VIII.
Hon kom från sitt sofrum, när han stod i begrepp att gå, efter att ha lagt sitt visitkort på hennes arbetsbord.
— Tänk så glad jag skulle ha blifvit, om jag kommit in och funnit visitkortet! Jag har knappt varit borta i fem minuter.
Han ville draga henne till sig i rättighet eller vana; och så kom kylan öfver henne. Hon rätade upp sig och mötte hans blick, tillbakavisande.
— Hvarför gör ni så här? Han härmade hennes rörelse, när hon drog sig tillbaka från att möta hans läppar.
— En stämning, ett ingenting! Kan man alltid göra sig reda för sådant?
— Hvad för en stämning?
— Jag känner mig främmande för er.
Han skrattade och ansiktet klarnade upp.
— Så-å! Vi ha blifvit främmande för hvarandra! Är det ingenting annat än det?
— Nej.
Han drog henne till sig i kraftiga famntag och lidelsefulla kyssar, gladt, friskt, med kropp intill kropp. Hon var lugn, glad och harmonisk igen, på en gång älskande och lidelsefri, just som hon hittills alltid känt sig i hans armar. Hon gjorde intet motstånd, och hon log mot det välkända ansiktet, trygg under detta yrväder af smekningar, som icke talade om kallsinnighet eller fysisk afsmak.
Han grep med sina händer kring hennes hals, som om han ville strypa henne, han slängde henne härs och tvärs, som om hon varit ett viljelöst ting eller en tom klädnad, och hon skrattade friskt och ungt. Främmande för hvarandra — de två!
— Jag har sådan lust att misshandla dig! sade han. Och hon skrattade vid en jämförelse mellan denna hårdhändta kärlek och den förra själstortyren.
* * * * *
Hon längtade sinnessjukt de dagar som följde. Han kom sällan.
Nu hade han ägt henne helt. Hon hade brutit alla gamla fjättrar och gett sig naturen i våld för en half timme. Och så var han nöjd, så hade de intet mer att säga hvarandra, så kunde de skiljas.
Nu var det tid att gå. Men att gå var icke att bli fri; det var att lida en långsam och kvalfull död.
Bättre att dö strax. Bättre att lidandet blefve kort.
* * * * *
Hon satt ensam och skref till honom ett bref, däri hon frågade, om han önskade att hon skulle resa eller att hon skulle stanna kvar.
Hon kände den ständigt gnagande smärtan i bröstet, tomheten däri hvart andedrag försvann utan att ge lättnad, det stora, svarta djupet af lifsleda. Där låg öfver rummet en stor, död, tung tystnad; bullret från staden, vagnarnas aflägsna skrammel gjorde den endast dess mer påtaglig.
Nu skulle det börja, detta som hon alltid fruktat, det som hon från första stund vetat måste komma. Det hade redan börjat: det gradvisa, förödmjukande nedsjunkandet till likgiltighet och sedan motvilja. — Hade hon då icke ägt kraft att bryta dessförinnan?
Dörren öppnades. Det var han.
Hon gick emot honom, hon lade sina händer på hans axlar, och hon såg in i dessa ögon, som hon snart skulle ha sett för sista gången. Hon log mot honom, men hennes strupe sammansnördes af allt lefvandes ångest för att dö. Hon höll sig på armslängd från honom och stirrade in i detta ansikte med de skiftande uttrycken, de djärfva dragen med deras grundton af själsadel och nästan kvinnlig vekhet. Älska och dö, älska och dö! Hade detta varit lycka? Hon log. Ja, ty hon skulle ju icke vilja ha det ogjordt; hon skulle icke vilja börja sitt tomma, solskensfattiga lif från början, äfven om hon då kunnat stryka denna smärta därur.
Hon kunde icke tala. Det var ett sådant jubel att se honom, och det var en sådan ångest att dö.
— Hvad är det med dig? Du ser så underlig ut, sade han vekt, med sitt varma leende.
Hon andades djupt innan hon kunde svara:
— Jag blef så glad öfver att se dig. Jag hade längtat, längtat så.
— Längtat? Efter mig? Kan man tänka sig något så dumt.
— Ja, det är dumt. Men jag kan icke annat.
— Hvad vill du mig då?
— Bara se dig. Om jag sett dig en enda minut, är jag nöjd, är jag glad för en hel dag.
Där låg sol öfver hans ansikte, och stämman var mjuk, som om han talat till ett kärt barn. Han drog henne till sig, och hon lade sitt hufvud mot hans axel. De smögo sig in till hvarandra att smekas och le mot hvarandra, bekymmerslöst, barnsligt tillgifvet — tyckte hon.
Det var tryggheten af hans närhet, tryggheten af att hvila sin vilja i hans. Det var att vara kvinna: älska och ge. Hur kunde hon orka att spela komedien, när hon var så trött. Han fick begära hvad han ville, bestämma hur han ville. Med hela sin natur, med allt hvad hon ägde af vilja och känsla och tanke var hon hans.
Som en lysmask glimmade den lilla lampan inne i sofrummet med blekt sken från höjden; eljes var där skumt.
Hon begärde intet. Hon fruktade. Det var hans närhet, hans åsyn, hans ömhet hon åtrådde, hon skulle kunnat köpa det med sin ära, sitt blod, med allt hvad hon ägde att ge. Skilsmässan var döden, att se honom var att lefva, och hon älskade lifvet.
Hon stod stilla framför honom på mattan, med armarna tryckta intill kroppen, som en slafvinna inför sin herre. Och hon log mot honom med hela sin dödsdömda hängifvenhet.
Han såg på henne liksom undrande.
— Nu vill jag dig ingenting, sade han sakta.
Och i den skumma belysningen sågo de åter på hvarandra som två mörkrädda barn och smögo sig samman till ett långt famntag.
— Du skall icke se så högtidlig ut! sade han. — Du skall taga det som ett nöje. Om ett par veckor är det öfver för oss båda.
Hon svarade icke. Hvad skulle hon säga? Att hennes lifskraft var knäckt.
Att hon lidit sig trött till döden.
Hon skakade sitt hufvud med ett leende af sorg. Och så blef han varm igen eller han ville gå eller hon visste icke hvad. Hon tänkte blott på, att hon icke skulle se honom mer.
Hon stod framför honom i sin mörka klädning, tvekande, orörlig af ångest:
— Jag skall göra allt hvad du vill, blott du lofvar att jag får se dig — bara en minut om dagen!
— Ja, ja! sade han afvisande. Hon kände hans händer hastigt knäppa sig samman med hennes. Han bröt henne ned, nästan kastade henne handlöst på mattan.
Köpa dessa minuter — — köpa dem från hans likgiltighet, med armarna kring hans hals, i sin gränslösa, lidelsefria, dödsdömda hängifvenhet! Och hon log, emedan han tyckte om att se henne le; hon log i denna stulna, brottsliga, hopplösa lycka.
* * * * *
Hon stod stilla på golfvet framför honom. Hon var brydd och osäker. Så vände hon sig skälfvande om och fäste upp sitt hår, som fallit ned.
Så hade det kommit in emellan dem, detta råa, grofva, föraktalstrande, som hon ryggat tillbaka för. Så hade hon gifvit ut sitt sista stackars kopparmynt och stod där tomhändt. Hon visste det. Och nu var det slut.
De smögo in i hennes arbetsrum, de satte sig tysta. Nu kände hon, att han skulle gå, nu hade hon ingenting mer att betala med. Nu återstod ingenting annat än att gälda sin skuld till samhället och moralen.
— Hvad i all världen ser du hos mig att älska? frågade han. — Jag är ju rent af ful. Han gick bort och såg sig i spegeln. — Min mun har ett vidrigt uttryck. Har du aldrig lagt märke till det?
— Nej.
— Och du vet, att jag har många järn i elden på en gång.
— Ja, jag vet!
— Du med ditt goda hufvud och dina rena instinkter! Och vid dina år!
Det är ju rena vanvettet!
— Ja.
Hvarje ord, han sade, stack som en knifspets i lefvande fibrer. Och tonen var iskall, som af förakt.
— Det där kan öfvervinnas. Låt bara bli att tänka på mig.
Hon skakade endast sitt hufvud, sorgsen till döden. Han gjorde sig i ordning att gå.
— Jag skall öfvervinna det, på ett eller annat sätt, efter du önskar det, sade hon. I sitt sinne kastade hon skulden för sin död öfver på honom.
— Det är rätt! sade han. Och så skildes de.
Hon satt kvar på sin plats, sedan han gått. Det hade kommit öfver henne en död, tung förtviflan med en tillsats af skam.
Hon hade icke endast varit ett tomt tidsfördrif för honom, hon hade också i hans tanke varit en lättfärdig kvinna. Och han föraktade henne.
Döden var det enda som kunde rentvå henne. Endast med döden skulle hon kunna bevisa, att hon varit en hederlig kvinna, som blott älskat honom öfver allt.
* * * * *
Två dagar hade gått. Två dagar som varit evigheter af själskval och dödsångest, två dagar som gjort henne till en gammal kvinna. Bara två dagar. Och detta var den tredje.
All ångest för döden var borta. Hon grät icke längre. Hon var lugn. Men det lugnet var ödsligt och ofruktbart.
Minuterna skredo fram så öfvermänskligt tunga.
Tanken på honom, som hon aldrig mer skulle se, var liksom utstruken.
Men hon längtade så brännande efter en människa, och Knut Herman hade lofvat komma. Det kunde icke ringa på entréklockan utan att hon sprang till dörren för att öppna och se, om det var han. Minuterna svällde och svällde. När skulle denna evighet taga slut? När skulle hon få dö?
Nu ringde det. Nu måste det ju vara Knut Herman. Hon gick nedför trapporna och öppnade. Och hon ryggade för det leende ansikte, som mötte hennes blick, hon gick baklänges uppför trapporna igen, vikande tillbaka för honom som för ett spöke, en invånare från en annan värld än hennes.
Det låg ju långa, långa år mellan deras förra möte och detta. Hon var en gammal kvinna, en dödsdömd, för hvilken det icke mer fanns en tanke på denna världen.
Den som skall dö, har intet att säga den, som skall lefva. Allt är tomma ord. Döden har intet språk. Döden är stum, har blott sin kalla ande, som kommer allt att vissna.
* * * * *
Jag har icke ätit ett ordentligt mål på flera dagar. Jag är så förplågad till kropp och själ. Men det jäser i mig en dof harm; det första hälsotecknet, kanske.
* * * * *
Är det Ivar Mörcke, som har knäckt mig? Nej, det är allt det falska, som jag bäddat ner mig i för att behaga honom. Han har ympat in på mig kvistar, som aldrig kunde slå an och som endast fört in förruttnelse i min varelse. Han har väckt hos mig en sjuklig längtan efter lycka, när begäret efter sundhet och jämvikt är det enda, som lifvet kan stilla.
Jag har låtit vrida mig bort från min egen väg, jag har af detta begär efter lycka låtit leda mig in på skamliga gömslen för last och uselhet, jag har kastats i landsvägsdiket att sölas i smutsen och höljas af förakt.
Här ligger jag nu. Jag har intet kvar. Skam — skam — skam!
Jag är en kvinna. Men är jag icke, som författare, också något af en man?
Hvad mer, om jag intet kan vinna af det, män ägna åt ungdom, skönhet och behag? Kan icke min skrumpna, osköna hand ha kraft? Ej skall det synas på mitt arbete, att jag själf är gammal och ful och fattig. Han har kastat mig ned i smutsen utan att jag gjort motstånd, och han räcker mig aldrig en hand för att hjälpa upp mig därur. Hvarför reser jag mig då icke mot honom? Han vill icke veta af mig; hvarför kastar jag då icke bort all pietet för min döda kärlek?
Han ägde intet att ge mig, ty tomhet var hela hans hjärtas rikedom. Hvem säger mig att det snille, han diat sig till, är mera värdt än den karaktär och erfarenhet, jag arbetat mig till, medan jag lifnärt mig med verklighetens torra bröd?
Jag är en ful och fattig och föraktad gammal kvinna, din förkastade älskarinna. Men låt se, om jag icke också är någonting mera. Jag har varit vek; låt se om jag icke nu kan bli hård!
Jag skref, att jag ville offra mig själf hellre än att hata dig, och du kastade bort offret med spott och hån. Som du vill då: tag hatet i stället! Det hat, som sporrar till strid, men som aldrig gör låg.
Jag skref, att jag ville lida allt och kyssa hans hand och glida bort i mörkret, ödmjukt, försvinnande som en skugga — och han hade icke ett ord af medlidande! Den kvinna han smekt, var mindre värd än ett kryp på marken! Icke en skymt af tillgifvenhet eller ens af mänsklig medkänsla fanns kvar efter alla ömhetsbetygelser.
Jag önskar, att jag fått dö utan att minnet af min kärlek måst fläckas af denna bitterhet och leda; jag önskar att jag fått dö som en trogen hund. Men han slog mig alltjämt, slog och sparkade mig alltjämt, slog mig också för det jag ville dö.
Mina tunga, plågade andedrag hade generat dig, därför slog du.
Nu hatar jag dig. Med rätt eller orätt, det bekymrar jag mig icke om. Du slog mig när jag var god och vek. Slå mig också nu! Jag skall icke känna det, ty jag har blifvit hård.
»Fria kärlek», du har förgiftat mitt lif! Kärlek? hvilket namn för slikt! Jag måste dö, ty jag kan icke lefva. Skam och nesa skall häfta vid min död som vid mitt lif, men den skammen skall lyftas upp på en hög schavott öfver mängdens hufvud, och jag skall med sammanbitna tänder ställa mig vid skampålen, ty min smälek skall bli en varning, och min aflifning skall också ge dödsstöten åt din lära, som jag alltid afskytt men icke vågat resa mig mot, därför att du var starkare än jag, därför att du band mig med sensträngar, skurna ur min egen kropp, därför att min fysiska natur, lik en uthungrad våldsverkare, bländade min klarseende tankes ögon och rånade till sig några smulor.
Men din lära hatar jag, hatar jag, hatar! Den har ingenting med kärlek att skaffa. Ingenting!
Jag har känt dig länge, jag har ingen aktning för dig — — och jag älskar dig ännu.