IV.
(Tibble.)
Seså, nu är historien slut; för denna gången åtminstone. Jag vill minnas allt, jag vill veta, att det icke varit en dröm, därför har jag skrifvit upp det.
Sista dagen ville jag icke ha ett ögonblicks ledighet. Jag var rädd, att saknaden skulle hugga klorna i mig.
Det var före middagen. Här satt en liten fru och pratade. Så kom han. Och vi längtade båda, att den goda damen skulle gå, men hon satt som limmad på stolen. Det var rent af fånigt, att hon icke gick; hon borde väl kunnat känna i luften, att vi önskade henne dit pepparn växer.
Jag var uppspelt och tokigt glad. Jag kunde knappt sitta stilla. Min diktare höll på att bli stött. Han riktigt grälade på mig. Man skulle nästan kunna tro, att jag gladde mig åt att lämna hufvudstaden. Jag såg ut som en »elektriserad groda».
När vi märkte, att vi icke skulle bli fruntimret kvitt, gick han till sist, sedan han lofvat säga mig farväl efter teatern.
* * * * *
Jag kom borta från hörnet i gången med kappan ännu på, och han kom från mitt rum, med denna seglande, majestätiska gång, som är honom egen. Paradmarsch, som hans prosastil. Han såg så glad och vänlig ut och sträckte handen emot mig. Så gingo vi in tillsammans.
Han hade följt upp fröken Berg och pratat några ögonblick med henne i trappan, sade han. — Han hade icke sett mig på teatern.
Han stod nu och höll mina behandskade händer, och han betraktade mig.
Jag kunde ingenting säga. Jag undrade, om han skulle gå strax, och jag kände ett stilla vemod vid tanken på, att vi nu skulle skiljas.
Han stod alltjämt och såg på mig, med mina händer i sina. Och så kysste han mig, lätt och lugnt, med en viss tillbakadragenhet.
— När skola vi två återse hvarandra? sade han flera gånger.
— Tänk på mig ibland — tänk på mig med vänskap! Det var det andra han upprepade.
Jag svarade, att jag nog skulle tänka alldeles för mycket på honom.
Jag satte mig på divanen, och han stod framför mig. Jag såg upp i detta kära ansikte, som jag icke skulle se på så länge.
— Drag era långa handskar af, så att jag åtminstone kan få en hand, sade han.
Jag drog den högra af.
— Den andra också!
Jag gjorde så, och vi knäppte samman våra fingrar, medan jag ännu satt och såg upp i hans ansikte.
— Låt mig få omfamna er. Nu skall jag gå.
Jag reste mig upp, och han slöt mig in till sig.
— Tänk på mig med vänskap!
Jag måste vända mig om och trycka näsduken mot mina ögon.
Ah, skiljas, skiljas! Vi stodo vid byrån med toalettspegeln, där han första gången hviskat »du» i mitt öra. Han tryckte mig in till sig så hårdt, och jag gömde mitt ansikte mot hans axel, min kind mot hans.
Vi drogo oss åter ifrån hvarandra, hårdt hållande hvarandras händer.
Jag sade honom, att han icke lärt känna mig, därför att jag varit så skygg. Jag hade alltid så starkt känt hans öfverlägsenhet.
Han tyckte, att han aldrig visat sig öfverlägsen, tvärtom hade han visat mig alla sina mänskligaste och svagaste sidor.
Just detta hade gjort, att jag blott dess tydligare känt, hvad han är.
Jag beklagade, att jag endast kunnat visa honom mina fulaste och mest frånstötande sidor. Han log: — Jag är så klok, så klok, sade han. Och jag kände med en viss trygghet, att han nog såg längre än till ytan.
Och så gick han.
* * * * *
Ja, nu är historien slut — ett skede af den åtminstone, nyfikenhetens och experimentens. Jag vet nu, på hvad sätt och med hvilka ord Ivar Mörcke begär en kvinna, jag vet också, af hvad slag den erotik är, som jag kan känna. Jag vet hvilken relativt ringa makt det enbart sinnliga har öfver mig. Jag har icke motarbetat det, jag har låtit min natur vara fri; och min natur är att icke älska enbart med kroppen. Själlösa smekningar lämna mig fullkomligt kall, det är först när kärliga ord och innerligt förtroende komma till, som jag blir riktigt varm.
Hvad som vållar mig det förfärliga lidande, hvarom dessa blad så ofta bära vittne, är mitt behof att helt sluta mig till en människa, att i mitt personliga förhållande få någonting centralt, hvaromkring hela mitt enskilda lif kan samla sig som kring en kärna. Intet offer skulle vara mig för stort, om jag därmed helt kunde vinna en mans tllgifvenhet. Utsikten därtill, tviflet, ovissheten, ansträngningarna att tum för tum tillkämpa sig den aktning, det intresse, det förtroende, hvarpå en sådan tillgifvenhet måste vara fotad — se där de hemliga skrufvar, som framkalla den spänning af min själs strängar, hvarunder jag den sista tiden så ofta vridit mig och klagat.
Nyfikenhetens skede är förbi. Jag har velat lära känna Ivar Mörcke. Jag känner honom nu. Han säger så själf. Han citerade Goethes yttrande till fru v. Stein: »Ni känner mig i botten. Och skulle det ännu finnas drag i min karaktär, som ni icke gjort bekantskap med, så är det sådana, som jag själf icke känner.»
Jag har velat veta, hur det vore att se den man, som jag skulle kunna älska, breda ut sina armar emot mig. Jag ville veta, hvad det är att trycka sig in till hans bröst, kyssas af hans mun, smekas af hans händer. Jag har erfarit allt detta. Mitt ansikte har lutat sig in i den lugna vrån, dit en älskande kvinna alltid söker, när hon vill glömma sitt bryderi. Mina händer ha glidit öfver hans gråsprängda hår, mina fingrar ha fördjupat sig i dess täta massor.
Jag har hört honom göra en fråga, på hvilken jag af fri vilja svarat nej.
Jag är nöjd.
Jag har erfarit allt, hvad jag traktade efter. Min inre erotik har kunnat få ett yttre uttryck. Det är icke af tvång jag lefver som en nunna, det är af egen fri vilja. När jag nu kan se hvar man i ansiktet, så är det icke emedan jag aldrig blifvit frestad. Den dygd, jag kan berömma mig af, är icke en ful kvinnas förödmjukande intyg på, att ingen begärt henne.
Nu tycker jag, att jag med lugn kan låta mitt hår gråna. Nu kan jag med glädje bli gammal. Jag behöfver aldrig känna mig försmådd eller tillbakasatt. Den man, som för mig är vackrast och störst och härligast, den man, som jag tycker, att alla andra kvinnor borde älska, han har klämt mig mot sitt hjärta, han har sett mig in i ögonen och sagt »du», han har sagt mig att jag är vacker och god och duktig, han har kysst mina ögon och smekt min panna. Jag är icke en af de stackars förkastade. Jag behöfver aldrig känna deras afund mot de unga, deras bitterhet mot det manliga släktet.
Jag har varit kvinna. För återstoden af mitt lif kan jag vara människa.
* * * * *
Jag är lycklig. Den man, jag älskat, har icke kastat mig bort. Jag har själf helt lugnt och mildt gjort mig lös ur hans armar.
Vi skola aldrig hata hvarandra.
Han har gifvit mig mer, mycket mer än jag begärde.
Det är en stor, lugn lycka, som fyller mitt bröst. Det är vissheten om, att min person i sig själf icke är frånstötande och obehaglig, trots allt. Den kvinna, som Ivar Mörcke funnit tilldragande, kan lefva på minnet hela sitt återstående lif.
Glädjen öfver hvad han gaf, skall göra mig till en älsklig gammal kvinna, skall lysa som ett inre sken under skrynkliga drag. Den djupa glädjen är helig, och som en helig trollmakt skall den stråla ut ur mitt sinne.
Han fann behag i mig. Mitt kroppsliga omhölje skall hädanefter vara mig heligt. Jag är liksom adlad. Allt lågt och ofint får icke komma mig vid.
Jag har velat skrinlägga min rikedom här. Jag vrider nu om nyckeln för hvad jag samlat. Nu har jag nog.
Det har ända sedan min barndom varit mig en plåga att tänka mig själf ful och obehaglig. Han har med sina smekningar lyft mig upp och ställt mig på samma plan som andra kvinnor. Jag är icke något vidunder längre. Jag har aldrig varit det. De kärliga ord, jag hörde i min ungdom, ha icke varit hån — han har satt sitt insegel på dem, nu äro de alla bekräftade. Han har lyft mig till rang med andra människor. Han har liksom löst mig från min förtrollning.
Nu vill jag drifva med strömmen, lefva och arbeta. Men mitt eget lif är blott en kär bild att slutas i en medaljong; mitt arbete skall bli ett bildergalleri att skänka åt min samtid.
Det har varit en brytningstid denna, en forcerad utvecklingsperiod. Det är som om jag nu först vaknat till tanke och klarhet. Det tycks mig som hade min själ vidgats oerhördt; ensamheten har ett helt annat innehåll än förr, den ro jag känner är mera storslagen än någonsin. Det är som om krafterna i mig vuxit.
Jag slutar nu ett skede af min historia. Resan skall lägga in ett nytt lag i min utveckling. Därför har jag samlat mig, gjort upp min räkning — tvättat min griffeltafla ren, ty den var fullskrifven.