XI.
Mellan raderna i fru Elsas almanackor från de närmast följande åren stå många märkliga hieroglyfer, som vid första påseende förefalla obegripliga. Tydda hvar för sig ge de blott intryck af torra anteckningar till minnes: om väder och vind, om stämningen i hennes hem, om hennes makes och hennes eget lynne, om krämpor och ekonomiska bekymmer, personliga konflikter och förödmjukelser — om alla de små trivialiteter, af hvilka ett människoöde består; men sedda i sammanhang punktera de ytterlinjerna af hennes hvardagslif och lämna också mången intim inblick i hennes äktenskapliga förhållanden.
Hon gick till altaret med högburet hufvud och ögonen tindrande af beslutsamhet, med bleka kinder och heta läppar och hjärtat skälfvande af förväntan; och då Johannes Tibell efter bröllopsmiddagen med fumliga händer slet kronan från hennes hjässa och slöjan från hennes ansikte, då stängde hans unga brud instinktlikt sina ögon och gaf sig hans vilja i våld. Själf var hon hvarken kallblodig eller sipp, och eröfrarlynnet i mannens lidelse skrämde henne icke; i drömmen hade hon för länge sedan gjort sig förtrolig därmed, och i drömmen var lidelsen skön. Men i verkligheten kom det tillbaka, det grofva och otyglade, som redan bränt henne i hans första kyss, det kom tillbaka med härskarelater, pockande, våldskräktande och än mera oförfinadt. Det fanns ingen själ i hans åtrå, ingen förfining i dess yttringar, ingen harmoni, ingen idealitet, intet af det, som smeker en kvinnas hjärta och värmer hennes sinnen, ingenting af det som adlar och lyfter. Hans lidelse blef förnedrande i sin brist på värdighet, den blef hvad han själf kallade »utslag af det lägre i vår natur»; men därmed stämplade han sig själf som slaf under sina sämsta instinkter, stjälande mot bättre vetande.
Mot allt detta reagerade Elsas natur. Men dessa år rymde en oändlighet af stämningar, tankar, känslor skiftande mellan det mörkaste mörka och det ljusaste ljusa, mellan värme och köld, mellan godt och ondt — mellan alla de motsatser som kämpa i en kvinnas nerver och blod, och det fanns tider, då hon icke endast fann lust i smekningar, hvilkas tygellöshet i början ingifvit henne motvilja, utan också fann en förtviflans tillfredsställelse i att som en backant förtrampa och förhåna för sig själf den känslans idealitet, som kved af längtan under ruset. Då lät hon sig föras med i den hvirflande strömmen af alla de äktenskapliga utsväfningar, till hvilka prästen, som kunde ha varit hennes far, lockade henne i kärlekens namn. Kom hon därvid att tänka på äktenskapets allvarliga plikter och följder, reste sig hennes själfviskhet till en hårdnackad protest mot tvånget, som ett barn skulle ålägga henne. Fri ville hon vara, icke en droppe af sitt blod ville hon skänka åt ett barn, icke det minsta grand af lidande ville hon underkasta sig, och intet ansvar ville hon åtaga sig. Fri ville hon vara och lefva i nuet.
I sådana ögonblick fann hon också en utomordentlig själftillfredsställelse i att stegra sin makes åtrå till det yttersta, blåsa upp den till en såpbubbla, i hvilken hon såg sig själf öfvernaturligt stor och med fantastiska drag. Då njöt hon härskarekänslan i att kunna linda sin behärskare omkring fingret. Då jagade och hetsade hon både honom och sig själf med sina stämningar, hon ville erfara allt, som kan röra, vidga eller krympa ett mänskligt hjärta, och hennes fantasi frammanade fantom ur det förgångna eller tillkommande, med hvilka hon skrämde honom och sig själf. Då gräfde hon i hans förflutna med ett bittert begär att utforska dess ömma punkter, och hur han då än sökte spjärna emot, måste han till sist säga henne allt; och då hon förstod, att detta pinade honom, stack hon sin nyfikenhets sond ännu djupare. Då skrämde hon honom också med mystiska antydningar om egna erfarenheter, som uteslutande tillhörde fantasien. Hon hade så småningom lärt sig förstå honom och behärska honom som en virtuos sitt instrument, och hon stämde och skrufvade tills strängarna hotade att brista; då blef hon god, och det kom till försoning med varma smekningar och tårar från ömse håll.
Likväl kunde hon icke i längden uppehålla den stämning af högtryck, hvarmed hon sökte bekämpa lifvets enformighet, och som åren gingo förlorade hon också något af sin makt öfver mannens nerver och blod. Dagarna fingo många och långa timmar af leda, tomhetskänslan växte inom henne som mörkret, när natten är nära, och hon stirrade med förtviflade ögon in i den framtid som väntade henne. Hvardagslifvet i den lilla staden gaf ingen näring åt hennes fantasi, människorna voro smått skurna, deras futtiga glädjeämnen kunde hon icke dela. Hon hade försökt. Hon hade suttit på kafferep och hört skvaller om traktens obetydligheter, hon hade öfvervarit supéer med dans och kortspel och toddy som uppmuntran åt kavaljererna. Det var som en till leda omtuggad läxa; hon kunde det alltsammans utantill.
Hon kände det som om hennes ungdom runnit bort till ingen glädje och till ingen nytta. Och hon frågade sig själf, hvarför hon egentligen lefde?