d. 4 Juli.
Jag var olycklig, jag var husvill. Det sednare är jag icke mer, det förra mindre. Goda menniskor ha erbjudit mig tak öfver hufvudet; deras vänskap har lindrat min olycka.
Ja, det var en lycklig instinkt hos mig, att fly till Mainola vid Mallasvesis strand, att fly till Anna Degerberg.
Jag har i halfklara ordalag förklarat för Anna orsaken, hvarföre jag så snöpligen lemnade min guvernantsbefattning. Anna har tyckts förstå en halfqväden visa; åtminstone har hon icke gjort mig några frågor. Jag bad Anna, att på än längre afstånd antyda sanningen för hennes föräldrar. Detta tyckes Anna gjort med all grannlagenhet; så mycket kan jag förstå af föräldrarnas hjertliga och innerliga beteende emot mig.
Jag sade till kaptenen, det jag tagit mig friheten att komma till Mainola blott för så länge, som behöfdes att skaffa mig en ny kondition. Då sade han:
— Kondition, nej! Jag har mycket ångrat mig, att jag i fjol lät mamsell Värn lemna oss. Icke äro vi mycket rika, men icke inser jag, hvarföre vi ej kunna orka med några barn till. Låt mig hädanefter kalla dig: Celia, mitt barn.
Han kysste mig på pannan och fortfor:
— På det du icke må anse dig för en onyttig medlem i vårt lilla samhälle, har händelsen fogat följande. Min ungdomsvän, länsman Sabell har, måhända genom någon liten oordentlighet, förlorat sin syssla. Han har tre barn, två flickor och en gosse. Den äldsta af dem, Emma, har jag förbehållit för min del. Hon är tolf år. Det torde vara onödigt att bibringa henne utländska språk. Endast litet historia och geografi samt räkna. Det der är väl Celia så god och lär henne. Några stränga läsetimmar behöfva icke komma i fråga. Gör det liksom för ditt nöjes skull. Annas sak skall bli att instruera lilla Emma i sådant, som rörer hushållet .... För resten skall du, min Celia, bli mig såsom sagdt ett eget barn. Förstår du mig, och vill du gå in på mitt förslag?
Jag var så rörd, att jag icke med ord kunde uttrycka min tacksamhet, men kaptenen kysste mig än en gång på pannan. Han tog min tystnad för hvad den var. Den som tiger, han jakar.
Sedan, för att surprenera så mig som Anna, hvilken hade inkommit i detsamma, öppnade han sin kammardörr och framdrog derifrån en blyg och försagd flicka. Det var den ifrågavarande Emma, en rosenröd, nätt flickunge, den Anna genast gick att kyssa. Jag naturligtvis likaså.
Åter har således för mig uppblomstrat en lycka. Här bland dessa goda menniskor skall jag återfå tron på det vackra i menniskohjertat.
Jag hinner ej mera. Vi skola ut att ro på Mallasvesi. Dertill ha vi lof, dock icke ... utom viken.