d. 8 Jan. 1851.
Redan hade jag nästan glömt bort att en portfölj, sådan som denna, finnes till. Nu måste jag åter fly till dig, du nattens vän och orons album.
Jag har återsett en person, hvilken tvingat fram många af de minnen, hvilka tycktes förgätna. Jag har återsett honom, jag vet icke, om med smärta eller med fröjd.
Clinton hade tillbragt hela hösten i Helsingfors, sysselsatt med tankar på sin doktorsgrad. Anna hade visst stundom rätt ledsamt, men fann sig ändå snart, såsom en klok flicka egnar och anstår. De täta bref, hon erhöll från sitt hjertas vän, bidrogo icke så litet härtill.
I ett bref, dateradt sjelfva nyårsdagen, underrättade Clinton Anna om, att han snart skulle infinna sig på Mainola. Trettondagen skulle han troligen vara i Tavastehus och kanske tillochmed med sin värda person „öka assembléens glans.“
Clintons förmodade ankomst var ett mäktigt skäl för Anna, att vilja fara till klubben. Hon öfvertalade sin far och mor till denna „lustresa“. Slutligen vann hon äfven mig, som visst icke väntade mig någon glädje, likgiltig som jag numera blifvit för dansens nöje.
Vädret var äfven lockande, likasom föret. Nog af, vi foro.
Förvånade blefvo vi väl icke, men ändå så hjertligen glada öfver att Clinton hållit sitt ord. Han var en af de första vi sågo i salen. Glad var jag för egen del, men än gladare för Annas.
Sedan den första valsen var slut, sade Clinton, att vi nu finge sakna honom på en stund. Han skulle gå till sitt qvarter, för att taga med sig sitt ressällskap, „hvilken väl icke kunde underlåta att komma, då hans väns syster och fästmö varit nog förekommande att, på grund af en blott förmodan, bivista assembléen.“
Den första kadriljen hade jag den lyckan att dansa med en kavaljer, som nog kunde föra till torgs det lilla han visste. Det var en långsam dans. Det vore bättre för herrar kavaljerer att tala ingenting, än att tala bara snömos. Men så lära icke andra flickor tänka, och hvad mängden tänker, det är väl det rätta.
Till all lycka fingo både Anna och jag sitta den andra kadriljen. Att vi sutto bredvid hvarandra, var naturligt. Vi fingo tillsamman ha ledsamt efter Clinton, som icke hördes af. Just då de sista tonerna ljödo, sade Anna:
— Nej, men se der kommer ändtligen Clinton. Han för med sig en ung, blek gosse.
Jag satt så, att jag icke kunde se Clinton och hans följeslagare, innan de voro tätt invid oss. Jag skall då ... berättade mig sednare Anna ... gifvit till ett utrop af öfverraskning och sagt: — Axel!
Ja, det var verkligen Axel, men huru förändrad! Ett hufvud längre än då jag, halftannat år förut, såg honom den gången, då ... Äfven anletsdragen hade undergått en förändring, som utvisade, att af gossen blifvit en yngling. Med undantag af en ökad liflighet och glans, voro dock ögonen desamma, dessa ögon, hvilka äfven under gosseåldern ägt ett alfvar och ett djup, som tycktes tillhöra någon sednare period af lifvet.
Axel tycktes söka efter något ord till inledning, men deraf blef intet. Jag skulle så innerligen gerna afbrutit den plågsamma tystnaden ..... om jag kunnat. Det blef Clintons sak:
— Jag tror att herrskapet redan hunnit glömma bort hvarandra. Om det så är, får jag för dig, min kära syster, presentera studeranden Axel Segerskjöld. Det är säkert studenten, som gör honom oigenkännelig.
Dessa Clintons ord, hvilka kunnat anses si och så, voro i sjelfva verket fina, och verkade hvad de borde. De förjagade en stor del af förlägenheten och bryderiet. Jag vågade framstamma en anmärkning om, huru mycket „herr Segerskjöld“ vuxit, och huru roligt det var att se honom.
— Tycker mamsell Värn verkeligen, att det är roligt?
Axel satte mycken tonvigt på detta „mamsell Värn“. Detta kändes mig något obehagligt, ehuru jag sjelf gifvit anledning dertill genom mitt herr Segerskjöld. Dock, som ställningen oss emellan förändrats, och Axel icke kunde anses för ett barn mer, tyckte jag mig gjort rätt. Jag ämnade äfven framdeles kalla honom „herr Segerskjöld“.
Jag minnes icke, huru jag besvarade Axels fråga. Han drog sig undan, sedan han likväl fått löfte om nästa kadrilj.
Af orsak, att några ortens lejon voro alldeles outtröttliga i polkamasurkan, och icke syntes ha något emot att för det täcka könet presentera deras synbarligen transpirerande kinder, hände sig att denna dans blef längre än den bordt. Jag var rätt nöjd att mitt svaga bröst icke tillät mig sådana fatiguerande danser. Emellertid sökte jag att ordna mina tankar beträffande Axel.
Huru hade Clinton blifvit så bekant med Axel? Hvilkendera månne hade sökt den andras sällskap? Om Clinton haft någon aning om, hurudant Axels förhållande varit till mig, var det då så alldeles rätt att föra honom till mig? Jag fann ingen lösning af gåtan innan Axel ledde mig till dansen.
Axels visavis var Clinton, som dansade med sin Anna. De hade så mycket att säga hvarannan; så tycktes icke förhållandet vara mellan Axel och mig. Öfver hälften af kadriljen var redan förbi, då Axel omsider sade:
— Jag ville, att jag icke alls lefvat förr än nu, eller ock att allt det förra varit en dröm. Då vore vi icke så fremmande.
— Låt oss anse allt det förra för en dröm, och vi skola icke vara fremmande mera.
— Ja, men vet ..... mamsell Värn, att jag omöjligen kan komma mig att tycka så. Och jag vill ej ens anse allt det förra för en dröm. Det finns deri ett och annat för godt, för att vara blott en dröm.
För godt för att vara blott en dröm? — sade jag — Kan verkligheten, äfven då hon är skön, gå upp emot en skön dröm? Vackra drömmar äro en gåfva ifrån höjden, med hvilken jordens gåfvor icke tåla någon jemförelse.
— Men om dessa jordens gåfvor ändå äro himlens?
— Jag förstår icke, hvad ..... Axel menar.
(När jag skulle kalla honom herr Segerskjöld, var det mig, som om tungan häftade vid gomen. Halft med ansträngning, hälft omedvetet nämnde jag honom således vid namn. Men jag rodnade).
— Det kan nu vara nog — sade Axel —; det förflutna står åter vid min sida och är icke fremmande mer.
Han såg på mig med en obeskriflig blick, och suckade helt lätt. Sedan sänkte han blicken och talade liksom för sig:
— Jag vet ej, om jag vågar mig till Mainola. Äro husvilla fremlingar välkomna der?
— Huru kan Axel tvifla derpå? De äro välkomna.
— Äfven oaktadt Celia finnes der?
Nu anade jag, att hans mening med detta vågar kunde vara en annan, än det först ville tyckas. Denna aning vågade jag dock icke låta inverka på mitt svar, som blef:
— De som äro välkomna hos dem, hvilka äro mig i föräldrars ställe, äro det äfven för Celia. Isynnerhet om de äro husvilla.
— Tack Celia för dessa ord, som innebära mera än du kanske anar. Ty jag är husvill och längtar efter ett nytt hem. Och jag skall våga mig till Mainola.
Dansen var slut, och Axel gick att tala med Clinton, hvarpå han syntes aflägsna sig. Clinton återkom med det besked, att Axel sagt sig illamående och vändt hem tillbaka. Min bror gick att söka sig ny visavis. Han sade det höra till saken, att dansa med sin fästmö minst två gångor, och med sin syster ... ingen. Clinton tycks hafva samma åsigt som fordom, att det nemligen ser pjåkigt och tillgjordt ut att dansa med sin syster, om hon eljest har någon tur.
Snart fick jag veta, hvarföre Axel kallade sig husvill. Clinton berättade mig, att alltsen hans mors giftermål med v. Degen, hade hemmet blifvit honom mindre kärt. Modren lär äfven blifvit mera ovänlig emot Axel, osäkert på hvilka grunder, menade Clinton. Endast en gång på ett års tid hade han besökt hemmet, af längtan efter sina systrar. Detta besök varade blott ett par dagar. Föröfrigt försåg man honom med penningar nog.
Jag tänkte: — Axel är en martyr för Celias skull. Ja, för min skull saknar han hemmets ljufva och hulda omvårdnad. Hvarföre skall Celia vara en oskyldig orsak till så mycket ondt? Stackars Axel!
Jag sökte utforska Clinton. Han hade genom en tillfällighet blifvit bekant med Axel. Han hade blifvit bjuden på hans studentkalas, han visste ej af hvem, ty tio nyssblefna studenter voro med om tillställningen. Clinton hade fattat tycke för ynglingen, hvars femton år icke hindrade ett djup och en flygt, högre än mången tjuguårings. Sedan hade han sökt Axels sällskap, ty Clinton föredrager i allmänhet yngre personers sällskap framför äldres. „Jag vill så gerna agera beskyddare“ tillade min bror. Lustresan till Tavastehus hade äfven varit en proposition af Clinton.
Min bror tyckes icke ana ..... Jag skulle, om jag äfven ville det, icke for min död kunna förtaga Clinton hans okunnighet.
De två följande kadriljerna dansade jag. Mina moitiéer uppbjödo nog sin förmåga att „hålla mig varm“; äfven måste jag hålla dem räkning för det de allsicke liknade första kadriljens hjelte. Det hjelpte icke, jag hade så tomt efter ... Axel.
Huru glad skulle icke jag således bordt bli, då Axel åter inträdde i salongen. Hans illamående hade upphört; han hade icke kunnat få sömn, när andra roade sig. Derföre måste han återvända. Jag kände tydligt att jag bleknade.
Han uppbjöd mig till kotiljongen. Jag hade bordt svara nej, men jag svarade ja. Jag var ju förbjuden att valsa.
Redan för två år sedan, då han var hufvudet kortare än jag, var det lätt att valsa med Axel. Nu var han halfva hufvudet längre. Han både valsade och förde väl. Det gick så lätt och lustigt; jag visste icke af någon ansträngning.
Redan den första gång, jag blef upptagen af en fremmande kavaljer, kände jag en stickning i bröstet och andtäppa. Jag beklagade mig deröfver. När jag andra gången skulle blifva upptagen, sade Axel:
— Jag ber om förlåtelse, min herre. Mamsell Värn vågar icke valsa utöfver de ordinära turerna med ..... mig.
Kavaljeren aflägsnade sig småförtretad. Axel rodnade, kanske för det han ansåg det låta egenkärt, då han sagt med mig. Jag tyckte dock om honom, för att han gifvit ett tydligt svar. Jag tackade honom derför.
Sedan en och annan fått samma besked, fingo vi sitta ostörda. Då var att se, huru Axel blef sig olik. Han var glad, liflig, skämtsam, intressant. Det var ett underverk. Så upprymd hade jag aldrig sett honom i hemmet, aldrig förut. Bland annat sade han:
— Jag tycker mig vara en helt ny menniska. Jag ser för mig framtiden i ljus. Förklara för mig det, Celia.
— Säkert kommer det deraf, att Axel blifvit student. Det måste vara ett eget nöje, ett nöje, hvilket qvinnan aldrig får erfara.
— Ja, det är ett nöje. Verlden ligger framför mig så stor, så öppen. Den stolta tanken, att kunna verka något i verlden, tränger fram lik stjernan ur natten. Önska mig lycka, Celia!
— Jag önskar Axel det allra bästa på jorden. Godt nytt år!
— Och hvad mån’ vara detta allra bästa? — sade han med en ton, som sade, att skämtet redan fullkomligen utrymt platsen.
— Det som för jorden närmast till himlen.
— Då förstår jag, att Celia icke menar jordiska utmärkelser, yttre ära och stjernor. De stjernor äro bäst, som bäras ... innanför. Dock tycker jag, att det vore en stor lycka, ja väl den allra största, att kunna på något sätt höja sig i deras ögon, hvilka vi älska. Låt vara, att fosterlandet är vår älskarinna, då skola vi icke sky att uppoffra oss för detsamma. Man bör vara beredd att tillochmed dö för det man älskar. Då blir troheten beseglad genom döden. Ja, det vore ljuft att dö för ..... sådant!
— Ja, det är sannt. Men jag ville nästan, att jag icke vore qvinna.
— Det var bra, att Celia tillade detta nästan. Eljest skulle jag hafva en motsatt, besynnerlig önskning. Jag ville icke alls vara. De blommor, som vända sig mot solen hade icke glada dar, om solen vore borta.
Hastigt förändrande ton sade han småleende:
— Celia lär finna, att jag lärt mig att säga komplimanger.
— Lofva mig att hädanefter använda dem sparsamt — sade jag.
— Lofva mig att hädanefter vara en annan, än Celia är — svarade Axel.
Kotiljongen slutade assembléen. Följande dagen foro vi af till Mainola. Clinton och Anna satte sig i en släde, kaptenen naturligtvis med sin fru i en annan. Mig blef intet val öfrigt. Jag måste sitta med Axel i den tredje släden.
Till min ledsnad måste jag medge, att så fort resan aflopp med Axel, hade den troligen icke aflupit med någon annan. Han var glad och treflig, och använde ytterst sparsamt ... komplimanger.
Lilla Emma, som säkert haft mycket ledsamt, emottog oss med en barnslig glädje. Men visst såg hon bra förvånad på Axel.
d. 12 Jan.
Axel har blifvit en stor favorit hos farbror och faster, — så kallar jag nuförtiden kaptenen och kaptenskan. Faster är förtjust i hans belefvenhet och artighet, farbror i hans „förmåga att kunna följa med,“ samt hans qvicka infall. Jag sjelf, huru må det vara med mig? Naturligtvis fröjdar det mycket Celia, att den person, hon sjelf håller af, äfven blir afhållen af andra, dem hon håller af. Personen vinner derigenom i ökad glans.
I går, då Axel icke var inne, roade det farbror att bry mig för honom. Jag svarade så ogeneradt jag nånsin kunde, att jag verkligen höll bra mycket af Axel, och att jag dertill hade rättighet, då han varit min discipel. Då sade farbror småskrattande:
— Nu kom Celia att missäga sig. Du sade att det var en rättighet, men menade säkert en skyldighet.
Jag rodnade, hvilket var förtretligt, emedan Clinton var i rummet. Småstucken och i bryderi gick jag ut. Snart mötte jag Axel och Emma, som kommo från den rimfrostprydda parken.
Gud är mitt vittne, att jag vid denna syn tänkte: — o, att småningom skulle uppvexa ett ömt förhållande mellan dessa två! De tyckas skapade för hvarandra.
Emma gick i all stillhet bort, och lemnade oss allena. Jag började tala om Emma, jag berömde, såsom jag det borde, mycket det lofvande trettonåriga barnet. Jag ryckte fram med en invit på långt håll, huru passligt det vore, om Axel o. s. v.
Jag vågade icke ens härvid se på honom. Han ljufva sonora röst hördes svara:
— Jag förstår Celias mening, och jag tackar dig derför. Celia talade som ur min egen själ; äfven hos mig har en sådan tanke trängt sig fram. Men jag har tillbakavisat den. När insekten en gång svedt vingarne på ljuset, så locka honom icke ens de klaraste stjernor af första ordningen; vid ljuset fäster sig insektens lif, tills det i döden släcks.
Dessa ord försatte mig i en onämnbar rörelse. Jag tyckte mig gjort mycket illa, som framlockat sådana ord. Jag skyllde på kölden och sprang i min kammare, der jag nu är.
Jag öfvertänker den djupa rörelsen i min själ. Hvad skall den båda? Är Celia skapad till olycka, till sin egen olycka, eller andras, dem hon håller af?
Men hvarföre tänker jag på olycka. Skall någon sådan nödvändigt uppstå nu? Att jag för Axel äger ett stort, altför stort värde, det vet jag. Är min känsla icke tacksam derför, besvarar jag icke hans kärlek ... ack att jag måste använda detta ord ... då blir det olycka, Axels. Besvarar jag den, skulle det så hända att jag besvarade den, hvem blir då den olyckliga? Månne jag sjelf? Men hvarföre tänker jag på olycka!