d. 19.
Åter har doktorn anländt. Sjukdomen har förändrat natur. Smärtan i det skakade bröstbenet har förorsakat feber och inflammation. Axel yrar tidtals. Mitt namn är ofta på hans läppar. Med rysning hörde jag honom för några timmar sedan säga: — „hvarföre skall du söka skilja mig från Celia. Nog är jag henne trogen“. Sedan började han åter tala osammanhängande ord.
O smärta, att nödgas bevittna förståndet, själens ljus, ligga i dvala, lemnande rum för en upphetsad inbillnings förvirrade tankespel! Nyss var han en yngling, strålande af ungdomshopp, mod och helsa. Nu ligger min gode vän så hjelplös der.
De suckar, han stundom drager, de komma säkert af kroppslig smärta. De förorsaka en själens smärta hos Celia; de äro lika många dolkar för Celias hjerta.
Skall det blifva lif eller död? Stode det i min makt att öppna framtidens Isislöja, jag vågade det icke. Jag vågar icke tänka på framtiden. Som ett barn i leken täcker öfver sina ögon, och tror sig icke blifva sedt af den, det icke ser, så vill Celia göra. Jag vill kasta ett dok öfver själens ögon. Kanske att ödet då ej hittar mig.