d. 20.
Jag har afsmak för att vidare skrifva i detta album. Hvad skola de fridfulla, idylliska scener, jag numera upplefver, ha att göra med de skakande, jag här upptecknat. Hvarenda gång jag öppnar denna portfölj, vakna hos mig hemska minnen. Hvarföre skall jag då så ofta öppna den!
Jag skall börja hålla ett annat album, hvilket jag vill kalla mitt Mallasvesi album, eller fridens bok.
Härifrån skall jag blott göra undantag, då något särdeles gladt eller särdeles sorgligt inträffar, eller ock, då jag har någonting att skrifva om personer, hvilka spelat en vigtig roll i detta föregående orons album.
TREDJE BOKEN.
d. 2 Febr. 1850.
Jag har i dag emottagit en nyhet, hvilken jag icke kan underlåta att uppteckna i orons album. Hofrättsrådinnan Segerskjöld är förelyst med landtmätaren v. Degen.
Partiet anses naturligtvis som en stor mesallians å hennes sida. Det kommer deraf, att man icke läst Celias svarta album. Skulle man det gjort, ansåge man troligen partiet temligen egalt.
Af de känslor, med hvilka jag emottog nyheten, finner jag till min glädje, att Josef verkligen är bannlyst från mitt hjerta. Visserligen blef jag litet häpen, många minnen stormade på mig; men bland dessa känslor fanns dock ingen, som hade ens tycke af kärlekens oro, af svartsjuka eller något annat sådant. Nej tvertom, de känslor, den närvarande stunden skänkte mig, hade snarare tycke af glädje. Josef har sökt tvätta bort en del af sin fläck och — han har högtidligen afsagt sig mig för lifvet.
Skall jag å någons vägnar känna smärta, så är det å Axels. Månne han igenom sin moders giftermål kommer i någon falsk ställning? Jag hoppas annat. Jag hoppas, att Gud styr Axels öde på det vackraste sätt.
Ack, om den gossen på ett par timmar vore här, att jag finge visa honom för Anna. Anna skulle säkert vara nöjd med Axel.
Anna synes komma från sin spatserfärd. Bort, mitt album!
d. 17 Juni 1850.
Ack, så jag är glad! Nyss såg jag tvenne personer gå arm i arm. Jag håller så mycket af dem begge.
Huru ofta Anna, nästan med ovilja, medgifvit, att hon aldrig varit kär! Jag har trott derpå, ty Anna ljuger aldrig. Anna har mest bott här i ensligheten på landsbygden; väckelse till kärlek har felats henne.
Anna har varit liksom ledsen på sig sjelf, för det hon icke erfarit denna ljufva plåga.
— Säkert är jag en så opoetisk varelse, att jag aldrig kan börja älska — sade hon en gång, halft gråtande, halft skrattande.
Då sade jag, att poesin icke ligger i kärleken egentligen — ty denna kan vara falsk — utan fastmer i den sanna kärlekens möjlighet. Jag drog på den sträng, att blott den rätta kommer, så skall Anna nog lära sig älska.
— Den rätte kommer väl aldrig — sade Anna — redan är jag tjugu år, och om jag är något vacker, så börjar väl den fägringen redan taga af. För hvarje dag blir det väl svårare att älska mig.
Härvid gjorde jag en liten syftning på min egen sorgliga historia och menade, att det kan vara en lycka att slippa kärleken.
— Nå ja; jag vill litet pruta med mig. Jag vill icke bry mig om att vara älskad. Men visst skulle jag sjelf vilja älska. Ja, jag skulle vilja tycka om någon. Jag ville försöka, hurudan kärleken är. Det är ju att knappt vara en flicka, då man är tjugu år och än aldrig tyckt om någon.
Jag ämnade säga Anna, att hon häruti talat temligen originelt, men oqvinnligt. „Det är just längtan, behofvet att vara älskad, som hos qvinnan verkar behofvet att älska“, hade jag nyligen läst hos Bulwer. Jag ämnade just använda denna sanning, för att vederlägga Anna, då bullret af ett åkdon hördes. En schäs stannade, och ner hoppar ingen annan än ..... min bror Clinton.
Jag måste säga, att jag bleknade af glädje. Anna å sin sida bleknade äfven, troligen af andra känslor. Det var äfven verkligen besynnerligt, i afseende å Anna, att Clinton skulle inträffa just nu.
Det nästan förargade mig, att Clinton skulle se på Anna mer än på mig.
— Det är min bror, ser du Anna, och han kommer icke att omfamna sin syster.
— Ja, vet du, Celia lilla — sade Clinton, i det han kysste mig — jag blef så häpen, när jag såg mamsell Degerberg, den du beskrifvit röd som en ros, nu blek som en lilja.
— Ja, ja, om du visste Clinton, hvarom vi sist talat, så skulle du icke undra så mycket öfver Annas blekhet. Ser du, nu är hon åter röd som en ros.
— Det anar mig, att jag någongång får veta hvad frågan gällde. Till dess skall jag tygla min nyfikenhet.
Det är någonting högst angenämt och fröjdande för själen, att vara vittne till gryningen af en kärlek emellan tvenne personer, dem man båda håller mycket af, och dem man i själens hemlighet önskar se som ett par.
Allt ifrån första stunden, och måhända till följe af Clintons oförmodade ankomst, hvilken, till följe af vårt just då afbrutna samtal, kunde gälla för ett lyckligt förebud, tänkte jag i stillhet, huru trefligt det vore, om det unga herrskapet, Clinton och Anna, skulle börja hålla af hvarann ... så der mycket.
Jag frågade den första aftonen Clinton, hvad han tyckte om Anna.
— Skulle jag icke tycka om henne. En sådan flicka är för mig någonting nytt. Hon tillhör icke dessa förbildade, sköna själar, som man i sådan mängd träffar i de större städerna, varelser, hos hvilka en falsk fantasi tagit välde öfver tanke och känsla. Anna är visst icke, hvad man kallar en bildad flicka; äfven kan det hända, att hennes fantasis vingar icke bära särdeles högt. Men bättre är tillochmed brist på fantasi, än dess skefva riktning. Naturen har emellertid gifvit Anna en rik ersättning i qvinnans bästa egenskaper, godhet och ömhet. Hon tyckes mig tillhöra de qvinnor, hvilka man icke gerna kan skänka en eldig och passionerad kärlek, men dem man ändå kan så hjertligen hålla af. Med ett ord, jag tror att den man, som får Anna till maka, blir en bland de lyckligaste ... äkta män.
Så jag tyckte om Clinton för denna uppfattning af Anna. Just så har jag tänkt mig henne. Jag tänkte: „kanske du, min bror, just blir den lycklige“. Men jag sade intet. Jag ville icke skrämma bort den lilla blinda guden, ifall han var i farvattnet.
Dagen derpå var jag nog ogrannlaga att fråga Anna, hvad hon tyckte om min bror. Anna blef förlägen, rodnade och knöpplade på fransarne af sin sjal. Med en viss ansträngning svarade hon:
— Åh, nog är han hygglig.
— Är han sådan som du föreställt dig honom?
— Ja, nej .... Din bror har jag alltid föreställt mig såsom .... hygglig. Men nog är han annorlunda ändå, än min föreställning fattade honom.
— Är han öfver eller under den? — fortfor jag obarmhertigt.
— Nog är han på sätt och vis öfver min föreställning, men nog är han mycket styggare än jag trodde. Han sätter mig så ofta i förlägenhet .... Ack ändå, sådant jag slabbrar för dig, Celia, men hvarföre skall du ... plåga mig med sådana frågor.
Det att Anna ansåg Clinton för stygg, kunde åter anses för ett lyckligt tecken. Så pass mycket visste jag af erfarenhet. Emellertid beslöt jag att icke vidare plåga Anna med frågor eller anspelningar, utan låta saken i all stillhet ha sin gång. Ville det bli kärlek af, så finge det.
Några dagar till hade förflutit, då jag hos Anna märkte de små symptomer, som antyda kärlekens tillvaro. Då Clinton var närvarande, såg hon på honom litet oftare än nödigt var, och ändå litet mera förstulet än man brukar. Annas ögon voro äfven vid sådana tillfällen mycket vackrare än eljest; de ägde en god portion af värma och .... trånad. Besvarade Clinton blicken, så sänkte den lilla Anna hastigt ned ögonen, och rodnade stundom dervid.
Var Clinton åter frånvarande, så hände sig att Anna ofta medvetet suckade. Vid sina husliga göromål var hon mäkta tankspridd, och begick många oskickligheter, hvilka ådrogo henne bannor af kaptenskan.
— Kan du tro, pappa lilla, huru Anna nu igen bar sig åt — sade kaptenskan till sin man — hon hällde ägggulorna i kaffepannan och kaffemåttet i steken. Jag ärnade mycket banna henne, men nändes ej, då hon sjelf började gråta öfver sitt misstag.
Kaptenen smålog och sade blott: — hm, hm. Han hade väl samma tankar som jag.
Med mig talade Anna mycket mindre än förut och var blefven mycket ojemn. Än var hon snartsticken och särdeles kort om näsan; än åter ömmare än nånsin, så att hon stundom helt oförmodadt och utan orsak kom och kysste mig.
Med Anna var således förhållandet icke tvifvelaktigt. Svårare att sondera var Clinton. Han var glad som vanligt, röjde ingen särdeles tankspriddhet, och tycktes tala med det gamla herrskapet just lika gerna som med Anna.
— Kan Clinton — tänkte jag för mig sjelf — kan min bror vara en sådan fjäril, som så många andra unga herrar? Jag kan ta för afgjordt, att han mellan fyra ögon sagt Anna vackra saker, som inverkat på hennes känsla, efter Anna blifvit ... sådan. Kan Clinton vara nog oädel att väcka känslorna hos ett okonstladt barn, utan att vilja vackert svara emot dem. Kan min bror vara sådan!
Jag höll redan på att arbeta mig till courage att ge Clinton en vederbörlig lexa, då jag i dag fick se honom jemte Anna komma ifrån parken, promenerande arm i arm. Clinton sade hänryckt:
— Önska oss lycka, min syster. Du förstår väl att Anna och jag äro riktigt förlofvade. Säg min Anna, så din blifvande svägerska hör, att du älskar mig.
— Ja, ja, ja — svarade Anna i ljuft bryderi.
I detsamma syntes kaptenen på trappan. Jag måste säga, att jag dervid blef litet häpen. Icke så Clinton, som gladt utropade:
— Ser farbror, att det lyckades. Här står min flicka nu, så ljuft förlägen. Hon är liksom rädd för pappa.
— Behöfs icke, mitt barn, behöfs icke. På den der vackra synen var pappa icke så alldeles oförberedd. Kom in, mina barn; ni måste få styrka er med litet vin.
Clinton kom således mina tvifvelsmål fullkomligen på skam. Och icke nog härmed! Han hade redan förut kommunicerat med Annas far och erhållit dennes bifall och välsignelse. Clinton har betett sig som en duktig gosse och som en klok general. Han skaffade sig vänner i fästningen, innan han intog den. Fast nej; jag är glad, att min liknelse haltar, Clinton har icke tagit sveket till bundsförvandt.
Om söndag skall firas en förlofningsfest. Den skall bli storståtelig, menade kaptenen. Dit skola komma gäster tillochmed ifrån Tavastehus.
Huru mycket jag deltar i Clintons och Annas lycka! Det är lika så ljuft att delta i andras glädje, som att sjelf vara lycklig. Och denna lycka är icke uppblandad med någon oro, den är fullkomligen oegennyttig och derföre så tillfredsställande.
Derföre bort ifrån mig, du orons album! Jag flyr åter till dig, du fridens anspråkslösa bok.