V.
Sällan har jag lämnat Tibble med så föga glädje. Jag visste, att jag skulle få en tid af oro och små besvär, hjärtetomhet och torka. Men jag hade fattat mitt beslut; jag gick att fullgöra en plikt mot mig själf.
I hufvudstaden träffade jag Knut Herman, som berättade, att Ivar Mörcke icke rest på morgonen, som tidningarna uppgifvit, utan skulle resa nästa morgon med snälltåget söderut. Han menade, att Ivar Mörcke och jag nog skulle träffas vid centralstationen, eftersom mitt tåg gick en half timme senare än hans, och damer alltid komma för tidigt till tåg. Jag var glad, att detta möte, (om det skulle äga rum) icke kom på mig som en öfverraskning, men någon glädje kände jag icke. Det enda jag tänkte, var, att jag nu måste resa i min nya klädning. Jag ville icke, att han skulle se mig illa klädd.
Jag packade om i kofferten, gjorde mina förberedelser och sof sedan som ett godt barn hela natten.
Det snöade på morgonen, stora våta flingor. Smutsiga gator, smutsgrå himmel. Jag gaf mig af i mycket god tid. Sedan jag köpt biljett väntade jag i vestibulen bland andra morgontidiga, morgonruskiga resande. Jag stod och såg ut på den öppna platsen; jag skulle väl få se ett eller annat bekant ansikte snart — Knut Hermans eller kanske Ivar Mörckes. Det var mig likgiltigt hvilket. Att råkas på en järnvägsstation, där hvar och en tänker bara på sina koffertar, är endast ett obehag. Jag såg brådskande ansikten, stadsbud och banbetjäning, främmande resgods; och där ute dalade de våta flingorna ideligen öfver modden. Jag stod sysslolös, betraktande de andras brådska. Allt mitt var färdigt, jag hade ingenting att tänka på.
Dörren öppnades, och där kom en herre; ett par brådskande steg och han tvärstannade. Ett blekt, fint ansikte, som jag kände! En reslig gestalt i mjukt pälsverk. Jag hade återigen glömt, hur han såg ut, och öfverraskades nu af, att han såg så bra ut.
Jag var beredd att möta honom, men han icke att möta mig. Han stod, som om han naglats fast, och såg på mig, som om jag varit den mest otroliga uppenbarelse. Han såg på en gång glad och orolig ut. Jag undrar, om han icke hade ett ögonblicks förnimmelse af, att jag ämnade göra honom sällskap.
— Ni — ni här? Men ni skulle ju resa till England?
— Det är just hvad jag gör!
— Det här tåget går söderut?
— Men strax efter går ett annat västerut!
— Då har ni god tid! Och mitt tåg går först. Kom så få vi talas vid några ögonblick.
Han tog min lediga hand och förde mig in i väntsalen, bort till glasdörrarna mot perrongen.
— Så märkvärdigt, att vi två skulle råkas här! upprepade han ett par gånger. Jag tror, han tyckte, det var roligt att se mig.
Vi växlade några af dessa betydelselösa fraser, som höra hemma i väntsalarna. Han sade, att han kände sig just i det rätta reslynnet.
Jag hade ingenting att säga. Jag stod tyst och såg ut genom glasdörrarna med den orörliga blick, som jag så ofta får, när han betraktar mig. Jag tänkte, att han måste finna mig bra dum, men det bekymrade mig icke. Vi stodo helt nära hvarandra. Han kysste mig på kinden utan ett ord, utan att jag kunde ana hvad han ville göra. Han tog det som den naturligaste sak i världen.
— Men är ni tokig!
— Ingen känner oss.
— Alla känna er.
— Jag kan ju säga att ni är min syster!
— Det tror ingen.
— Då säger jag, att ni är min tant.
Han såg mig skälmskt in i ansiktet. Detta lugn, som vore han i sin goda rätt i detta tilltag midt för allas näsa, det var så friskt och skrattretande, det var alldeles omöjligt att taga det allvarligt.
— Er tant — ja det låter höra sig.
Dörrarna öppnades.
— Följ mig till min kupé.
Vi skyndade åstad framåt, tåget och han fann sin kupé, där han placerade sin resfilt. Så kom han åter ned på perrongen.
— Stå nära dörren, så får jag kanske vara ensam i kupén!
Det var i alla fall en egendomlig slump, att jag skulle vara den enda, som sade honom farväl där nere.
— Nu en gång midt på munnen, och så går jag in i kupén för att få min plats vid fönstret; det är hela min ärelystnad för tillfället.
Brådskan ökades, tåget skulle strax gå.
— Ingen känner oss — — —
— Det kan man icke veta!
— Och dessutom — nu skola vi ju skiljas! Seså!
Han stod redan med handen på handtaget, tror jag. Jag vet icke hur det gick till. Jag vet bara, att det var en snabb och vänskaplig kyss, som om jag fått den af en kvinnlig bekant — en vacker ung flicka. Vi voro så glada och fria, hela världen låg öppen för oss. Kyssen var alldeles i sin ordning. Jag var i mitt gladaste, lugnaste solskenshumör, och mina ögon skrattade mot hans.
— Seså! Nu ha vi vanärat oss för tid och evighet! sade han muntert.
— Jaha.
— Och jag skall säga er något, ifall ni icke redan vet det — vi stodo alldeles intill hvarandra och min hand låg hårdt i hans — Man betalar sin hustru tre hundra kronor i månaden för hennes kärlek, och det anses riktigt. Eller man betalar andra kvinnor, och det anses också riktigt. Det enda som icke tillätes, är att man icke betalar. Det är den fria kärleken. Kom ihåg det!
Han talade hastigt, med en blandning af smärta, harm och ironi.
— Det vet jag.
Han måste springa upp i kupén.
Jag gick efter en tidning åt honom och kom tillbaka, strålande lycklig öfver att ha kunnat vara honom till den ringaste lilla nytta.
— Den skall bli min sköld, sade han med en sidoblick på en handelsresande, som tagit platsen midt emot honom i kupén.
Vi voro tysta ett ögonblick.
— Om jag icke redan i början blir enleverad af någon italiensk markisinna, så skrifver jag, sade han.
— Blir ni enleverad, är det ju så mycket mera skäl att ni skrifver och berättar det.
— Ja. Men då skrifver jag bara ett enda ord: besegrad! När ni ser det, vet ni hvad det betyder!
— Nu vill jag gå, sade jag gladt och såg upp i detta välkända, opålitliga ansikte. Jag sträckte upp min hand, han tryckte den hårdt, och jag gick raskt därifrån, utan att vända mig om.
Jag var så glad, jag kände ingen ängslan öfver vår djärfhet. Jag kände mig trygg, som om jag kysst en bror eller en syster till afsked.
Jag såg människor gråta, när de skildes från de sina. Jag hade ingenting att gråta för, ingenting att sakna. Tåget vaggade mig framåt. Jag satt och såg ut öfver skogskransade åkrar och sjöar, med sinnet fylldt af lycka. Det föreföll mig som om han hållit af mig, som om han alltid skulle hålla af mig, lugnt och svalt, för min egen skull. Jag hade ingen tanke för det narraktiga, det ytliga hos honom. Vi två höllo af hvarandra, det hade gjort honom godt att få vara vänlig, det hade varit honom kärt att jag stod där — den sista att säga honom farväl.
Det fanns ingen saknad i mitt sinne öfver skilsmässan, ingen längtan efter återseendet. Känslan af att han höll af mig, och att vi skilts så lugnt och så gladt, uppfyllde hela min varelse.