d. 25 Juni.
Jag är blek och matt. Jag har legat sjuk, illa sjuk. Jag har yrat, sett syner, som dock så nära slogo in med verkligheten.
Hvad är dock sjukdom, deri man vanligen ligger utan medvetande, emot den sjukdom, som emottager oss sedan vi blifvit friska. Jag menar den bleka hopplöshetens sjukdom, medvetandet att vår skönaste dröm varit en falsk illusjon, att tron på den älskade varit en ... vantro.
Ofta tänkte jag, under de få så lyckliga, månaderna: „månne icke denna lycka är för stor för Celia?“ Men jag vågade icke länge tänka en sådan tanke. Jag afbröt den och beslöt att lefva i den närvarande stundens lycka.
Nu finner jag att min lycka var för stor för denna jorden. Derföre är min olycka nu större, än fruktan nånsin kunnat förespegla mig den.
Säkert måtte Celias natur vara bra stark, då hon icke dukat under för ödets hårda slag. Vansinne hade varit bättre.
Dock nej, min Gud, jag vill icke knorra emot din försyn, dina outgrundliga vägar. Kanske har du igenom den hårda pröfningen velat föra Celia till dig. Celia glömde under lyckans dagar så ofta bort dig för ... honom. Nu får så icke mera ske. Gud skall bli Celias vän.