d. 15.
Min lilla Emma är läraktig, så att det är rätt roligt att informera henne. Derigenom att hennes läsetimmar icke äro så strängt markerade, är jag rädd att hon snarare läser för mycket än för litet. Under mellanstunderna öfverhopar hon mig med frågor om ett och annat i naturen, hvilka jag, skam till sägandes, ofta icke kan besvara. Derjemte har hon anlag för en grundlighet, som bland flickor icke är särdeles vanlig.
En gång, sedan vi haft en geografisk lektion, tycktes Emma mycket fundersam. Jag frågade, på hvad hon grubblade.
Jo, vet Celia — sade hon (ordet mabonne skulle så mycket mindre passa, som vi nästan sagdt äro systrar) — jag funderar på, huru jorden ändå kan vara rund. När jag först läste det, tyckte jag att det var så lätt att förstå, och så naturligt, men nu först efteråt tycker jag, att det dock är bra konstigt.
Jag anmärkte då, att af alla kroppar är klotet den enklaste, så vida det öfverallt är lika till sin yta. Tillika anförde jag den vanlige sanningen, att till och med höga berg på ett så stort klot som jorden icke kännas mer än sandkorn på ett vanligt litet klot.
— Ja, nog förstår jag det alltid — svarade den lilla tviflerskan — men visst är en pannkaka också bra enkel. Jag tycker jorden just kunde vara som en pannkaka. Och vet Celia, hvarföre jag tycker så. Jo se, för det första: man talar om att resa till verldens slut. Vore nu jorden som en pannkaka, så kunde den ha ett slut, som sku’ säga halt. Det vore roligt att få se detta slut.
Jag förklarade då, så godt jag kunde, att jordens slut är på hvarenda punkt på dess yta åt det blåa till, och att man kunde föreställa sig resa ifrån jordens medelpunkt åt ytan till, för att ha det nöjet att se jordens slut.
— Nå nå, jag skall fundera på saken, kanske är det så. Men för det andra: om nu jorden är ett klot, så finns det väl en öfre hälft och en undre. Redan det är underligt, huru de menniskor, som finnas på sidorna af klotet kunna stå der och hållas. Men ännu underligare är att de, som äro under klotet, kunna gå och stå med fötterna uppåt och hufvudet neråt, ty på hufvudet lära de väl ändå icke stå och gå. De likna ju flugor, som kunna gå på väggen och under taket.
Jag började nu tala om jordens attraktion, som gjorde att ingen del af jorden kunde anses stå ofvanom den andra. Vidare, att om så vore, skulle vi sjelfva, ifall vi om dagen vore ofvanpå, om natten vara underom klotet.
Kaptenen, som afhört diskussionen med mycken uppmärksamhet, och ville komplettera min förklaring, inföll småleende:
— Alla lefvande varelser, hvilka äro skapade med fötter, äro så skapade, att de skola gå på dessa fötter. Fötterna skola vara närmast jorden. Att menniskan icke faller bort från jorden, verkas af jordens dragningskraft. Som jorden åter är en i rymden fritt sväfvande kula, som ständigt vänder sig kring sin axel, så kan intet upp eller ner komma i fråga. Om du, lilla Emma, kastar den der bollen i luften, så vet du sannerligen icke hvilken sida, som är den öfra eller den undra.
Den lilla funderade åter några ögonblick, innan hon invände:
— Pappa sade, att fötterna skola vara närmast jorden. Men flugorna, när de gå under taket, hafva sina fötter alldeles ifrån jorden, och kroppen närmast.
Kaptenen hviskade mig i örat, att hans förklaring verkligen var litet haltande. Jag skulle icke varit i stånd att svara på Emmas invändning, och jag rodnade ... å kaptenens vägnar, ty jag trodde, att icke heller han var i stånd att lösa frågan. Men jag bedrog mig.
— Det der kommer af tvenne orsaker. För det första har äfven taket, liksom alla kroppar sin dragningskraft för sig, som i någon mån upphäfver jordens dragningskraft. Oaktadt denna dragningskraft är miljoner gånger mindre än jordens, kan dess verkan dock vara stor nog på mycket lätta föremål, som befinna sig mycket nära eller invid. Nu är det väl också sannt, att till exempel en fjäder, ett dammkorn vanligen faller till golfvet; det kommer deraf, att de icke hafva fri rörelsekraft och således lyda jordens öfvervägande dragning. Det lätta kreaturet flugan deremot har rörelsekraft, och i någon mån vilja; då flugan spatserar under taket, är det säkert, att hon äfven något anstränger sig, för att hållas der; detta skulle dock icke lyckas, om icke äfven taket hade sin dragning, hvaraf flugan betjenar sig. Kan Emma nu säga, hvarföre flugan kan spatsera under taket?
— Ja, för att flugan är så lätt, för att taket drar till sig, för att flugan har starka ben, och för att flugan vill spatsera under taket.
Kaptenen skrattade rätt godt, af nöje öfver Emmas naiva uppfattning. Det kan nog hända, att hans förklaring icke så alldeles var byggd på vetenskapliga grunder, men hufvudsaken var vunnen. Emma trodde på honom, förstod på sitt sätt saken och var nöjd.