d. 17.
Lektionen med Emma var slutad. Hon sade till mig:
— Söta Celia, hvarföre har du blifvit så ängslig? Du suckar så ofta, när du läser med mig.
— Gör jag det? Det visste jag icke af.
— Vet Celia, vore jag några år äldre, så skulle jag sucka så ... för Axels skull.
— Hvarföre just för Axels skull?
— För han är så söt. Om jag någongång i verlden blir gift ... det kan ju hända ... så ville jag, att det vore med en, som skulle likna Axel bra mycket.
— På hvad sätt är då Axel så söt?
— Så Celia kan fråga! På allt sätt. Han är emellanåt så rolig, och sedan igen så förståndig. Han är också så karlaktig och duktig, när det gäller, och dessemellan är han så snäll och god. Han skulle visst icke göra en mask förnär. Och sist så är han så vacker, och det är ju också ändå någonting, det.
— Det är märkvärdigt, huru många fullkomligheter hos Axel Emma hittat på.
— Mycket märkvärdigare är det, att Celia icke hittat på dem. Och ändå tänker Axel på ingenting så mycket, som på Celia.
— Huru kan Emma tala sådant? Huru vet Emma det?
— Jo, ser Celia, jag har det af Axel sjelf. Hvarföre tror Celia, att han så gerna är med mig allena; det är bara för att få i fred tala om Celia. Han frågar mig så mycket om Celia, ja, allt möjligt frågar han. Och när jag då berömmer dig, såsom alla måste göra, så blir han så glad, och om jag berättar något, som Celia sagt eller gjort, så hör han så uppmärksamt på, att jag är rädd han skall förlora andan. Det är riktigt sannt. Skulle jag icke veta, huru rysligt mycket Axel håller af Celia. Ack, vet du, i går frågade han mig, huru lexan gått. Jag sade då, att Celia varit nöjd med mig och kysst mig. Då kom Axel till mig och stal, riktigt stal en kyss af mig. Nog förstår Celia, hvarföre han det gjorde.
Jag blef ledsen på mig sjelf, för det jag så gerna åhört Emmas berättelse. Derföre sade jag temligen omildt:
— Men hvart vill då Emma komma med detta prat?
— Jo, det skall jag säga. Jag skulle vilja att Celia vore mera god emot Axel. Celia tycks vara liksom rädd för honom. Celia borde hålla af Axel lika mycket, som han håller af dig. Åhå, vore jag i Celias ställe, nejminsann jag skulle låta en sådan gosse, som Axel är, vara så der. Jag skulle hålla af honom så rysligt. Och jag skulle äfven visa det.
— Men, minns Emma, jag är ju hela fyra, fem år äldre än Axel.
— Fyra, fem år äldre, hvad gör det? Så mycket äldre var också mamma än pappa, och lycklig var pappa, så länge mamma lefde. Jag minns ännu, huru de höllo af hvarann, och huru pappa gret, när mamma lades i kyrkomullen. Hvad gör ålder!
— När Axel blir så gammal som jag nu är, så har han glömt mig.
— Glömt? Du tror sådant om Axel. Han kan ej glömma! Å nej. Han är den allrabästa.
Sedan Emma sagt detta, gaf sig barnahjertat luft i en ström af tårar. Hade en engel ifrån himlen nedstigit som förespråkare för Axel, han hade dock icke kunnat vara vältaligare än detta barn, hvars späda fantasi, förgudande sitt föremål, altförväl röjde sin riktning, men hvars goda, oegennyttiga hjerta ändå glömde allt vid tanken på dens väl, som gifvit barnafantasin dess späda vingar.
Oemotståndligt bröto tårar sig väg ur källan af mitt hjerta.
De blandade sig med Emmas.