II.
(En Vecka senare)
I kväll har han varit här. Jag kände mig främmande, som om det låge år mellan honom och mig.
Och hvad jag nu känner, sedan han gått och jag sitter ensam i rummet, är endast smärta. Han gör bördan tyngre för mig. Kanske är det nyttigt ändå. Jag vill arbeta.
Jag kan ingenting bli för honom och han ingenting för mig. Jag menar i tillgifvenhet. Men det är troligt, att den smärta jag känner, skall verka utvecklande.
Hvad mitt hela känslolif måtte vara exalteradt, sade han. Hur jag gick upp i mina stämningar. Jag skulle försöka att vara lugn. Hvad han mer än allt annat behöfde, var ro.
Det svalnar. Låt det dö sotdöden; det är så han vill ha det.
Jag skall försöka att inrätta mitt lif både som om han funnes och som om han icke funnes. Vara vänlig och snäll, men icke tänka på honom oftare än vi se hvarandra.
* * * * *
Klockan är half tio. Lampan står på bordet, och i kväll känner jag det icke som om hennes sken gått ned. Jag är lugn. Det är en dumhet att ligga här och kasta ut pengar till ingen nytta. Men jag trifs, han vill så ha det, jag har råd till det för tillfället, och jag tror, att jag skall bli botad. Ju mera sällan han kommer, dess snarare skall jag bli botad. Hvar gång jag sagt honom farväl, är det alltid, som om det gamla ville vakna.
Jag var främmande för honom i går. Hvarför? Han har då åtminstone sagt mig så mycket om sig själf, att jag kan betrakta mig som hans vän utan att vara för egenkär. (Jag hade först skrifvit väninna, men ändrade; ordet har en sådan bismak af kurtisförhållande.)
Hvarför kan jag icke vara vänlig, enkelt och naturligt? Det kan ju icke missförstås. Jag har ingenting att frukta.
— Jag behöfver ro, sade han. Stackaren. Om jag kunde vara vänlig och glad! Det kan jag, om jag icke är låg och själfvisk. Jag skall tänka på honom och icke på mig själf. Hvad gör det, hvad han känner för mig, om han blott får hvila för sinnet af mitt deltagande och mina små omsorger.
Den som håller riktigt af någon, glömmer sig själf.
* * * * *
Jag har arbetat lugnt och stadigt. Och hvarför skulle jag icke vara lugn! Jag skall återse honom. Om icke i morgon så i öfvermorgon, och om icke i öfvermorgon så en annan dag. Jag skall visa honom, att jag kan vara stilla och harmonisk.
Jag skall vara god och naturlig i mitt sätt, när han vill söka upp mig. Men hvarje minut, jag icke ser honom, skall han vara som utstruken ur mitt lif. Ett gammalt minne.
Jag känner det så i kväll.
Han kan ingenting bli för mig, och jag ingenting för honom. Vi ha hvar sin värld. Men det kan finnas välvilja. Och den skall få utveckla sig som den vill, bli till hvad den vill, dö när den vill. Och när den dör, skall den slockna som lifvet slocknar under en sömn utan smärta.
Så dör ju ofta den, som lidit mycket.
Och vi båda skola ha ett vänligt minne mer; blekt som en tearos, men utan taggar.
Och jag skall ha duktiga, starka arbeten att glädjas åt, rödkindade barnungar att tumla i gräset.
Det som sofver under tufvan där, var mindre än en dröm. Sof, sof! … kärt för mitt minne. Sof, sof! … ostördt af stormar.
Den gudarna älska dör ung. Icke skall man sörja för det.
Glädjas skall man!
Jag är glad i stillhet.
Tack för hvad du varit för mig. Det var mer än jag kunnat begära. Lägg din hand i min, och vi skola tillsammans se hur det dör; leende mot hvarandra.
Ro säger du. Som en sommarkväll sjunker den öfver mitt sinne. Jämvikt — jämnmått skall jag finna i mitt arbete. Och det som har varit, skall ha mognat mig.
Skall du möta mig en gång och se, att jag blifvit en konstnär? Kanske.
* * * * *
Icke i afton och kanske icke heller i morgon. Jag vill vara lugn. Det är ju godt för mig, att det dör. Det får icke bli vrede och icke bitterhet hos mig. Han har intet ondt gjort mig. Jag vill icke vara småsinnad, jag skall vara stor nog att se tillbaka på honom som på ett vackert litet minne.
Han är mig öfverlägsen i snille, men som människa och karaktär är jag honom vuxen.
Jag vill icke bli nervös och icke ryckas ur min bana. Jag skall icke bry mig om honom, ty jag vill icke utsträcka mina armar till ett stort famntag åt en, som räcker mig ett finger. Men jag skall minnas honom med vänlighet.
Jag skall stanna hemma till nästa möte, men sedan sitter jag här icke kväll efter kväll, om jag icke har lust att arbeta. Det blir icke i vredesmod jag går ut. Men jag har rätt att bli likgiltig mot honom, när han icke är mera mån om att hålla mig kvar.
* * * * *
Knut Herman har varit här i kväll. Det var så trefligt. Jag satt vid mitt skrifbord och sydde, när han kom. Han tog en stol och satte sig där bredvid. — Jag tror, du sitter och lappar en klädning? — Jaha. — Hvem kunde tro en blåstrumpa om att ha ett så nyttigt arbete!
Jag var glad och vänlig; fullkomligt otvungen. Det var som om han varit en bror eller dylikt. Jag tycker, att vi kommit hvarandra närmare än någonsin.
— Man borde ställa så till, att man hade en människa utom sig själf, som man aldrig tordes ljuga för.
De orden äro som tagna ur mitt eget hjärta, ur min egen längtan.
Hur jag sökt efter detta! Efter att få ett öfverordnadt förhållande — jag menar icke afgjordt ett kärleksförhållande, jag menar blott, att jag ville ha en människa, som stod mig närmare än alla andra, just när det gällde att tala sanning. Honom ensam skulle jag säga allt om mig själf, och hvad jag än sade, om mig eller andra, skulle jag veta, att det stannade mellan honom och mig. Jag blir icke någon hel människa, förr än jag träffar på denne. Och finner jag honom aldrig, kunna mina möjligheter aldrig utvecklas till hvad de borde bli.
Knut Herman har varit något sådant för mig, men på sista året var det som om vi drifvit ifrån hvarandra.
När jag träffade Ivar Mörcke, hoppades jag på nytt. Hans kärlekshistorier vidkomma icke mig; det är icke en älskare, jag söker, och den lilla anstrykningen af erotik skall försvinna som lätta pärlor af kolsyra. Men kan han, som är så splittrad af sina kurtishistorier, verkligen samla sig till något sådant, som en stadig vänskap? Jag tror det icke. Och så måste jag gå vidare för att söka. Det gör ingenting, att jag är gammal, det är icke kärlek, jag begär, allraminst trogen kärlek. Ett slags fostbrödralag är hvad jag vill ha. Just hvad det var mellan Knut Herman och mig de första åren. Den rätte må gärna för mig ha älskarinnor och hustru och hvad han vill.
* * * * *
Jag känner mig så stark i kväll och så trygg i medvetandet om min styrka. Trots allt slagg, som finns hos mig, är jag dock värd att behandlas som jämnbördig af en bra karl. Jag skall nog också finna denne man, lika godt hur och när; och från den stunden skall det komma jämvikt i mitt lif, och Elsa Finne vara en fullkomnad, fullödig karaktär.
Jag lägger mig nu utan att ha sett det långa majestätet hvarken i går eller i dag. Mitt hjärta slår lugnt, och mitt hufvud är svalt. Jag känner ingen förödmjukelse öfver att han drager sig tillbaka, ty jag börjar inse, att jag som människa är lika mycket värd som han.
Hans snille bländade mig i början, så att jag dignade ned som Saulus och ropade: »Herre! Herre!»
Men jag skall resa mig, starkare än förr, mera mogen, mera viss på mig själf.
Jag kan stryka mitt hufvud mot din axel — Caesar — men jag känner mig icke längre förkrossad af din storhet. Jag gläds åt dessa smekningar, som man gläds åt vallmoblommorna vid vägkanten, fast man vet att morgondagens lättaste vindpust skall sopa dem bort.
Mitt lif har varit så kargt och min väg har gått öfver hårda hällar, nu kastar jag mig ned ett ögonblick på mjukt gräs och stryker däröfver med min hand. Jag ler bekymmerslöst mot sol och blå himmel, ty jag har trotsat så mången ovädersdag: hård vind skrämmer mig icke.
Jag trycker mina läppar mot dina, svalt och passionsfritt som kvinna kysser kvinna, ty för mig finns ej detta: »jag törs ej», och jag håller dig kär, som man håller af en stolt och ståtlig fågel eller ett stort, själfsvåldigt barn.
* * * * *
Klockan är åtta. Jag har gjort toalett, men enkelt och hvardagligt. Skall han komma? Det betyder icke mycket, om han gör det eller ej. Kommer han, heter det väl som vanligt: jag skall strax gå. Kommer han icke, väntar jag honom i morgon, liksom jag väntat i dag, i går och i förrgår.
Jag är lugn och liknöjd. Det skall bli godt att få slut på detta hufvudstadslif, om jag blott hunnit bli riktigt botad.
Jag känner nästan på mig, att han icke skall komma. Lampans sken tyckes mig redan mörkna. Men jag längtar icke. Det är icke längre någon så stor glädje att se honom. Det gläder mig nästan mer att se Knut Herman. Hur han menar, det vet jag åtminstone.
Vi ha redan hunnit tråka ut hvarandra, I. M. och jag, därför att vårt förhållande till hvarandra är skeft och halft. Men om jag gör goda arbeten och får ett namn, så är det troligt, att vi framdeles bli vänner. Därtill skall min hand alltid vara redo att läggas i hans.
* * * * *
Half nio! Det gnager en smula i bröstet. Det vill kännas som en förödmjukelse — som om jag vore en af dessa vanliga kvinnor, hvilka, då de kastas undan, icke äro annat än utslitna trasor.
Jag skall öfvervinna det, och utan att det får stanna någon bitterhet kvar efter smärtan. Jag är väl ingen så liten själ heller!
Jag lägger undan mina papper, tills jag är viss om, att han icke kommer; ty det gör mig nervös att skrifva med en känsla af, att han kan öfverraska mig.
Fasthet och själfbehärskning, gamla Elsa! Du är icke någon trasa.
Lugn, ro, jämnmått. Ingen nervositet!
* * * * *
Harmen kokar inom mig, men jag vill kufva den. Medlet! Medlet!
Han tycker sig kunna behandla mig som han vill. Ursinnet hotar att kväfva mig. Men det är jag som skall bli herre öfver det i stället. Jag har försökt att läsa engelska, men det går icke. Min tanke följer icke med.
Jag har tändt alla ljusen i kronan för att få bort denna tyngd, som hvilar öfver rummet.
Det är icke längtan längre. Jag vet, att han icke bryr sig om mig. Nej, det är en obändig naturs raseri öfver att nödgas tåla — att icke kunna, icke få resa sig eller hämnas.
Jag vill icke ha en brytning. Jag vill icke, att vi skiljas som ovänner.
* * * * *
Han kom. Jag blef icke glad. Men jag var vänlig, lugn och naturlig. Och han tyckte om det. Jag såg så god och förståndig ut, sade han. Och jag var så ärlig, så okonstlad, så kry och munter. Jag vet ju, att det är slut nu, och jag skall ha kraft att bära det. Så behöfver jag icke vara ängslig och skygg.
Han såg på mig med välbehaget lysande ur de grå ögonen.
— Ni är god, och ni är duktig, och ni är vacker! Se där det beröm jag fick. Och han sade, att han snart skulle komma igen.
Och han satt och såg så snäll och rar ut, min stackars bortkurtiserade hjälte. Han strök öfver min kind och smekte min haka, medan han såg in i mitt ansikte med en fuktig, blank blick.
— Jag tycker om er.
Stackare min!
— Jag blef så rörd öfver ert medlidande; det sårade mig alldeles icke.
— Jag skulle icke ha varit människa, om icke er smärta rört mig!
Och så till sist sade han, att jag var »mycket mera människa» än man från början kunde ana.
Det tycks således, som om det efter många, många pröfningar ändtligen skulle bli vänskap af.
Och när det så blir, då skall du se, Ivar Mörcke, att jag verkligen kan vara något för dig.
Jag är led vid lifvet. Jag längtar efter honom, och jag ser i honom jämte den store mannen en narr.
Jag sörjer öfver att vara kvinna. En kvinna kan aldrig bli första-rangs konstnär. Så säger man. Det är väl så.
Jag skulle vilja ha ro. Ensamhet. Jag ville vara död. Nirvana — den stora lyckan.
Om vi kvinnor ha hufvud, bli vi blott stora mäns leksaker; till detta är det, som de mest framstående af oss nå fram.
Jag har haft besök nästan hela dagen. De ha plågat mig, dessa människor, som störa mig i mitt arbete och ingenting ha att ge.
När jag icke ser honom, är det som om jag älskade, och när jag ser honom, är jag likgiltig. Jag önskar ett slut på detta. Jag känner mig bunden af honom. Jag känner mig nedtryckt af hans öfverlägsenhet.
Jag duger ingenting till. Mitt arbete är ingenting värdt. Är det så, vill jag dö.
Kvinna utan kärlek — — konstnär utan konstnärlighet — — —
Nej! då är lifvet intet.
* * * * *
Det är kväll. Klockan är tio. Det är icke lifsleda, jag känner, ty det är icke tanken på själfmordet, som uppfyller mig. Men jag känner en sorg så djup och mörk, så ogenomträngligt svart, som om det aldrig mer kunde bli dag.
Jag är ensam. Ensam som på en stor, ödslig hed, omsluten af mörkret. Om jag ropade, skulle ropet dö bort utan att ha nått en mänsklig varelse, ty mellan mig och de andra ligger detta stora, öde rum, detta tysta, ogenomträngliga mörker. Gudarna ha dömt mig — gudarna ha dömt mig att aldrig finna en mänsklig varelse, till hvilken jag kan trygga mig.
Jag är kvinna. Se där den värsta olyckan, därför att den funnits där alltid och därför att den aldrig skall upphöra.
Jag skall sträfva med den outtröttligaste viljekraft mot konstnärskapet, och dock skall jag veta, att jag aldrig kan nå det — därför att jag icke är en man, därför att min kraft endast råder öfver en kvinnas hjärna. Förbannelse öfver det att vara kvinna, när man fått en mans viljekraft!
Tusen gånger hellre en af dessa svaga små varelser med täckt ansikte och förmåga att fängsla en mans hjärta! De kunna gå upp i en annans tillvaro, lefva en annans lif, arbeta för en annans sträfvan — — men jag!
Om jag vore en man — — — om jag vore en man! Stark i viljan som jag är. Och vilja skulle vara detsamma som att kunna. Jag skulle öppna mina armar för dessa varma små varelser: — kvinnor. Och deras smekningar skulle förtaga all kantig torrhet ur mitt lif.
Men nu!
Ensam. Ensam! Aldrig sol. Aldrig fri och enkel naturlighet. Aldrig detta: det beror af mig att räcka ut min hand eller låta bli. Med ett ord — det ligger tvång i min ensamhet, och tvång hatar jag.
En son — en fosterbror — en vän — en hvad som helst, men en man att dela intressen och sträfvan med! En kvinna är ingenting af sig själf eller för sig själf.
Och jag är endast en kvinna!
* * * * *
Han talade en gång om gamla florentinska porträtt. Han tycker om de gamla mästarnas sätt att återgifva sina modeller. De konstruerade icke. Var det en gammal fältherre med en mycket lång näsa, så afkortade konstnären icke en hårsmån på den näsan, såg den än så löjlig ut; han gaf den också utan betänkande samme fältherres sura, trumpna min till sällskap. Och fältherren satt där allvarlig och gravitetisk i sin bisarra fulhet, med ett uttryck som funnes där icke en människa i världen mer än han. Men i denna tvärhet ligger det hvila och natur; han är sig själf, denne gamle krubb-bitare, och man njuter af framställningens sanning.
Sedan kom det sällskapliga porträttet med pudradt hår och uppdragna mungipor. Alla ansikten fingo samma söta, släta prägel.
Också i lifvet utplånas individualiteten mer och mer. Vi vänjas från barndomen att vara vänliga mot alla, och resultatet blir en gränslös, leende faddhet.
Han sade, att det kan plåga honom, då han ser någon, som han håller af, gå omkring i sällskapslifvet med detta konventionella småleende. Han tycker, man borde ha kraft nog att vara sig själf, »enkel, lugn och allvarlig», allt i enlighet med sin egen natur.
En stort tilltagen karaktär göres lugn och harmonisk af en djup sorg. För icke sin smärta till torgs, men bemantlar den icke heller med spasmodiska pajazzogrin.
Genomgående skakningar komma svaga karaktärer att brista som rämnande hus, men de starka bli däraf endast fastare i sina fogar.
Att ha varit lycklig, det är att ha sett himmeln blå och solen skina. Detta har äfven jag sett. Men det var en sensommardag, och solskenet var icke varmt, det ägde den kyliga klarhet, som väcker ett så oändligt vemod, därför att det är ett afsked. Len var den vind, som strök öfver min kind, men sval var dess smekning.
Underliga sensommarlycka. Solsken öfver förgängelsen — — —
Lyckan är en talisman, genom lyckan får man tilltro till sig själf.
Jag vill minnas. Jag vill minnas en afton, då ett par ögon lyste in mot mina och jag kände lyckan stråla ut från mitt ansikte — sensommarlycka.
»Ni är god och ni är duktig och ni är vacker» och »jag tycker om er».
Nu vill jag vandra bort med talismanen gömd under min gråa pilgrimskåpa. — — —
I själfva verket var detta vårt afsked. Och det är den aftonen jag skall minnas längst.
Hur enkelt och naturligt att vi två skulle hålla af hvarandra! Och så detta sista farväl. Hur vi stodo där, vi två, tysta och stilla, hur han, trött af sina slitningar, lutade hufvudet ned mot mitt bröst, utan ett ord, slutande sig in till mig som ett förvuxet barn, i en lång omfamning utan kärlek. Två utsläpade vandrares tröstande, styrkande tillgifvenhet. Ingenting mer.
* * * * *
Jag skrattade åt en författarinna, som är förtviflad öfver, att hon icke kan få förläggare till hvad hon skrifver, fast hon är så rik, att hon icke lefver upp sina inkomster. — Om jag vore rik, skulle jag icke bry mig om att skrifva.
— Pytt! Ni drifves fram af en alldeles häpnadsväckande ärelystnad! Era ögon tindra ju formligen, när ni säger: mitt arbete!
Åh, som han kunde säga detta kära ord: mitt arbete! Det blef till musik; som en svällande tonvåg fyllde det mitt hjärta. Ja, ja, ja! Han har rätt i att jag älskar det. Är detta äregirighet? Ja, då är jag äregirig. Det jublade inom mig bara vid att höra det ordet från hans läppar: mitt arbete! Mitt, mitt, mitt! Det enda lifvet unnat mig som mitt, men helt mitt. Att se honom respektera det, se där ett mål för min ärelystnad.
Jag blef bra glad, när han kom, och samtalet var otvunget, men för resten är jag lugn som en kogubbe. Jag är så nöjd. Jag hoppas med tiden kunna visa honom, att jag duger.
* * * * *
Jag afskyr mig själf. Jag blygs inför mitt bättre jag, så att jag skulle vilja sjunka i jorden. Jag är klumpig, jag är ofin, jag är obehagligt larmande, jag är simpel, jag är allt hvad en kvinna af verklig själsadel aldrig kan bli. Och detta icke emedan jag i grunden är simpel — det är det förfärliga — utan emedan jag är så skygg, att jag alltid slår öfver till den värsta onatur och blir grof, när jag vill försöka vara ogenerad.
Knut Herman var här i kväll. Den ogenerade tonen å ena sidan, hans underliga tvärhet å den andra, gör att jag slår öfver. Vill vända allt till skratt och löje, troligen af en oklar fruktan, att eljest bli beskylld för sentimentalitet. Men det är fult, det där. Det passar icke min ålder. Och jag kommer att säga saker som jag borde tiga med. Bara af fruktan, att samtalsämne skall tryta. Jag talar högt, sladdrar fram orden i skrattparoxysmer. Det är vidrigt för mig själf. Sedan han gått, hör jag alltid min egen stämma, som skräller för mina öron. Det pinar mig öfver all beskrifning. Och så skulle jag visst kunna skratta åt allt som är mig kärt — förhåna, förneka det. Hvarför? Jag blir grof af öfverdrifven känslighet.
Och så detta själfförakt efteråt!
Jag skall bli annorlunda. Jag skall! Jag skall bli mig själf — lugn, stilla — — —
— — — det allvar, som de gamla florentinska mästarna brukade ge sina porträttfigurer — han talade åter om det i går.
Låt nu se, att du uppför dig hyggligt som en stillsam gammal kvinna nästa gång du råkar Knut Herman, så att du icke slår öfver i pojkaktighet. Det passar dig icke.
Efter nästa sammanträffande skall det kräfvas räkenskap af dig. Du skall ständigt uppföra dig så, som om du hade ett par stora grå ögon riktade på dig. Sanning, sanning! Sanning är det de ögonen fordra, sanning i ord och åtbörder, i blick och tonfall, och så denna själsförnämhetens enkla tillbakadragenhet.
Åh, om jag kunde bli så god, så klok, så hederlig som jag ville! Om jag kunde uppfostra mig så, att jag blefve värd en välvillig hågkomst.
Sanning och arbete.
* * * * *
— Nej, jag kramar sönder er, och det är verkligen opassande.
Om han ännu går och bär på en olycka, så tycktes han åtminstone icke ha burit den med upp till mig. Jag var sorgbunden, det känns som en saknad att lämna hufvudstaden. Och jag är så matt, så förfärligt kraftlös, att det känns, som om jag icke orkade lefva. Det sista sade jag, det första fick jag icke tid att förklara, ty han hade bara fem minuter att ge mig.
— Matt? Drick ett glas vin! Ni kommer att lefva i etthundratio år!
Han var i sitt allra uppsluppnaste lynne. Han inhöljde mig i smekningar och lät hagla små älskvärda elakheter, som hans leende tog udden af. I sådana stunder är han alldeles som ett barn, ett kvickt och lekfullt barn. När han smeker, är det bara som om hans vänlighet icke kunde taga annat uttryck, det faller af sig själft, det är ingen närgångenhet. Man håller af hvarandra, det är så enkelt och okompliceradt som det vara kan. Två fullkomligt konvenanslösa människor, med samma veka natur, smeksam som kattungens — men icke ett älskande par.
Jag är aldrig lugnare, aldrig längre från att vara förälskad i honom, än just då jag njuter det stilla välbehaget af denna tindrande, innerliga vänlighet. Man värms däraf, men den upphetsar icke. Det är en sådan vänlighet, jag alltid drömt om. Men jag trodde, att den icke fanns, annat än i en kvinnas inbillning.
Allt detta skall aldrig kunna harma mig. Jag har intet att blygas öfver, intet att förebrå honom. Jag skall alltid tacka honom för dessa sista solskensdagar. Jag skall vara glad öfver att tänka tillbaka på dem. Det skall ligga ljus öfver minnet.
Jag känner mig lycklig i kväll, som jag sitter här ensam vid min lampa. Jag vet, att mitt oförståndiga stora barn skall gå bort ifrån mig — gå bara! Jag skall sjunka ned i mitt arbete. Jag skall reda mig ett bo efter mitt sinne. Jag skall vara lycklig efter min eremitnatur, och det skall sprida sig en stilla, vemodsfull glädje öfver mitt lif — i minne och arbete.
Jag är lycklig. Jag är så lycklig, att tiden kunde få stå stilla, och så, att det aldrig, aldrig mer behöfde hända annat än detsamma. Jag skulle vilja sluta mina ögon och sjunka i Nirvana.
Jag hör på afstånd det aftagande larmet från den stora staden. Jag är icke i Tibble. Det ligger njutning bara i den tanken. Och så har det stannat en mjuk stämning kvar.
— Ni är så rar och så dum — sade han när jag frågade, om hans melankoli nu vore alldeles förbi, — rar och dum äro synonymer, man är aldrig rar utan när man är dum. Och så lyste hans ögon. Jag har för resten aldrig sett dem sådana som i kväll, de tindrade och logo ständigt mot mig, som om också de sagt: du är så rar och dum. De smekte och kelade. Och jag gled in i hans armar, jag vet icke hur, och han kysste och kysste på halsen, i håret, på ögon och panna, och det var starka, starka armar, de, som trodde, att de kunde krama mig sönder.
— Nu har jag er i min makt, nu kunde jag hypnotisera er, om jag ville, sade han leende, då han tvingat mitt hufvud tillbaka mot väggen, medan han stod och strök öfver min panna, så att håret kom till sidan och han sedan måste peta det rätt igen. Och jag log och såg upp i detta kära ansikte, som jag aldrig, aldrig vill hata, om han också skulle göra mig ondt.
Och så hade jag honom vid min sida igen, sittande på schäslongen, och så var jag fången igen i allt detta mjuka: hans läppar, hans ansikte, hans hår; och så: — Jag trodde, ni hade en mun! Ty jag hade suttit alldeles stilla med hufvudet nedböjdt. Men jag log vid denna hans förmodan och räckte honom min mun. Och han kysste mig alldeles lugnt, men så länge, länge, och mitt hufvud hvilade mot hans axel.
Det var icke att misstaga sig på: allt detta var för hans egen skull, icke för min.
Därför var jag lycklig.
Men han känner mig icke ännu Och jag skall komma att sakna honom.
Stackars jag!
Men då skall jag minnas detta. Och det skall samla sig som solstrålar kring min penna.
Älskade, för dig är jag endast en främling, ett litet tidsfördrif, en myra. Du ger mig hundradedelen af ett utslitet hjärta. Tag tillbaka den bråkdelen också, och gå! Det är hvad jag ger, som gör mig rik.
* * * * *
Underliga, underliga stämning!
Jag var harmsen, kände mig sårad i min fåfänga öfver att han icke kom i går, som han lofvat. Det var så länge sedan han talat om sig själf; vi hade liksom blifvit främmande för hvarandra igen. Jag var mera leksak än vän, kvinna och icke människa. Då är det så svårt att vara god; man känner själfva vänligheten som slag i ansiktet; det är så svårt att icke bli bitter.
Nu är allt detta som bortstruket. Jag känner sorg öfver honom. Men jag känner den utan bitterhet. Jag har sådan vilja att vara god. God mot hela världen, därför att jag ville vara det mot dig. Hvilket oändligt vemod i detta, att kunna med hela sin varelse gå upp i sträfvandet för en annans väl, i att med tusen små obemärkta omsorger jämna vägen för en annan — och så ändå vara utestängd från denna väg genom oöfverstigliga skrank. Jag skall aldrig kunna bli något för honom, aldrig göra honom någon glädje, aldrig kunna visa honom, hur anspråkslös, hur trofast och hur fri från afund en stark kvinnas tillgifvenhet kan vara. Om jag vet, att han lider, skall jag icke kunna göra ens det minsta för att visa mitt deltagande — — — jag skall se honom kämpa ensam mot tusen lumpna hvardagsförtretligheter, jag skall se honom uttömma sin kraft mot dem, och jag skall icke kunnna värja honom för en enda. Jag kan intet, intet göra! Jag som — om han begärde det — kunde ge mitt lif — ja mer än det, ty jag skulle kunna lida dag efter dag för hans skull, om det blott gjorde honom lycklig.
Det är icke hans kärlek, jag begär. Det är hans förtroende, hans välvilja — det en man kan skänka sin mor, emedan han vet, att hon aldrig, aldrig skall svika.
Om det funnes någon att bedja till, skulle jag bedja om detta enda.
Ingen kan vara mera kvinna än jag. Detta begär att få vara någonting för en människa, att få glömma sitt jag, så snart det rör denne andre, det är så äkta kvinnligt. Det är denne andre jag söker och som jag alltid sökt.
Är det Ivar Mörcke, eller skall det bli någon annan? Jag vet icke. Jag står tyst och ödmjuk, med gåfvan i mina händer. Skall den bli antagen?
Jag skall arbeta. Jag skall bli erkänd. Jag vill samla krafter och inflytande; jag vill kunna vara din bundsförvant eller jag vill åtminstone bida och se, om det aldrig skulle kunna förunnas mig att göra dig minsta lilla glädje eller nytta.
Det är underligt hvad en sådan flärdfri och samlad känsla ger jämvikt, hur sundt den reglerar alla förhållanden. Så öppet, så enkelt, så utan allt tvång har aldrig mitt umgänge med Knut Herman varit, som just nu. Jag är en bättre människa än förr, och osäkerheten i mitt sätt är försvunnen. Det är endast mot I. M. jag ännu är skygg, emedan min ställning är oklar. Men mot alla andra är jag så lugn: jag vet, hvad jag skall ge och hvad jag icke skall ge, jag vet, hvad som är öfver- och underordnadt.
Att vara sann mot honom och mot mig själf; det är det öfverordnade. Allt annat följer af detta.
* * * * *
Vi skola skiljas. Han skall glömma mig. Jag skall vara en episod bland tusen andra. Ett lif rymmer så många: — jag skall endast vara en episod.
Men jag skall minnas allt hvad jag nu har lidit, kämpat och sörjt, allt hvad jag njutit i lycka, det skall väfvas in i mitt kommande lif, det skall speglas af mina arbeten, gnistra som regnbågsglans i dess facetter.
Det är för dig jag diktar, för dig jag vill vinna erkännande. Hvarför?
Jag vet det icke, jag känner det blott så.
Det har kommit en storslagen stillhet och ro öfver min tankegång. Allt det småsinta och låga är liksom trampadt ned i stoftet framför mig. Det kommer mig icke vid. Det kan fläcka mina skosulor; till mitt hjärta når det icke.
Detta skall bli det varaktiga intrycket af vår bekantskap; behållningen af alla dessa inre slitningar, dessa stridiga känslor, dessa skärande, skrikande stämningar.
Ännu äro striderna icke slut. Men jag känner, att det är den grundtonen som skall bli förhärskande.
* * * * *
Jag har gjort toalett, men jag väntar icke, att han skall komma, jag längtar åtminstone icke, fast det naturligtvis skulle bli mig en stor glädje, om jag finge se honom. Jag har gjort toalett blott för säkerhets skull: jag vill icke, att han skall finna mig illa klädd, om han kommer, de sista intrycken äro lika viktiga som de första.
Hvilken skillnad nu och för en månad sedan! Hur klokt var icke det botemedel, jag valde. Jag tänker ännu för mycket på honom, men jag är lugn. Jag är beredd på det, som skall komma — att han kastar bort mig, som han kastat bort alla de andra. Jag vill vara bättre väpnad än de. Jag skall se till, att likgiltigheten icke kan bli så fullständig; det måste bibehålla sig en liten välvilja.
* * * * *
Jo, han kom. Jag satt och läste — hade beslutat vara lugn och kväfva hvarje glimt af missräkning, om han uteblef.
Så kom han, ja. Med sin bekymrade min. Tog boken för att se hvad jag läste.
Vi satte oss och började prata. Han var melankolisk om dagarna, sade han, brydde sig icke om att se någon människa, kände sig liknöjd för allting. Han var som ett förkeladt, missnöjdt barn. Jag påstod, att det nog skulle gå öfver, när han kom till Italien. Och så berättade jag, att jag ämnade resa hem nästa söndag eller måndag.
— Redan? Och på allvar?
Det såg ut, som om han fått tårar i ögonen, men han lyfte icke blicken, och han teg en lång stund.
Sedan började han tala om sin resa, undrade, om han skulle upplefva många äfventyr i Rom. Jag tröstade honom med, att det var högst antagligt.
Och så talade han om sina eröfringar från förra året, då han var där. — Slikt är det enda, som verkligen intresserar damerna! Jag måste le inom mig. Hur det intresserar den store skalden själf — detta strunt — sysslolösa människors tomma kurtis. Rika lättingars tidsfördrif. Att han icke känner sig för god till att utströ sig själf så där, nypa för nypa, som ett rökelsepulver. Hur förödande det måste verka på de djupare krafterna i karaktären, detta, att aldrig åtminstone för en tid stadga sig i ett förhållande, finna ro i det och samla sig kring det. De förefalla mig så ytliga och narraktiga dessa dockteaters-känslor. Sporten att fängsla kvinnohjärtan — — — få så många som möjligt för att räkna dem som ett barn räknar sina pepparnötter — icke för att äga något helt, för sig själf, utan bara för att kunna glädjas åt sin oemotståndlighet.
Hvad var det allt, han berättade i går? Frun som bjöd honom en half million lire, om han ville skiljas vid sin hustru och gifta sig med henne — det vill säga, sedan hon då också skilt sig från sin make. (Hvilken kombination! Och egentligen — hur nesligt för en man af snille att utsätta sig för ett sådant köpeanbud!) Han såg på mig. Han frågade, om jag trodde, han ljög? Visst icke! Jag känner ju själf denna makt, som lik en trolldom omsnärjde mig, strax han närmade sig. Han säger, att det var ofattligt (hennes kärlek) därför att hon icke kände honom. Nej. Det är just det där på en gång välbekanta och främmande, som gör, att man strax tycker, man kan kasta sig till ett varmt hjärta och som gör att man sedan känner en tomhet — huldrans ihålighet.
Hon har ofta skrifvit till honom sedan, och alltid slutar hennes bref med refrängen: — Främling — huru många skulle icke vilja böja sig i stoftet för dig.
Det var den strofen hon citerade den kvällen, då hon i sin vagn förde honom hem från en fest och han, vid skenet af en lykta, såg hennes allvarliga ansikte, inhöljdt i en hvit spetsslöja, vid det hon häftigt kramade hans hand — — — —
Jag tror hvartenda ord. Han behöfver icke ljuga om sådant. Han sade, att hon är en kysk kvinna. Att det är mycket få kvinnor man kan bruka det ordet om, men att hon just hör till de få.
Så var där en annan. Hon var stor och präktig, med ett par mörka ögon, »som tycktes vilja sluka mig». (Jag kände mig slagen af definitionen och sänkte blicken.) De hade först träffats på en middag — etc. Ja och så var där en tredje, en femton års flicka, som flög honom om halsen, för det han skrifvit en dikt på hennes solfjäder. Och så var där tre gamla fröknar —
Vi skrattade rätt godt. Han hade kommit i briljant lynne.
— Jag blir allt dummare och dummare — sade han och lutade sig med kinden mot min — men säg ingenting om det till andra. Ni märker nog, hur dum jag är.
— Ja, ni är mycket obegåfvad!
— Jag talar ju beständigt om mig själf — det är ett säkert tecken!
Och så såg han så rar ut, liksom sorgsen öfver sin egen barnslighet.
Underliga människa! Men jag tycker om detta glittrande väsen, så olikt mitt eget.
Ja, jag håller af mitt stora barn i alla fall. Det kommer mer och mer moderlighet i min känsla för honom. Det är löjligt, men det är så i alla fall. I alla kärleksaffärer är han ett oförståndigt barn. Bara att ha gått och gift sig som han! Och så trassla in sig i denna oändlighet af småintriger! Och så berätta den ena kvinnan om de andra.
Han har själf en känsla af det narraktiga däri. Han är liksom rädd, att man skall skratta däråt, men kan likväl aldrig låta bli att berätta allt hvad han borde tiga med. Hans farhågor komma alltid fram så där hälft på skämt, men med allvar under.
Jag skulle väl tala om hans fåfänga, sade han, då jag skrifver den där boken, som en kvinna alltid skrifver om den man, hon »hållit en smula af».
Jag skrattade och sade, att det skulle jag.
Däri skulle jag framställa honom som en storskrytare och säga, att han saknade begåfning?
Han är så oemotståndligt godmodig och rolig, när han bara låter bli att drapera sig i sin egen storhet. Hvilken jag åtminstone så väl förstår att uppskatta, just när han är som mest hvardagsaktig och enkel.
Så var det tid att gå.
— Detta är ert glas? han förde det mot mig.
— Ja!
Han skrattade:
— För resten gjorde det väl icke så mycket, om vi två drucko ur samma glas?
Hans barn bli så förtjusta, när han icke är rädd för att dricka ur deras glas. — Sådana små varelser — sade han och skrattade så godt — bestå ju nästan uteslutande af mjölkdroppar. Det är minsann ingenting att vara rädd för!
Jag kommer alltid att hålla så af honom, när han säger någonting sådant, rent mänskligt. Då blir han vacker och rar. Det är annat än när han paraderar med sina små salongstriumfer.
Hur enkelt och allvarsamt han också kan tala ibland. Han blir som en annan människa.