d. 1 Mars.
Tomt, tomt hade vi de första tiderna efter de kära bortfarna vännerna. Farbror klagade att han „radicaliter“ förlorat sin matlust och sitt humör; Anna gret tidtals, likaså Emma, som klagade, att det aldrig var riktigt roligt mer. Endast faster hade nog förströelse af sitt hushåll, och jag ... jag gret icke.
Nu deremot, sedan tårarna i det närmaste upphört för Anna och Emma, tyckes turen ha kommit till mig. Nyss gret jag så, att det var underligt, huru jag icke smälte. Men dessa tårar voro ljufva.
Kan det vara möjligt att jag älskar denna gosse, har jag ofta frågat mig, och fått till svar: kunde det vara möjligt att jag icke älskade Axel? Åldern gör intet, sade Emma.
Emellertid, om det är kärlek, huru olika mot den, jag hyste för ... Josef! Den kärleken kom hastigt som ett rus, en yrsel; ja, den var äfven ett rus, en yrsel, efter hvilken uppvaknandet var svårt och tungt. Men den, jag nu känner, har kommit småningom, den har så stilla smugit sig kring hjertat; den har tillvuxit så jemnt och säkert, som en snöboll, rullad i blid snö. Den är nästan för ljuf, och fridfull, för att vara kärlek, dock för litet systerlig, för att icke vara kärlek. Således är det väl ändå kärlek.
Men då det är kärlek, och denna är så ljuf, så fridfull, hvarföre skall jag då gråta? Ehuru jag känner denna kärleks art, är det dock, som om jag fruktade den. Hvarföre skall jag tänka på framtiden!
Hvad menniskan dock är oklarsynt och dåraktig. Den tid, jag förra gången älskade (synd på det ordet!), då hade jag intet rum för fruktan eller onda aningar. Jag fördes som i yrsel. Nu deremot, då min älskling är så annan, så ädel, god och ärlig ... nu fruktar jag.
Anna och Emma, som icke veta af orons album, hafva undrat, hvarföre jag icke mera skrifvit någonting i fridens bok. Det har icke skett, emedan jag saknat lust dertill. Så har jag talat till dem, och till en del sannt. De tider, jag haft lust att uppteckna någonting, hafva varit sådana, att jag hellre meddelat mig för dessa stumma vittnen, dessa hvita pappersblad, än för menniskor. Ja, jag har skytt att meddela dem någonting om sådant, som rör Axel. Jag kan icke vara uppriktig och öppenhjertig nu. Det vore att vanhelga .... Vore det icke?
Men jag vill försöka något annat. På en tid skall jag icke ens ha dessa stumma vittnen till förtrogna. Jag skall begrafva den ljufva låga, som alltmera värmer mitt hjerta, inom mitt eget bröst. Jag tror ej för det, att hon af brist på näring dör.
d. 20 October.
Jag har hållit mitt ord. På lång tid har den svarta portföljen varit oöppnad.
Den sköna våren har varit, sommaren har flytt, hösten har kommit; löfven hafva gulnat och till större delen affallit. Endast körsbärsträdens blad äro envisa och hålla sig gröna.
Nu är det höst, men i min själ herrskar vår. Hösten och förödelsen omkring mig förmå icke smitta mitt hjerta.
Hvarföre griper jag då i orons album? Emedan jag förbehållit mig rättigheten att få skrifva i det, då något särdeles gladt inträffat. Det är märkvärdigt, att jag allaredan skrifvit om detta glada äfven i fridens album. Det är så roligt att mer än en gång uppteckna det, som mycket fröjdar själen.
Axel har skrifvit ett bref till oss. Den skälmen har adresserat brefvet till ... lilla Emma. Det lyder så här:
H:fors d. 15 Oct. 1851.
„Söta Emma!
Hvad Emma skall bli förvånad öfver att få ett bref från mig. Emma har väl icke förut fått många bref, och säkert intet enda från en gosse.
Ändå har jag just ingenting vigtigt att skrifva. Men kanske skall det roa Emma att veta, att jag vuxit mycket. Emma tyckte redan i vintras, att jag var altför lång; nu skulle Emma bli rädd för mig, vet Emma, ty jag felar blott två tum i tre aln. Men säkert har Emma också vuxit, så att du icke behöfver se dessmera upp till mig än förut. Emma blir väl icke rädd?
Vet Emma, att jag den 20 October fyller sexton år? Emma måste den dagen få dricka mera kaffe än eljest. Jag vet att Emma tycker fasligt mycket om kaffe.
Jag skulle inte för någon våga berätta, att jag i slutet af denna månad ärnar mig till Mainola. Kanske Emma ändå törs gifva sina goda fosterföräldrar en liten vink derom. Hviska det äfven för Celia, så att ingen må bli skrämd.
Ser du, lilla Emma, huru alldeles ingenting jag hade att berätta för dig. En annan gång bättre. Helsa alla så mycket från
Axel Segerskjöld“.
Det är således i dag Axels födelsedag. Han fyller sexton år. Jag tycker det för Axel är så mycket, som för andra tjugusex.
Emma har ställt så till, att vi verkligen i dag fått dricka mera kaffe än vanligt. Emma sade, att hon tyckte kaffe aldrig smakat så bra. Jag tyckte så med, fast jag ingenting sade. Anna var den enda, som ej tycktes tycka så. Men det är sannt, Clinton har icke i dag sin födelsedag.
Farbror blef mycket glad öfver nyheten. — Det är en skön sak — sade han — att man åter på en tid får hit någon att prata förnuft med. Det skall bli roligt, att få höra universitetsnyheter. Också jag har varit student, och den som en gång varit det, förblir det ock.