d. 20.
Klockan är icke mera än tre på morgonen. Jag har stigit upp, för att uppteckna den dröm, som nyss väckte mig. Minnet af drömmar förgår så lätt, om man icke griper dem på färsk gerning.
Jag var i en bergig skogstrakt, der träden voro så höga, så höga. Clinton och Anna voro med mig.
Vi hade att gå uppför ett ganska brant berg. Anna var mycket rädd och stödde sig ängsligt på Clintons arm. Jag var icke alls rädd, och uppmanade dem blott att skyndsamt stiga på. Hvart jag egentligen ville, vet jag ej, lika så litet hvad jag ville. Likväl var det någonting ytterst maktpåliggande och vigtigt.
Småningom märkte jag att Clinton och Anna blefvo efter. Likväl påskyndade jag mina steg. Då jag åter såg bakom mig, fann jag att de, i stället för att vidare komma uppåt, gledo sakta nedföre och tillbaka. Då ropade jag dem an. De svarade med knappt hörbar röst, att de hade bättre att vara i dalen. Då beslöt jag att icke mera plåga dem. De fingo vara der de ville. Jag tänkte icke på dem vidare. Jag gick på oförskräckt. Jag kom till bergets topp.
Toppen var bevuxen med granar i en stor cirkel. Jag gick inom cirkeln. Der stod Axel, och tycktes vänta på mig.
— Ack, hvad Celia var god, som kom. Nu får du se alla de rikedomar och skatter, som jag förvärfvat åt dig. Följ mig.
Sedan jag gått några steg fram vid Axels ledande arm, stannade jag tvärt. Vår väg var afbruten genom en mörk håla.
— Detta ser ut som nedgången till en grufva — sade jag.
— Det är så — sade Axel — fatta mod och sätt dig jemte mig i denna korg. Vi skola fara nedåt.
Der fanns verkeligen en stor korg, som jag icke märkt. Vi satte oss i den. Den gick nedåt medelst ett vindspel. Det var mörkt, stickmörkt.
— Är du rädd för mörkret, Celia?
— Ja, om jag vore ensam, men icke med Axel.
— Det börjar väl äfven snart att ljusna — sade Axel.
— Huru djup är denna grufva? — sporde jag.
— Djupare än höjden af det berg, du klättrade uppför.
I detsamma började det ljusna. Korgen sänkte sig alltmer, och ljuset tilltog. Det började höras ett dån och ett skrammel, som tilltog i samma mon som ljuset. Konturer af menniskofigurer började synas; de tycktes vara i en liflig rörelse och arbeta med kraft.
Bottnet af grufvan såg ut som en underjordisk stad. Detta erbjöd en vacker och skön anblick. Den öfvergick all föreställning.
Omsider stannade korgen på botten, och vi stego ur.
— Nu skall jag visa för dig mina arbetare. De äro indelta i tvenne klasser; men slafvar äro de alla.
Jag såg på arbetarene. Alla voro de svarta och smutsiga.
— Se noga på denna klass. Den utgöres af sådana menniskor, som värderat det jordiska guldet högre än allt annat. De hafva frivilligt gifvit sig till slafvar. Deras lön är stor nog.
Jag åtlydde Axels ord. Jag såg på första klassens arbetare. Besynnerligt! De voro alla lika klädda, lika vexta. Jag såg på deras anletsdrag. Oaktadt svärtan såg jag, att äfven anletsdragen voro lika. I hvarenda af dem igenkände jag ... Edvard. Den Edvard, som jag fordom hade älskat i barnets inbillning. Den Edvard, som öfvergaf mig, emedan jag var fattig på jordens guld, han, hvars otro icke kostat mig någon tår och ingen sorg, emedan min kärlek blott var ... inbillning; ja, denne Edvard stod der nu för mig, representerad i tusende olika och dock lika gestalter.
Axel gick ifrån dem, och förde mig till den andra klassen.
— Se noga äfven på denna klass. Den utgöres af sådana män, som, lika onda englar, kunna tjusa så det rena som det orena sinnet, men hvilkas makt blott grundas på ett fint bedrägeri. De hafva nu äfven fått sin lön. De äro mina tvångsarbetare.
Jag åtlydde Axels ord. Jag såg på den andra klassens arbetare. Besynnerligt! De voro alla lika klädda, lika vexta. Jag såg på deras anletsdrag. Oaktadt svärtan såg jag, att äfven anletsdragen voro lika. I hvarenda af dem igenkände jag ... Josef. Den Josef, som lik en ond engel demoniskt tjusat min själ, han, som jag öfvergaf, emedan han aktade det heliga ringa, Josef, hvars förlust kom verlden att gapa emot mig så tom och sorglig, emedan min kärlek ändå icke varit inbillning; ja, denne Josef stod nu der for mig i tusende olika och dock lika gestalter.
Ännu en tredje klass menniskor varsnade jag; det var qvinnor, handtlangerskor åt den andra klassens män. Äfven de voro sinsemellan lika. Jag vågade knappt se åt dem. De ägde alla, äfven de, bekanta drag.
Axel gjorde ingen anmärkning öfver denna tredje klass. Han tycktes icke ens märka den. Han gick hastigt förbi, och drog mig med sakta våld åt ett annat håll, så att vi voro på ett visst afstånd.
— Ser du, min Celia, dessa äro nu alla de, som lyda under mig. Är jag icke rik? Kom, skall du få se, hvad slafvarna hjelpt mig till.
Med dessa ord knackade han på bergväggen, som öppnade sig. Vi voro i ett rum, stort som den största kyrka, och rikare prydd än någon sådan. Taket, golfvet, väggarne voro af silfver och guld, som ormlikt ringlade sig inom hvartannat. Ädelstenar af alla slag bildade guirlander kring väggarne. Ifrån taket hängde kronor utan ett enda ljus, men gifvande en sådan glans, att jag undrade, huru mina ögon kunde uthärda en sådan herrlighet.
— Du förvånar dig öfver prakten i mitt rike — sade Axel. — Snart skall du få se en ännu skönare syn.
Då framstodo omkring oss ljufva, underbara gestalter, som alla voro olika, och dock så sköna. De föllo, en och en, på knä för oss, och framräckte sina skänker.
Axel gaf en vink; då framstod ett af de sköna väsendena och räckte mig — en myrtenkrona. Jag ämnade sätta den på mitt hufvud, men först ville jag dock erfara, huru skickligt den var flätad. Jag höll den upp emot de bländande kronorna, och fann att myrtenkronan var genomskinlig. Jag blef rätt skrämd häraf.
— Jag vill ej hafva den. Den är ej gjord af myrten, utan af smaragd — utropade jag, och släppte kronan i golfvet. En förunderligt vidrig klang hördes, då kronan föll i stycken.
Nu trädde Axel till mig med strålande ögon och sade:
— Du har bestått profvet. Din rena själ kan icke dåras mer af falska glitter. Du lilla flicka, hemta hit en bättre krona.
Hon lydde, kom och satte på mitt hufvud en bättre krona, en äkta myrtenkrona. Det kände jag af bladens böjlighet och sköna svalka.
Jag såg på den sköna gifverskan. Var det icke Emma? Ja. Jag tackade henne med en kyss. Det såg Axel och han talade:
— Den tid vi bodde uti solens ljus, tog Axel Celias kyssar ifrån Emmas mun. Nu tar jag dem från Celias egna läppar.
Han kysste mig. I detsamma hördes en sakta musik, och sedan började de vackra gestalterna uppstämma en ljuf melodi, hvars harmoni efterhand blef allt mera rik, mångfaldig och underbar. Det var en festlig brudsång.
— Är här ej godt att vara? — hviskade Axel. Jag svarade:
— Om dock min far och moder lefde än och såge Celias lycka!
— Jag var beredd på Celias goda hjertas önskan. Derföre har jag kallat hit din fader och din mor.
Då kände jag, att mina axlar lätt vidrördes. Jag såg mig om. På ena sidan om mig stod min far, på den andra min mor. De voro sig fullkomligen lika, endast yngre. De voro lika unga, som den öfriga brudskaran omkring mig.
Min glädje blef nu fullkomlig. Helt och hållet försmälte jag i det närvarandes lycka. Jag sträckte mina händer efter Axel, för att tacka honom för all denna salighet. Han förstod mig, kysste mig och ..... jag vaknade.
Der ligger den lilla Emma, hon som i drömmen gaf mig den goda myrtenkronan. Ibland suckar hon lätt. Kanske drömmer äfven hon någon vacker dröm.
Hvad månne min dröm betyda? Jag har drömt om silfver och guld. Det säges icke betyda något godt. Åtminstone är silfver illa, säger man.
Det var en gång fråga om drömmars betydelse. Då sade en satiriker i sällskapet: — drömmar betyda just precis det, som framdeles kommer att ske i verlden.
d. 24.
I dag reste Clinton och Axel bort. Det var en sorgens dag.
På förmiddagen föreslog Clinton en promenad. Emma följde med. Småningom afdelade sig sällskapet helt naturligt i tvenne kotterier. Clinton och Anna bildade det första; Axel, Emma och jag det andra. Hastigt sade Emma: — jag vill veta, hurudant förlofvade tala, och sprang till Clinton och Anna. Axel sade:
— Ett så förståndigt och godt barn, som Emma är! Hon kände i luften, att jag ville vara ensam med Celia.
— Emma är ett mycket förståndigt och godt barn — sade jag tanklöst.
Vi talade först ett och hvarje i likgiltiga ämnen, tills det äfven blef fråga om resan. Jag bad Axel vara försigtig och icke förkyla sig.
— Jag lofvar det, då Celia så vill — sade Axel, med ett alfvar, som tycktes illa harmoniera med frågans obetydlighet. Med än större värme fortfor han:
— Jag lofvar ännu mer än Celia fordrar. Jag lofvar dig att ren och obesmittad gå igenom ungdomsålderns faror. Celia, detta namn skall blifva mig en stark sköld. All min äregirighet lofvar jag dig ... äran utan Celia vore utan värde. Sist lofvar jag dig min kärlek, en varm och trogen, ja, en evig kärlek. Jag kan icke föreställa mig en möjlighet att lefva, om Celia ej bodde i mitt hjerta, icke heller någon himmel, der ej Celia vore. Jag lofvar dig en kärlek, som gifver allt, men fordrar ... intet.
— Det är för mycket, Axel. Tala dock ej så — hviskade jag, i det tårar ovillkorligen fuktade mina ögon.
— Du gråter, Celia. Jag tackar dig. Du kan ha rätt, ty att försaka dig för alltid, det vore dock hårdt. Derföre vill jag förändra mina ord. Den kärlek, som nu lifvar mitt bröst, den gifver allt och fordrar intet. Ser du, jag frågar dig icke, om min kärlek har något gensvar i ditt hjerta. Det är nog för mig, att jag älskar dig.
Åter sade han, efter en lång tystnad:
— Det vore äfven förmätet af mig, att af Celia fordra ett svar. Jernet skall pröfvas i eld, innan det duger. Framdeles någon gång, sedan jag bestyrkt min trohet och min rena vilja att vara Celias vän ..... då är det tid för frågor.
Huru gerna jag velat säga några ord. Äfven jag hade ju bordt gifva ... någonting. Jag försökte tala ... jag kunde icke, vågade ej. Axel förekom mig nu såsom ett väsen ifrån ett annat hem, ett väsen, som nedlåtit sig till ett jordens barn. Det gick igenom mig en rysning. Jag gick der darrande och ängslig.
Axel såg på mig, och sade med skiftad ton och blick:
— Jag har sagt allt. Nu känner Celia mig ....... Derföre skola vi tala annat. Vi skola leka, skämta. Jag är ett barn. Skämtet passar bra för mig. Och Celia är ett barn, som aldrig kan bli annat än ett barn. Derföre skola vi ha roligt .... Emma, kom hit. Hvad har du att göra der med de gamla!
Emma kom, och Axel hade med henne många roliga upptåg, som också fingo mig att skratta.
De några återstående timmarna var Axel så glad och tokrolig, att jag aldrig förr sett honom så. Och när han satte sig i släden, tycktes det allsicke kosta på honom att resa.
Clinton var icke så glad. Dock sökte också han på sitt sätt trösta Anna, stackars barn, som gret.