XII.
Tibble hade fordom varit en liflig handelsstad, medelpunkt för en blomstrande spannmåls- och timmerexport. Den tiden byggdes hamnen, som nu var lik ett hungrigt gapande svalg, dit blott en ångbåt, en liten munsbit, kom en gång i veckan. Nu lågo alltså kajerna öde, och de tomma spannmålsbodarna liknade penninglösa bankruttörer, hvilkas yttre började förfalla; blott en sädesria höll sig ännu uppe.
Några stenkast uppåt land presenterade sig staden med bofälliga, storvulna trähus vid en lång gata, som ringlade sig från norr till söder och utvidgade sig på midten till ett torg, där kyrkan stod på ena sidan, närmast berget, och prästgården på andra sidan, närmast hafvet. Hela Tibble tycktes glida utför ett sluttande plan. Prästgården var, sedd från torget, ett envånings trähus på hög stenfot, med högt, brutet tegeltak och brutna gaflar, men åt trädgårdssidan hade den två våningar med veranda utanför den nedre och en stor balkong utanför den öfre.
På balkongen satt en kvinna en morgon i september, innan solen ännu hunnit öfver berget bakom staden. Hon var själf lik en morgon i september med höstens svårmod i sin blick. Hennes ansikte var blekt med en grundton af solbränna, som hos barn af varmare land, med skarpt tecknade svarta ögonbryn, böjda som profilen af två sänkta vingar och en mun med veka läppar, som ständigt skiftade uttryck. Hennes gestalt var späd i linjerna, som en ung flickas, och smög sig mjukt efter länstolens svängda ryggstöd.
Hon satt med händerna i sitt sköte och såg ut öfver hafvet, som för hennes inbillning blef till Okeanos, bakom hvilken de gamle drömde sig Hades, himmeln eller helvetet bortom lifvet, bortom det närvarandes tomhet. Ditåt sträckte hennes längtan.
Men i trädgården under sig såg hon sin make tassa omkring i nattrock och tofflor och räkna astrakanerna på de nyplanterade träden. Det var den traditionelle vördig prosten med prostmage och blekfeta kinder och en lång pipa dinglande ned från munnen. Det var en apoplektisk man på femtio år, som slagit sig till ro vid tillvarons dukade bord och tagit rundligen för sig af rätterna, nöjd med sig själf, sin världsåskådning och sina inkomster. Det var köttets evangelium i egen person; det var prosten Johannes Tibell.
Den magre kaplanens smäktande blå ögon hade fått ett uttryck af stint välbefinnande, den fordom blonda helgonglorian hade nästan helt och hållet fallit af, och den darrande lågmälta rösten hade blifvit hård och myndig. Hela människan hade undergått en fullständig förvandling på de sju år, han innehaft Tibble feta gäll, hvartill han enhälligt kallats af församlingen efter gamle prostens död.
Där kom icke en glimt af värme i Elsas blick, då detta brottstycke af hennes hvardagslifs prosa gled inom hennes synkrets. Det var snarare en ilning af motvilja, hon förnam; men den studsade och drabbade henne själf, som varit och förblifvit den mannens hustru.
Känslan, som en gång förenat dem, kunde ännu någon gång flamma till, men efteråt blef mörkret då alltid ännu kallare och tätare, och i natten vred Elsa sina händer af skam och nämnde sig själf vid de nesligaste namn. Hon blygdes så ända ned till botten af sin själ öfver att hon kunnat fördraga hans smekningar, hängifva sig åt denne man, som hon hvarken aktade eller älskade, och för hvilken hon själf icke var annat än kvinnan i allmänhet, en hvemsomhelst till hvilken han drogs af sina sinnens hunger; ty som personlighet existerade hon icke för honom, han kände henne icke, intresserade sig icke för, anade ingenting af allt, som rörde sig på djupet af hennes själ.
Hon hade under de senaste åren ofta kommit att tänka på hans förra hustru. Vissa yttranden, som undfallit honom, och den kännedom Elsa nu själf ägde om hans karaktär, hade så småningom förändrat den uppfattning, hon förr bildat sig om denna kvinna, med ledning af de rykten, som cirkulerade i församlingen. Ett par bleka fotografier, som Elsa funnit i ett album, frammanade för hennes föreställning ett känsligt ansikte med rena drag, tärda af mycket lidande, och en sällsamt vacker blick. Af de två makarna hade hon säkerligen varit martyren, fast han tillägnat sig glorian i församlingen.
Ännu i denna dag poserade den gode prosten med mage och isterhaka, som ett slags martyr i församlingen, och hans hustru var fortfarande ansedd som en honom icke värdig person, därför att hon aldrig visade sig i kyrkan, då han predikade. Hon kunde icke fördraga att höra hans röst antaga det högstämda onaturliga tonfall, hvarmed han alltid förkunnade religionens sanningar. Orden blefvo för henne till tomma ljud i hans mun, och han själf föreföll henne som en skådespelare med instuderade gester och ett falskt patos, en ovärdig hycklare, hvars lif icke stämde öfverens med hans lära, och hvars handlingar ofta stodo skarpt i strid med andan i den religion, hvars tjänare han var. När hon såg sig omkring och såg människorna gripna, rörda till tårar af hans predikan, förvånades hon öfver deras lättrogenhet.
Att hon nu var impopulär i församlingen, vållade henne knappast någon sorg. Det hade funnits en tid, då hon gjort sitt bästa för att uppbära sin ställning, sökt umgänge med stadens fruar och mottagit dem i sitt hus; men hon stod icke ut med det i längden. Hon kunde icke intressera sig för deras små intressen, och berörde hon något, som låg henne själf om hjärtat, mötte hon endast gapande munnar och stirrande ögon. Hennes tankar hade den vanan att vika af från allfarvägarna, och hon kunde hvarken ljuga eller hyckla. Det märktes snart, att hon såg ned på de goda fruarna, och de afskydde henne af hjärtat till tack. Också stadens välvise borgare och styresmän anade i hennes väsen ett underkännande af den manliga öfverlägsenheten, en motvilja mot all mänsklig dumhet och råhet, som de omöjligt kunde förlåta en kvinna.
Det var nog sant, att hon ringaktade dem en smula, på samma sätt som hon ringaktade sin make. Hon kände sig honom både intellektuellt och moraliskt öfverlägsen, och det föreföll henne därför som en meningslöshet, en förnedring, en kränkning af hennes människovärde, att hon skulle stå under hans förmynderskap enligt lagen. De frön mamsell Bremer en gång sått i hennes själ, hade efter äktenskapet slagit djupa rötter, och på hennes bokhylla stodo alla den moderna kvinnoemancipationens förnämsta kampskrifter.
Hon hade läst mycket under dessa senare år. Böckerna hade varit hennes enda bedöfningsmedel. Och fast hon bedrifvit sina studier famlande och på måfå, hade hon dock inhämtat en del kunskap som var kontraband i ett prästhus. Hon hade förlorat sin tro. Icke så att hennes tankar djärfts lyfta sig till trots mot världens herre, blott så att den religiösa hänförelse, som hon känt inom sig under konfirmationstiden och före giftermålet, hade döden dött med alla andra illusioner, sedan han, som var religionens jordiske företrädare, fallit från den piedestal, där hon i inbillningen ställt honom som en inkarnation af kristendomens sublima anda. Det var just som om hennes religion varit ett med hennes känsla och slocknat i samma stund som kärleken släcktes inom henne, vid det prästen hängde sin kaftanett i garderoben och blef en vanlig äkta man i skjortärmar. Hennes likgiltighet för mannen gick också öfver till hans lära, religionen blef, liksom hennes äktenskap, en vana, ett flytande med strömmen, utan styrsel eller eftertanke. Hon visste, att detta var den andliga döden, men ägde icke kraft att arbeta sig upp.
Hon var så ensam, sedan farmor dog. Hon talade aldrig med någon människa, knappast ens med sin make. De träffades sällan och hade ingenting att säga hvarandra. Tre gånger om dagen lockades han af måltiderna till matrummet, och om nätterna snarkade han i en bädd vid sidan om hennes, så högt att han störde hennes sömn. Därtill hade han äktenskapets oförytterliga rätt. Hon hade förgäfves bönfallit om att få inrätta sig ett eget sofrum; han ville icke tillåta det. —
Solen hade stigit öfver berget, och där gled ett ljust och varmt leende öfver det stycke af världen, som låg inom hennes synvidd. Den vida vattenspegeln fick plötsligt ett tindrande lif, de daggvåta bladen i fruktträdens toppar fladdrade till för en vindfläkt och glittrade i solljuset som en flock skrämda fåglar, själfva vördig prostens ansikte lyste upp. Elsa reste sig och tog sig till sitt bröst med ett uttryck, som af en häftigt påkommen smärta. Där var den nu åter, den evigt brännande trånaden och ångern, trånaden efter ett barn, ångern öfver den vurmiga fruktan, hon under de första åren af sitt äktenskap känt för det lidande och ansvar, som moderskapet skulle ålägga henne. Nu kände hon det, som om hennes ofruktsamhet vore ett straff, därför att hon i sitt blinda, själfviska lättsinne hädat och förnekat kvinnans heligaste kall och högsta lycka. Därför hade naturen slagit henne med denna vanvettiga längtan, i hvilken all hennes blods hetta och hennes fantasis obändiga lidelse samlat sig och som aldrig lämnade henne någon ro.
Den ropade och kved inom henne: ett barn! ett barn! Ett barn skulle kunnat göra hennes tillvaro dräglig, ett barn skulle också ha helgat och rättfärdigat allt, som hon nu i tankarna blygdes för; ett barn skulle ha adlat hennes äktenskap, skänkt hennes hjärta och sinne ro.
Tanken på den moderslycka, som hon var dömd att aldrig få smaka, hade under de senaste åren blifvit till fix idé. Om nätterna drömde hon om knubbiga barnaarmar, som smögo sig om hennes hals, och tyckte sig höra barnaröster, som jollrade: mor! mor! Och hon vaknade med en ångestfull förnimmelse af, att detta vore en lycka, som aldrig skulle kunna köpas för dyrt, en rättighet, som hon aldrig i evighet skulle vilja efterskänka, en fordran, som hon förr eller senare måste utkräfva af lifvet.
Prostens myndiga röst ljöd från trädgården:
— Elsa! Du glömmer väl icke att sy knappar i min kaftanett!
Hon svarade icke, öppnade blott dörren till salen och gick in.
Så skumt det var härinne i dessa rum, som skulle föreställa ett hem. Så gammalt och utnött allting såg ut, möblernas öfverdrag, mattorna på golfven, gardinerna framför fönstren. Matrumsklockan knäppte till och ville slå, men det blef icke till annat än ett ansträngdt ihållande surrande, som gjorde henne nervös, därför att det väckte förväntningar om ljud, som aldrig blefvo födda. Hon gick fram till pianot och slog an ett par tangenter, och det svarade med ett par skärande och brustna toner, berättade historien om ett onyttigt lif, en obeskrifligt konstfull mekanism, som aldrig blef till någon glädje, hvarken för sig själf eller för andra, och som snart skulle falla i sär utan att lämna spår efter sig.
Hon ryste till och gick vidare, stannade mekaniskt framför en liten bokhylla i ena hörnet af salen och drog ut ett par böcker. Men där fanns ingenting, som intresserade henne, det var gammalt kram, som prosten icke ens ansåg värdt plats på en hylla i sitt bibliotek där nere på nedre botten, där det likväl fanns så mycket annat värdelöst kram. Hon hade ofta förut, när bokhungern kom öfver henne, undersökt denna hylla och aldrig funnit något värdt att läsa. Likväl fortsatte hon att draga ut bok efter bok, tills hon fick i sin hand en, som öppnade sig själf, där det låg mellan bladen ett gulnadt bref, adresseradt till Högädla Fru Christiana Tibell. På bokens första sida stod samma namn, skrifvet med en nervös och ängslig stil. Det var en läkarebok med populära skildringar af de vanligast förekommande sjukdomarnas symtom och botemedel, och den bar tydliga spår af att ha flitigt studerats.
Elsas hjärta klappade hårdt, och hon såg sig skyggt omkring, som om hon varit rädd att ertappas på förbjudna vägar. Hon måste läsa det brefvet, visste icke hvarför, men kände det så starkt, att hon skulle ha följt ingifvelsen, äfven om hon därmed begått en förbrytelse; men det var ju ingen förbrytelse att läsa ett gammalt brutet bref, adresseradt till en människa som var död.
Om det innehållit någon hemlighet, som hon önskat taga med sig i döden, skulle hon icke ha glömt det kvar.
Elsa vek försiktigt upp det sköra papperet och läste:
Min älskade syster Christiana!
Om du känner, att du alltid varit mig kärast af alla syskonen, skall du förstå hvilket djupt medlidande som grep mig efter det jag läst ditt senaste genomsorgsna bref, och hur innerligt jag beklagar att jag under de senaste åren icke haft tillfälle att träffa dig och ingenting fått af dig själf veta om ditt sjukliga tillstånd. Att jag ännu djupare beklagar och anklagar mig själf för att jag icke tidigare talat ut i en sak, som jag nu måste beröra, skall du förstå, när du slutat genomläsningen af detta bref, som icke kan bli långt, då en skjuts väntar att föra mig ut i sjukbud, och kanske icke heller kan bli så hänsynsfullt i tonen, som jag skulle önska, då jag ej har tid att välja mina ord och vi läkare väl också äro vana att betrakta hithörande fall som patologiska fenomen och symtom, icke som känslosaker. Jag önskar att framför allt betaga dig, min älskade syster, föreställningen om och den därmed förknippade ångesten, att din ofruktsamhet skulle vara ett Guds straff för de små synder du i hvardagslifvet kan begå, som du i ditt bref talar om. Ingen människa är utan synd, men jag tror att det ofta är de goda, fromma och renhjärtade, som känna sin skuldbörda tyngst, och hvad dig beträffar skulle jag gärna ställa min själs salighet i borgen för, att de synder du känner så tungt och förebrår dig så bittert till väsentligaste del bero på en öfverdrifven samvetsömhet och en sjuklig inbillning. Det är visserligen sant, att bibeln alltid talar om kvinnans ofruktsamhet, aldrig om mannens, men den är dock ett läkarevetenskapligt faktum, och dess orsak kan ligga mycket långt tillbaka i tiden, men den är oftast en följd af en sjukdom, ådragen genom ungdomligt lättsinne. Och för att säga sanningen rent ut beträffande Johannes, så vet jag att så är fallet. Jag hoppas nu blott att detta confidentiella meddelande icke må uppröra dig allt för mycket, vi människor äro icke mer än människor, men jag har icke ansett mig kunna undanhålla dig sanningen sedan jag fått kännedom om den ångest och vånda, inbillningen vållar dig, och som för mig gör denna sak ännu mera invecklad och sorglig, då den synes angifva att du lider af en nervsjukdom, som kallas hysteri eller modersjuka. Därom skall jag skrifva vidare i morgon, nu måste jag sluta med många varma hälsningar till min älskade syster från hennes bror
Otto.
Elsa lät brefvet sjunka. Tårarna strömmade utför hennes kinder. Hon tänkte på denna kvinna och hennes öde. Hon såg henne framför sig, de bleka, tärda dragen, den djupa blicken, och hennes bjärta värkte af medkänsla. O, Gud, att sådant får ske! Att en kvinna af sin egen man, af en Guds tjänare, falskeligen — ty hade det icke varit hans skyldighet att säga henne sanningen, innan han band henne för lifvet? — falskeligen bedrages på sin oförytterliga rätt — som hennes natur kräfver med brännande marter — rätten att bli mor.
Det flammade inom Elsa ett våldsamt hat till honom, som var hennes make, och hon kände det, som skulle hon kunnat strypa honom med sina egna händer, till straff för det lidande han vållat denna kvinna.
Hon kände än mer: att från denna stund var hon löst från alla förpliktelser, att hon aldrig, aldrig, aldrig mer skulle vara skyldig att tillhöra honom.