d. 26.
I går ämnade jag uppteckna hvad som gjort mig så olycklig. Då hade jag icke mod dertill. Pennan gick icke. Mitt hufvud började svindla.
Dessutom tänkte jag: om jag på pappret tecknar mitt lifs sednaste händelser, så är det likasom att fördubbla smärtan, att känna den tvenne gånger.
Det kan vara så. Dock kan det äfven ha sin tröst. Mitt fattiga album är ju min enda förtrogna. Det bör lätta sorgen att öppna hjertat för en vän, vore äfven vännen stum.
Och framdeles i en verld kan det vara mig kärt att för någon deltagande vän få förtro det, som ligger mig på hjertat. Jag känner att jag icke hade mod att mundtligen meddela mig, icke ens åt min bror Clinton, men skriftligen kan jag förbereda denne vän. Derföre jag vill försöka.
Det var den åttonde Juni, på eftermiddagen. Jag höll på med Lina och Bina, då små flickorna Elin syntes på gården och tycktes tala med Axel. Snart inkom äfven Axel och berättade att han gick de små flickornas ärende. De hade fått lof af sin magister, och ville nu rätt gerna gå att duscha i sällskap med mina små flickor. Jag gaf då efter och menade, att de kunde komplettera sin timme sednare. Små flickorna blefvo naturligtvis mycket glada.
Då jag efter vanligheten ville följa med, sade lilla Hilda Elin:
— Åh, icke behöfver mabonne besvära sig att komma med oss. Jag är ju ren tretton år och duschen är allsicke farlig.
Jag blef liksom litet flat öfver denna Hildas artighet, som nog mycket hade tycke af oartighet. Jag insåg att barnen helst ville vara för sig, och jag beslöt att icke „besvära“ dem med min guvernants-person.
Sedan flickorna bortgått, blef Axel glödande röd öfver hela ansigtet, och han sade:
— Celia må veta, att det är min merit att Celia icke gick med till duschen. Jag bad Hilda svara impertinent. Eljest skulle jag icke hos „mabonne“ talat godt för dem.
— Och hvad vann Axel på det, om jag får fråga?
— Det att jag nu får rå om Celia ensam — svarade Axel med en ovanligt stolt min och hållning.
— Det der låter bra besynnerligt, vet Axel. Tänk om Celia icke skulle låta så der rå om sig?
Axel blef nu i hast blek och sorgsen. De djupa, alfvarliga ögonen kastade han på mig.
— Har den stackars lilla Axel allsintet värde för Celia?
— Åja, mycket. Sätter Axel sådant i fråga?
— Minns Celia, hvad jag för några dagar sedan talade om faror, som kunna hota. Än om dessa faror voro Celias?
— Hvilka, hvilka? säg Axel.
— Om jag spått sannt, skall Celia då hata mig?
— I himlens namn, gosse, säg ut!
— Det kan icke sägas af mig, men det kan erfaras af Celia. Vill Celia erfara det? Får jag på en liten stund rå om Celia? Lofvar Celia lyda mig?
— Hvad skall jag erfara? Hvar skall jag erfara det?
— Följ mig. Var icke rädd för den lilla gossen till vägvisare.
Han tog mig i handen och jag följde mekaniskt. Jag kände huru Axels hand darrade. Vi kommo till ändan af parken, der en tjock, vild skog vidtog. Axel sade numera ingenting. Vägen upphörde. Vi voro i skogen. Jag frågade, hvart han ville föra mig.
— Var tyst och stilla — svarade gossen — följ blott mig.
Och sedan vi ännu några minuter gått den obanade stigen, sade Axel med en sakta röst, men hvars hemskhet ännu griper mig:
— Sakta Celia, gå sakta. Snart äro vi framme. När jag lägger fingret på munnen, så skall Celia blott ..... höra.
En outsäglig oro intog mig, men jag skyndade efter min vägvisare, tills han stannade och lade fingret på munnen. Vi voro vid en naturlig jordvall, som dolde utsigten framåt.
Jag vill ej ens åt pappret anförtro det samtal, jag här bevittnade; blott de sista orden må här stå qvar, såsom den svarta ruinen tyder den plats, der elden härjat.
De lydde: — Ja ja, du är alldeles som de onda englarne. Du är förförisk, du hittar på utvägar, du är icke dum, du! Ack om Celia sjelf vore här och hörde på hvart enda ord ur din mun .... Men tyst, jag har en tröst. Du är en djefvul. Huru kan hon, som är en engel, bli lycklig med dig, som är en djefvul. Celia skall bli olycklig, det är min tröst. Ja, jag vill underhjelpa er förening.
En hopplöshetens is hade lagt sig kring mitt hjerta. Hade slaget, som träffade mig, varit lindrigare, då tror jag visst, att jag fallit sanslös ned. Slaget var för hårdt. Jag dånade icke.
Under hofrättsrådinnans sista ord kände jag ett begär att träda fram för deras åsyn. En motvägande afsky höll mig tillbaka. Jag stod orörlig som en bildstod.
Snart hörde jag steg, som aflägsnade sig; de hördes icke mer. Då såg jag mig om efter Axel. Han satt på ett litet afstånd ifrån mig. Sin näsduk hade han bundit kring öronen ... af grannlagenhet, för att icke jemte mig höra deras hviskningar. Jag gick till honom och upplöste dukens knut. Då sade han gråtande!
— Nu hatar säkert Celia mig värre än döden?
— Nej, Axel. Jag vill gråta tillsammans med dig. Du är min skyddsengel. Kom Axel, jag vill stödja mig emot din arm; du skall föra mig till ditt hem, som snart icke är .... Celias.
Svindlande och utan att vidare tala kom jag i min kammare. Snart låg jag utan medvetande och i feberyrsel.
Små flickorna berättade mig, att jag i yrseln talat obegripliga saker, som ... ingen kunde begripa. En gång, när hofrättsrådinnan kom till min säng, hade jag sagt: — gå bort från mig; du vill säkert förgifta mig, elaka qvinna. — Och så ofta hon förnyade försöket att pyssla om mig, hade jag alltid haft något elakt ord tillhands. Slutligen öfverlät hon vården om mig åt gamla fröken.