Elsa Finne I-II

by Axel Lundegård

I.

Det var i går jag såg Ivar Mörcke för första gången. Hela morgonen var en flygande brådska. Jag möblerade om mitt rum och sökte göra det hemtrefligt, sprang ut och köpte rosor, ordnade allting så, att det skulle se inbjudande ut, placerade stolarna så, att min gäst skulle få sitta i full belysning, jag själf däremot i skuggan.

När jag slutat, satte jag mig att läsa »Om de lägre djurens själslif».
Jag var ganska lugn.

Det dröjde till klockan 3. Så en lätt knackning på dörren, och han trädde in. Reslig, manlig, ett mörkt ansikte, som såg ut att ha lefvat och lidit, en dominerande näsa, en mörk mustasch, med naturligt fall, utan uppskrufvad hjältefason; ett nervöst ansikte med stora drag, en spörjande blick, nyfiken, nästan fientlig. Den som många gånger blifvit sårad, och hvars själ förtäres af en brinnande ärelystnad, får en sådan blick.

Jag gick honom till mötes. — Välkommen! sade jag lågt. Han stod stilla och såg på mig. — Elsa Finne? — Tack för er godhet att vilja se mig! Jag räckte honom min hand. Så tog jag plats i soffan och anvisade honom länstolen. Han tog icke emot den utan flyttade fram en af de mindre stolarna och satte sig alldeles midt emot mig. Genom denna manöver tvingade han mig att vända ansiktet halft mot dagern; vi sutto vid fönstret, så nära hvarandra, att icke en skiftning i den enas uttryck kunde undgå den andra. Jag kände mig tacksam för denna anordning.

Han gjorde mig några frågor om mig själf, och jag svarade. Jag uppdrog med några intetsägande linjer de yttre konturerna af mitt lif. Jag sade honom, att jag nu lefver som eremit i Tibble; han fick visst det intrycket, att jag lefvat så hela mitt lif. Han beklagade mig för min ensamhet, för min bokhunger, som icke kunde stillas från något offentligt bibliotek. Han talade så enkelt och deltagande; det vill hela min skepticism till för att värja mig mot föreställningen om en verklig medkänsla från hans sida. — Stackare! sade han. Det lät så mjukt och så sorgset. Och så underbara ögon han har under sin starka panna! Ögon som skifta vid minsta känsloskiftning, röda i kanterna, liksom tårade af sol. Hvad denna människa måste ha erfarit mycket! Hans ansikte är som en lång, spännande historia af ondt och godt, af mörkt och ljust; är som en brunn, ur hvilken man kunde ösa länge, länge utan att nå bottnen. Hans röst har ibland en viss tvärhet, den kan bli kärf, men är alltid dämpad. Jag skulle aldrig kunna tröttna på att höra den rösten. Den inger förtroende. Mot honom skulle man kunna bli så enkel och sann, om man icke vore en odåga och kände det.

Han frågade, om jag ännu trodde mig stadd i utveckling? — Ja, det trodde jag. — Men det kunde man misstaga sig på. Han hade en gång varit i ett sällskap, där man diskuterade frågan, vid hvilken ålder människan började gå intellektuellt tillbaka, och det var lustigt att höra, hur hvar och en drog sin egen ålder innanför gränslinjen. En gammal hofman, som var öfver sextio år, häfdade allvarligt, att han ännu icke känt någon intellektuell återgång. — Det lät högst antagligt — han hade nämligen aldrig haft något att förlora! Själf hoppas jag också, att ännu på några år icke behöfva gå tillbaka.

— Hur kom ni att skrifva? frågade han.

— Jag leddes — vet ni hvad det vill säga?

Han nickade, vemodigt leende. Jag höll på att i min tur säga: »stackare!»

Jag hvilade mina magra, fula händer på bordet. Det hände ibland, när han talade, att han lade sin hand öfver min eller grep tag i den, liksom för att riktigt fasthålla min uppmärksamhet. Det var ingenting af närgångenhet, jag var en gammal kvinna, som lefvat och lidit, det kände han väl på instinkt, och så fanns det alltid ett intellektuellt band mellan oss. En gång kunde jag icke motstå frestelsen att se ned på den varma, fasta hand, som höll mig fången. Den var rätt stor, full af lif och viljekraft. Det var en mans hand.

Ett samtal med Ivar Mörcke är för mig någonting lugnt och välgörande. Jag glömmer att han är den ryktbara storheten, ser i honom blott den mångsidige människokännaren. Hvilket häpnadsväckande material af verkligt lif den mannen innehar! Hvilka skatter för en romanförfattare! Det är det jag tänker på. Och när jag känner mig magnetiskt fängslad af hans ansikte, så är det icke blott därför, att jag finner det intressant eller vackert, utan framförallt emedan där bakom dess djärfva drag och dess skiftande minspel gömmer sig ett så rikt lif. Medvetandet därom väcker den oresonligaste hunger i mitt sinne. Jag elektriseras ingalunda af det jag får, det synes mig tvärtom fattigt och obetydligt; men jag sitter och fortäres af saknad öfver, att alla dessa gömda rikedomar skola draga mig förbi utan att lämna mig det ringaste utbyte. Jag känner ingen eggelse, blott ett tomhändt vemod öfver allt hvad jag går miste om.

Han kan förstå allt som är mänskligt. För honom finns icke ondt och godt på bestämda hyllor med bestämda etiketter. För honom finns det orsak och verkan — — — smärta, jubel, tillgifvenhet, brott och agg, mångfald, skiftningar, människor, lif — — — Åh, att vara en obetydlighet, som han liknöjdt skall gå förbi!

I går var Ivar Mörcke åter här. Jag hade varit dum och gladt mig åt hans besök.

I umgänget likna vi, han och jag, två cirklar, som endast tangera hvarandra på en enda liten punkt. Det finns ingenting personligen gemensamt oss emellan och därför skola vi nog rätt snart glida från hvarandra.

Jag vet icke hvad jag skulle vilja ge för att få cirklarna att gripa in i hvarandra; men det är ju omöjligt. Jag är främmande för alla hans förhållanden.

En sådan kväll som den, sedan han gått! Jag var så förtviflad öfver min egen ohjälplighet, min brist på frihet och naturlighet i umgänget, min litterära okunnighet, min naturliga, obotliga dumhet. Jag kände så intensivt mitt eget fiasko, att det nästan var som om jag nu spelat ut mitt sista kort och stode inför bankrutten. Outhärdligt förekom mig ett lif, futtigt som mitt. Men jag insåg, att jag ännu icke uttömt mina inre möjligheter. Yttre omständigheter kunna också hjälpa. Ännu är då icke allt hopp ute. Jag led så att jag kallsvettades; men jag var besluten att icke ge tappt, och så högg jag i med arbetet. Hur knäckes dock icke min fysik af denna obemärkta kamp!

Jag hade sofvit eländigt på natten, vridit mig mellan sömnlöshet och onda drömmar. Min fars natur (som gång på gång reser sig inom mig med nästan obetvinglig makt och i växlande former) skrämmer mig nästan. Den skrämmer mig därför, att den på samma gång förefaller mig som någonting främmande, den strider mot det nyktra, kalla förstånd, jag ärft af hans mor. Har jag icke kämpat mot dem, alla dessa naturmakter, som ligga mig i blodet — kämpat och förlorat, kämpat och vunnit — men aldrig ro, aldrig stillestånd! Jag är dödstrött, jag tycker jag vill sjunka tillhopa som en trasa — och ändå samma osynliga, förbittrade kamp! Har jag icke kännt deras klor om min strupe, från den svartvingade morddjäfvulens till och med denna lumpna lilla sat-krymplings. Men ännu tror jag på viljan och förnuftet, ännu vill jag bita tänderna samman och slåss med det som finns utom och inom mig.

I drömmen hade jag sett ett mörkt, oroligt böljande människohaf, ur hvilket en mörk skepnad plötsligt dök upp, djärf till hållning och väsen, svag i sin innersta grund, — alltför svag att besvärja stormen, som hans storhet rest. Allas ögon följde honom, allas tankar sökte honom, alla väntade af honom ordet som skulle lysa öfver vattnen. Det ryckte i hans ansiktes muskler, den grymma munnen öppnade sig gång på gång, kippande efter luft utan att få fram ett ljud. Dragen voro spända som om de sammanhållits af gummisträngar, hela hans varelse var spänd till bristandets gräns; det låg något så utpinadt i de grå ögonens uttryck, något så förstördt öfver hans pergamentsgula hy, öfver hela denna bredaxlade ruin af förbränd energi — en ensam man, kastad ut till den skummande mängden. Tusen roflystna ögon ha slukat honom på afstånd, ett myllrande virrvarr af händer har gripit efter honom, velat draga honom ned, slita honom i tusen stycken, pina honom till döds med tusen små grymheter; men ännu lefver han, höjer sig, lyft af en människovåg, sargad, utmattad, halfdöd af trötthet, men med en sista ansträngning att skaffa sig fotfäste…

Detta ansikte har etsat sig fast i mitt minne; och vid minnet låder en underlig ångest. Där fanns svek och opålitlighet i det ansiktet. Det laglösa i min natur sträcker mot upprorsmannen. Det kärfva, ärliga i mitt lynne ryggar för hans dubbelhet. En sådan människa kan vinna hela ens tillgifvenhet och förråda den.

Jag hade haft besök hela dagen, och alla människor hade varit vänliga, jag var således vid godt lynne, kände mig lugn och förståndig. När jag ätit middag, tyckte jag nog, det var en smula tomt, att jag skulle sitta ensam hela kvällen och bara höra regnet plaska, men jag ville icke vara dum och känslosam, jag ville vara mig själf nog. Jag ville också rycka upp mig och icke låta tiden rinna mig gagnlös ur händerna. Jag slängde mina sämsta ytterplagg på mig och plaskade ut. Jag gick af och an på Esplanaden, det satte blodet i fart, jag var glad som en spelman där jag gick i regnet. Det var vackert att se det långa perspektivet af elektriska glödlampor, lysande genom diset, röda spårvagnsögon glimta fram och vändas bort igen, nakna träd afteckna sig som skuggor på det våta floret framför mitt ansikte. Ingen kände mig. Två poliskonstaplar stodo och samtalade, men regnet blef för stridt, och de försvunno. Då och då kom en vettskrämd tok springande under en drypande paraply. Jag gick lugn som en skyltvakt, jag kunde taga torra kläder på, när jag kom hem, det gjorde mig ingenting att en kylande droppe då och då letade sig väg in på halsen. Jag kände mig så fri som man endast kan vara det i en stor stad, och rörelsen i den friska, fuktiga luften gaf en förnimmelse af kraft åt hvarje nerv. Hvilket jubel att lefva i alla fall!

Jag gick hem glad åt mig själf och åt hela världen, fick torra kläder och inrättade mig det bekvämt vid skrifbordet. Jag tog fram mitt arbete, det bar emot i början, men så småningom kom jag in i det.

Som det led utåt kvällen, knackade det på dörren. Jag ropade: »kom in!» och såg bort i skuggan. En svart hatt och de ögonen! Jag trodde, jag skulle bli tokig af glädje. Jag kunde knappt fatta, att det var han. Och jag sade honom, hur glad jag var. Och han tryckte mina händer, han kysste dem. — Hur kan ni vara så glad åt, att jag är här? Hans ögonlock blefvo röda af rörelse; min glädje var så oförställd, jag visste knappt hvad jag gjorde, jag skrattade och pratade — Nej, att ni kommer till mig i detta väder! På hans rockärm kände jag regndropparnas kyla under mina händer. All stelhet var som bortblåst. Han var icke den store diktaren, hvars snille jag beundrade — han var ingenting annat än den människa, jag höll af. — Jag längtade efter att se er. — Å, tack, tack! Jag har längtat så förfärligt efter er! Och vi talade i munnen på hvarandra, vi betraktade hvarandra mot ljuset, som om vi varit gamla vänner och icke träffats på åratal. Det fanns ingen blyghet hos mig, ingenting annat än den omåttligaste glädje. — Jag har bara tid att stanna ett par minuter. — Om ni också ginge strax, skulle jag ändå vara glad bara åt att ha fått se er! Jag såg hur han klarnade. — Tycker ni om att höra mig tala? — Ja, ja. Och han hängde upp sin våta ytterrock och satte sig hos mig på divanen. Han talade och jag lyssnade; men att han satt här hos mig, det var ändå det härligaste af alltsammans. Han var vid strålande lynne och berättade en hel del intressanta ting, medan han värmde mina händer mellan sina. Jag är förtjust i de händerna, de gömma i sig en så rik fond af lifsvärme, det är naturligt för dem att smeka och värma. — Så flyttade han sig, kom alldeles i skuggan med den hvita lampskärmen bakom sig; jag kände ljusskenet i mitt ansikte, men kunde icke se hans. Det var icke att uthärda. — Nej, ni måste flytta er! Han reste sig ögonblickligen. — Hvar skall jag sitta då? — Där. Så, att jag kan se ert ansikte. Han lydde som ett godt barn och vi fortsatte att prata.

Han frågade mig, om jag kände någon man af hans ålder, eller om icke alla mina vänner vore unga, vid Knut Hermans ålder eller så? Jag tänkte efter ett ögonblick. Jo, han hade verkligen rätt.

Det är också detta, som gör mig förhäxad. Han är just det jag längtat så oemotståndligt efter: en man som är mig öfverlägsen i allt, också i ålder. Det ligger något bakvändt i att behandlas som jämnårig af de unga, jag känner hvart ögonblick, hur gammal jag är mot dem. Jag är alltid i grunden som ett slags mamma för dem, och när jag icke får vara det, så blir jag tillgjordt och uppstyltadt kamratlik. När jag talar med Ivar Mörcke kommer jag visserligen ihåg, att jag ser gammal ut och bör vara gammal, men det, att han är fem år äldre, gör i alla fall, att jag icke behöfver spela hvarken ungdom eller gammal mamma. Jag är helt enkelt en kvinna på trettioåtta och han en man på fyrtiotre. Om jag proportionsvis är något äldre än han, beror det bara på, att han ännu är en vacker karl och att jag blifvit en ful kvinna. I våra känslor behöfver det icke nödvändigt finnas någon skillnad. Jag behöfver icke blygas öfver mitt sinnes ungdomlighet, han förstår nog, att i ett lif sådant som mitt måste man bibehålla sin grönska skäligen länge. — Det bedröfliga är min andliga underlägsenhet — — vore jag ung och vacker, skulle den icke falla så starkt i ögonen, men nu — — —

Vi talade om kärlek. Han kommer gärna in på det ämnet, och han tycks tro, att kärlek är någonting, som bör förekomma minst en gång om året. Jag upplyste honom om, att jag alldeles icke hade någon så rik erfarenhet. Han såg obeskrifligt komisk ut; det var nästan, som om detta vållat honom en missräkning. Jag kunde väl ändå säga honom, hur jag brukade känna det? Som beundran eller som behof af ömhet? — Snarare det senare, trodde jag. — Så var det med honom också. Det var ömhet han törstade efter. Kvinnor, som alla voro förälskade i, hade han aldrig känt sig särskildt dragen till.

* * * * *

Hvilken dag! Sjuk har jag varit, så att jag icke kunnat arbeta, endast sofva. Och icke en skymt har jag sett af det svarta odjuret. Nej, han lämnar mig nog vackert åt mitt öde. Och jag är kär som en galning! Hur skall jag bli det kvitt? Jag är fullkomligt lugn, medveten, nykter, men — — — Ja, jag är icke mer än en människa. Om blott icke Tibble vore så långt borta och så dödande enformigt. Om jag där hade en hufvudstads teatrar och musik att tillgå. Men de små förhållandena kväfva min arbetshåg — — — Ut! Bort! Nya människor, nya bilder; kamp, lif! Hvad är detta? Ett långsamt förtvinande utan att någonsin ha känt sig fri. Sådant är lifvet för kvinnorna.

Svaghet! I ditt arbete är du fri, lika fri som en man. Hvad lipar du för? Hvad allt skulle du icke kunna vinna genom ditt arbete, om det funnes gry i dig. Är du galen, att du splittrar dig nu, då du skulle slå ditt stora slag, och låter någonting tränga sig in mellan dig och arbetet! Endast om du säljer dig med kropp och själ åt arbetet, skall det ge dig hvad du begär. Om du offrar det hvarje droppe blod i din utmärglade varelse!

Nej, bort med känslosamheten! Hvad vållar din melankoli i dag? Att du ätit en smula mer än din usla, försvultna mage kan tåla. Hur kan du tro, att du skulle kunna äta som andra människor? Är du tokig, tror du tillvaron är så slösaktig, att den unnar dig kropp, om du begär en smula själ? Nej, pass! Svält är lagom åt dig, tänk icke på annat. Och en tom mages melankoli har åtminstone ett visst själfullt behag — — — Har du mindre karaktär nu än när du var ung? Jag blygs öfver dig. Du borde stanna här bara för att visa, om du har kraft nog att späka dig själf tam.

* * * * *

Jag är färdig att brista i skratt, ensam som jag är. Jo-o, det går framåt. I dag kysste han min magra skrifvartass fyra till fem gånger med storartadt eftertryck. Det är en fullkomlig parodi. Kasta bort sådant på mig, gamla fågelskrämma. Hur kan han förmå sig till det? Mig skulle det vara motbjudande, om jag vore karl, att kyssa alla möjliga kvinnfolk på näfven. Och så: hvad tror han om mig? Hur tror han att jag uppfattar det hela? Menar han, att jag tar det naivt och inbillar mig, att han är förälskad i mig? Det är icke otänkbart, ty hufvudstadsbor taga alltid för gifvet att man måste vara ett fä för det man lefvat på landet.

* * * * *

Jo, det lönar sig visst att ironisera och dissekera!

Där ligger en gladiator på marken — en oskicklig en, utan öfning och triumfer — och stirrar spörjande in i sin motparts ögon: skall han stöta till med ett enda säkert tag och göra smärtan kort, eller skall han låta klingan glida in tum för tum och göra slutet till en lång, förtviflad dödskamp? En stum, trotsig dödskamp, den ingen märker utom han, som böjer sig öfver den slagne.

Det står något i Macbeth om att dräpa sömnen. Gud, om jag kunde sofva — slippa ifrån detta åtminstone under natten!

Ville jag det? Kanske icke. Det är väl kanske just däri det onda ligger. Jag vill icke. Jag kunde resa min väg i morgon, och allt skulle där hemma, under trycket af min själfbehärskning, återfalla i sina gamla spår. Men jag vill icke. Jag är nyfiken; begäret att se, hur det skall gå, tar öfverhand öfver allt annat. Och så finns det visst en glimt af hopp om — — —Det finns något inne i mig, som hviskar om en fordran, jag ännu har innestående hos tillvaron.

— Ni kan ibland skratta alldeles som en ung flicka. Det gör er tio år yngre. Och man får ett intryck som om ni på något sätt toge er skada igen.

* * * * *

Jag satt orörlig och stirrade in i lampans röda ljus. Det var så underligt allt det han berättat. Denna häpnadsväckande vida erfarenhet är en ny värld för mig. Det känns som att vara ett barn och af en främling ledas fram genom en storstads brokiga virrvarr. Jag känner mig så liten och värnlös i allt detta okända. Jag måste trygga mig till den hand, som omsluter min — ja, själfva skrämseln för och misstron till honom är blott den första skyggheten i ett barns tillit. Jag satt alldeles stilla, med vidöppna ögon. Då lade där sig en varm hand öfver min, som hvilade på bordet, och han talade också till mig som till ett barn. — Se icke så allvarsam ut! — Jag känner mig så fattig, jag har nästan ingenting upplefvat. — Tycker ni det är en förlust att icke ha lidit så mycket?

* * * * *

Nej, det är för löjligt att se på. Jag undrar, hur pass naiv han tror mig vara? En fullkomlig idiot naturligtvis, för det jag ej left sällskapslif så mycket som han. Det är så komiskt att se honom för hvarje dag taga sitt bestämda lilla tuppfjät. I dag strök han med sin mjuka, varma hand öfver mitt hår och min högra axel. Jag älskar hans hand. Den har ett så oefterhärmligt lent sätt att smeka. Jag ansåg detta vara själfva afslutningen. Han hade talat mindre lifligt och sagt, att han nästan ångrat allt hvad han berättat mig föregående dag. Jaså. Jag kände en kogubbes hela stoiska lugn, tillsatt med en smula missräkning: jag skulle således aldrig få se, om han i sitt sätt att kyssa motsvarade mina vackra föreställningar, hvilka hållit mig vaken de sista nätterna. Hur var det? Jo, han skulle böja sig ned öfver mig, där jag låg på divanen, närma sitt ansikte till mitt, men ej för nära, långsamt så att jag riktigt kunde få betrakta det; se mig i ögonen, leende, fängslande mig med det oemotståndliga behag, som kan ligga öfver hans person, och så skulle han kyssa mig lätt, fint, skälfvande varmt, men icke rått. Och för hvarje gång, jag tänkte mig det, ryste samma vällustkänsla genom hela min kropp.

* * * * *

Men hur blef det i verkligheten? Det var omotiveradt, alldeles omotiveradt och oförberedt, som jag såg hans ansikte alldeles öfver mitt, kände hans varma händer mot mina kinder. Lik en mörk sky närmade sig hans ansikte, den breda munnen öppnade sig, jag slöt ögonen och det efterlängtade ögonblicket var där: Ivar Mörcke kysste Elsa Finne. Men: häpenhet, skrämsel och missräkning var det enda jag kände. Det var icke den förfinade lidelse jag föreställt mig. Det var precis samma slags kyss, som min man lärt mig att afsky. Gnistan fattades. Hvarför? Var det mitt fel eller hans? Han återtog sin förra ställning, som om ingenting passerat. Och samtalet fortgick som förut, men icke länge; snart kysste han mig åter. Jag var så förvirrad, att jag icke vet, om det var en eller flera gånger. Jag minns nu blott, att han till sist stod vid sidan om min stol, såg ned på mig och sade mycket lågt, men fullt tydligt: — Låt mig omfamna er! En blixtsnabb tanke på, att jag är så mycket kortare än han flög genom mitt hufvud, och jag reste mig icke, som hans mening var, utan jag såg endast upp till honom. I den dåraktiga förhoppningen att kunna framkalla den felande gnistan, sträckte jag också upp mina armar och lade dem kring hans hals, allt medan jag log mot honom utan ringaste tvång eller förkonstling. Han smekte mina kinder, mina axlar, mitt hår, jag tryckte min kind in mot hans rock, som en kvinna har sådant begär att få göra, när det är någon, hon håller af. Men gnistan fattades ännu, trots hans kyssar, ty det »du» som jag törstade efter, fick jag ej.

Ljusen brunno ned i stakarna; han blåste ut dem. Vi hade endast lampans rödaktiga halfdager.

Det låg en underlig skam öfver mig. Denne man, som jag kysste, kallade mig för »ni»! Personligen var jag ett intet för honom. Hvad kunde han bry sig om mina smekningar? — Hvilken egendomlig människa — — — jag är ju gammal och ful! Hur kan han nedlåta sig till…?

Jag vet icke hur det kom sig, men jag sade: — I öfvermorgon reser jag hem. — Men ni kommer snart igen? — Nej, jag kommer icke igen. — Hvarför icke? — Jag vill icke träffa er mer. Han gick rundt omkring mig. Jag satt stilla, med handen skuggande öfver ögonen. — Jag skulle väl icke — han tog mina händer, han böjde sig ned och stirrade mig in i ansiktet — jag skulle väl icke ha stört ert sinneslugn? Det är ju omöjligt? Säg? Ni känner mig ju icke — — Nej. Men jag vill icke se er oftare. — Hvarför det då? — Nu har ni en dålig tanke om mig. — Jag? Hvarför skulle jag det ha? — Det vet ni nog. — Nej, det vet jag på min heder icke! — Låt oss då icke tala vidare om det. Nu får ni gå. — Seså, var nu icke ledsen! — Nej, det blir väl bättre.

Han sprang mot dörren för att taga öfverrocken på. Jag satt stilla med handen öfver ögonen men jag hörde honom komma tillbaka, i små afsatser, liksom betänkande sig eller afvaktande, hvad jag skulle göra. Jag låtsade icke märka det. Jag kunde genom fingrarna skymta, att han böjde sig ned och såg in i mitt ansikte med en bekymrad min. Så drog han undan mina händer och kysste mig. — Det kostar på att gå! sade han helt tyst. En sista kyss och vi skildes åt.

Jag stod som förlamad, när han gått. Så gick jag fram till spegeln och betraktade länge min egen bild. Var det ansiktet gammalt och fult nu? Var jag samma människa?

Där fanns en smula champagne kvar i hans glas. Jag gick bort och läppjade på det. Det var alltså verklighet, att han varit här.

Jag såg på klockan. Hon var ett. Jag klädde långsamt af mig. Hvad skulle människorna tänka om mig i morgon? Jag ångrade ingenting, och jag var klar och sval i hufvudet som om jag druckit vatten. Men sofva kunde jag icke; så fort jag höll på att falla i slummer, kände jag det, som om någon kysst mig och spratt upp igen. Det var en lång natt. Jag var trött och hungrig på morgonen. — Alla människor tittade litet konstigt på mig, men jag brydde mig icke om det.

* * * * *

Jag satt i karmstolen och han gick fram och tillbaka på golfvet. Det var mig en oerhörd njutning att få följa med blicken denna starka, smärta figur, som jag är alldeles tokig i. Hans blick glänste så lugnt och varmt emot mig, att jag kände det, som om jag vore ung och glad. Jag skrattade så oemotståndligt hjärtligt, att det kändes som om alla lifsorgan vidgats däraf och jag blifvit en sundare, friare människa. Han var vid strålande lynne och berättade, bara berättade. Och han bet icke för hvad han sade, här var det naturligt att han talade fritt.

— Lägg er hand på min! sade han alldeles omotiveradt. Naturligtvis gjorde jag som han bad, men efter en stund tog jag min hand bort igen. Jag ville icke trötta. Och så har jag en känsla af att vara så ful. Jag satt just och såg på min förskräckliga hand, som nu låg exponerad på stolskarmen; då böjde han sig fram och kysste den i en rad från handleden ända ut till mina magra knogar. Jag såg på honom och höll på att skratta. Det föreföll mig så löjligt att Ivar Mörcke icke är kräsnare än som så.

Sedan började vi prata igen, jag vet icke om hvad, men han sade, att de gånger han varit alldeles utom sig af lidelse, hade han stött på en kallsinnighet, som han icke kunde definiera. Han menade icke någon kronisk kallsinnighet, i så fall skulle hans varmare känslor ha förfrusit, utan en sådan kallsinnighet, som kommer efter värme och ömhet, ett tvärt omslag från eld till is, någonting som sätter fantasien i rörelse. Det hade alltid varit »isjungfrur», som gjort honom så där alldeles vansinnigt förälskad — — —

Han tystnade och började helt tankfullt betrakta min ena fot, som verkligen såg rätt hygglig ut i sin högklackade sko.

Så blef det tid att gå. Vi reste oss. Han tog mina händer och ville kyssa mig, men jag drog mig tillbaka och såg honom in i ögonen. Det är någonting halft, falskt i detta »ni», det hela får prägeln af en tillfällig kurtis, om hvilken han sedan kan låtsa som om den aldrig funnits. — Har jag sårat er på något sätt? — Och om så vore, skulle ni bry er om det? Jag såg hans ansikte mörkna som i smärta och blef sprittande glad öfver att min ovänlighet gjorde honom ondt. — Fy, en sådan min! sade jag leende. Han såg på mig, först forskande, sedan klarnande. Det syntes så tydligt, att han icke tyckte som värst illa om mig. — Låt mig få kyssa de där ögonen med de stora pupillerna! Han kysste dem gång på gång. Vi voro så oskyldigt uppsluppna som två barn. Den stora, sunda — jag skulle vilja säga fromma — lyckan utan alla baktankar.

* * * * *

Hvilken olycklig dag! Allt hvad min misstro, min reflexionsjuka ingifvit mig hade jag utan spår af finkänslighet kastat på papper och gömt i min skrifbordslåda. Naturligtvis ville han läsa det. Jag kom icke ens ihåg, hvad jag skrifvit, min stämning var en annan nu. Jag visste bara, att jag vändt ut och in på mig själf, och kastat undan allt som var fult. Jag visste blott, att jag inga hemligheter hade för honom; han kunde få se ända ned till bottnen af min själ, om han hade lust. Hur kunde jag då vara rädd för att visa honom detta fatala papper? Han var envis och jag lämnade honom det. Förbannad vare dagen, månaden och stunden! Han satte sig och började läsa. Uttrycket i hans ansikte skiftade missnöje, ironi. Jag var som död invärtes, men satt och stirrade på hans ansikte. Han vände sig bort. Jag satt och såg på hans vänstra hand, som hvilade på hans ena knä, gripande om benet med ett vidt tag. Denna fingrarnas krokiga hållning var absolut ful. Fanns det reson i, att jag skulle älska denna fula hand som om den vore det skönaste världen frambragt? Hvarför skulle jag vara så ödmjuk, som om han vore sammansatt af idel fullkomligheter Min blick lyfte sig till hans andra hand, den som hvilade på bordet och höll pappersarken. Vid tumleden bultade pulsen så våldsamt, att jag kunde se hvarje dess slag mot huden. En sådan kraft kan det visst aldrig komma i en kvinnas blod. Jag tyckte om att sitta och se på detta; det var lif. Jag glömde, att den andra handen var ful, där den grep om benet med sitt gapande grepp; jag kunde icke slita mina ögon från denna bultande puls. Lif, verkligt lif — inga tomma hjärnspöken och inbillningsfoster — lif, lif! Låt mig lefva! Det var icke erotik, jag kände, det var afund mot denna människa, som är en man, som får kämpa för hvad han vill, som får vara fri utan att utstötas ur samhället.

Så vände han sig om, han hade läst slut. Hvilket uttryck i hans ansikte! Kallt, ogillande, ovänligt. Ångesten grep om min strupe med kalla fingrar. Nu först såg jag, hvad jag gjort och hvad jag skulle mista. Hans blick trängde mig som isande kyla genom märg och ben. Jag vet icke hvad jag gjorde, jag tror att jag sträckte mina armar emot honom och ropade: — Förlåt, förlåt! Men jag minns tydligt den åtbörd af vedervilja hvarmed han lyfte sin hand, afvärjande, i det han betraktade mig som ett afskyvärdt djur. Jag var så förkrossad, att jag tyckte, jag borde försvinna genom golfvet.

Det blef en lång tystnad. Jag led så bottenlöst, att ingen klagan skulle kunnat ge mig lättnad, hans förakt var så tungt, att jag aldrig skulle kunna släpa mig fram genom lifvet därmed. Det var som om allt vore dödt och domen fälld. Sådana som jag strykas blott från listan på de lefvande, för dem finns intet medlidande, icke ens den tröstande smekning, man består en döende hund. Jag reste mig, vacklade bort till nattduksbordet och drack ett glas vatten. Jag trodde, han skulle gå och lämna mig åt straffet, det tysta fullgörandet af den fällda domen — utplånandet af en lågsinnad varelse. Men han gick icke. Han satt stilla och bara teg. Jag irrade omkring i rummet, jag kom igen och satte mig. Hvad gjorde det för nytta, att jag sökte undfly min bödel? Det fanns ingen undflykt. Som han ville, så måste det gå mig. Jag bara väntade. Jag hade icke en tanke på förbarmande, hans min var så hård. Jag gjorde intet försök att blidka honom.

Jag vet icke, om där i min hopplösa resignation låg något som rörde honom så, att han kunde tala till mig åtminstone. Men han talade. Då och då kom det några ord, fallande öfver mig som ett gissels remmar, lämnande blodiga strimmor med en brännande sveda. De kommo med långa mellantider — förebrående bittert, med något af smärta. — Om jag kunde begripa hur vidrigt och onaturligt detta föreföll honom — detta att liksom klyfva sig midt i tu och låta den ena halfvan sitta och betrakta den andra. Att ungdomar på en nitton — tjugu år gjorde så, kunde han förstå, men att jag, vid mina år — — —! — Hvad skulle jag svara annat, än att han hade rätt; men det afväpnade honom icke. — Han hade trott mig vara en verklig människa, men jag var ju bara en kvinnoskribent, som trädde upp sina egna stämningar på nålar.

— Jag satt på en stol, vridande mig som en mask under hans sarkasmer. Hela volymen af min egen dumhet låg öfver mig med en förkrossande tyngd, som jag icke förmådde afkasta. — Och hvilken smutsig insinuation: att han skulle smeka hvilken kvinna som helst, om hon blott smickrade honom ett grand! Och så vidare oändlighet.

Till sist blef han lugnare och talade mindre ovänligt. Men så skulle han gå.

— Gå icke nu, icke nu! Jag sträckte upp mina armar och lade dem om hans hals. Jag tiggde. Jag har aldrig haft en aning om, att jag kunde bedja så, min stämma hade tonfall som jag aldrig hört. Hvad han tänkte om mig, bekymrade mig icke. Det fanns endast ett: att jag älskade honom.

Han lade sina armar omkring min nacke, han stod och såg ned i mitt ansikte, leende som endast han kan le, så strålande varmt som ett solsken. — Kära, jag kan icke stanna! Hur smekande var icke hans röst! — Nu skola vi ju skiljas. — Jag kommer igen i morgon. — Men jag längtar mig död. — Nej, nej, icke längta, utan vara lugn. — Jag kan icke. Han böjde sig ned och kysste mig: — Jag tror också, att det är konstnärsgryet inom er, som gör, att ni måste löpa linan ut, att er natur måste ha erfarit allt, måste dyka till botten af hvarje känsla och lida hvarje smärta!

* * * * *

När han gått — — — åh, den tomheten! Det var som om hvarje ljud i världen tystnat och som om det aldrig mer skulle bli lif. Men jag ville lyda honom; icke längta och icke grubbla. Sofva kunde jag dock icke.

Följande dag hade jag brådska med uppköp och packning. Sent kom jag hem, trött men i godt lynne. Vin och frukt fanns hemma. Jag ordnade mitt hår. Det slog mig, medan jag satt framför spegeln, huru olika min ögon blifvit mot förr; där var ett djup och en fuktig glans, som spelade och glittrade, och pupillerna vidgade sig och krympte samman som om de andats ljuset.

Han kom. Han såg på mig med lysande ögon. Och han kysste mig som den mest förälskade tok, hvilket väl icke just tydde på motvilja. Men han hade visst icke glömt. Jag fick hela kaskader af elakheter öfver mig allt emellanåt. En sådan lustig människa! Han var i samma stämning hela kvällen, jag fick ömsom smekningar och ömsom förebråelser. — Ni ser så ung ut och är så vacker i kväll. Och så kysste han från kinden och upp till pannan, som om han dragit ett pärlband kring mitt ansiktes oval, inhägnat det, tillägnat sig det. — Men så kom ondskan öfver honom igen. — Min uppfattning af honom var så kälkborgerlig och — det värsta af allt — hela utgjutelsen tydde på en sådan halfbildning. — Åh, hvad jag pinades! — — Men nu skall ni icke vara ledsen! Det fanns i alla fall så mycket vackert bland allt det dumma! — En sådan människa! Kan man någonsin veta, om man skall vara ond eller god på honom!

Han sade, att kvinnorna tyckas bli allt tokigare efter honom ju äldre han blir. När han var helt ung brydde de sig icke stort om honom. — En man kan söka upp den kvinna, han tycker om, i den mest obemärkta vrå, men det som fängslar kvinnorna är berömmelsen. — Jag förklarade honom nu helt frimodigt, att han sagt mig alltför många elakheter; jag skulle snart bli alldeles förhärdad. — Min misstro var i alla händelser en yttring af manshat — sade han. — Jag betraktade honom som en fiende, den jag måste bekämpa. — Nej, nej! — För resten var det märkvärdigt, att en kvinna alltid måste begå en riktigt stor dumhet, innan hon kan komma på god fot med en man.

Det hade blifvit sent och vi måste tänka på att skiljas. Han lade armarna omkring mig och lutade för ett ögonblick sitt hufvud mot mitt bröst, som ett trött barn. Så satte han sig upp igen, alltjämt med armarna omkring mig, så drog han mig intill sig, så att mitt ansikte kom att hvila på hans axel, och hviskade med smekande vemod: — Ni har haft ett lif utan sol och värme, icke sant? — Jo. — Stackare! — Jag reste mig, kastade hufvudet tillbaka och såg på honom. — Ser jag ut som en stackare? — Nej, icke nu. Era ögon ha fått ett leende, som jag aldrig sett där förut. Ni kommer väl snart tillbaka till mig? Det var något af en fordran i hans ton. — Ja. — Tänk på mig lugnt, tryggt och utan feber. Han stod med ena armen löst kring min midja och lyfte med den andra handen sitt gröna glas. — Nu dricka vi på, att det aldrig mer får komma någonting sårande in mellan oss.

Vi tömde våra glas. Nu skulle det bli farväl på allvar. Vi stodo i skuggan borta vid spegeln, hans ansikte var tätt intill mitt — hans kära ansikte, som jag nu icke får se på långa, långa tider. Han hviskade upprörd: — Och så skall du göra ditt vackra namn, Elsa Finne, kändt och beundradt!

Han kysste bort mitt svar.

Och jag var ensam.

Jag lider, men jag lefver. Och det var just känslan af att icke lefva, som dref min bort från Tibble. Alltså bör jag vara nöjd nu. Jag vill vara det. Jag måste vara det. Eljes skall min arbetskraft åter knäckas.

Nu vet jag hur det går. Men jag ångrar icke att jag for hit. Må det komma till en kris! Allt är bättre än ovissbeten. Jag måste ha klarhet; känna fast mark under fötterna.

Ja, nu vet jag hur det går; men jag ångrar ingenting utom att jag skref. Efter det brefvet tror han mig nog vara till och med dummare, än han ansåg mig vara förut; därtill påflugen och efterhängsen.

Antingen kommer han då icke. Eller också kommer han, men är artigt snäsig, låter mig förstå, hur taktlös jag varit.

Hvad skall jag då göra?

Taga min Mats ur skolan. Icke tänka på I. M. som person. Låta honom återgå till det förra abstrakta, det som icke rör mig. Hugga i med arbetet, vara djärf och produktiv, skrifva efter mitt eget hufvud och icke bekymra mig om, att jag är en myra inför Odysseus.

Tappa modet? Bli förkrossad? Nix! Icke ännu. Arbetet är mig mer än I. M. Och ännu har han icke sett så djupt i mina kort, att han bestämdt kan veta, om icke möjligen Elsa Finne kan duga ändå.

Blir han borta måste jag tvinga mig att anse det, som om han vore död. Men kommer han, måste jag strax säga honom, hvarför jag skref — att jag icke ville utsätta mig för en främmande eller förvånad blick, om jag händelsevis skulle möta honom på gatan. Jag kan tillägga, att jag genast ångrade min obetänksamhet.

Få se nu! Men det vissa är, att jag under väntetiden måste arbeta. Detta 1:o för att kunna ha någon aktning för min egen viljekraft, och 2:o, det mest tvingande skälet, därför att min ekonomi och därmed hela min framtid skall ramla öfver ända, om jag icke nu arbetar med energi.

Jag måste genom ökadt arbete taga igen, hvad min dårskap kostar.

Han kom. Och han var icke ond. Han var god som guld och tycktes glad öfver att se mig. Jag hade stirrat på hans porträtt så, att jag glömt honom själf. Han hade blifvit så blek — så elfenbensaktigt blek. Och så var där något så vekt öfver honom, så ungt. Det var icke att bli rädd för, men att hålla af. Han var lugn och vänlig, tyckte att jag blifvit friskare. Och så såg jag glad ut. Det borde jag alltid vara; det klädde mig. Icke draga de där fula rynkorna mellan ögonbrynen. Jag såg verkligen icke ut att lida af lifsleda, mina ögon glänste som om jag vore »illuminerad».

Hans ögon voro alltjämt riktade på mig. Jag kunde icke uthärda att se in i dem. Min glädje var liksom blyg. Men på samma gång kände jag mig trygg och glad.

Så reste han sig och ställde sig bredvid mig:

— Får jag kyssa de där rynkorna?

— De äro ju så fula?

Då böjde han sig ner och kysste mig på munnen, lätt och lidelsefritt, som om vi varit två kvinnor.

Det var ett vackert bref, jag skrifvit till honom, sade han. — Ni har nog annars en naturlig benägenhet för att vara misstänksam.

— Nej, natur är det icke. Det är något, jag tillkämpat mig under de sista åren.

Det trodde han gärna. Jag brukade då min tunga som en igelkott sina taggar?

Så ungefär.

Åh, caro mio, hvad den igelkotten har ett klokt och trofast litet ansikte. Men det är där ingen som vet. Alla ha de skrämt honom. Och så har han fått gömma sin svarta lilla fysionomi.

När han skulle gå, tog han mina händer, sträckte sig fram, men blef stående stilla, som om han velat säga: — Af egen, fri vilja. Då böjde äfven jag mig fram, och våra läppar möttes. Och jag kände, hur mina skälfde under hans, medan vi tryckte hvarandras händer.

* * * * *

Jag är alldeles vild i kväll. Jag gjorde toalett i vanlig tid, i hopp att han skulle komma. Medan jag väntade, försökte jag arbeta; jag hade varit försummad af besök hela dagen. Jag skref, men halfva min varelse lyssnade. Åh, en sådan väntan! Och ingen kom. Till sist kunde jag icke uthärda att skrifva utan satte mig att läsa i en af hans böcker. I början läste jag mekaniskt, utan att fatta ett ord, men småningom fängslades mitt intresse. Då hörde jag plötsligt i den hopplösa tystnaden en hård knackning på en dörr. Kunde det ha varit han? Nej, omöjligt, han skulle ha ringt i stället. Men det är söndag, och alla äro ute, kanske har ingen hört hans ringning? Jag lyssnade andlöst efter en ny knackning. Men allt var dödstyst. Jag hade icke hört någon dörr öppnas till de andra rummen. Det måste alltså ha varit på entré-dörren, det knackat. Om det varit han! Om jag kunnat få se honom, ifall jag ägt sinnesnärvaro att strax springa ned och öppna! Jag kallsvettades af ånger och förtviflan, mina pulsar bultade, det var omöjligt att läsa, allt surrade rundt i mitt hnfvud. Hvarför hade jag icke sett efter hvem det var, som knackade?

Ah Gud, hvad jag led. Som om kropp och själ tärts af frätande mask och rost, som om jag smulats sönder bit för bit, lik en gammal möbel. Ah Gud, jag blir förryckt af denna monomani, jag blir vansinnig af denna längtan efter att se honom, bara se honom, mer begär jag icke.

Jag vet icke hvad jag gjorde. Jag gick på golfvet som ett sjukt djur. Det är att få arbetsförmåga, lifskraft, pengar — allting förödt, det är att gå under på, om jag icke kan bli herre öfver det.

Det enda, som lindrar, är att låta smärtan få luft — och jag utgjuter mina känslor på dessa blad, i brist på en lefvande varelse att tala till. Det är liksom drägligare nu. Men jag lider, jag lider förfärligt Jag är så alldeles ensam. Förströelse, umgänge med andra människor skulle motverka olyckan, men denna afspärrning, detta att jag måste sitta på post och vänta kväll efter kväll, oviss om han kommer eller icke, slitas mellan hopp och fruktan minut efter minut, det undergräfver sista återstoden af min motståndskraft. Nästa gång skall jag bedja honom låta mig veta, när jag kan vänta honom, så att jag i motsatt fall kan disponera min tid på annat sätt.

Men resa hem vill jag icke. Då skulle jag åter falla in i min lifsleda. Jag vill bringa det till en kris. Antingen skall smärtan tvinga mig att afslita bandet — och då skall jag störta mig i ett brokigt och verksamt lif, för att glömma — eller också skall förhållandet stadgas till en trygg och öppen vänskap.

Jag skall komma under fund med, om jag blott är en försökskanin eller om han verkligen håller af mig en smula. Jag reser icke härifrån förrän jag fått klarhet. Visar det sig, att det hela icke varit annat än munväder och tidsfördrif, skall jag arbeta mig till likgiltighet, men bryta med honom vill jag icke. Jag skall då hålla af honom med det öfverseende, man har för ett stort, något narraktigt barn, hvaraf man icke får vänta sig några djupare känslor, eller ens någon vänlighet.

I morgon går jag icke på teatern, ty jag vill se om han kommer, och veta, om det var han som knackade. Men sedan vill jag icke fortsätta detta klosterlif, som gör mig vapenlös mot min längtan.

Och så får hvarken smärta eller oro hindra mig från att arbeta! I annat fall blir jag så bunden af min ekonomi, att jag icke kan skaffa mig utväg att döda denna vanvettiga beundran och tillgifvenhet.

Arbete är den ovillkorliga förutsättningen för att jag skall få stanna här. Och klarhet är syftet. Jag får icke resa härifrån förr än jag vet, om jag skall uppmuntra eller kväfva min böjelse för honom. Af ovisshet tycker jag att jag skulle kunna dö, men icke af olycklig kärlek. I samma minut, som hoppet dör, dör också kärleken.

Och för att få luft, för att icke kväfvas under denna våldsamma utvecklingsprocess, har jag full rätt att utgjuta mig på dess blad, att tjuta här, om det lindrar plågorna, låta pennan löpa åstad med hvar stämning och tanke. Stackars barn, du har så ondt, vi skola kela för dig den här gången. Du skall få allt hvad du vill, bara du håller dig andligen frisk. Sedan krisen är lyckligt öfverstånden, på ena eller andra sättet, skall du kunna arbeta med dubbel energi och själfständighet; och din dyrköpta erfarenhet skall nog ha sin nytta med sig för ditt arbete.

Jag känner en lisa så länge jag låter pennan löpa; det är som om friskt blod runne ur ett sår. Så fort det afstannar känns värken. Lindring måste jag ha till hvarje pris.

Jag vill icke ge tappt. Jag vill gå ut ur det här som en mer helstöpt personlighet, därför måste jag uthärda, hvad smältningsprocessen medför. Intet pjunk! Jag vet, att jag skall ha både kraft och spänstighet nog att stå profvet, om jag blott har pengar, så att jag kan känna mig fri. Länge kan det ju icke dröja, innan krisen kommer. Och sedan vet jag, hvad jag har att göra: arbeta, söka nya människor, bita samman tänderna, quand même! Då skall den förkastade bli en författarinna af rang, då är människan knäckt och endast konstnären lefver.

Låt gå för hvilket det skall vara! Friskt mod! När du är fri och kan resa hvart du vill, lär du väl få bukt med smärtan.

Men var försiktig, kära, älskade barn, lär dig att vara älskvärdt öppen i ditt umgänge med människor, samtidigt med det du aldrig vidrör dina egna angelägenheter. Skulle du icke hålla dig för god att visa andra ditt verkliga lif.

Nu är klockan tio. Nu skall jag äta och dricka mycket öl, så att jag kan sofva. Och i morgon full frihet. Bara få tiden att gå, tills krisen kommer. Göra denna förfärliga tid så dräglig som möjligt.

Lefve friheten, själfständigheten, slutenheten!

Godnatt! Kamp till sista andedraget! Frisk, fri, blodfull kamp. Bort med lojhet och kälkborgarförnuft, här gäller det allt mänskligt i mig, och mänsklig klokhet blott vill jag ta' råd af. »Det brukas…» duger icke, då kampen står om lif eller död.

Nu är det kväll igen; klockan fattas tjugo minuter i åtta. Jag har af skrock icke gjort toalett. Bara satt den ljusröda skärmen på lampan. Jag fruktar, att han icke kommer, men känner mig jämförelsevis lugn. Om han kommit, skulle jag säkert ha varit stel och tråkig, och så vore det ingen glädje med besöket.

Jag undrar, om han blifvit trött på bekantskapen med mig nu?

Hvad jag är lugn i kväll!

Detta är goda tecken. Ja. Håller han mig icke själf kvar, så glider jag undan, om jag blott får nya omgifningar, nya människor. Jag har, som han säger, lätt för att glömma.

* * * * *

Nu är klockan half nio. Ännu ingen! Han kommer bestämdt icke. Kan han vara ond på mig? Eller fann han mig bara tråkig sist?

* * * * *

Klockan är öfver nio. Han kommer således icke. Detta är ren ovänlighet. Jag var således endast en försökskanin. Han var nyfiken på mig. Och nu tror han mig vara uttömd.

Detta är förödmjukande. Nu skulle jag vilja vara borta, när han kommer härnäst. Jag skulle vilja visa honom, att jag kan använda mina aftnar bättre än till att sitta här instängd och vänta förgäfves.

I kväll är det redan mera af sårad stolthet än af smärta. Bravo! Jag kan således ännu botas.

Jag har varit för tillmötesgående. Är han verkligen så liten, att han icke tål vid en kvinnas ödmjukhet!

Jag har lust att alltid vara ute om kvällarna, tills han en gång ber mig bli hemma. Gör han det icke, betyder det, att han helst vill bli mig kvitt. På det sättet får jag klarhet, och klarhet är allt hvad jag begär. Så får jag se att reda mig som jag kan…

Steg!… Jag lyssnar med hjärtat i halsgropen. Men det var i andra ändan af korridoren.

Och nu är allt tyst.

Skulle jag sitta här kväll efter kväll och bara vänta!

Ivar Mörcke! Du ser ned på mig som på en myra. Kunde du då icke förstå, att det endast var min skygghet, som kom mig att se så tom ut?

Hur skall vårt nästa möte bli? Nu har jag lidit af ovissheten så, att det åter är endast nyfikenhet.

Men hvarför vara låg och falsk och elak? Har jag då icke hållit af honom, fast det räckte så kort? Skall jag icke vara en bättre människa, när jag går ifrån honom, än när vi möttes? Sannare, mindre grof, mera kvinnlig? Resignerad och lugn.

Det är sorg att ha vägts i hans hand och bli kastad bort, men hvarför skall sorgen göra mig bitter? Kan jag icke genom att vara stor och god bäst visa honom, att jag varit värd att behålla? Ligger det icke något lågt i att icke kunna taga en sorg ur den hand man älskar?

Jag vill vara borta hvarje kväll tills hans födelsedag. Då skickar jag honom min bukett. Och så på lördag kan jag resa.

Och jag skall kunna skrifva min roman om kvinnan, som dog af att ha varit en leksak för den man, hon älskat med hela sin lidelsefulla själ. Den dikten skall bli min bikt.

Och om jag får bref, svarar jag blott: »det finnes människor, som glida undan, då ingen håller dem kvar. Jag tror, det är trofasta naturer, fast lidandet kan bli så svårt, att de icke uthärda — — — —»

Dumt att tala så mycket om den dag man icke sett!

En kris, ett afgörande, det är hvad jag måste ha. Lika godt på hvad sätt.

Jag talar i vemod nu, med tårar i mina ögon. Hade han känt mig, skulle han icke kunnat behandla mig så. Jag skulle ha tillbedt honom så ödmjukt och så trofast. Alltid. Är jag då en af dem, man finner på gatan?

* * * * *

Det är morgon, rummet är kallt, men brasan bullrar borta i kakelugnen.
Jag är nyss klädd och har druckit mitt morgonkaffe.

Jag hade i går kväll föresatt mig, att om det fanns någon möjlighet, så skulle jag ha ro och sömn. Jag öppnade fönstret så att den kalla nattluften strömmade in och kylde ut rummet, och jag gick fram och tillbaka en hel timme, tror jag. Jag gick tills jag var så trött, att kroppen måste falla i hvila, och så lade jag mig. Jag somnade också och sof i ett enda drag tills klockan var sju. Men då började ångesten på nytt. Hade jag sårat honom? O, Gud, hvarför skall jag vara grof, hvarför skall jag vara en igelkott, hvarför skall jag ständigt stöta honom, som jag håller mer af än någon annan människa i världen?

Själsoron hade uttömt mina krafter; jag var trött som efter en genomarbetad natt.

Och nu — jag är så matt, att det går rundt för mina ögon hvar gång jag reser mig. Men jag vill hålla ut. Jag vill icke fara härifrån förr än jag återsett honom, förr än jag fått klarhet. Jag skall göra allt hvad jag kan för att uppehålla kroppskrafterna, jag skall taga in järn och vin, jag skall ingenting spara. Sedan jag stridt igenom denna kris, kan jag försjunka i stillhet och med en stark andes lugna resignation gå upp i arbetet. Nu gäller det bara att icke brytas, att vinna tid, tills denna själsfeber lagt sig. Sedan blir det att söka bota de härjningar den kan ha åstadkommit. Det måste utveckla mig, detta. Kasta mig ännu mera tillbaka på mina egna resurser. Jag hoppas att jag skall bli en bättre människa genom detta.

Jag känner i dag endast ett djupt och stilla vemod, ingen harm, ingen sårad stolthet. Han har intet förbrutit. Endast olyckliga yttre förhållanden ha gjort, att jag ingenting kunnat bli för honom.

Men jag kan bli god mot alla andra, för hans skull, jag kan bli god i mitt hjärta, så att jag känner mig värd hans tillgifvenhet, fast den aldrig kom mig till del; jag kan vara stark och sann, så att jag vet mig förtjäna hans aktning, fast han aldrig stod mig så nära, att han lärde känna hvem jag var. Jag skall bli en konstnär och med mina verk skall jag nå honom.

Det är första gången, jag hyser verklig beundran för en människa, första gången jag helt och i allt ser upp till en annan varelse. Den känsla, som härigenom väckts hos mig, vill jag taga vara på. Jag har ju år efter år, dag efter dag sökt efter detta enda: en som är större än jag, till sin inre människa. Nu då jag funnit hvad jag sökt, vill jag icke fuska bort den sorgsna glädje, jag känner; nu vill jag icke i något vara liten och lågsinnad.

Min kung, min kejsare, så stor och harmonisk som din ande nu står för mig, så stor och harmonisk skall den dyrkan vara, som jag ägnar dig. Konstverk skola vara mina böner och mina offer åt dig. Antikt lugna, plastiska konstverk med innehåll af lefvande och varmt lif.

I arbetet skall jag söka dig ännu när du icke unnar mig att se ditt ansikte.

Jag har ett enda mål: visa dig att jag var värd, hvad du aldrig gaf.

Det är ett eldprof detta, och det hotar att verka upplösande på själfva min varelses grundämnen, men när jag gått ut därur, skall det visa sig, att jag varit af den rätta, härdiga metallen, och att jag då först blifvit, hvad jag kunde bli.

Haf därför tack, älskade, för hvar smärta jag lider, ty den kommer från din hand, som jag kysser utan att du vet det. Om du vill sarga mig, skall jag icke draga mig undan och icke klaga. Jag skall rifva undan min tröja, så att du ser den nakna huden skälfva vid hjärtats slag. Men du skall icke stöta till, du skall blott leka tanklöst med knifven, till tidsfördrif. Det skall blöda en smula, men du kommer icke att ge akt på det.

Jag är dig så olik. Du skall aldrig lära dig att förstå min skygga natur. Men du skall förstå mina arbeten.

Jag fordrar nu icke längre, hvad du icke kan ge. Jag fordrar icke ditt intresse, ty du kan ej se mig annorlunda, än som vore jag fadd och tom. Jag fordrar icke, att du håller af mig, ty du tror mig grof, som min klädnad är. Jag fordrar icke, att du skall vara beständig, ty jag var aldrig annat för dig än en fattig förströelse.

Jag skall finna mig i mitt öde. Jag vill icke söka någon ersättning för dig. Ingen skulle fylla din plats. Odysseus! alla stackars snyltgäster i mitt slott kunna icke spänna din båge.

Nej, jag vill väfva en likdräkt åt vår kärlek; och väfven skall växa till ett konstverk, värdt att gömmas och beundras; men då den är färdig, vill jag dö, då är jag trött af arbetet, gammal och grå.

Min Odysseus skall komma och se huru jag väft. Jag skall då vara borta, men han skall förstå, att som han skötte bågen, förstod också Penelopeia att sköta sin lätta spole.

Jag är icke olycklig längre. Jag vill böja mitt hufvud och i stilla flit möta dagar som komma och dagar som gå. Jag är icke olycklig, men sorgen bor i mitt hjärta. Jag älskar den, ty den gafs mig af honom — min kejsare, min kung!

* * * * *

I lördags, sista gången han var här, frågade han mig, om jag läst detta och om jag läst det. Naturligtvis fann han mig i hög grad obildad.

Så kom han att tala om den där »tron», som spelar en så stor roll i dikten. Han finner det löjligt, att en man behöfver någon som »tror» på honom. En kvinna, som icke har annat än kärlek att utfylla lifvet med (protest från min sida) behöfver kanske vara så där förvissad om, att någon älskar henne; men en man!

Två dagar såg jag icke en skymt af honom. Men så i går.

Jag hade varit verksam. När jag gick hem från min engelska lektion, tänkte jag just, att om jag bara kommer ut bland människor och kan arbeta, så är det ingen fara.

Jag satt på en stol, ännu klädd i kappa och hatt, just i begrepp att byta om skor, då han kom smitande in utan en knackning ens.

Stor förtjusning!

— Jag var så rädd, att ni blifvit ond för något.

— Jag blir hvarken ond eller god utan skäl.

Vi togo plats, jag i min favoritställning, på tvären af en stol med händerna öfver dess ryggstöd. Han satt litet lägre än jag, och vi kunde se hvarandra rakt in i ögonen. Jag var så lugn och så glad; kände mig alldeles som ett förtroendefullt barn. Och han var så god. Vi talade om hans verk, mest om Drömmar i purpur och Memento mori. Han sade, att det fanns en sida i den senare boken, som han skrifvit direkt ur sitt hjärta. Ack, denna sida, som jag kan utantill och som är mig den härligaste, mest vemodsfulla dikt jag känner. Han tycktes glad åt att jag läst honom så uppmärksamt. Och han kysste mig länge, länge. Och jag var så lycklig att få sitta med mina händer i hans, strykande min kind emot dem. Och han lekte med mitt ena lilla öra, drog helt sakta i dess snibb. Vi äro som två bekymmerslösa barn.

Men så skulle han gå.

— Omfamna mig en gång!

Jag reste mig och sträckte armarna omkring hans hals, helt lätt, så att jag kunde se upp i hans goda, vänliga ansikte, lugnt och lidelsefritt som en kvinnas, endast med en tindrande godhet i blicken. Han lade armarna kring min midja.

— Det är så underligt att taga i er! Man är rädd att ni skall knäckas af på midten. Det är något så mjukt och så vekt.

* * * * *

I går morse, när Elin kom in och skulle bädda upp min säng, märkte jag, hur hon ansträngde sig att synas glad och fryntlig som vanligt. Men krafterna ville icke räcka till. Slutligen frågade jag henne, hur det var fatt. Hon brast ut i våldsam gråt. Det var något i hennes behärskade förtviflan, som gjorde henne obeskrifligt vacker.

Johansson hade varit där nere på morgonen och sagt henne, att han skulle resa till Amerika i mars.

— Det är väl för att undkomma mig, hade hon sagt.

— Ja visst är det så, hade han svarat skämtande och skrattande — att du kunde gissa så rätt!

Lefva — hvarför skall man lefva, när det är så förfärligt! Denna förtviflan låg henne som ett klippblock öfver bröstet. Hon hade knappt luft nog att gråta.

Jag talade till henne.

Åh, att vara tjänsteflicka, det är ju att knappt få anses som människa, hon får icke ha känslor som de andra. Hon är ett ingenting. Hvad betyder det, om hon lider? Hvar och en har rätt att behandla henne som han vill. Hon skall fördraga allting. Det är bara hennes skyldighet. — Åh, att bli helt vansinnig! Då känner man åtminstone icke sitt elände.

Jag talade åter, frågade om hon icke hade någon som hon höll af och kunde förtro sig till?

Nej, systern skrattar bara och säger, att hon är dum. Hon måtte väl kunna begripa, att han icke bryr sig om henne!

Jag förstod, att det var visshet hon behöfde. Att denna slitning mellan hopp och fruktan var värre än allt annat. Om han bara ville säga rent ut i stället för att vika undan, så skulle bon väl tycka, det var bättre?

Ack, ja, ja. Men när hon frågar honom, slår han bara bort det i skämt. Alltid lika flegmatisk, godmodig och oåtkomlig. Hon kan aldrig få klarhet.

Ja, det är det, som är det otäcka, att en man aldrig anser sig skyldig att säga sanningen.

Ja, och en kvinna måste tiga och vänta. Det är ju icke tillbörligt, att hon yttrar sig och begär ett afgörande.

Nej, det är icke tillbörligt, men allt tyckes mig vara bättre än denna slitning mellan farhågor och hopp.

— Åh, jag är så utpinad, så utpinad! — Hur orättfärdigt är det icke, att den ena människan skall ha rätt att plåga den andra på det sättet.

Ja, det är orättfärdigt att lägga en på sträckbänk, när en enda dolkstöt kunde göra pinan kort.

Men mot en tjänsteflicka kan man göra hur man vill. Hon har ingen rätt att hålla sig med känslor; med henne talar man icke. — Förr gick jag som i en dröm och jag var glad däråt. Jag förstod ingenting. Nu har jag vaknat, nu ser jag. Hvarför skall man lefva, hvarför skall man lefva!

Så lugnade hon sig åter och grät sakta vid min skuldra.

Hon visste, att han just nu hade ekonomiska svårigheter och lefde i oenighet med sina föräldrar; att han var nedtyngd och orolig. Men han talade aldrig därom. Han kunde smeka henne och skämta med henne — men hon törstade efter att vara någonting mera för honom — bara som en trogen, vänlig hund. Men försökte hon tala allvar, slog han alltid bort det, gaf henne en kyss och gick.

— Och så skall jag sitta härnere och gräma mig, gräma mig. — Och veta, att all hennes tillbedjan är honom intet värd.

Kunde hon blott skaffa sig visshet om, att det skall bli slut, så vore allt bättre.

Ja visst! Det var ju ingenting annat hon begärde. Bara ett slut på denna outhärdliga tortyr, som redan räckt ett halft år. Finge hon blott denna visshet, som hon förgäfves tiggde, skulle hon bli lugn. Men aldrig, aldrig mer skulle hon kunna bli loj och tanklös, som förr. Hela lifvet hade fått ett annat utseende. — Men jag vet, jag skulle sträfva efter att bli god. Och jag skulle bära det! Bara icke detta, icke detta!

Stackare! Men nu skulle hon försöka att hålla modet uppe en liten tid. Det måste ju komma ett afgörande, och efteråt skulle det ju alltid bli bättre än nu.

O, ja; om hon endast finge en smula ro, så att hon kunde arbeta med sig själf, tvinga sig själf och komma öfver det. Men en tjänsteflicka finge aldrig tänka på sig själf, hon skulle vara glad mot alla, det har enhvar rätt att fordra af henne. — Åh, man blir så trött af det — så trött.

Hon lade handen öfver hjässan i det ansiktet vändes uppåt; och ögonen glänste fulla af tårar.

* * * * *

I går, när Ivar Mörcke kom, talade jag om det för honom.

— Är hon verkligen förälskad? utropade han, som om detta vore det orimligaste, man tänka kunde.

— Ja.

— Vill hon gifta sig med honom?

— Förmodligen!

— Alltid vilja de giftas! — Kunde hon icke vara glad och — — Ja, hon måtte kunna få älskog tillräckligt, hon med sitt utseende. Men hon är väl så van vid det, alla vilja väl omfamna henne?

— Troligen. Och hon har väl hunnit bli led på det.

Han log, som när man hör ett barn ha ett godt infall.

— Ja, hon är tjugusju år, så nog har hon haft tid att bli utledsen på det.

Vi hade kommit in på det kapitlet därigenom att han, just som han satt bredvid divanen, där jag låg, helt skälmaktigt sagt:

— Jag kunde ha lust — — — Jag kunde nästan ha lust att bli förälskad — han gjorde en liten konstpaus, för att se hvad jag trodde han skulle säga — att bli förälskad i er Elin. Jag såg honom helt gladt in i ansiktet, ty det bekymrade mig icke, hvad han skulle säga.

— Det undrar jag icke på! svarade jag uppriktigt och log. — —

För resten var min diktare riktigt rar i går, fast det börjar då bli så vanligt, att det icke längre behöfver upptecknas, och jag ämnar icke heller göra det. Men han har nästan alltid något nytt litet påhitt, och det är märkvärdigt så vackra rörelser han har och hur allting kläder honom. Aldrig någonting ofint eller rått, aldrig så, att man behöfver draga sig tillbaka med en känsla af obehag.

I går, när jag låg på divanen — nej, jag måste först tala om, att han ville, jag skulle ligga, emedan jag hade så ondt i hufvudet — Nå, medan jag nu halflåg så där och språkade, med min hand mycket trovärdigt och rart i hans, så sade han plötsligt: — Ge mig litet plats! Och så satte han sig på divanen, tätt intill mig. — Men hans sätt att säga det, med denna lågmälda röst, som är så vacker; och hans sätt att taga den plats, jag lämnade åt honom, nära intill mig, men icke framfusigt eller tvärsäkert, utan med en viss tillbakadragenhet, gör honom oemotståndlig.

— Nu måste jag säga er farväl, sade han, då han satt sig, och så såg han på mig med sina tindrande ögon, som jag håller så af. Och Elsa låg och var lycklig och trygg. Och han böjde sig ned och kysste henne lika lugnt och hjärtevänligt som en kär broder.

Hur enkelt och naturligt det utvecklar sig nu! Till hvad det nu skall bli: en drifhusaktig bekantskap med en stor man eller en vänskap för lifvet. Jag bryr mig icke om hvilketdera. Jag bryr mig om ingenting. Jag håller af honom, jag känner så lugnt och blidt som aldrig förr, jag har icke en oren tanke, icke en enda grof eller okysk förnimmelse. Jag dyrkar honom som ett öfverlägset väsende, och han är mig kär som en god och ädel människa. Jag fruktar ingenting. Jag känner den tryggaste, varmaste tillit.

Att han blir likgiltig emot mig, är jag beredd på. Hvad mera? Jag skall vara honom tacksam för hvarje stund af lycka och han skall vara mitt vackraste minne.

Han skall vara det såll, genom hvilket alla mina lumpenheter och småfel skola rensas bort. När han kastar mig undan, skall det vara fullödig kärna alltigenom.

* * * * *

Sista kvällen han var här, sade han:

— För mig finns det endast två slags människor.

Jag såg förväntansfullt på honom.

— De som samla sig omkring någonting och de som lefva på måfå.

— Jag lefver icke på måfå.

— Därför är jag lugn för er. Men alla mina fruntimmersbekanta här sakna alldeles — jag vill icke säga ett arbete eller en sträfvan, det låter alltför storartadt — nej, de sakna till och med en sysselsättning Deras kärlekshistorietter upptaga dem därför i en alldeles oproportionerlig grad, de lefva icke för annat, de gå alldeles upp i sitt fladder.

Jag blef så glad öfver, att han sade detta så allvarsamt och ärligt. Det har ibland låtit på honom, som om han ansåge kvinnorna ha kommit till världen endast för att spela med i männens kärlekshistorietter.

* * * * *

Jag arbetar icke just nu, men jag grämer mig icke öfver min overksamhet.
Jag utvecklas. Jag känner, hur mina möjligheter tillväxa, liksom
Promethei lefver. När jag åter begrafver mig i Tibble, blir det ro nog.

Hvar dag hafver sin omsorg. När man har tråkigt, är man glad att arbeta, och tråkigt får jag tillräckligt, när kassan tvingar mig hem, så med den saken har det ingen fara.

Hufvudsaken är, att jag får äta mig mätt på den här staden, så att ingen oresonlig längtan sedan kan komma och förtära mig.

Hvad ha vi nu egentligen att säga hvarandra vidare, han och jag? Jag har fått allt hvad jag begärde, ja tiotusen gånger mera än jag någonsin kunnat hoppas eller fordra af lifvet.

Men jag vill icke resa förr än jag känner mig riktigt försäkrad gent emot hvarje återfall af längtan. Han kan gärna få slappa af, jag stannar ändå och sköter mig själf — gör mig förtrolig med tanken på, att dessa sommardagar midt i vintern ha berott på ett under, att de således icke kunna väntas hvarken fortfara eller återkomma. Jag förstår bäst själf, hur jag efter min natur skall kunna läka mina sår; läkedomen har jag inom mig själf, liksom hunden har den i sin tunga.

Det enda som behöfs, är tid att låta behandlingen verka, och tid har jag ju. Hvad betyder förlusten af något penningar i jämförelse med återvinnandet af hela ens sinneslugn.

Jag stannar således. Icke för att njuta af hans sällskap utan för att få nog af det, för att bli botad.

Det är ett tämligen originellt motiv, som min gode diktare visst icke kan gissa sig till!

Jag önskar icke, att han skall tröttna på mig, jag endast väntar att han skall göra det, och jag emotser det med större sinnesro, än han anar — större än jag själf kunde ana för en månad sedan.

Det skall bli intressant att se, hur jag består profvet, när det kommer.

* * * * *

Jo, han kom på sin vanliga tid, klädd i frack, nykammad och med pärlknappar i skjortbröstet. Klar i ansiktet för buketten, älskvärd och fin. Hvad han sade? Ja, nästan ingenting, ty — — —

Nåja — det blef en parentes, en lång, lång parentes, med hufvudet mot hans axel, viljelöst, bekymmerslöst, öfvergifvet. Det var att mista andan under, det är nästan mer än mänskligt att bibehålla sinnesjämvikten, men Elsa är en väl brandförsäkrad skuta, hon kände blott den svagaste lilla gnista — nästan endast välbehaget att vara afhållen.

Hon såg visst ovanligt bra ut i kväll!

Han hade knappt tanke för annat. Det blef endast stänkrepliker.

— Ni är vacker, ni är riktigt vacker! (Han satt och såg på mig, jag satt med nacken lutad mot väggen.) Man kan knappt känna igen mig. Mina ögon ha fått ett leende, och — ja, nu visste han! — de drag, som lidande och sjukdom ristat kring min mun, voro tillbakaträngda; man märkte dem icke. Och så kanske det var ljuset.

— Ja, det är ljuset! svarade jag mycket lugnt.

Ju längre han såg på mig, dess ifrigare blef han. Han tyckte, att jag brytt mig mindre om honom de sista dagarna än förut.

(Det är ju för resten sant! Men hur har han kunnat märka det? Saken är, att ju varmare hans känslor bli, dess svalare bli mina.)

— Hur kan ni tro det? Jag lade mina händer omkring hans nacke.

— Jag blir så rädd, hvar gång ni lägger armen omkring mig, att någon skall öppna dörren — — det är just vid den tiden, då man brukar buda er till te — — och det böra vi då väl icke utsätta oss för?

Jag blef harmsen både på honom och på mig själf. En dylik varning hade jag — kvinnan — utsatt mig för. Jag blef kall, men jag ville icke visa det; då skulle han ha gissat sig till orsaken.

Min liknöjdhet eggade honom visst ännu mera; han såg angelägnare ut än någonsin, jag var mycket reserverad.

— När vi nu bara ha dessa minuter kvar, så sätt er någonstans, där jag vågar kyssa er!

— Nej. En åtbörd åt dörren.

— Är ni rädd?

En nick.

— Kom hit! Här kan ingen se oss! Han sprang bort på andra sidan dörren.

Jag satt kvar på min plats och betraktade hans manöver. Han såg mycket rar och öfvertalande ut, men jag var orubblig.

Då kom han igen. Det var alldeles icke hans mening att ge tappt.

Vi talade hit och dit. Han sade bland annat:

— Det ligger en otrolig lumpenhet på bottnen af hvar människas natur.
Bevisar man någon en välgärning, får man alltid hat till tack.

Han skulle nog akta sig för att göra mig något godt, så kunde han kanske få behålla mig. (Med hvilket fint leende han sade denna läckra artighet!)

Hennes nåd var icke okänslig därför, bon smög sig in till honom och han drog henne in till sig med mjuka, starka armar, som icke alls hade någon hänsyn för porslinet. Han ville kyssa henne, men hon vände icke ansiktet till, bara sidan, han kysste kinden och halsen och kastade sig sedan med ett slags glupskhet öfver det högra lilla örat, som verkligen till fullo förtjänar den hyllning det fick.

Så budades det till te.

En triumferande blick. Vi hade stått helt sedesamt, och nu visste vi oss fria.

Skillnaden mellan mig och andra kvinnor — sade han — är att jag har ett arbete.

— Men ni är ju också knappast kvinna!

— Är jag icke?

— Tag då icke allting så högpatetiskt!

Jag log bara. Om han visste!

— I morgon kan jag icke komma, men kanske i öfvermorgon.

En sista liten lätt parentes och vi skildes.

* * * * *

Nånå. Om icke skalden håller på att bli förälskad i gamla Elsa, så begriper jag ingenting af hela saken. En kärlekshistoria tar i allmänhet en ända med förskräckelse; det var egentligen en lugn tillgifvenhet jag ville ha. Men — — Ja, jag kan inte hjälpa det, så fort han visar sig från den erotiska sidan blir jag kall, beräknande och experimentlysten. Jag blir en kokett, som just på kif mot sina år och sin fulhet vill se honom bli kär — vill vända om rollerna och spela den, som i början var hans. Ah, jag har väl lidande tillräckligt att taga revanche för.

Men det var i alla fall icke hans skuld att jag led. Lika mycket. Om han icke har makt att krossa mitt hjärta, har han nog krossat andra kvinnors. Det finns ingenting att göra sig samvete öfver, om han icke håller af mig, och skulle så vara — — åh, nej, nej! Inga sentimentala dumheter! Tvinga fram mickel. Nu bör du kunna riskera att vara »isjungfru», nu tycks han ha fått den rätta temperaturen. Och blir han ond; än sen! Det har han ingen rätt till, om jag icke säger några orättvisa och elaka saker. Att kyssa honom har jag aldrig förbundit mig till. Det blir hans sak att söka öfvervinna min likgiltighet. Det är härligt att vara afhållen, men det där andra — parenteserna — bryr jag mig, sanningen att säga, icke mycket om.

Gud ske lof att jag har så kallt blod!

Han sade i kväll, att han var utledsen på hufvudstaden. Den är en gåta, som han löst. Ja, lösta gåtor intressera icke längre. Vi skola se till, att nöten icke blir för lätt att knäcka.

Klockan är tjugo minuter öfver nio. Alltså kommer han icke i kväll. Och det just efter det, jag varit det mest medgörliga, jag någonsin varit, och han det mest ifriga — — — Hum. Det är en lärdom.

I dag har jag fått löfte om fribiljetter, nu kan jag gå på teatrarna utan kostnad, nu kan jag skaffa honom en lång näsa så ofta jag vill.

Jag hade väntat honom så säkert i kväll. Jag hade gjort den allra omsorgsfullaste toalett, jag tar mig ännu bättre ut än förra gången, han var här. Och så kommer han icke! Det harmar mig.

Det är sårad stolthet mera än något annat. Det är tråkigt att sitta mol ensam, men honom saknar jag icke särskildt. Jag har icke längtat efter hans smekningar; när de äro tomma och endast gälla kvinnan, bryr jag mig icke om dem. Jag ville komma honom nära som både människa och kvinna. Jag bryr mig icke om att bli smekt för en kort tid och sedan kastad undan. Tack! Då skall jag hellre med min stora, starka hand skjuta honom undan och säga: — Gå, min herre, ni är ingenting för mig. Jag hör icke till de kvinnor, som låta leda sig efter en triumfvagn!

Det är tomt i kväll. Jag kunde ha varit på teatern. Han har låtit mig sitta här ensam och vänta förgäfves. Det reser sig till uppror inom mig. Jag beundrar honom i hans diktning, men som människa vill jag icke ödmjuka mig för honom. Kampen mellan oss har varit hård, och det fanns ett ögonblick, då jag vred mig i sanden med hans knä pressadt mot mitt bröst, men han begagnade icke tillfället, han har låtit mig få rådrum, och jag har rest mig. Nu är utgången åter oviss.

Nu, Ivar Mörcke, har ni förlorat lika mycket, som ni vunnit, och jag ämnar icke lämna kampplatsen förr än striden är afgjord. Ni eller jag!

Eller också en försoning, en trygg, öppen sammanslutning. Vänskap — tillgifvenhet — och framför allt förtroende.

Jag vill icke spela komedi och visa mig vänligare, än mina känslor. Jag vill icke af fruktan för ovänlighet underkasta mig smekningar, som äro mig hart när obehagliga.

Vinn mig, om du kan! Vinn mig, om du anser det mödan värdt! Inga konventionella hinder ligga dig i vägen. Och om du är den kvinnotjusare, du tror dig vara, bör det bli dig lätt att draga till dig en kvinna, som formligen längtar efter att få älska och bli älskad.

Det tjänar till ingenting, att han kommer med ursäkter för sitt uteblifvande. Han hade alltid kunnat få tid att skicka mig ett kort. Sådant fick han alltid tid med förut.

Akta dig nu, så att icke febern griper dig igen. När ovissheten kommer med i spelet, blir faran större. Se till, att du kan behålla ditt öfvertag — att du ej söker vinna honom. Vill han ej vinna dig och sätta in någon kraft på att göra det, så gå din väg. Din nyfikenhet är tillfredsställd. Du vet hur det känns att vara föremål för hans lidelsefulla kyssar, du vet, att också den finaste smekning icke är så mycket värd, som den tillgivenhet, hvilken ger af sitt inre lif och icke tänker endast på könet utan på själfva människan.

Jag skulle älska Ivar Mörcke, jag skulle älska honom med allt hvad jag äger af kropp och själ, om det vore honom något värdt. Om han vore mindre kvinnofångare och mera en enkel och sann karaktär. Hans fåfänga är en smula löjlig, det kan icke hjälpas.

Jag ångrar ingenting, absolut ingenting. Men hvarför skulle jag af hänsynsfullhet väja undan för att säga honom, hur kall jag blifvit? Det blir mannens sak att öfvervinna kvinnans motvilja, men hon har ingen skyldighet att söka maskera den. Hvad skulle det vara för blödighet. Männen taga, minsann, aldrig någon hänsyn till oss, när de ledsnat.

Jag känner redan motvilja för Ivar Mörcke. Det är med vämjelse jag tänker på dessa tomma smekningar. Det är vidrigt att så där utminutera sin känsla åt en kvinna, som ingenting är för honom, och som han därför icke gör minsta ansträngning att hålla kvar.

Med mig är det en annan sak. När jag sluter mig in till honom, är det alltid i det hoppet, att hans ömhetsbetygelser skola innehålla ett grand af verklig, äkta, trofast tillgifvenhet, och för detta grand skulle jag gärna ge hela min uppmagasinerade kärlek, för alltid, för så länge jag lefver, som hans vän, hans kvinnliga vapendragare, hans tjänande ande. När jag tror på detta grand, som han ännu har kvar att gifva åt en kvinna, är jag etiskt berättigad att ägna honom alla de ömmaste känslor, som kunna gömmas i min varelse, ty min afsikt är att gifva på allvar och att aldrig taga tillbaka.

Men då jag tviflar till och med på detta grand, kastas jag in i experimentlust och kall beräkning.

Och nu tviflar jag.

Af smekningar (kroppens och de yttre åtbördernas kärlekstecken) har jag redan fått så många, att jag är mätt. Ja, sista gången drog han försorg om, att jag fick äta mig mätt ända till leda. Det är ett älskande hjärtas varma, innerliga kärlekstecken jag längtar efter — känslan af ömsesidigt förstående, ömsesidig trofasthet.

Nu må krisen komma, om den vill. Jag skall icke blinka. Nu må brytningen ske, om den måste ske. På den inslagna vägen ha vi ingenting mera att vinna af hvarandra. Vi ha gifvit och tagit kyssar och omfamningar. Och de ha nästan dödat både min längtan och min beundran. Hvarför skulle jag af fruktan för hans vrede eller af fruktan att såra hans fåfänga söka dölja detta faktum? Det skrifna ordet kan missförstås (jag har erfarenhet däraf!), men de ord som växlas i korta satser, öga mot öga, dem kan man förklara, om den andre vill ha dem förklarade, och tonfallet gör att meningen lättare blir klar.

Jag vill icke med berådt mod såra, och jag vill försöka, att på intet sätt vara ovänlig eller grof, men jag vill undanbedja mig hans kyssar och omfamningar, tills han kan tvinga mig att hålla af sig med samma tillit som förr.

Jag vet icke själf, hvad det är, som småningom framkallat detta stämningsomslag. Det märkvärdiga är, att han kände det innan jag själf ens anade det. — Jag har en känsla af, att ni tycker mindre om mig de sista dagarna! sade han.

Det var en underlig skarpsinnighet eller instinkt.

Jag var vänligare och smeksammare mot honom då än förut, men jag hade svårt för att låta mina ögon möta hans. Det var alltid, som om det ville komma något kallt i dem, och som om de, för att dölja det, måste vika åt sidan.

Och nu — medan jag skrifver — nu känner jag nästan smärta, liksom en samvetsförebråelse öfver denna kallsinnighet eller motvilja. Det tyckes mig som vore jag en dålig människa, därför att jag icke kan vara varm och älska utan misstro. Men jag kan icke.

Jag rår icke för det. Jag skrifver med tårar i ögonen. Det gör mig så ondt, att jag skall vara så onaturligt hård på samma gång jag är så ohjälpligt vek. Det gör, att jag måste lida själf och komma andra att lida. Men det enda, som kan sammansmälta dessa så stridiga element är tro. Och jag har ingen tro på Ivar Mörcke. Gent emot kvinnor har han intet samvete.

Och trots allt håller jag så mycket af honom. Hvarför skall han ha denna narraktiga kurtisörsfåfänga? Det är något löjligt, att en stor man springer omkring och berättar, hur en vacker dam »sett lidelsefullt» på honom och hur fröken A. stämt möte med honom i förstugan och sagt honom några ord af passionerad beundran.

Det är lågt, allt detta. Den afmattning, som förut fanns i min känsla, har nu fått en tillsats af leda. — Han är mig nästan vidrig.

Och dock håller jag af honom, trots allt. Han är icke elak. Han är ett stort, bortskämdt och därför en smula äckligt barn, som genom ett onaturligt öfverflöd på dockor lärt sig olater och högfärd och som rifver sönder sina leksaker i stället för att ha dem till nöje.

Jag skall tala sanning till detta vanartade barn. Ack, att jag kunde göra det så mildt, som jag har hjärta att vara god mot honom. Jag kan få säga honom det med tårar i ögonen, jag kan få kyssa hans händer, jag kan få bemöda mig att göra det så litet groft som möjligt, men säga det måste jag.

Och blir han då ond på mig, så låt gå. Då är han icke värd, att jag bryr mig om honom.

Aldrig, aldrig vill jag tala illa om honom. Men jag kan icke göra våld på detta, som reser sig inom mig mot hans intetsägande, fadda, utvattnade smekningar. Jag kan icke låta bli att tänka på, hur han smekt många andra kvinnor före mig och på samma sätt — hur gammalt och utnött allt detta är. Det äcklar mig att tänka på det. Må han vara än så mycket ett snille, det ligger dock något lågt i att så där kunna ge sig åt första bästa kvinna, som ser litet bättre ut än Hin Håles mamma.

Jag ser icke stort bättre ut. Han vet det; men bara för det lampskenet kan ge mig som ett skimmer af ungdom, är han färdig. Hu!

Det är icke dygdig harm som dikterar detta känsloutbrott, icke heller svartsjuka, ty det är icke tanken på de kvinnor, han verkligen älskat, som upprör mig; det är tanken på alla de andra, som han gett ett grand af sig själf bara för att få samlingen ökad.

Om jag blott kunde finna ord för min egen stämning, när det kommer till stycket!

Jag vill försöka. Ack, jag skulle ha lust att be till den Gud, jag icke tror på, om det blott kunde hjälpa mig till att vara god och sann. Att i hvarje ord vara enkelt naturlig, så att han måtte tro på mig, så att han icke måtte bli ond, så att han måtte höra på mig och tänka på hvad jag säger. Jag önskar så innerligt, att vi måtte bli vänner. Men detta halfva, falska erotikförhållande kan ej få fortfara. Må han vara förälskad i mig eller blott låtsa vara det, men jag vill icke, att han ur mina smekningar skall tro sig dricka en känsla, som för länge sedan upphört att vara till — annat än latent åtminstone.

I morgon se vi hvarandra icke, ty jag går på teatern. Spela de något bra, går jag i öfvermorgon också. Förklaringen till min bortovaro kan han få när och hur han behagar. Ingenting annat hindrar mig från att resa hem, än fruktan för att han kan skrifva något, som skulle kunna förorsaka mig ett recidiv.

I alla händelser skall jag se till, att jag kan arbeta eller åtminstone vara lugn.

Nu är jag sömnig. Och jag tror, att jag kan sofva. God natt!

Hur löjligt att taga af all stassen, som han icke sett!

Puh, nej! Att försaka är visst icke rätta vägen till likgiltighet. Sist var jag bara på trots ett beläte, som han icke fick ringaste lifstecken ur, hur mycket han än försökte. Och i dag längtar jag så, att jag kan bli tokig; längtar efter hans vänlighet, som jag stötte tillbaka i förrgår. Och jag längtade hela dagen i går, kunde ingenting göra annat än bara längta — ja, jag har icke varit riktigt lugn allt sedan vi skildes med det kyliga handslaget.

Så känns det efter det man spelat kall!

Efter den kvällen, då jag icke höll emot, längtade jag icke det ringaste utan kunde helt gladt gå på teatern, fast jag visste, han skulle komma.

Jag är i den grufligaste ängslan, att han icke skall komma i kväll. Jag är nu halft sjuk af det. Och det var jag också i går.

Åh, om jag bara finge återse honom en enda gång, varm som förr! Jag är så rädd att ha fördärfvat någonting med mitt träbildsexperiment. Om han tar mig på orden och låter mig sköta mig själf! Åh, herre Gud, om han aldrig, aldrig mer — — —! Nej, nej, nej! Det må gå hur det vill, men det experimentet upprepar jag icke. Jag vill icke spela komedi. Det är dåligt och lågt. Jag vill vara sann och naturlig, så får han tröttna när han vill; jag skall icke söka hålla honom kvar med konstlade medel. Jag vill låta honom gå, när han är led åt mig, jag skall icke lyfta ett finger för att hålla honom kvar, jag skall icke bli bitter, icke svika, hämnas, förråda. Han skall vara mitt vackraste minne; tiden skall läka såret, han slog, och arbete utfylla tomheten.

Är jag icke stark nog och stor nog att våga vara god och sann?

Älskade — som människa är du så mycket mindre än jag, men som diktare så mycket mer. Jag beundrar dig för din andes höga flykt, för det stora och starka i dina tankar, för det färgrika i dina målningar och för denna härliga stil, som jag förstår bättre än någon annan. Jag förstår också dig själf. Jag förstår till och med dina svagheter. Jag vill hålla af dig sådan du är, visa det så länge jag får, och sedan draga mig tillbaka med något af en moders känsla för det barn, hon icke vill belasta med efterhängsen ömhet, men som hon i sitt hjärta alltid följer med kärlek, där det går sin egen väg.

Skulle jag bli bitter, när han öfvergifver mig! Jag som har hans lifsgärning, hans diktning att tacka för så mycket.

All komedi är småsinne eller själfförsvar. Jag är icke småsint och jag vill icke försvara mig mot honom. Höjer han handen för att stöta till, skall jag icke klaga.

Älskade — gif mitt lif en smula sol, att jag må bli god och varm; drag sedan bort hvart du vill. Jag skall sakna dig, men aldrig hata dig.

Ty jag skall icke gifva dig sådana vapen i händer, att jag behöfver frukta dig. Jag skall aldrig inför dig eller andra behöfva hölja mitt ansikte i blygsel.

Jag räknar timmarna tills jag får se dig. Ack, det dröjer kanske länge, länge ännu. Spelet är så ojämnt mellan oss. Jag ger med en sluten naturs hela samlade styrka — — — och du — — —!

Men jag vill vara sann. Så komme hvad komma skall. —

Hvarför så patetisk? Hvarför söka framtvinga en djupare känsla, som han icke kan ge?

Han är fåfäng. Och i sin kurtissjuka är han en smula narraktig. Därför kan det mellan oss två aldrig bli något genomgripande, något som går riktigt på djupet. Än sedan! Trots allt detta finns ingen som kan göra honom rangen stridig. Jag kan ge helt och stort, fast han ger litet och deladt — hå, nej, jag kan det icke, men jag skulle kunna det, om han vore mindre fruntimmersjägare och en mera helskuren människa. Men kan man icke glädja sig åt en paradisfågel, om man också vet, att den är ett befjädradt skelett. Jag vill ha lof att leka helt oskyldigt, som ett bekymmerslöst barn med en annan lättsinnig barnunge. Jag har något att taga min skada igen för. Jag vill ge mig riktigt fri. Jag vill känna, hvad lycka det kan ligga däri.

Mina läppar lysa röda emot mig, och mina ögon glänsa, när jag ser i en spegel. Det är eftersommar, och han säger, att jag är vacker. Det är eftersommar nu, och solen kan bryta fram mellan moln. Vid en sådan frambrytande stråle kan det bli en underbar färgglans i naturen. HvarfÖr icke ställa till en festdag innan arbetsveckan inträder! Eller skall jag kanske afstå från festen endast därför, att den icke kan räcka hela veckan ut?

Sjung och var glad! Och gå sedan med sång till ditt arbete.

* * * * *

Det närmar sig upplösningen. Den blir skilsmässa, resignation, ensamhet.

Han har nyss varit här. Och han var svalare, än han någonsin varit, sedan vi kommo hvarandra närmare. Och han var missnöjd med mig. Jag hade varit oförsiktig. Jag hade följt honom ut i korridoren. Det var »icke diplomatiskt».

Jag var bara ett litet tidsfördrif, och han är redan trött.

Än sedan. Skall jag vara ledsen för det? Jag ångrar ingenting.

Jag lider nu. Jag lider så, att det känns, som skulle kropp och själ slitas i sär. Men det skall gå öfver. Och detta eldprof skall ha gjort mig starkare i mitt arbete. Lifvet för min egen räkning skall vara mig ännu likgiltigare än förr. Det skall komma en stor, harmonisk ro öfver mitt sinne, sedan kampen är slut.

Det är som kände jag redan nu dess annalkande; det är som om smärtan hölle på att gå öfver i dyningar.

Lugn och utan konstgrepp, utan försök att hålla honom kvar, vill jag taga emot hans sista, bortdöende välvilja. Och sedan vill jag gå. Tyst, med nedböjdt hufvud, utan klagan och utan bitterhet.

Mitt arbete, dig viger jag mig. Och dig, lugna, storslagna ro.

* * * * *

Nu vill jag berätta.

I onsdags kom Ivar Mörcke upp en stund på förmiddagen. Jag hade varit på teatern föregående kväll, då han sökt mig.

Han var klädd i frack, och han hade under öfverrocken den mjuka, hvita yllehalsduk, som jag lärt mig känna så väl.

Jag kastade ett papper på elden just som han kom. Taktlöshet! — Ni behöfver ingenting bränna för min skull; jag skall icke se efter, hvad ni har på skrifbordet.

Jag försäkrade, att det icke var för hans skull, men han trodde mig naturligtvis icke.

— Hvilken ovanlig tid ni kommer på!

Ja, han var bjuden på middag, men eftersom han icke träffat mig i går, hade han velat titta upp ett ögonblick.

— När får jag då se er härnäst?

Torsdag var han bortbjuden. Fredag var han också bortbjuden.

— Jaså. Då går jag på teatern i kväll, i morgon och i öfvermorgon.

— Kan det vara något nöje?

— Alltid bättre än att sitta ensam hemma.

Men hvad det där röda klädde mig!

Prat!

Ja, icke menade han just, att tyget var vackert, men — ja — (parentesen sade resten).

Och så satte vi oss. Jag skulle ju vara den kallsinniga. Det var så länge sedan jag sett honom, och detta just efter den kvällen med hufvudet mot hans axel.

Han satt och såg på mig vid dagsljuset, med vänliga grå örnögon.

— Ni är förtjusande.

Han sade det så smekande och vackert. Och så sträckte han sig fram och såg så rar ut som ett snällt barn. Men jag drog mig tillbaka.

— Är ni nu rädd för mig igen?

— Nej, men jag känner mig en smula främmande.

Hur hans ansikte förändrades med ens! Detta kära ansikte, skiftande och rörligt som en vattenspegel. Det mulnade, blef liksom sorgset, och han drog sig sårad tillbaka.

Han hade nyss börjat berätta en historia om en narraktig gammal öfverliggare. Han hade börjat den gladt och bekymmerslöst — så kom det omotiverade afbrottet, och hans ansikte växlade uttryck.

— Är ni trött på mig nu, eller hvad är det?

— Jag vet icke själf hvad det är.

— Nå! sade han kort, liksom resigneradt, och så fortsatte han med historien om den gamle öfverliggaren, som så gärna höll tal, och som trodde, att alla damer voro förälskade i honom.

— Hvarför berättade jag egentligen det där? utbrast han plötsligt, uppvaknande ur sin tankspriddhet. Min hastigt påkomna kyla tycktes ha sysselsatt honom.

Emellertid berättade han vidare, i trött ton, liksom på dagsverke.

Som helt ung student hade Ivar Mörcke beundrat den gamle öfverliggaren. Denna imponerande företeelse brukade skryta med sin lycka hos könet och hade en gång tagit Ivar Mörcke med sig upp på sitt rum och visat honom en del broderier och dylikt skräp, som han fått af sina beundrarinnor.

Ivar Mörcke tog just vid den tiden lektioner i franska af en pensionerad öfverste, som tillbringat en stor del af sitt lif på resor i främmande land. Denne gamle herre hade varit en stor damernas gunstling, men han var en fint bildad man och skröt aldrig med sina framgångar. En dag berättade Ivar Mörcke honom — under den franska konversationstimmen — om sin präktige vän, den gamle öfverliggaren, som berömde sig af, att alla kvinnor blefvo betagna i honom.

— Du kan hälsa den herrn från mig, att han är en stor narr! sade öfversten.

Ivar Mörcke såg häpen på sin läromästare, och denne fortsatte i undervisande ton: — Om en dam ger dig ett eller annat ynnestbevis, så skall du icke skvallra om det för kreti och pleti. Du skall behålla det för dig själf! Blott i ensamma stunder kan man taga fram minnet och glädjas däråt.

— Det lät så lustigt, tillade Ivar Mörcke. — Den gamle Don Juan undervisade mig i ämnet, alldeles som om jag varit en skolpojke!

Så reste vi oss.

— Har jag sårat er på något sätt?

— Nej.

— I så fall skall ni säga mig det öppet.

— Ja. Men ni har icke sårat mig.

Han såg på mig så där väntande, men jag gjorde intet närmande.

— Ni kan icke?

En skakning på hufvudet.

Han utstötte ett hastigt och otåligt: — Nå! som menade han: »Låt bli då!»

— Nu kommer jag icke på två dagar.

— Ja, icke lär det bli bättre af det!

Han log så att hela ansiktet klarnade.

— Blir det icke bättre af, att jag är borta?

— Nej.

Vi måste le båda.

— Nå, adjö i alla fall.

Ett handslag, och han gick.

* * * * *

Nästa gång han kom var Knut Herman hos mig. Jag tyckte, att jag icke sett Ivar Mörcke sedan en evighet tillbaka. Jag var nervös och förtviflad öfver att icke få träffa honom på tu man hand. Jag hade föresatt mig att vara sann och naturlig, att försöka tala helt enkelt och okonstladt, med ett ord, att vara mig själf och icke blygas däröfver.

Detta mitt hjältemodiga beslut hade jag till yttermera visso antecknat.
Det såg ut så här:

Jag vill vara vänlig och mjuk som en kattunge. Smyga mig in i hans välvilja, om jag kan. Vara lätt och fin i mitt sätt, slå mig lös, men med takt och måtta. Det finns kvinnor med varma ögon, i hvilka det glänser fram en glimt ibland, när skalkaktigheten blickar dem till mötes.

Måtte jag blott få se honom en enda gång till!

Jag skall vara språksam. Det är ju naturligt i en sådan förtrolighet. Hvarför skall jag låta göra mig till trä af lutter anspråkslöshet? Mina smekningar ha mera innehåll än hans och äro mera värda än hans.

Jag är icke hans gäldenär. Jag ger full valuta för hvad jag får.

* * * * *

Jag var utom mig, när han gick utan att vi fått ett enda ögonblick för oss själfva. Jag följde honom till trappan och frågade sotto voce, när jag kunde vänta att få se honom igen.

— I öfvermorgon.

Min förtviflan när jag kom in! Lampan tycktes ha mist sitt sken. Knut Herman stod ensam i detta rum, som nu tycktes mig naket som ett fängelses väggar, ödsligt som en lifdömds tankar.

— Hvad han var nervös! anmärkte Knut Herman, som just därför icke fått tillfälle att gå.

Så kunde jag icke förställa mig längre: — Åh, herre Gud, jag hade velat tala med Ivar Mörcke.

— Hvarför sade du det icke rent ut, innan det var för sent!

Knut Hermans ånger öfver att icke ha lämnat oss ensamma var helt rörande. Jag håller af Knut Herman. Han är en människa.

Men jag var utom mig. Mitt hjärta kunde sprängas af längtan. »I öfvermorgon!» Insåg han då icke, att det var en evighet till dess? Han hade sagt det helt lugnt: »I öfvermorgon!» Jag tyckte, att jag kunde vara död långt innan denna förskräckligt långa tid hunnit löpa till ända.

Och jag ville icke dö. Jag skref därför en biljett, sade honom, att jag var sjuk, att jag längtade; om han ville komma följande dag. Jag sprang ut, så sent det var, och stoppade biljetten i en breflåda.

* * * * *

Jag hade gjort sjuktoalett och jag var sjuk. Hela denna kamp mot en öfvermäktig fiende har uttömt mina kroppskrafter. Men jag ville se så hygglig ut som möjligt.

Det fanns hvarken kraft eller spänstighet hos mig, icke en tanke i mitt hufvud. Jag var trött som en trasa.

Så kom han.

— När jag sade, att jag icke hade tid förr än i morgon, så var det verkligen, emedan jag är upptagen hela dagen i dag.

Förebråelsen gjorde mig till en våt hund.

— Och så var det icke diplomatiskt, att ni följde mig till trappan. Knut Herman måste ju då tydligt märka, att ni hade någonting att säga, som han icke finge höra. Ni borde ha sagt mig farväl här inne och sedan helt lugnt ha väntat tills jag kom tillbaka.

(Helt lugnt!!!)

Och så satt han och såg sorgsen ut, strök öfver min panna och böjde sig ned till mig. Men jag var så full af ånger öfver min dumhet, att jag brydde mig om ingenting.

För resten var han vänlig och snäll, men jag kände mig förkrossad af hans medlidande.

* * * * *

Följande dag var det han, enligt det första aftalet, skulle komma, men jag fruktade, att han skulle uppskjuta det, emedan han varit hos mig på den där förmiddagsvisiten.

Tiden gick. Jag drack te, jag satte mig att läsa; han kom icke. Jag måste ha luft och jag skref på en papperslapp:

Gud i himmeln! Så har jag aldrig lidit förr. Men jag vill icke visa det. Aldrig! Jag skall draga mig tillbaka lugnt och likgiltigt, eller, rättare sagdt, jag skall låta honom draga sig tillbaka.

Jag hatar dig, Ivar Mörcke, därför att du låtit mig lida så öfvermänskligt — därför, att du måste veta, hur jag nu sitter och längtar — förgäfves — längtar så att hjärtat vill sprängas.

* * * * *

Just då öppnades dörren. Jag kastade mina papper in i portföljen och såg på honom.

Han var blek, och det fanns ett par vattendroppar på hans kinder. Jag trodde det var af smält snö.

— Jag kan icke tala med er. Jag kom bara upp därför, att jag lofvat det. Det har händt mig en stor olycka.

Han kastade sig på en stol vid mitt skrifbord. Hur nedbruten han såg ut! Det grep mig. Han olycklig! Det var som om mina läppar stelnat. Jag kände, hur mina ögon vidöppnades, medan jag såg på honom. En olycka — — en olycka! — hvilket ord, när det var honom det gällde! Jag greps af en hjälplös förfäran. En olycka. Och jag kunde kanske icke ens få veta af hvad art. Jag böjde ansiktet ned i mina händer utan att yttra ett ljud. Jag stod ju utanför hans värld, jag var ju främmande för honom.

— Tag det då icke så hårdt!

Icke? När det hvarken fanns tröst eller förtroende! Endast att tiga — tiga!

Han kunde icke säga, hvad det var.

(Naturligtvis! Det visste jag ju!)

— Nej, nej. Jag gjorde ju inga frågor. Jag ville ingenting veta.

Han bad mig berätta något, som kunde slå bort hans egna tankar.

Hur skulle jag kunnat sätta mig till att berätta just då! Sammansnörd som min strupe var af ångest.

Men han började berätta själf. Om sina gamla kärlekshistorier, för att slippa tänka på det andra, som han likväl förgäfves sökte undfly.

Han talade och talade lugnt och redigt, nästan muntert; men allt emellanåt afbröts han af en nervskakning, och till sist sjönk han alldeles samman.

— Har ni ingenting jag kan få att bita på? Några torra cakes eller något slikt?

— Nej, men jag kan skaffa.

Han gjorde några invändningar, men jag fick göra som jag ville.

Hur gammal han kommit att se ut! Hans ansikte var så litet och hopkrumpet, bröstet så insjunket, hyn så blek och vissnad. Mot denna gulbleka pergamentshy såg näsan rödaktig ut, som i köld, och munnen föreföll så bred. Det märktes också, att han förlorat tänder.

Stackars min Caesar! Men jag höll af honom mera än någonsin, ty i detta ögonblick var han endast en lidande människa, som jag själf.

Han fick sitt vin, min stackars hjälte. Och han såg så sjuk ut. Nervskakningarna kommo allt oftare. Det stod icke till att slå bort, det där, hvad det nu var.

— Ni tycker visst att det är synd om mig.

— Ja.

— Ni skulle ha unnat mig att bli lycklig.

— Ja.

— Men jag har stigit i fel diligens. Det var icke den, som bar till lyckan. Det är icke många, som finna lyckan.

— Nej. Och aldrig de rätta!

Hur förfärligt det var att se denna starka kropp skälfva under den ena nervskakningen efter den andra. Hur förfärligt att vara så genomträngd af medlidande och icke kunna hjälpa. Det var som om han skulle brytas i stycken, och dock talade han lugnt.

Endast en gång böjde han hastigt ned sitt ansikte och tryckte det länge mot mina händer — att jag icke skulle se, hur han, en man, behöfde strida med tårarna. Mitt hjärta var som en mors, det vill säga fullt af allt hvad det finns djupast älskande hos en kvinna — — — åh, att se honom lida och vara vanmäktig!

Jag strök med min hand öfver hans nacke, som låg nedböjd framför mig. Och för första gång såg jag, hur många gråa strån, som sprängt sig in i denna täta, strida hårväxt. Stackare! Smekande gled min hand öfver dem. Stackars mitt stora barn, som i sitt oförstånd går och drar öfver sig så många sorger! Stackars mitt kära barn, som aldrig skall sluta med att springa och ställa till förtret för sig! Hur det sved i mammas hjärta, medan hennes hand gled så ömt öfver denna grånande ragg!

Skall du aldrig få ro — stackars mitt barn! Ro och lycka; stillhet i ditt sinne.

* * * * *

En stilla, djup sorg. Icke öfver mig, men öfver honom. Icke blott öfver, att han är olycklig, utan ännu mer öfver, att detta opålitliga, skiftande sinne med sina spelande reflexer af stämningar och infall måste verka splittrande och förstörande på hans lifsgärning, göra honom mindre stor och mindre harmonisk än han borde ha varit.

En stilla, djup sorg utan bitterhet. Jag kan icke vara någonting för honom. Icke emedan jag är för liten, utan emedan vi äro alltför olika. Jag känner mig helgjuten och stark; men det fasta, stadiga, trofasta, som finns hos mig, finns icke hos honom.

En stilla, djup sorg, som skall uppfostra mig och samla alla mina möjligheter kring en enda kärna: kärleken till honom och till hans lifsgärning — det bästa af honom, det som står kvar, när allt det ytliga och tillfälliga fråndrages.

En stilla, djup sorg, som skall lära mig vara god mot människorna, men som skall komma mitt sinne att sluta sig, likt en musslas skal, kring den pärla, som växer där inne — det som ger smärtan, men också värdet. När musslan är död, skall pärlan glänsa fram i dagsljuset.

En stilla, djup sorg, som skall göra mig till aristokrat. Det råa, plumpa väcker min afsmak. Min iakttagelse skall bli finare, skarpare; min stil mera smidig. I mitt arbete skall jag tala till dig, och du skall förstå mig.

Haf tack för sorgen, älskade! Det är den som skall inviga mig till mitt konstnärskall.

Men du, men du! Hvad skall gifva dig kraft att arbeta? Hvad skall gifva dig glädje af att lefva? Hvilken vändning till godt eller ondt skall åter kunna göra dig till den du varit.

Mitt hjärta krymper sig, när jag tänker på ditt glädjefattiga lif.

O Gud — hvarför har jag då icke kunnat vara någonting för dig! Hvarför skall min gränslösa tillgifvenhet vara så maktlös, att den icke ens förmår skänka ett ögonblicks tröst eller lindring.

* * * * *

Han glider ifrån mig. Jag är dum och obetydlig. Han bryr sig icke om mig.

Klockan fattas tio minuter i tio; alltså kommer han icke. I början var jag lugn, nästan likgiltig, men allt efter som tiden skred fram, växte min längtan. Och så har den långsamt dött sin kvalfulla död. Nu är det slut för i kväll. Jag sitter här ensam med min gnagande sorg öfver att vara försmådd. Och detta skall räcka en ny månad? Hvilken lidandets tid! Men jag känner ingen frestelse att afkorta den; ty enda medlet att få makt med min böjelse är att låta den rasa ut, sarga och bränna och sönderslita mitt inre så länge tills den mist sin kraft. Så skall tiden långsamt börja läka, och det sår, som nu svider, skall draga sig samman till ett ärr.

Om jag försöker att med ett enda slag kufva denna passion, skall den öfvervinna mig, till vansinne eller själfmord. Nej! Må den uttömma sina krafter och mina, sedan kommer det kanske ro och resignation, och jag skall tillfriskna och återvända till mitt arbete.

Mina ögon äro torra och heta. De ha inga tårar. Och det känns som om bröstet vore krossadt, fylldt af skärfvor och flisor, en enda blodig förstörelse.

Jag skulle vilja ge mitt lif för ett enda vänligt ord af honom — och han kan icke skänka mig ett enda ögonblick, fast han vet, måste veta, hur jag längtar.

Himmels eller afgrunds makter, gif mig ett vapen mot denna lidelse! Hvart, hvart skall jag fly från dess obarmhärtiga klor, som slagit sig kring mitt hjärta? Den minsta stegring i detta lidande, och jag föredrager att dö.

Men det återstår ju alltid. Hvarför kan jag icke pröfva arbetet först?

Jag hvälfver och vänder de olika förslagen i mitt hufvud. Skall jag helt enkelt återvända till Tibble och skrifva till honom att jag väntat förgäfves, att jag har en förnimmelse, som om han kommit till mig endast af medlidande, han kan sända mig ett ord, om så icke skulle vara — och jag kommer tillbaka.

Men han skall icke sända mig det ordet, ty det enda han känner för mig är likgiltighet.

Eller — borde jag icke träffa honom en gång till? Tala ut en gång.

* * * * *

Dagen efter reste jag, i afsikt att icke återvända.