d. 15 Febr.
Jag har uppsökt det blad, som innehåller drömmen från den tjugonde Januari förledet år. Hvad jag får den att slå väl in.
Jag hade att gå uppför ett brant berg, en svår väg. Det betyder jordlifvet med dess sorger.
Clinton och Anna blefvo efter, ja de gledo sakta nedföre och tillbaka. Det betyder, att de än icke äro mogna för skördemannen med den hvassa lian. Clinton och Anna hafva jordisk lycka leende framför sig. Derföre skola de lefva.
Axel väntade mig på bergets topp vid ingången till en mörk håla. Det vill säga att Axel, förrän jag, var beredd på grafven. Han väntade dock mig.
I grufvan fick jag se inbegreppet af det dåliga, som Celias lilla erfarenhet fått se i verlden. Axel sade, att alla de smutsiga gestalterna voro hans slafvar. Det vill säga, att det goda herrskar öfver det dåliga, nu och i evighet.
Den herrliga och bländande salen, hvars like jag aldrig sett, var en bild af himlen, hvars like intet öga sett och intet öra hört. Min väg till den gick igenom grufvan. Igenom djupa grafven går vägen till himlens sal.
Min fader och min mor såg jag der, och de lefde. Det kunde ju ej vara annat än i himlen, ty de voro goda och älskade Gud.
Den falska myrtenkronan vill jag anse föreställa den myrtenkrona, som jag kanske hoppades på här i lifvet. Den kronan var visst grann, men höll ej profvet. Den föll sönder. I lifvet skulle jag aldrig prydas med myrtenkrona.
Men hvad betydde det, att Emma satte uppå mitt hufvud den äkta myrtenkronan. Ack, jag vet, hvad det betyder. Jag skall sjelf så ställa till, att drömmen äfven här slår in. Det goda barnet skall jag bedja om en liten tjenst, som hon skall gerna göra mig. Sen jag är död, skall Emma sätta den äkta myrtenkronan på mitt hufvud. Det skall för Emma bli den käraste belöning för hennes sorg och tårar.
d. 2 Mars.
Mina plågor hafva aftagit, så att de nu äro nästan inga. Men jag är ytterligt matt. Det är en förberedelse till afskedet emellan kropp och själ.
För sista gången talar jag med dig, mitt trogna album, du ofridens bok och ... fridens. Jag nänns ej förstöra dig. Jag skall skicka dig till trogna händer, till min broder Clinton. Han skall vårda dig ömt.
Jag hade en kärlek, döfvande som ett narkotiskt rus, och brännande som öknens sand, då solens strålar falla lodrätt. Derpå följde ett uppvaknande af afsmak, vedervilja. När solens strålar flytt och natten kommit, känns den sand, som brände nyss, så kall som is. Det kommer deraf, att sanden är ett jordiskt ämne, som lånar all sin värma ifrån solen. När solens strålglans är borta, är sanden endast ... sand, ett kallt och jordiskt ämne.
Kom så en annan kärlek. Den började så tyst och småningom, som nattens stjernor tåga fram. Först ser man blott en här, en der, men oförmärkt de växa till i glans och antal, tills de fylla hela fästet.
Stjernorna, de tala blott till själen; de hafva intet utaf jordiskt slagg. De värma själen ljuft och mildt och troget. Och den, som engång deras språk förstått, har evigt deras minne qvar, ja, äfven när de flytt.
Min ljufva stjerna flydde bort från mig. Han gick att stråla uti annat hem. Men jag vill följa honom. Som nattens stjernor hvälfva kring, går Celias kärlek snart att lysa uti andra verldar.