d. 20 Dec.
Snart inträffar julens, den höga kristliga glädjens och barnens fest. Min julklapp blifver sorg och smärta, och dock äro dessa julklappar för mig de käraste. Sorgen är min bästa vän, huru mycket ljufvare och herrligare än all jordens lycka!
Jag känner hos mig kraft att skrifva nu. Jag flyr till dig, du orons album. Nu är du den rätta fridens bok.
Det var den tjugunde November. Det gick mot natten. Jag vakade vid Axels bädd. Då slog han hastigt upp sitt öga. Hans ögonpar var ej förvirradt mer, men strålande af stilla ljus. Och Axel sade:
— Du vakar Celia. Är natten klar, är månen uppe?
— Månen är i nedan. Men det är stjernklart.
— Månen är i nedan? Men jag är nöjd, att de milda blyga stjernorna tindra. Minns Celia, hvar den stjernan är, som heter Vega?
— Det var den stjernan, som Axel visade mig den sista qvällen, då ..... Vega uti Lyran är nära intill Svanens kors, och icke alltför långt ifrån Carlavagnen.
— Ditt minne har varit dig troget. Jag tackar dig. Din Axel får be dig om någonting. Anse Vega för min stjerna, se på den, då och då, i nattens tysta timmar. Tro att min ande då talar till dig. Den och stjernan skola skicka dig ett mildt och vänligt svar.
— Jag vill så göra. Våra blickar skola mötas der.
— Våra blickar, ja, om vi begge bodde här på jorden. Men ....
Hvad menar Axel — utbrast jag, darrande för min egen fråga, i det jag hänfördes af den höga aningen uti hans drag.
— Anse himlen vara uti Vega-stjernan — sade Axel.
Jag började att stilla gråta. Jag anade, hvad han menade, anade, att himlen var för mig förlorad på jorden.
— Minns Celia den glada, friska vinterdagen uti parken? Då lofvade jag dig en kärlek, som gaf allt, men fordrade intet. Och när Celia sade, att det var för mycket, förändrade jag mina ord. Jag sade, att den kärlek, som då lifvade mitt bröst, gaf allt och fordrade intet. Men nu ....
Hans matta blick fick lif. Den vexte till en fråga. I en onämnbar sällhet svarade jag:
Jag förstår dig Axel, och låt mig svara dig. Med handen i din hand och ögat i ditt öga, med nattens stjernor och dess heliga tystnad till vittnen, inför Gud den allvetande älskar jag dig, och skall älska dig, så länge jag andas. Ja, bortom grafvens rand.
Han drog mig sakta till sig, och vi kysstes en lång och salig kyss, en himlens fläkt, hvars känsla skall följa Celia till grafven, ja, bortom grafvens rand. Småleende sade Axel:
— Nu vill jag gerna dö, då Celia är min. Gud skall icke förskjuta mig, för det jag älskat Celia så ömt. Celia har för mig varit en afbild af det gudomliga, skulle jag icke älska Celia!
— Din Celia har bedit till Gud, att om Han i sin allvishet behagar taga Axel bort, så må Celia rätt snart få följa.
— Hvad äro jordelifvets korta dar emot evigheten i de sällas land. En blixt, ett ögonblick, och Axel har dig åter. Men ack, Celia .....
Kanske att Gud hör Celias bön. I annat fall skall Celia rätt ofta se på Axels stjerna, Lyrans Vega, och tänka att jordelifvets dagar äro korta mot evighetens sälla dagar. Celia skall icke sörja såsom de, hvilka icke hafva något hopp.
— Jag har att bedja Celia om någonting. När jag är död, så skolen I begrafva mig här i denna sockens kyrkogård. Sen det är gjordt, så må’n I underrätta de dock så kära uti hemmet om min bortgång. Stoftet är förgängligt, dock vill jag så gerna hvila nära Celias hem.
Efter en lång tystnad, hvarunder hela mitt väsende tycktes försmälta i betraktandet af Axels in i döden trogna ögon, sade han:
— Ännu en kyss ..... så der ..... Vi förstå hvarann, vi hafva intet mer otaldt här på jorden. Läs för mig ett stycke ur den bok, som Celia tycker så mycket om, ur boken om Christi efterföljelse.
Gud gaf mig styrka att icke öfverväldigas af smärta, då jag ur boken läste upp ett stycke. Hastigt sade Axel med en röst, ljufvare än nånsin, en röst från annat hem:
Jag hör en ljuf musik af underbara toner. Jag går emot en här af sköna väsenden. Följ med mig, Celia .....
Hans ögon lyckte sig vackert. Hans själ utandades i en lätt suck. Jag kände på hans panna; den var kall. Jag sökte värma honom till lifs med kyssar. Fåfänga kyssar, de hulpo icke! Der låg den trogne ynglingen ett lik. Men i döden strålade hans anlete såsom de helige martyrers.
Och Celia fick icke följa med. Celia lefde, fast hon först trodde sig icke lefva. Tyst och tårlös satt jag der i stum förtviflan. Dödsengeln, som röfvat från mig det käraste, var mitt sällskap.
Och dock tackade jag Gud, som låtit Celia ensam, ensam emottaga den älskades sista suckar. Mitt hjerta slog af hänryckning, att Celias namn var det sista ord, Axel uttalat.
Fyra dagar sednare fördes Axel till grafven. Äfven Celia var med. Det är dock kärt att med egna ögon se, att den älskades dyrbara jordiska hydda vänligt blir anförtrodd åt den varma, moderliga jordens sköte.
Ännu hade jag icke gråtit, men på denna dagens afton framvällde ändtligen tårarna ur mitt öfverfulla hjerta. Dess stora tyngd blef härigenom lättad. Jag började finna, att jag kunde hålla det ord, jag gifvit Axel på hans dödsbädd, att icke sörja såsom de, hvilka intet hopp hafva. Tårarna äro en mild skänk från höjden.
På Vegastjernan ser jag ofta. Den ger mig sköna blickar. Jag känner godt min Axels ande.
Aftonens timmar äro de käraste för mig. Är himlen öfverdragen med moln, så att hugkomststjernan icke synes, så har jag dock en tröst. Den hvita bädden vinkar mig, jag får drömma.
Alla nätter har jag drömt om den förlorade. Än är han lefvande på jorden, än uti ett bättre obeskrifligt land. Drömmen har aldrig visat Axel sjuk och lidande. Jag tackar drömmen, som städse är god emot mig.
Och när jag om morgonen vaknar, visst är det då först så tomt, så tomt. Men snart stå tvenne englar vid min sida, Minnet och Hoppet. De trösta mig med den dem egna makt. Jag lefver icke i den flyende minuten; jag lefver i den flydda, och i den kommande.
I förra dagar begrundade jag ofta, om de döda kunna veta, hvad de kära öfverblifna här på jorden förehafva och tänka. Nu tycker jag mig ha svaret klart. De döda veta det. Allt, allt, hvad Celia gör och tänker; det vet Axel. Hans ande vakar öfver mig.
O, hvilken tröst! Han vet, att han är allt för mig. Han vet, att Celia icke tänker en enda tanke, som skulle oskära hans minne och vara Axels ande ovärdig.
I natt mot morgonen låg jag vaken. Då hörde jag en musik, som hade tycke af eolsharpans toner. Jag kastade ögonen ditåt, och såg en bländande klar punkt i väggen.
Punkten vidgade sig alltmer. Den vexte till en gestalt med obestämda konturer. Dessa blefvo efterhand mera tydliga och bestämda, färgerna klarare och mera lefvande. Det var en ljusblå strålande gestalt, som närmade sig mig. Dess anlete blef alltmera klart och bestämdt. Det var Axel.
Jag satte mig upp och räckte ut min hand, för att fatta Axels hand. Men då drog han sig med ett englasmåleende tillbaka; konturerna blefvo alltmera obestämda, intogo allt mindre rum, och blefvo slutligen en bländande klar punkt, som försvann på samma ställe i väggen, der den inkommit. I detsamma hörde jag åter en musik, som hade tycke af eolsharpans toner.
Synen hade intet förskräckande. Ännu känner jag en ljuf värma, en stilla, salig frid vid minnet deraf.
Huru orätt menniskorna göra Sorgen. Sorgen är en mild moder, en blek, men trogen syster. Sorgen är den bästa vän. För allt i verlden ville jag ej mista sorgen.
Derföre tycker jag ej om kroppslig smärta. Sådan sjukdom är anspråksfull, den störer själens tankar, den rycker dem till sig.
Mitt bröst, som aldrig varit särdeles starkt, har under de sednaste dagarna blifvit rätt konstigt. Jag känner stickningar, och andan blifver ofta altför kort. Jag måste rådfråga läkare. Jag vill blifva botad. Jag vill ostörd få lefva i Axels minne.