d. 5 Nov.
Hösten har för en tid lemnat rum för en skarp vinter. Den 29 October var ett förfärligt väder. Jag anade, att Axel var på vägen då, men jag tackade Gud, att det icke var en sjöresa.
Han kom den trettionde, icke alls illa medfaren. Han sade, att man måste vara nöjd, när man har slädföre, om också drifvorna göra, att man icke hinner mera än en mil på tre timmar.
Så stor och vacker Axel blifvit. — Det var en lycka — sade Emma — att han skref till mig derom, eljest hade jag verkligen blifvit rädd.
Underligt att jag aldrig märkt, att Axel är vacker. Och dock är han sig så lik i det stora hela. Samma uttryck, samma själ, samma ögon, som då jag frågade honom plurariel af ciel!
Kanske är det förändringen i min egen själ, som låtit mig märka förändring hos Axel.
Axel är mot mig så grannlaga. Icke ett ord af sådant, som .... nå ja!
Stundom vill det synas, som han tillochmed undveke mig. Deremot håller han sig, än mer än förra gången, till Emma. Månne detta vara så alldeles bra? Han tror väl, att Emma är mera barn, än hon kanske är det.
Jag har stundom ärnat varna Axel, men det skulle passa sig så illa för mig. Anna borde göra det, men säkert faller henne icke sådant in, och jag ... jag skulle icke kunna göra Anna uppmärksam derpå.
Men månne det kan vara någon fara för Emma? Är hon icke verkligen förmycket barn dertill. Och vore det fara, månne denna just vara så ... farlig? Skall det icke blifva blott en ljuf, barnslig fantasi?
d. 10.
Emmas far har skrifvit efter sitt barn. Han ligger farligt sjuk. Jag har beslutat att resa med Emma. Farbror sade skämtande till mig:
— Så mycket hellre kan du följa med, som den söta Studenten är bjuden att tillbringa några dagar hos min granne, häradshöfding Ekendal, och hans son, studenten. Celia behöfver någon förströelse under tiden. Föret är visserligen det allra eländigaste. Landsvägen är dels bar, dels försedd med isgata. Det bästa ekipage vore nu ett mellanting emellan kärra och släde. Men som intet sådant finns att tillgå, måste man välja mellan tvenne ytterligheter. Släde tycks vara säkrare, men har två saker emot sig: för det första skulle ni dröja för länge på vägen, för det andra skulle ni komma utan medar hem. Hjulåkdon ser visserligen riskabelt ut att ha i denna iskraka, men min nya schäs har ännu så hvassa spikar, att han borde hållas på isgatan lika väl som en nyss skodd häst. Detta ekipage rekomenderar jag således. Celia, som jag har märkt kör bra, kan föra tömmarna. Anders kör så vårdslöst; han får sitta lat bakpå sitsen.
— Åh — svarade jag — nog skall jag köra försigtigt. Visst ser det litet haskligt ut, då man möter någon, men det hjelpes genom att antingen stanna, och låta den andra köra förbi, eller också, på farliga ställen, genom att dela väg med sig så litet som möjligt.
Anders går redan att spänna hästen i redet, och jag ... ja, hvarföre har jag skrifvit detta i orons album?
d. 15.
Lycka, lycka, hvad är det för ett ord? All lycka står på randen af en olycka. All glädje är så hastigt färdig att räcka handen åt smärta.
Den tolfte återkommo vi från Emmas far, som redan var bättre. Sakta och försigtigt foro vi på den bedrägliga isgatan.
Vädret var blidt, och ändå var himlen blå och solen lyste. Det var ett angenämt resväder. Också höll Emma mig nog varm med frågor om ett och annat, samt dessemellan med tal om Axel. Jag började finna, att hennes ömhet för honom dock icke var farlig, att hon ännu var förmycket barn, för att på alfvar älska. Det var blott en ljuf, barnslig, systerlig fantasi. Deråt vardt jag ganska glad.
Vi hade icke mera många stenkast till hemmet. Emma sade:
— Nu får Celia vara bra försigtig. Vi få här en „nedförbacke“, som väl icke är brant, men krokig och hal. Kanske vi be Anders gå bredvid.
Jag satt försänkt i tankar, och svarade intet på denna naturliga proposition. Emellertid gick hästen framåt.
Backen var långsluttande, hade således ej bordt vara farlig. Men, såsom Emma sade, var den krokig. Vägen borde alltid litet slutta åt samma sida, som vägen kröker sig, eller åtminstone vara horizontel. Denna backe gjorde raka motsatsen; utom backens egen tillbörliga sluttning, hade han dessutom en sidosluttning, men åt motsatt sida af vägens krökning. Vid vägen var väl icke något dike, utan marken sluttade alltmera, ju längre ned. Sist kom en brant, som slutade vid en liten å, som tog vägen åt Mallasvesi.
Då jag såg åt höger, förstod jag, att denna lilla backe var vida farligare att färdas nedför än uppför. Slant schäsen en gång ur vägen, så stannade han icke förr än vid brantens fot, i åns svarta kalla vatten. Ledstänger saknades här, liksom så ofta på socknevägar.
Jag ärnade försöka stanna hästen. I stället tror jag att jag ryckte i tömmarna. Både Emma och jag upphäfde ett rop af glad förvåning. Axel syntes nedanför vägens krökning.
Hästen begynte smått löpa. Vid krökningen började schäsen att slinta. Det såg Axel, och var som en blixt vid vår sida, just då det högra hjulet redan var utom vägen, på den åt ån mera sluttande planen invid.
O, att han aldrig kommit! Hvad var vår räddning värd, då den köptes så dyrt!
Axel stod nedanom vägen på den åt ån sluttande planen, och bemödade sig att hindra det högra hjulet att löpa vidare nedåt. Förfärliga ögonblick! Axel hade intet säkert fotfäste på den hala marken. Han föll, schäsen hade förlorat balansen, den föll på Axel.
Huru länge jag var utan sansning, vet jag icke. När jag vaknade, såg jag Emma gråtande vid Axels hufvud, som var blodigt. Anders sysselsatte sig med att resa upp hästen.
Hästen låg omkull på vägen. Axels bröst hade hindrat schäsen att rulla vidare och draga hästen med sig i fallet.
— Du dumma menniska — utbrast Emma till Anders — du tänker mer på din usla häst, än på honom der. Förstår du icke, att om hästen stiger upp, så kan kärran ännu mera skada Axel. Lyft upp schäsen.
Detta gick snart för sig. Nu kunde vi betrakta Axel. Han var utan allt medvetande och andades knappt. Hjulet och schäsens tyngd hade illa skadat hans bröst. Bittra öde!
Vi förbundo hans hufvud så godt vi kunde. Vi gjorde honom af våra öfverplagg en bädd, så mjuk vi förmådde. Dock var den för hård — det funno vi af hans oroliga ryckningar under det sorgliga tåget till hemmet.
Mot aftonen vaknade Axel från sin sanslöshet. Han lät bedja mig komma till honom.
O, hvilken förändring! De ädla anletsdragen vanställda under bemödandet att dölja smärtan, bröstet tungt flämtande, och blicken rullande, men, ack, så skön. Så låg den ädle ynglingen, det bleka offret.
— Celia — hviskade han — hvarföre gråter du? Allt är en vacker dröm. Celia, du lefver, du är räddad.
— Ack Axel, tala ej om mig. Jag lefver för att se ... dig så der. Ack, hvad du andas tungt. Ditt bröst är säkert mycket sjukt.
— Jag vet ej hur det är, men visst kännes det annorlunda än förr. Det går väl öfver.
Det påkom mig en underlig känsla, liksom han menat: — det går väl aldrig öfver. Axel smålog och sade:
— Jag borde banna Celia, för att du gråter så mycket. Men ... tårarna klä dig lika bra, som allt annat. Du kan få gråta.
— Kanske det skadar Axels bröst att tala — sade jag, i det jag bemödade mig att svälja tårarna.
— Det borde icke skada, när jag talar med Celia. Men jag vill söka lyda dig. Mitt öga tynger åter. Det bådar sömn. Hur ljuft, att söfvas in af den bästa vännen uppå jorden!
Han har somnat. Säkert sväfva omkring honom sköna englar nu. Han småler stundom. Kanske han icke vet, huru jag ensam vakar öfver honom, huru mitt hjerta uti oro klappar ömsom, stannar åter. Slumra, det är ljuft!
Doktorn har anländt, han har undersökt patienten. Ack ändå, bröstbenet är krossadt.
Doktorn har sökt trösta oss, men har icke rätt lyckats med mig. Hans ton, hans blick har ingifvit farhågor.
O Gud, låt Axel lefva. För Celias skull, låt honom icke sluta i blomman af sina ungdomsdagar. Tag Axel icke ännu till dig!
Men hör du icke denna bön, så hör en annan. När han är borta, så tag då äfven Celia rätt snart.
Nu är nattens tid. Jag minnes min dröm.