d. 2 Febr. 1852.
Jag har ej blifvit bättre, snarare sämre. Det låter som en motsägelse, men jag är glad deråt. Celia vet någonting.
Jag såg en dag doktorn hviska med farbror. De sågo då, som de trodde obemärkt, på mig. Jag märkte det likväl, jag hemtade en flyktig aning ifrån deras alfvarsamma blickar. Nästa gång, doktorn var med mig ensam, frågade jag, om han ansåg min sjukdom farlig. Han svarade så der temligen obestämdt, talade om försigtighet och mera sådant.
— Säg mig, bäste doktor — sade jag åter — är min sjukdom farlig.
— Mamsell Värn frågar mig med en sådan min, som om ni önskade att sjukdomen vore farlig.
— Ack, var så god och dölj för mig icke det minsta. Jag ber herr doktorn derom så vackert.
— Nå, det må så vara då. Er sjukdom är farlig.
— Säg mig att den är mycket, mycket farlig!
— Ni är en ovanlig patient? Ni tvingar mig att säga sanningen. Er sjukdom är mycket, mycket farlig.
— Det är väl lungsot, är det icke så?
— Ja, det är lungsot. Ni småler.
— Är det icke sannt, att lungsot är obotlig!
— Ja, då den är längre avancerad. Har mamsell Värn efter det sist föreskrifna medlet hostat blod?
— Åja, det har jag. I dag på morgonen hade jag till och med blodstörtning, som gjorde att jag först blef mycket matt. Så säg mig nu, goda, bästa doktor, att min sjukdom är obotlig.
— Ni fruktar då ej att dö, ni som är så ung, så ...
— Nej, jag fruktar ej för döden. Säg att min sjukdom är obotlig.
— Jag tror nästan så. Menniskokraft är här för ringa.
— Tack, goda doktor. Celia har hört ett glädjens budskap. Se här min hand och min varmaste tacksägelse.
I doktorns öga lyste en tår, och stillatigande lemnade han rummet.
Den goda, snälla doktorn förstod mig väl. Han såg att Celia ej mera passar väl för denna verlden. Han skyggade ej för, att låta mig få veta det, som gör mig så lycklig. Sådana borde alla läkare vara. Är döden kärkommen, hvarföre då dölja denna lycka; är döden förfärande, hvarföre undanhålla sanningen, och skicka själen motvillig och oberedd till ... evigheten.