han tycktes vilja tala, men icke kunna det. Jag frågade, om han hade något att säga mig.
— Om jag har att säga? Ja, mamsell Värn, jag har det.
Efter sin „relegation“ hade han, då han någon gång talat till mig, undvikit namnet. Nu kallade han mig mamsell Värn. Jag skulle bordt bli glad deröfver, men det smärtade mig. Säkert hade titulaturen kostat honom ansträngning. Jag svarade:
— Hvad är det då, Axel har att säga mig?
— Jag ville fråga Celia någonting. När man håller af en menniska, när man mycket håller af en menniska, är det då rätt, att icke berätta för den om de faror, som kunna hota?
— Nej, det är orätt. Man bör låta henne få veta sådant — svarade jag, till hälften obeslutsam, till hälften undrande, hvart detta skulle leda.
— Än om man derigenom skulle bereda den afhållna varelsen stor sorg — fortfor gossen med en förstulen blick.
— Ja, blott det länder till verklig nytta för den person man håller af, så bör man icke undanhålla henne sanningen.
— Godt; jag har det ifrån Celias egen mun. Nu vet jag, hvad jag har att göra.
Med dessa hemlighetsfulla ord lemnade Axel mig; jag måste medge, att hans tal verkat dåligt lynne hos mig för hela dagen, så att äfven Josef undrade deröfver. Jag förtrodde dock icke åt Josef Axels fråga. Mån’ jag gjorde orätt deri?