XIII.
Storm hven västerifrån, solen sjönk blossande som en glöd i blåsten och tände luftens flygande blånor, tills hela himmelsranden flammade, som om världen råkat i brand, och de brinnande trasorna från världsbålet piskats österut i kapp med de eldstänkta böljorna, slocknat halfvägs mot land, tätnat till en blå tjocka, som slog in öfver stranden. På ett ögonblick blef det mörkt. Böljorna vräkte öfver Tibbles hamnarmar, med dån som af kanonskott flögo portarna upp till de tomma spannmålsbodarna, och vindhufven på rian vroks som en skrynklad näsduk till marken.
Stormen hven vidare öfver markerna upp mot staden, knäckte den högsta poppeln på torget, skakade kyrktornet så, att tuppen vacklade på sin järnspira, och kastade sig tjutande in i skogen, uppför berget.
Borgmästaren i Tibble stod med bister uppsyn vid fönstret till sitt arbetsrum och såg ut öfver sin stad. Allt var i dag upp- och nedpåvändt. Väl lyste det som vanligt från stora salen i Hôtel de Tibble, där samhällets stödjepelare eljes brukade samlas kring toddyborden under de långa höstaftnarna; men i kväll kände borgmästaren ingen dragning dit, blott en kokande förbittring öfver att vara utestängd från sin vanas paradis.
Och af hvilken anledning! Två dagar förut hade Tibble-Posten innehållit en annons, kungörande att en herre vid namn Knut Herman ämnade hålla ett offentligt föredrag med titeln Konventionella synpunkter. Hvilken besynnerlig idé och hvilken besynnerlig titel! Hvem var väl denne Herman, som ville lyckliggöra Tibble med sina funderingar öfver ett slikt ämne? En redaktionell notis i tidningen meddelade, att han skulle vara »en af våra mest lofvande yngre författare», men för redaktionens uttalanden i kulturfrågor hade borgmästaren föga respekt, och särskildt i detta fall var det ju klart som dagen, att notisen var kvitto på annonslikviden. De böcker, unge Herman sades ha utgifvit, hade ingen människa läst, de tillhörde alltså utan tvifvel »den usla litteraturen», som med fog lystes i bann af den tänkande kritiken, och borgmästaren kunde för sin del icke finna annat, än att ung Hermans uppträdande i Tibble var en oförsynthet af gröfsta art.
Borgmästarens tankar kretsade emellertid oaflåtligt omkring hotellet, och ju längre det led framåt kvällen, dess oroligare blef han. I detta Herrans väder skulle förmodligen ingen människa ge sig ut för att höra på föreläsningen, men den saken skulle borgmästaren gärna vilja konstatera, därför tog han hatt och rock på sig, arbetade sig mot stormen snedt öfver torget, steg med obesvärad min uppför trappan till hotellet och kastade en förstulen blick in i stora salen. Därinne voro en mängd stolar uppradade, vid ena kortväggen syntes en improviserad kateder och i den stod en ung man och talade till ett tiotal Tibbliter, mest damer — men satt icke själfva prosten därborta på främsta stolraden, vid sidan om sin hustru? Och stadsfiskalen med fru och döttrar!
Borgmästaren fick det infallet att offra sin krona och sluta sig till sällskapet. Offentliga nöjen stodo icke hvar dag till buds i Tibble, och det annonserade föredragets titel började plötsligt förefalla honom lofvande. Det fanns åtminstone en möjlighet, att det kunde bli sansadt till innehåll och form, och eftersom prosten satt där, kunde borgmästaren också sitta där utan att riskera något af sitt borgerliga anseende. Alltså steg han in och placerade sig med buller och värdighet på en stol, hvarvid ett uttryck af nervös otålighet flög öfver föreläsarens ansikte. Det var ett mycket blekt ansikte, inramadt af kopparrödt hår och guldrödt skägg och med ett par skarpa grå ögon, som lyste af vilja och öfvertygelse. Han talade lågmält, men rösten var skiftande och hade en varm klang.
Han hade nyss börjat med en stillsam förklaring af föredragets titel. Han ville försöka visa, att konventionella synpunkter oftast gjorde sig gällande på alla områden af mänsklig odling, i vetenskap och konst, i religion och moral, i människors tanke- och känslolif, lika väl som i alla yttre former af mänskligt umgänge. Häri låg nu enligt hans öfvertygelse en verklig fara för den mänskliga kulturen, för så vidt som det konventionella alltid var vrångsidan af det goda. Det var stagnation och stelnande, det var formalism och själlöshet, det var döden för allt lif. För den som trodde på människosläktets utveckling mot ett ständigt i fjärran hägrande mål, blef det då till en ren plikt att, så vidt möjligt, frigöra sig själf och sitt lif från tom konvention. Det var icke lätt, vanans makt var stark som en naturlag, var för den organiska naturen hvad tröghetens lag (vis inertiæ) var för den oorganiska; men den mänskliga viljans förnämsta uppgift var just: kamp mot trögheten. Ty däri skilde sig den lefvande naturen från den döda, att viljan kunde upphäfva framhärdelsens lag, och hvar människa, som öfver hufvud taget uträttat någonting nyttigt och godt, tänkt nya tankar eller skapat nya värden, hade just kommit till sitt resultat genom att låta sin vilja, sitt väsen, sin egenart häfda sig på bekostnad af det inlärda, det vanemässiga och ofruktbara. Men de flesta människor hade, tyvärr, ingen stark känsla af viljans betydelse, intet behof af reaktion mot det konventionella utan lefde som stenar, beklädda af fördomarnas mossa, så att till och med deras handlingar voro blott mekaniska, som en stens rullande utför en backe, när den en gång satts i rörelse.
Här gjorde föreläsaren en liten paus och drack ett glas vatten. Prosten skrufvade sig på sin stol, som om han funnit föredragets tendens betänklig. Stormen riste rutorna, så att de skallrade, och hven i skorstenen, som om tusen onda andar trängt sig in i rören för att hvissla åt föreläsaren.
Han tycktes oberörd däraf. Han öfvergick till att visa hur det konventionella i umgängeslifvet hotade att uniformera mänskligheten och förkväfva allt personligt och egenartadt, det enda som hade något verkligt värde. Han häfdade, att de konventionella synpunkterna verkade förlamande på allt tankelif, i så måtto, att en tanke som hjärnan blott okritiskt upptog var utan andligt näringsvärde. Andligt näringsvärde hade blott tankar, som genomgått en assimileringsprocess i hjärnan på samma sätt som födoämnen först genom matsmältningen fingo fysiskt näringsvärde. Men det förnämsta medlet i och för den andliga ämnesomsättningen var tviflet. Utan att först ha blifvit upplöst i tviflets safter kunde ingen tanke bli till verklig näring för vår själ, och all verkligt lefvande kunskap måste framgå ur tviflet.
Prosten var nu rödflammig i ansiktet af förtrytelse och såg sig omkring, som om han velat konstatera, hvad intryck de här uttalade åsikterna gjort på hans församling. I allas ansikten läste han ogillande, utom i ett, men det var tyvärr hans egen hustrus. Elsas drag voro spända af intresse, och hennes ögon tindrade mot föreläsaren som om hvart hans ord frigjort en tanke djupast inne i hennes själ, där den under åratal lefvat ett omedvetet lif i dunklet. Och sådan han själf stod där framför henne med ansiktet blekt och blicken het af öfvertygelsens värme, tycktes han henne just som en förkroppsligad gammal illusion, liknade han en ung präst, genomträngd af sin bekännelses sanning — en ung präst, som varit henne kär en gång för länge sedan och som alldeles icke liknat den förbittrade materiens träl, hon i detta ögonblick såg vid sin sida.
Föreläsaren fortsatte: Men om tviflet således var förutsättningen för all lefvande kunskap, så var tviflet ett godt, icke ett ondt. Tviflet borde då hållas i ära, icke förföljas och bekrigas. Också på själslifvets högsta områden, till exempel religionens, var tviflet den naturliga förutsättningen för en lefvande tro. För den, som okritiskt antoge till exempel den kristna läran, kunde tron icke bli annat än tom och utan innerlighet, vanekristendom, andlig död; och det fanns mera religion i en fritänkares förnekande än i en vanekristens slappa så kallade tro.
Var det nu verkligen så, att alla religionens och moralens stenhårda dogmer kunde uthärda en tänkande människas tvifvel? Den moderna vetenskapen — — —
Men nu reste sig prosten och afbröt föreläsningen:
— Sådana ord få icke talas här! utbrast han med myndig röst. — Som församlingens själasörjare måste jag protestera mot detta föredrag och hela dess anda. Jag ämnar icke inlåta mig på någon vederläggning af alla dessa falska djupsinnigheter, men jag vill icke åhöra dem längre. Jag går och uppmanar församlingen att följa mig.
Han gick med långa steg mot dörren, och där blef stor uppståndelse i salen. Borgmästaren och stadsfiskalen följde omedelbart i hälarna på sin herde, och alla damerna flögo upp, stirrade villrådigt på hvarandra och drogo sig sedan mot dörren, där de skockade sig och vände sig om, nyfikna att iakttaga opinionsyttringens verkan på föreläsaren.
Han hade upphört att tala, men tycktes blott vänta att alla obehöriga skulle aflägsna sig, innan han fortsatte. Det gled till och med en skymt af ett småleende öfver hans drag, då han såg sina för detta åhörare en efter en återkräfva och återfå sin inträdesafgift af biljettförsäljaren ute i förstugan.
När den sista Tibbledamen försvann, satt blott en af hela auditoriet kvar på sin plats; men det var prostens hustru.
Prosten stod i förstugan och väntade henne, men hon kom icke. Hon satt kvar, likblek af sinnesrörelse och trots. Hon visste icke, hvad hon eljes skulle taga sig till för att ge föreläsaren någon upprättelse; hon blygdes, så att hon skulle velat sjunka genom jorden, öfver sin makes uppförande, öfver hela detta sällskap, som följt honom.
— Elsa! kommer du? hörde hon hans röst ropa hårdt och otåligt ute från förstugan.
Hon svarade icke, såg blott på den unge mannen i katedern, som om hon velat säga: jag hör icke till dem.
— Stäng dörren! sade han till biljettförsäljaren.
Dörren stängdes, och föreläsaren fortsatte som om ingenting händt. Men Elsa kunde icke längre samla sin uppmärksamhet kring hvad han sade, och han märkte det strax.
— Det tjänar visst till ingenting att fortsätta, sade han. — Era tankar syssla för mycket med det, som nyss passerat.
Elsa rodnade, kände det som om hon bort motsäga honom, men fann icke ord.
— Mina också, om jag skall vara uppriktig, tillade han med ett småleende. — Det skulle vara ett kraftprof. Man vill så gärna visa sig morsk. Men det gör alltid ondt att stöta på ofördragsamhet.
Han steg ned från katedern och räckte Elsa sin hand:
— Tack för det ni stannade kvar! sade han enkelt och varmt. — Jag förstår att ni velat demonstrera för yttrandefriheten. Vill ni också säga mig ert namn?
Hon svarade med gråten i halsen:
— Jag heter Elsa Finne — men jag är gift med — hon gjorde en gest mot dörren — med prosten.
Han nickade, som om han velat säga, att han också gissat sig till det.
— Det är väl bäst, att ni går nu då?
— Ja. Hon reste sig upp. — Men jag vill tacka er först — riktigt varmt — — säga er, att ni öppnat nya synvidder för min själ — min fantasi — mina drömmar. Jag tror, att jag skall kunna lefva rätt länge på minnet af hvad ni gett mig — och arbeta mig vidare fram på egen hand.
Hon räckte honom sin hand, och medan han höll den i sin, såg han henne småleende in i ögonen.
— Jag har en aning om, att ni en gång kommer att låta höra af er, sade han. — Där är mycket fantasi i era ögon. —
När Elsa kom hem till prästgården, öppnade hennes make dörren till sina egna rum med minen hos en domare, som har att afkunna en hård dom.
— Kom in! sade han. — Jag har ett ord att säga dig.
Han var rödflammig i ansiktet, och ögonen voro blodsprängda. Hela hans varelse gaf intryck af våldsam upphetsning.
Elsa var lugn, hyste icke ens någon fruktan, fast hon visste, att han skulle förgå sig. Hon gled sakta in i rummet och stängde dörren efter sig.
— Tycker du själf, att ditt beteende i kväll är passande för en prästfru? började han, med rösten hes af uppjagad förbittring.
Hon svarade:
— Jag har icke kunnat handla annorlunda. Jag gjorde hvad jag ansåg rätt. Jag är icke en prästfru. Jag är en människa för mig, som känner och tänker själf.
Svaret dref hans raseri till kokpunkten.
— Du ljuger! ropade han. — Du ljuger ju. Är du icke hustru till mig, denna församlings själasörjare? Är du icke i denna din egenskap skyldig att iakttaga ett uppförande, som icke står i strid med mitt kall, mitt ämbete, min religion, som också är din — i hvilken jag själf konfirmerat dig och — — Jag tål det icke längre! hör du! — han knöt handen så att naglarna skuro in i köttet — Jag tål icke, att du ödelägger mitt lif — — Ack, bittert, bittert har jag i sanning fått betala — — —
Vreden började sjuda inom Elsa. Hon stod framför honom med nedslagna ögon, ty hon fruktade att de eljes skulle förråda något af hvad hon kände.
— Hvad? frågade hon.
Och han svarade i sin otillräkneliga vrede:
— Hvad? frågar du! Har du icke under alla dessa tretton år, som vi varit gifta, gjort mitt lif till ett sannskyldigt helvete? Har du icke gjort mitt hem till en ödemark, dit ingen vågar sätta sin fot? Är du icke en visa i församlingen? Beklaga icke alla mig?
Elsa hade ryggat ett steg tillbaka och fört handen till hjärtat. Det blef rödt för hennes ögon, och tankarna jagade förbi i svindlande hast. Där stod den mannen och anklagade henne att ha ödelagt hans lif. Den mannen, som hon gifvit sin ungdom — gifvit allt af sig själf som en gång var värdt att äga. Den mannen, som bedragit henne på det enda, som kanske kunde ha gett hennes lif en smula innehåll! — Sakta knäppte hon upp ett par knappar i sitt klädningslif, drog fram det gamla brefvet till hans förra hustru och räckte honom det utan ett ord.
Han ryckte till, for med handen öfver pannan och vacklade tillbaka. Hans panna var kopparröd, och de blodsprängda ögongloberna trängde ut ur sin hålor.
Hon såg på honom. Hennes blick strök som en elektrisk gnista in i hans och drabbade honom med hela styrkan af det obändiga hat, hon i denna stund kände. Och hon tänkte klart och distinkt: Jag vill, att du dör.
I samma stund föll han till golfvet, träffad af slag.
Han lefde öfver natten, men vänstra sidan var förlamad, och han kunde icke tala. Endast ögonen talade. De sade till Elsa, som vakade vid dödsbädden: Du har mördat mig.
Doktorn lugnade henne med sin förklaring, att slagattacken framkallats af upphetsningen och berodde på en af för hög diet orsakad förkalkning af hjärnans blodkärl. Men Elsa kände det som om hans ögon sagt henne sanningen.