VI.
(London.)
Det är så underligt tomt och kallt att vara här. Jag trifs icke, ty jag är ännu alltför främmande för att rätt kunna njuta af ensamheten, som eljes är mig så kär.
Vistelsen här förefaller mig närmast som en frivillig landsflykt. Om jag hade godt om penningar, så att jag alltid kunde åka, och om jag hade någon människa här, som jag kunde hålla af och som brydde sig om mig, så skulle jag kanske trifvas.
Men nu!
Jag känner en riktig ångest, när jag tänker på att gå ut på gatan bland dessa förskräckliga hästar, af hvilka jag väl en vacker dag skall kastas omkull. Det är ohyggligt att ständigt gå med den föreställningen för ögonen. Det är icke muntert att vara fattig, närsynt och illa klädd.
Och så är mitt lif ödsligt. Jag är så trött ibland, så trött af att alltid nödgas gå ensam, alltid vara kylig och lugn eller kylig och stel, alltid tvungen som i en rustning af kall metall. Rustningen skyddar, men den är tung, och den kyler genom märg och ben.
Ah, att kunna känna tilltro till en människa! Åh, att vara afhållen, att äga främsta rummet i en människas hjärta. De vanligaste, de tarfligaste, de minst snillrika kvinnor ha kunnat uppnå detta — men icke jag! När jag varit dödstrött, har det aldrig funnits en axel, som jag kunnat luta mig mot i fullt förtroende. Jag har aldrig fått visa mig vek, som jag är.
Jag hade tänkt skrifva resebref att sända hem till någon tidning; det hade alltid gifvit en smula inkomst. Men jag har beslutat mig för att icke försöka direkt slå mynt af hvad jag ser.
Om jag skrefve resebref härifrån, skulle jag komma att förråda min okunnighet, min hjärnas förfärliga tomhet. Jag bör tvärtom vara tyst, dölja mig och i all stillhet söka kapa åt mig den smula vetande, som det kan bli mig möjligt att nå. Det är som om min okunnighet och min dumhet rent af skulle trycka mig till jorden, när jag icke är i Tibble. Där, i fänadens sanna hemvist, är jag skyddad mot själfkännedomens styng, men där förfäas jag själf.
Dock, icke allenast där, förefaller det mig — — åh, jag blir ju mera tom för hvar dag som går — — —
Denna pröfningstid i helt nya förhållanden skall icke bli förspilld, jag börjar känna det nu. En del af min känslosamhet, min trängtan till lycka skall kanske värka bort därunder, och det vore alltid en vinst för den, som icke har rätt att fordra lifvets solsken.
Jag kände mig alldeles som urhålkad i går, alldeles öde invärtes. Hufvud och hjärta lika tomma — ingenting annat än kaos och medvetande om ödsligheten som sväfvade öfver mörkret. Jag tror, att det står någonting dylikt i bibeln. Men här fanns ingen gud, som bjöd »Varde ljus!»
Jag trodde, att världsstaden skulle hjälpa mig glömma. Misstag! Intet hjälper mig utom min egen vilja.
I går kväll, när jag skulle lägga mig, var det som om viljan vaknat i mig. Jag hade hela tiden här varit så hopplöst förtviflad, att jag tyckte alla ansträngningar fruktlösa, fann det lilla, som jag genom arbete skulle kunna uppnå, icke värdt att äga. Men i går kväll, då jag var ensam i min kammare, var det som om trotset rest sig igen, likt en krigare, som dukat under, men som icke ger sig utan strider ännu på knä tills lifvet förrunnit.
Det gör detsamma, hvart mina ansträngningar leda, men jag ger mig icke!
Jag tog en grundlig afgnidning och sof en sund, stärkande sömn. Jag vaknade med fast beslut att taga itu med arbetet, lika godt hvartill det båtar. Jag har också arbetat hela dagen utan ett ögonblicks uppehåll. Men nu behöfver jag någon att tala till, att tala uppriktigt till; och jag har ingen annan än mig själf.
Det är icke underligt, att tanken på en så svag, så splittrad och så veklig personlighet kunnat fängsla mig. Det ligger helt enkelt i, att han är den ende, jag träffat, som vågat älska mig. Att jag ser, hur hoplappadt, hur trasigt, hur skrynkligt och urblekt det stackars stycke »kärlek» är, som han räckt mig, hjälper icke: för en kvinnas hjärta är något af det åstundade alltid bättre än intet.
Få se om jag är stolt nog och stark nog att kasta bort smulorna, emedan jag vill äga någonting helt eller ingenting alls. Få se, om jag är helgjuten nog att icke nedlåta mig till kompromisser. Få se, om mitt arbete är stort nog att fylla hela min tillvaro. Få se, om jag har karaktärsadel nog att hellre vandra enslingens raka, ödsliga väg än vika in på slingriga smygvägar, där kreti och pleti ta sin lilla siesta och skvallra om sin medvandrare.
* * * * *
Jag ser de sminkade damerna rundt omkring mig, på teatrar och offentliga platser, och jag erinrar mig Francillons replik: »När jag tänker på, att det finns någonting gemensamt mellan dessa varelser och mig, och att detta någonting är du!»
Nej, nej, nej! Engifte, se där det enda riktiga ögonmärket att sträfva efter. Allt det andra är förbannelse, förbannelse för alla parter. Hvar ny erfarenhet visar mig endast detsamma, hvart starkt intryck pekar endast ditåt.
Jag medgifver, att det bör finnas öfverseende för de förvillelser, som icke gifvit djupare skada åt karaktären, jag medgifver, att äktenskap kunna grundas på misstag; det kan då understundom vara önskligt, att de upplösas; men idealet, önskningsmålet är och blir den ömsesidiga troheten, beslutet att hålla fast vid hvarandra, viljan att älska hvarandra, alltid och i allt; i kärlekens smekningar, i barnen och i det gemensamma arbetet. Två äro starkare än en; två böra de möta ålderdomen, och den skall bli mindre tung; två böra de invänta döden, och den skall bli mindre förfärande.
Den frestelse, jag känner att mottaga en kärlek af annan art, kullkastar icke mitt argument. Det är just känslan af, hur låg, hur fattig, hur tarflig denna kärlek är, trots all sin så kallade poesi, som gör att jag klarare än någonsin ser mång-kärlekens förbannelse — hur leken med trohet och beständighet nöter och utplånar det bästa i en människas moraliska karaktär.
Jag skulle i alla händelser ha viljan att vara trogen, genom att låta känslan afsvalna till en fast vänskap. Men den vårdslöshet, hvarmed han betraktar det hela, kan icke bli utan inverkan på mig. En karaktär sådan som min erfar en smula ringaktning vid åsynen af en karaktär sådan som hans; och där ringaktning finns, blir kärleken antingen låg och sinnlig, eller också förvandlas den till ett slags öfverseende välvilja, som har mycket litet med kärlek att skaffa.
Det är samhället, som gjort oss kvinnor trofasta, jag erkänner det gärna; af naturen äro vi väl icke mera trofasta än männen. Men det förefaller mig, som om troheten skulle vara det eftersträfvansvärda, och i så fall finns intet skäl att låta kvinnan vänja sig af med den. För att uppnå likställighet, vore det nog bättre, om mannen ålade sig själf den trohet, han kräfver af kvinnan.
* * * * *
Det är för underligt, det är riktigt otäckt att tänka på, hur föga det finns af verklig tillgifvenhet och aktning i den känsla jag hyser för honom. Jag känner den eggelse, som man erfar vid ett schackparti, jag känner en hungrig nyfikenhets hela lockelse, när jag frågar: hur känns det att älska och vara älskad? Jag känner äfven mer: en förfinad hunger efter smekningar. Af själfva den gröfre sinnligheten känner jag ingenting alls, åtminstone icke ännu.
Hvarför har jag så länge sökt förgylla honom i mina egna ögon? För att förgylla mitt eget handlingssätt, naturligtvis. För att inbilla mig, att jag ansåg honom förtjäna den kärlek, jag icke kunde låta bli att ge.
Men kommer det någonsin något godt af att ljuga för sitt bättre jag?
Nej. Låt mig se det, som det är, och låt det så komma till hvad det vill. Om jag icke kan känna någon aktning för hans karaktär och ingen tilltro, måste orsaken därtill ligga hos honom. Jag önskar ju ingenting högre än tänka högt om honom. Må han öfvertyga mig om, att han förtjänar det.
Det finns också en annan anledning till mitt själfbedrägeri. Det har funnits stunder, då han visat mig en vinnande själsfinhet, som kommit mig att blygas öfver hvad nedsättande och föraktligt jag skrifvit om honom. Men är det värre att skrifva så än att — mot sin vilja — tvingas af hans egna ord och handlingar att tänka så? Det har dessutom, djupast i mitt sinne, funnits en hemlig baktanke: att jag en gång i fullt förtroende skulle skänka honom mitt hela lifsinnehåll och äfven dessa blad. Jag önskade då, att ingenting, som han kunde finna sårande, här skulle få rum. Men sanningen måste ju fram.
Hå, ingen fruktan! Han skall aldrig gifva sig åt mig så helt, att jag förpliktas till en så oerhörd ärlighet. Han riskerar minsann ingenting, kan alltså aldrig komma att lida för min skull. Allt hvad smärta och olycka, som kan växa upp ur detta, skall falla öfver mig ensam. För hans skull behöfver jag aldrig känna några samvetsskrupler.
Jag är honom ingenting skyldig. Ingenting! Han har ingen rätt att fordra större förtroende, än han själf kan tillvinna sig, och ju mindre han får af mig, dess bättre, ty grannlagenhet gent emot kvinnor hör icke till hans starka sida, hur mycket han än berömmer sig däraf.
Till ingen människa vill jag säga ett förklenande ord om honom, men jag är icke blind för hans svagheter, och jag behöfver hålla mig skadeslös genom att på dessa blad rätt grundligt förtala honom. Ha, ha, ha! Kvinnonatur!
En liten småaktig hämnd för allt hvad jag lidit genom honom.
I min lifstid skall ingen människa läsa dessa anteckningar. De äro mina egna, ingenting annat än surrogat — jag äger icke en människa att älska och att tala med. Och när jag blir död, är allt mig likgiltigt. Hvarken skam eller heder kunna nå mig då.
Det är en obeskriflig lättnad, jag kan känna af att skrifva så här, alldeles ut ur mitt eget hjärta. Hur måtte det då icke vara, att äga en människa att tala till!
Jag nekar icke till, att jag äfven hyst en hemlig tanke: Om den känsla, jag nu brottas med, endast skulle vara en hjärtats missvisning; om det skulle komma en ännu osedd — om det skulle kunna finnas någon för mig, som det fanns en Lewis för George Eliot.
Dårskap! Och om så vore! På elden med allt det förflutna! — det vore då värdelöst för mig. Eller hela mitt lif uppslaget för hans ögon. Hvad vore då allt det lilla, lumpna, mot det enda stora och härliga!
Nej. Jag behöfver vara sann mot mig själf. Och jag vill vara det.
* * * * *
Elsa Finne! Stackars Elsa Finne! Du kan aldrig bli annat än en kvinna. Hur har icke detta tyngt mig ända sedan min barndom! Parian kan aldrig lyfta sig ur sin kast! En halffärdig varelse kan aldrig bli ett helt för sig.
För den, som känner det så, är denna stad ett helvete. Man tvingas att hvarje ögonblick tänka på hvad kön man hör till.
Jag längtar efter mitt arbete. Hvad de fem veckor, jag ännu har framför mig här, synas långa!
Men skulle det då vara omöjligt att arbeta här? Yttre hinder existera ju blott för lättingen. Duktiga arbetare veta alltid att öfvervinna dem.
Jag har plågats af, att I. M. icke skrifvit till mig en enda rad. Hur lugnt och godt skulle det icke kännas, om vi vore vänner.
Men det är icke hans likgiltighet, som gör mig förtviflad. Hvad som tynger mig mest, är känslan af min brist på snille och på kunskaper.
O Gud — hvilken tomhet, tomhet! Med en allt lugnare förtviflan börjar jag tänka på själfmord. Jag är icke olycklig. Men jag är oduglig. En författare utan snille! En kvinna utan en kvinnas kall. Hvad skall jag i världen?
Om jag blott icke vore så rädd för den fysiska smärtan! Om jag hade ett smärtfritt dödande gift. Vetenskapen borde skänka detta åt oss, som ingenting ha att lefva för.
* * * * *
Det är icke möjligt att bli kvitt tanken på honom. Ingenting annat än det strängaste arbete kan göra mig till herre däröfver. Det är starkare än jag. Allt hvad jag sett, allt hvad jag upplefvat, allt hvad penningar kunna skaffa tycks lika maktlöst. Det enda, som intresserar mig, är hvad som i än så ringa mån ställer mig i ett slags förbindelse med honom: platser som han sett, människor, som känna honom, konstverk, som han älskar.
Hur vi återsågo hvarandra.
Jag hade skrifvit till honom, att jag skulle komma, men jag visste ju icke, om brefvet träffat honom.
I den ljumma, instängda höstskymningen satt jag ensam på mitt rum och väntade, våndades, gissade. Hurudant skulle vårt möte bli? Jag satt och virkade så länge jag kunde se. Jag ville i den mekaniska sysselsättningen finna en motvikt mot själsoron; men till sist var jag så hopplöst uttröttad. Hvad tjänade kampen till? Jag var och blef blott en misslyckad, föraktad skribent.
Jag kastade mig på divanen borta vid fönstret och försökte sofva. När jag legat där en stund, knackade det. Han kom. En kall, ovänlig hälsning, en min som tycktes säga: hvad vill du här?
Vi satte oss, och han började tala. Hån. Icke en vänlig min. Ingenting. — Ni skrifver ohöfliga bref. Och så anspelningar på hans triumfer i Italien. — I Firenze — det är där man får nådestöten. Långa svarta satan, hvilka ögon han satte på mig! Han såg hur jag led, han njöt af det. Och han skröt med sin markisinna, med hvad hennes hushållning kostar om året, oberäknadt toaletter och mannens utgifter. Jag vet icke, hur mycket det var, en 60,000 eller 100,000 lire om året.
Och så hån igen. — Och nu känner ni hela min resa. Men om kvinnorna skall jag akta mig att tala, om dem får ni ingenting veta. Små sarkasmer och nålhvassa blickar.
Med ett tag kastar han sig tillbaka i stolen, knäpper händerna fast om sina upplyfta knän, spärrar upp sitt stora, svarta gap och ger till ett skratt så sataniskt skadegladt, som om han plötsligt gripits af vansinne.
Och så skulle han gå. Jag var så trött och så förplågad. Icke ett vänligt ord, icke ett tecken till, att vi någon gång stått hvarandra nära.
— Min syster frågade mig häromdagen, hur många flammor jag hade. Tio, svarade jag. Nej, du har minst aderton! Dubbelt så många som muserna! Hon har kanske rätt i alla fall. Jag tycker själf, det börjar bli för många.
Det var en förfärlig natt som följde. Jag låg som i eld — — — Förskjuten, förkastad med hån och skam. Helt och hållet i hans händer genom min oförsiktighet, prisgifven åt hans godtfinnande, knäckt i mitt arbete, strypt i min ekonomi, bunden i fattigdom, knuffad ned från min sociala ställning och sparkad ut i obemärkthetens mörker.
Jag led af en smärta just vid hjärtat. Jag tyckte, det fanns ingen lindring i annat än att sätta revolverns mynning mot bröstet och trycka af. Jag badade i svett. Jag är så rädd för döden.
Han hade varit så hård, så hjärtlös, så omänsklig. Skulle jag böja mitt hufvud så ödmjukt och dö? Skulle han hålla af mig för denna slafviska undergifvenhet? Nej. Han skulle skämta och skratta åt, att en af hans »flammor» tagit lifvet af sig på grund af obesvarad kärlek. Det skulle bli en välkommen triumf för honom, och det sista som följde med mig från denna härliga värld skulle vara hans förakt.
Var jag då icke en människa i hans ögon? Nej, endast en kvinna — leksaken, odalisken. Och hvad är ett människolif för denna världens store?
Känslan af att dock vara en lefvande varelse med samma förmåga att lida, frukta och kämpa, som han själf, reste sig i uppror. Hade han rätt att plåga och pina mig blott för att till sist trampa mig ner i jorden och gå vidare?
Hur lång skulle den väg vara, som betecknas af nedbrutna kvinnoexistenser? Jag kunde sätta gränsen, jag, om jag hade mod. Jag kunde döda honom. Jag skulle få straff — javäl. Men man kunde också hålla mig räkning för, att jag skaffat undan skadedjuret.
Jag var böjd för att stå risken, om jag blott icke misslyckades. Jag började tänka på, hur det skulle kunna utföras.
Han är rädd för att dö. Han är snabb och stark; att skjuta framifrån skulle vara omöjligt. Jag skulle misslyckas, och hans hat skulle bryta lös — hans föraktande, vredefyllda blick skulle säga: sådan var du! — — — Skammen eller en skymflig död som själfmördare — löjet öfver att ha velat tillgripa en teaterkupp — — nej, om jag bestämde mig för det, så måste det vara med garanti att lyckas.
Enda sättet, men det säkra, var att låta honom se på något eller läsa någonting framme vid bordet och att själf stå bredvid och skjuta honom mellan skuldrorna, med revolvern ända in på rocken. Skottet skulle alltid döfva så mycket, att jag kunde hinna ge honom ett till.
Men skjuta bakifrån? Se honom vända sig om, bitter, hatfull, döende — denna människa, för hvilken jag krupit i stoftet som en hund — — nej det var för vidrigt.
* * * * *
Om morgonen satte jag mig att arbeta innan klockan var sju. Och dagen gick. Men på kvällen bröt lifsledan åter våldsamt fram. Det kändes som skulle jag icke kunna lefva längre.
Dock — först ville jag skrifva till honom; och jag sände ett stadsbud med brefvet. Jag minns icke klart, hvad jag skref, men det var ungefär så här:
»Jag hade hoppats att få säga er farväl, men ni hade icke ett vänligt ord att ge mig. Jag fick nöjas med mindre medkänsla än en döende hund får af sin herre.»
En half timme senare kom han.
— Hur kan ni göra era vänner ondt med att skrifva sådana bref?
Han tvingade mig att äta. Och ändtligen blef han god mot mig, som om jag vore det stora barn jag är; han drog mig till sig och smekte mig och sade, att jag var dum, att jag borde läsa och arbeta, och att han skulle titta till mig, när han hade tid. Och så skrattade han, i det han tryckte mitt hufvud in till sig. Han kunde nog förstå, hur retsamt det måste kännas att vara så där »numrerad».
Och så gick han.
— Ni behöfver stå under kommando! sade han.
Åh, ja, ja, ja!
* * * * *
Han kom på förmiddagen.
Jag våndades. Kunde jag bara få veta, om han vill vara af med mig eller icke.
Jag kunde hvarken tala eller tänka.
Vi sutto helt nära hvarandra, främmande af allt det, som kommit emellan oss.
— Jag har något att bedja er om.
— Hvad då?
— Säg att jag skall gå.
— Hvarför skulle jag säga det?
— För då gör jag det.
— Hvarför skulle ni gå?
— Jag vill gå, men jag kan icke, om ni icke säger det.
— Nå, så gå då!
Jag såg på honom. Den som kunde tyda detta ansikte!
— Det är så dumt, det är så dumt att aldrig kunna vara ärlig. Hvarför kan man icke säga hvarandra farväl?
— Det enda verkliga farväl är det som aldrig säges.
Det var tydligt nog, men ändå:
— Om jag visste! — Åh, jag såg, jag såg in i detta opålitliga ansikte, som om mina ögon kunnat draga fram sanningen därur. — Om jag visste, hvad ni vill — om jag skall gå eller stanna.
— Nu slår jag er!
— Ja, gör det, det är visst det enda som hjälper!
Trots allt måste jag skratta åt mig själf.
* * * * *
Han kom på kvällen. Jag hade min nya, vackra vinterklädning med röda västen på.
— Nu är ni i bättre humör. Att en dam har en ny klädning på sig, är alltid ett godt tecken!
Han var i bättre humör. Han satt på mitt skrifbord och jag i skrifstolen, och vi småpratade rätt gladt. Det var något af den gamla vänligheten. Men när han skulle gå, frågade jag:
— När får jag se er igen?
— Försöker ni binda mig med löften, så kommer jag aldrig!
Hur ansiktet blef vredt och ovänligt.
Jag sträckte båda mina händer tillbaka för att visa, hur fri jag ville lämna honom.
— Nej, nej, nej! Jag vill icke binda er!
— Seså, var nu lugn. Jag vet ju, att ni icke vill.
Han reste sig.
— Omfamna mig, så att jag får känna, att ni är en människa!
Och sedan:
— Jag kommer nog snart igen
* * * * *
Han kom, vänligare och belåtnare än vanligt, tog mig i handen och förde mig bort till divanen, där vi satte oss, och så kysste han mig.
— Man kan se er från andra sidan gatan.
— Det bryr jag mig icke det minsta om!
Han reste sig och rullade ner gardinen.
Där var det gamla igen, att han kan vara så hjärtevinnande vänlig, och att det är så härligt att sluta fred. Vi kysste hvarandra och voro vänner på nytt. Efter allt detta!
Jag satt med blicken sänkt. Han såg in i mitt ansikte, och när jag rodnade, småningom, stigande, medan jag icke helt kunde låta bli att le, då log också han — åt att jag kunde sitta där och rodna. Jag vände mig mot väggen, så att han icke skulle kunna se mitt ansikte.
— Jag blygs.
— Blygs ni? Då skall jag icke röra er! Hans ansikte mörknade åter.
Hur jag krympte under denna kalla, ovänliga blick! Han flyttade sig långt bort och talade som till en främling. Jag skulle velat kasta mig om hans hals och be om förlåtelse, men blygdes också för det.
Vi gingo ur vägen för hvarandras tankar och samtalet var tvunget.
Men hur det var, kysste han mig ändå till afsked. Och jag — jag måste ha fred: jag slog armarna om hans hals och bad honom stanna några minuter till. Han såg tveksamt god ut, blickade mig i ansiktet och småskrattade.
— Ni är så dum! sade jag. — Ni säger att jag icke kan längta.
— Har ni längtat efter mig?
— Ja, ja, ja! Nej, gå icke — stanna ett par minuter.
— Jag måste gå, men jag kommer igen. — Jaså, ni kan längta så förfärligt? Jag längtar aldrig efter någon människa!
Ja, så måste jag låta honom gå.
* * * * *
Han kom följande dagen, men var trött och nervös. Sedan såg jag honom icke alls på två dagar.
Det var tämligen sent och skymde starkt den kvällen, då han åter uppenbarade sig. Han var trött och förstörd. Där ståndar just nu i bladen en väldig fejd om hans namn.
— Jag har alltför många fiender!
Han berättade, att han föregående kväll varit mycket nedstämd. Han hade fått ett anonymt bref fullt af hotelser och de gröfsta okvädinsord. Han var rar som han alltid är, då han är ledsen. Han böjde sitt ansikte gång på gång öfver mina händer för att dölja tårarna, som ville fram.
— Stryk håret från min panna, sade han.
Jag strök skyggt, en smula tafatt, öfver hans täta, vackra hår.
— Nej, ni skall taga hårdt, sticka fingrarna helt igenom det!
Jag gjorde så.
— Nej, mer, mer! sade han, då jag ville sluta. — Jag har ett oerhördt behof af smekningar — och så berättade han, hur Hillevi, hans lilla dotter, kan komma in i hans rum, knäppa upp hans väst och stryka med sina små händer öfver hans blottade bröst.
Jag kan tänka mig, hur lugnande de måste kännas för hans söndersplittrade väsen dessa energiska smekningar, i hvilka hon lägger all sin kraft, hela sitt älskande lilla hjärtas värme.
Han satt och såg på mig med sina underbart vackra, tåriga ögon. Och så sade han plötsligt:
— Du är godheten själf!
Han sade det tyst, liksom för sig själf. Och i det ögonblicket såg han själf god och trofast ut.
Herre Gud, hvarför skall han, med alla sina lyckliga naturgåfvor, vara så falsk och dubbel — så opålitlig och ombytlig!
— Alltid kommer jag till er, när jag är sorgsen. Ni har ju nästan aldrig sett mig glad. Men i Italien — där var jag glad! Där skulle jag vilja lefva och dö.
Så kom han till sitt älsklingstema, sina älskogshistorietter.
— Ja, jag förstår, kom jag att säga en gång, på tal om någonting i hans förhållande till en älskarinna.
— Nej, det förstår ni alldeles icke! Ni står som ett nyfiket barn utanför och ser på allt sådant. Ni har inga anlag åt det hållet!
Han ville ha något att dricka; och jag tog fram vår champagne.
— Men jag kan icke draga upp korken.
— Om jag kunde allting lika bra, som det! Och han citerade ett par franska vers om, hur mången morgonrodnad funnit honom i färd med att lossa bandet på en sammetsmask eller korken på en champagnebutelj.
Han stod borta vid fönstret, bände och bråkade, men ståltrådarna voro starka. Jag satt i divanen och såg på honom. Jag afgudar denna starka, resliga och ranka gestalt. Jag såg honom teckna sig som en silhuett mot den ljusa gardinen: den djärfva profilen, det strida håret, som flammade i det döende ljuset. Hvad han var vacker!
Och så kom han som segrare, efter att ha brutit alla hinder. Men champagnen var ljum. Det gjorde ingenting, vi kunde slå seltersvatten i för att få den kall. Och så satte han sig hos mig på divanen. Jag måste åter stryka med mina händer genom hans hår. Jag gjorde det mindre bakvändt, började få vana.
— Mera, mera — nej fortsätt!
Jag önskade ingenting hellre.
Han talade om en dam, som har en underbar makt öfver honom. Hon har visst icke några glänsande egenskaper, är hvarken vacker eller snillrik och hon är så feg, att hon kan begå rena brott af idel feghet.
— Ni är ingen förbrytarenatur — sade han till mig — ni är en gås, en beskedlig gås!
Människokännare!
— Åtminstone har jag en känsla af, att ni vill mig väl.
— Ja, ja.
— Men någon riktig kvinna är ni icke.
— Jag? Jo.
— Minns ni en viss afton?
Han böjde sig fram och såg mig in i ögonen.
— Ja. Än sen?
— Men sen? Nu då? Vill du?
— Nej.
— Vill ni icke?
— Säg du! Jag gömde mitt ansikte mot hans rock. — Ah, säg du till mig!
— Nå, vill du?
Han gick bort till dörren, tog ur nyckeln på yttersidan, satte den i innantill och vred om. Så kom han och tog mig i handen och reste mig upp.
— Se icke så högtidlig ut!
Jag var nyfiken, nyfiken, nyfiken. Han har rätt jag står som ett barn utanför och är nyfiken.
Jag lät honom hållas. Jag visste hela tiden, att min natur icke kan draga mig med. Men jag har ett så omättligt begär efter smekningar, liksom han.
Han drog mig fram, fint och vackert, som i en fransäs. Jag satte mig i divanen. Men — — — jag kände en stark hand kring min strupe — mitt hufvud trycktes tillbaka — — åh, en sådan kyss skrämmer mig och lämnar mig kall. Jag tror att också han var kall.
Jag gömde mitt ansikte mot hans axel. Han såg förvånad på mig.
— Du vill icke?
Intet svar.
— Du vill att jag skall förföra dig, men det blir icke af.
— Nej, jag vill icke att du skall förföra mig.
— Du vet icke alls hvad du vill! sade han, till hälften förargad och gaf mig ett halfhårdt slag på kinden.
— Blif nu icke ond! Jag lade armarna om hans hals. Han blef så svart i ansiktet, medan han satt och såg på mig. Han såg och såg.
— Tror du att kvinnor äro blygsinta?
— Ja.
— Nej. De äro icke så blygsinta som män!
Han reste sig för att gå och kysste mig lätt till farväl.
— Tack för allt hvad du varit för mig! hviskade jag sorgset.
— Du har ingenting att tacka mig för. Jag har ingenting gett dig.
Han gick mot dörren. Jag blef stående. Skilsmässan sammansnörde mitt hjärta.
— Du vill ha sinnen, men du har inga, ljöd det borta från dörren.
(Sant.)
— Tvärtom, svarade jag lågt.