VII.
Hon hade varit ute och gått, var nyss hemkommen; väntade honom, ty hon hade bedt honom komma. Och han kom.
— Låt mig springa in och byta om skor.
Hon gick in och tog på sig sina skor. Han följde efter in i det halfskumma sofrummet. Hon kände sig hvarken skamsen eller rädd för honom. Hon tillhörde honom med alla sina tankar och hela sin längtan, med allt hvad varmt och barnsligt och rent som ännu fanns kvar i hennes sinne. Han gick fram till fönstret och såg ut öfver de glimmande gaslyktorna där nedanför på gatan, så återvändo han till hennes arbetsrum och väntade.
När hon kom ut, blinkande mot ljuset, stod han midt för dörren. Han lade händerna på hennes skuldror och log, och hon var glad öfver att han var där, glad öfver att den nya klädningen var vacker, glad öfver allting. Hon önskade ingenting annat i världen än att se honom där, vänlig och god, gå omkring som om allt i detta hem tillhörde honom. Och därför stod också hon och log, stod och log med sin eftersommarglädje. Så svängde han henne om, så att hon kom med ryggen åt honom, och hon kastade sig tillbaka med nacken mot hans axel, smidig och mjuk, med armarna bakåt kring hans hals.
— Nej, nu gör du mig alldeles tokig! utbrast han.
Hon ställde sig ögonblickligen rätt, hon blef åter rädd för detta grofva, fula, som skulle komma in mellan dem — komma som en frostnatt efter sensommarn och härja allt hvad solen lockat fram.
Åh, den gamla frågan, den skrämmande, efterlängtade — svaret, nej eller ja, lika farligt för den, som endast fruktade ett: att mista. — Mista? Nej, att drifvas bort i mörkret, bort från allt som var sol och ljus och värme och lif — bort i döden.
Hon vågade icke svara, hon ville uppskjuta afgörandet, höra frågan upprepas, sola sig i kvällsskimret innan det gled bort.
Så log hon blott, så sorgset och trofast; och medan hon såg honom in i det upprörda ansiktet, hvars uttryck väntade hennes ja, började hon stryka med alla sina fingrar genom hans hår, om och om igen, genom det tjocka håret ned öfver nacken — som hon alltid brukade, när hon ville göra honom lugn och stilla. Och uttrycket blef vekt.
— Du vill icke?
Hon svarade icke. Det satt henne som tårar i halsgropen. Hur länge, ack hur länge skulle hon kunna köpa sig denna frist. Och hon fortsatte att stryka med sina händer, tyst och stilla, medan hon slöt ögonen, som om hon ville drömma om något långt aflägset.
När han gick, sade han:
— Har du beslutat att alltid intaga samma strängt sedliga ståndpunkt gent emot mig?
Hon skakade blott på hufvudet, alltför vemodig att kunna bruka ord.
— Har du icke fattat ditt beslut än?
Icke heller nu svarade hon med ord; men han förstod henne.
— Tiden rinner, sade han. — Om ett par år äro vi gamla, båda två. Tänk på det.
Hon smekte hans hår och log mot honom, så att han måste glömma detta fula, och så att hon skulle få ännu några lyckliga minuter att lägga till alla andra, innan det kom.
Den följande veckan blef en svart förtviflan. Hon tyckte sig icke kunna lefva utan att se honom, utan hans kärlek, utan dessa fina, blida smekningar. Hon led så, att döden tycktes henne den enda, tänkbara lindringen. Det fanns ju intet hopp och ingen tanke på trohet.
Så skref hon. Lifsbegär och lifsleda stredo mot hvarandra i hennes bref.
Den dagen, då han lofvat komma, var det värre än någonsin. Hon vankade fram och åter som ett oroligt, dödssjukt djur. Det värkte i hjärtat som om det skulle brista. Och minuterna drogo sig framåt som ändlösa marter. Hon såg ingen annan utväg än att dö, ty till arbete trodde hon sig för alltid ha blifvit oduglig.
Men han kom. Han skakade henne i skuldrorna, han kastade henne hårdhändt, smeksamt och hänsynslöst omkring, han gaf henne kindpustar och slag. Hvad skulle han eljes taga sig till? Detta var ju »rent hysteri». Stryk skulle hon ha. Det var det enda, som fattades.
— Känner du? Jag slår hårdt!
— Slå gärna.
— Nej, se på mig! Hur är det med dig?
— Du tror, att jag aldrig kan ha verkliga sorger, som icke alls ha någonting med inbillning eller hysteri att göra!
Och hon började berätta om sig själf.
De talade länge och förtroligt. Småningom kommo de bort från den sorgsna tonen.
— Jag tar mitt stryk tillbaka! sade han.
När han ville gå, stod hon åter vid dörren och höll honom kvar med sina smekningar.
— Vill du?
— Ja. Men icke nu.
* * * * *
En dag, när hon gick hemåt, slog skenet från Esplanadens elektriska månar emot henne från en blå frosthimmel, där en och annan ensam stjärna tindrade.
Hon förstod icke, hvad det var, som grep henne. Det var som om hon plötsligt tillfrisknat från en sjukdom genom ett under, eller som om hon blifvit seende efter en lång blindhet. Det var så vackert, allt detta, som hon ville gå bort ifrån, att det var som om andedräkten blef ny, med ny luft och nya lungor. Det blef plats omkring henne. Hon kände sig som en fri människa.
Hvaraf kom det? Hvari låg orsaken till förändringen? Den blef henne klar först nu, men den måste ha funnits förut.
Hennes medvetande började gnugga sig i ögonen och leta efter de dolda grunderna. När skedde genombrottet? Hon hade varit fri och lugn hela dagen, hon hade sofvit längre och tryggare än vanligt.
Hon erinrade sig stämningen på teatern dagen förut. Hon hade sett honom med hustrun i samma loge, leende, konverserande. Frun hade ett alldagligt, vackert ansikte med mycket och ljust hår — »blonda lockar och ögon blå» — alldagligt, alldagligt! Och han en vanlig äkta man. Förtrollningen var bruten — —
* * * * *
Hon kände vämjelse vid deras förhållande, men visste icke, om hon skulle ha kraft att bryta det genom annat än döden. Allt hvad hon ägde af värme, hade samlat sig i känslan för honom. När bandet mellan dem var afklippt, tycktes henne hela världen öde. Där fanns intet, intet som hon vårdade sig om.
Hvarför skulle hon kämpa med nöden om ett lif så uselt och fattigt? När penningarna tagit slut och arbetskraften var förbrukad, ville hon lägga sig till den långa sömnen.
Hon saknade intet, ty hon var endast en kvinna. Och hon fruktade intet, ty hon hade ett medel i sin hand att dö utan för svåra smärtor. Hvilken trygghet i den tanken.
Hon var lugn och ville försöka att arbeta, skrifva någonting sant och ärligt, innan hon gick. Hon ville icke försvinna spårlöst som isblomman på fönstret.
* * * * *
De hade icke gjort något aftal. Hon hade icke bedt honom komma. Men hon var lycklig i medvetandet om, att hon nu icke skulle få vänta förgäfves. Hon hade äpplet att locka det stora barnet med.
Hon dref omkring i staden, tills tiden var inne, då hon kunde hoppas få se honom. Hon såg lykta efter lykta tändas och glänsa fram ur det lätta storstadsdiset, hon såg de mjölkblå solarna i Esplanadens långa perspektiv tändas en efter en. Allt var så underbart vackert, som hon aldrig tyckte sig ha sett det förr. Och hon log i sina stilla tankar. Kom han i kväll, visste hon, att det skulle ske.
Hon gick hem, fylld af sin starka, unga sensommarglädje. Hon kände sig rik och harmonisk. Hon längtade, men utan oro och kval, ty hon visste, att han skulle komma. Om icke i dag, så i morgon och om icke i morgon, så snart.
Hon steg in i sitt lilla hem och tände lamporna, ordnade allt. Hon gick omkring och såg på all denna lugna bekvämlighet, som hon höll af för hans skull.
Och så kom han. Han förde henne fram mot skrifbordet, fram till lampan, de stodo och logo hvarandra in i ögonen, nu visste de båda, att hon var hans. Han drog henne till sig, och hon var icke kall, hon var lycklig och trygg i hans famn.
Och så kom frågan, hviskad in i hennes öra; och så den gamla ångesten. Hon försökte smeka honom lugn och god, men det var förgäfves. Hans ansikte mulnade.
Hon satte sig ett stycke bort i rummet. Han blef stående vid skrifbordet och betraktade henne ogillande.
— Hvarför kysser du mig, när du icke vill kännas vid följderna? kom det, knotande, och hans blick var kall.
— Är det nu jag som — — —
— Nej, nej; låt oss nu icke tala om det.
Han gick och satte sig på andra sidan bordet utan att se på henne. Han teg, och hon teg. Det varade länge.
Hon gnagdes af detta tysta missnöje, hon väntade en straffpredikan. Men denna trumpna tystnad var straff nog. Hon hade endast att vara tålig. Godt eller ondt — det låg allt i hans hand.
Så reste han sig, kom emot henne och räckte fram sin hand.
— Försoning! sade han blott, och med tacksamhet såg hon upp i hans ansikte, som log så barnsligt och godt. Hon lade sin hand i hans, och så var freden sluten.
De talade om likgiltiga ting. Och så skulle han gå. Hon följde honom till dörren. Hon kände ett styng i sitt hjärta, som om hon gjort honom en orätt, undanhållit honom något, som med rätta var hans.
— Gå icke nu! bad hon. Han såg kall och likgiltig ut. Det pinade henne. I den sinnesstämningen kunde hon icke låta honom gå. Hon försökte hålla honom kvar med smekningar.
— Nej, nu är det för sent!
Han gick. Hon kallade honom tillbaka gång på gång. Hon kände hur ångesten trängde sig ut i blicken, då han åter stod vid utgångsdörren, hon sträckte fram händerna, det var som om mörkret gapade därute, och som om det för alltid skulle uppsluka honom, om han nu ginge bort i denna stämning af kall ovänlighet.
— Stanna! Ett ögonblick bara!
Hon kände icke igen sin egen röst. Den var halfkväfd och ändå tydlig.
Han kom hastigt och beslutsamt in och stängde dörren.
— Vill du?
Hon ville icke af fri vilja, tyckte hon, hon ville för att slippa från tortyr. Hon ville därför, att hon icke kunde låta honom gå, och detta var enda medlet att hålla honom kvar.
— Ja, sade hon.
Hon gick mot dörren till sofrummet, men han hejdade henne på tröskeln.
— Låt oss tala som förnuftiga människor. Nu är jag alldeles klar i hufvudet.
— Ja, låt oss vara förståndiga.
Nu var hon också kall. Det skulle ju sluta i alla fall; så kunde det lika gärna bli slut med ens.
— Du är en alltför ärbar kvinna, fortsatte han. — Det skulle harma dig efteråt, att du gett dig.
— Ja. Nu skall jag låta dig gå.
Han såg skarpt på henne och tvekade.
— Men det kan hända, att det dröjer länge, innan vi nästa gång äro på tu man hand.
— Ja.
De växlade ännu några ord. Det var en torr öfverenskommelse, det föreföll henne som ett öde. Hon gick in i sitt sofrum och stängde dörren efter sig.
Därinne var persiennen nedfälld, men gaslyktorna sände ett strimmigt ljus in genom spjälorna.
* * * * *
Han stod vid hennes bädd, med hennes hand i sin. Hon låg stilla på kuddarna och såg upp i hans ansikte med en stor, rik, ren känsla af lycka, af ro, af hederlighet. Han var henne mer än allt i världen, mer än lif och död, mer än arbete och vänner, mer än anseende och ställning. Han var hennes kärlek.
Hon kände ingen skygghet mer. Hon kände sig som ett barn utan begär, utan ånger, utan skam; sund, lugn, harmonisk, skuldfri. Älska och ge! Utan förbehåll, helt och utan baktanke.
Hon förde andaktsfullt hans hand till sina läppar. Det var ett tack.
Han stod och såg på henne som i ett stilla vemod. Gällde det honom själf eller henne? Han sade ingenting, böjde sig blott ned och kysste hennes panna. Sedan lyfte han upp hennes hand och kysste också den, stilla, liksom i vördnad. Och så gick han tyst.
* * * * *
De följande veckorna träffades de aldrig utom i främmande människors närvaro och kunde icke tala i förtroligare ton, utom när de andra lämnade dem ensamma för något ögonblick.
Hon undrade, om allt nu skulle vara slut.