Fjärde kapitlet
Då lutade han sig sorgsen tillbaka i sin stol och lade huvudet
mot karmen. Du är utan diamant, Albert! Blunda och sov, och fäll
ihop dina anspråk
Sara Videbeck såg om sina saker, och dem hade hon i kappsäckar, även på fördäcket. En lär hon i synnerhet ha varit rädd om. Ty vid ett tillfälle, då ingen annan person stod där längst framme, passade hon på, klappade cigarr-rökaren förtroligt på armen och sade: Du tycker ju om, Albert, att jag ber dig om en liten tjänst? Jag har här en kappsäck, den där med mässingsbokstäverna S.V. på: laga, att ingen sätter sig på den! jag har ifrån början och hela dagen haft den liggande under seglet; men vid det där sista rumsturet drog de fram både ett och annat, seglet är uppe, och min kappsäck blott och bar.
Albert tog cigarren ur munnen, såg på henne och sade: Är kappsäcken så öm, att inte en gång en så lätt kropp, som din, får sitta på den? annars kunde han lättast vaktas på det sättet.
—Nenej vasserra, varken jag eller du, och allraminst någon annan.
Har du fullt med diamanter däri?
—Å då!
Nå men vad? fast förlåt mig, det angår mig inte, var trygg och glad, och gå själv vart du behagar. Jag skall bevaka din kappsäck.
Sara tackade honom med en blick, som om kappsäcken varit hennes eget hjärta. Hon gick bortåt att bestyra något med diverse skrin, som hon satt avsides på däck.
—Vad kan flickan ha i kappsäcken? tänkte Albert, där han stod, tittade ned på de blanka, gula S.V., och drog en hiskeligt lång rök ur cigarren. Hon är minsann ändå en rik docka, det slår aldrig fel. Fast det bryr jag mig inte om; pengar får jag nog ifrån (här mumlade han ett hemlighetsfullt familjenamn), och av egendomarna i Vadsbo har jag min givna intendentprocent. Bokstäverna är rätt väl gjorda; de har mässingsslagare i Lidköping, som duger. Skall jag följa henne så långt som ända dit? jag borde annars vid Mariestad ta av från stora vägen och åka inåt. Ja, få se. Långt dit ännu. Hör hit, jungfru där med brickan! langa mig upp en ny cigarr: jag vill inte gå från stället. Djävulen, hon hörde mig inte! hur skall detta avlöpa? jag vill då ännu röka litet närmare in på stumpen, men det smakar hett och röken går mig i näsan, fy tusan djävlar. Kappsäcken är just inte stor; lång tämligen, men inte bred; hon har säkert glasskrin där, eftersom ingen får sätta sig på den. Men vem tusan skulle också vara oförskämd nog att sätta sig på den? det övriga däckpatrasket här har jag aldrig märkt sätta sig på annat än tågverket, eller på pumpen och på kanonerna; det är ett ganska hyfsat och beskedligt folk; de är så litet djärva mot andras saker, att par exemple dalkullorna satte sig allenast på sig själva, hic est, de lade benen under sig. Vilken oförskämd persedel kan då Sara ha fruktat skulle understå sig ... aha ... du skall få se, Albert, att hon menade dig själv, och ingen annan, med den vackra bönen, att jag skulle akta kappsäcken ... baj miljoner så han smakar! sade han och kastade yttersta stumpen i sjön: det här går över tålamodet.
Just i denna svåra kris kom Sara till honom och, vad tycks? stack en ny cigarr i hans hand. Eld har jag inte med mig, sade hon, och jag ville inte låta jungfrun, som jag beställde cigarren av, tända på den åt dig därnere, ty ... och dessutom kan hon inte röka, men hur skall du få eld, Albe?
Jo se här, inföll han, kommer ångkaptenen spatserande med sin ypperliga trabucos i truten. Förlåt, bästa farbror kapten ... var så god och träd ett par steg närmare, så får jag tända; denna vackra flicka har satt mig på en post, vilken jag såsom god militär inte kan lämna.
Strax! strax! svarade kaptenen. Sara stod och såg på, och hon kunde inte avhålla sig ifrån ett högt skratt, då de bägge karlarna satte cigarrändarna mot varann, med spända allvarsamma ögon observerade spetsarna, och ivrigt arbetade på att det skulle ta eld. Det lyckades; och den hederliga, fryntliga kaptenen gick sin väg. Med ett eget uttryck av sällhet tog sergeanten bägge kindbenen pinfulla av ny, frisk rök ... ty man vet, att det är den första röken som smakar bäst ... och blåste ut den högst långsamt: men blåste den i sin tankspriddhet mitt i ansiktet på Sara.
—Å då! ropade hon och sprang ånyo sin väg till den andra delen av fördäcket, där hon hade sitt förut omtalade skrinbestyr.
Albert stod således åter ensam vid sin kappsäck ... dvs hennes ... och betraktade den sjunkande milda, täcka västersolen. Man var nu kommen in på Galten, den yttersta Mälarfjärden emot Arboga till. Albert stod och såg på solen, såsom sagt är, men han såg också emellanåt på kappsäcken. Han rökte långsammare nu; ty han tänkte, om den här cigarren blir slut i ett rapp, så tör det inte falla sig lika behändigt som nyss att få en till. Ja, helt säkert har hon glas i kappsäcken; och jag tycker mera om det, än om hon, såsom jag en gång trodde, hade glas i bröstet, eller hela hjärtat därav. Det var en dum tanke av mig ... puh! ... men jag skall inte blåsa ut för mycken rök i sänder ... puh! ... låt vara, att hennes själ är av glas något litet: kan inte jag ha en diamant såväl som någon? och skära? men djupt vill jag inte skära, det nänns inte fan på så vacker kristall ... puh! ... jag skall bara rita in ett A på hennes minnes emalj; det må jag väl få? det är väl inte för mycket? ... puh! Vacker är hon när hon är allvarsam, men än vackrare när hon ler, så där; och allra vackrast var hon när hon grät över sin mor: det är besynnerligt, att jag kunde tycka om det? Man plär annars bli ful när man grinar ... puh! ... men hennes ögonvrår blev inte röda, utan stod klara som ... nånå, gråten räckte inte heller länge.
Ror i lä! ror i lä! skrek kaptenen till sin styrman. Ser du icke pricken, din attan? Jaja, det börja skymma, tillade kaptenen godmodigt; det är nu bäst, att jag absolverar honom från styret och går dit själv. Inloppet i Arboga å är inte såsom andra lapprisinlopp. Ror i lä! i lä! stopp maskin, för sju tunnor tusan! gå ned härifrån; jag ställer mig där själv. Säg till att klyvarn tas in!
—Stopp maskin! stopp! hördes till återsvar. Fartyget saktade farten, och den skicklige kaptenen, som nu själv stod vid styret, fick tid att åter rätta kursen, så att pricken lyckligen omförs.
Mälarens innersta vatten, eller dess västligaste begynnelse utanför Kungsbarkarö och Björkskogs socknar, är fullt av små grund, blindskär och lantliga äventyr, som man alltid har ont av till sjöss. Dessa små landspetsar, närmast Arboga å, är en fortsättning av de låga Kungsörsängarna, vilka, likt en grön matta ytterst i väster, tycks ha för avsikt att smyga sig in under vattnet; och man kan, helst om kvällarna, inte se gränsen bestämt emellan själva gräsvallen och Mälarvågen. Seglaren tar då sikte på taket av Kungsörs slott, som inte ligger långt ifrån åmynningen. Det gick denna gång, såsom alltid, lyckligt för Yngve Frey.
Just som man kommit in i ån, hördes en grov, torr röst uppe på ångbåtsaktern tala till sin granne: Hur långt har vi nu till staden? Sex fjärdingsväg cirka, genmälde till återsvar en annan stämma, med uttryck av högsta beskedlighet, tjänstvillighet och iver; ljudet var en sopran, likt en kärings, dock utan att vara det, ty det var en karls. Gott! återtog basen och såg på klockan, hon är sju: vi är framme åtta, åtminstone nio, och kan hoppas på ett ordentligt bord och riktiga sängar. Orden växlades emellan två familjefäder. Om min baron befaller, sade sopranen (även baron), så går det lätt an, ganska lätt, om vi passar på här vid Kungsör och skickar en stafett, en kurir, landvägen till staden, som beställer rum åt oss; ty vid denna tid stöter mycket resande ihop.
—Kan det ske, kapten? frågade basen förnämt, men liknöjt. Det går positivt an, javisst, visst, inföll sopranen ivrigt, innan ångbåtskaptenen vid styret ännu själv hunnit svara.
—Det kan ske, sade denne fastän inte utan sitt lilla besvär.
På vad sätt? frågade basen, trött av så mycket talande.
—Jo, utan svårighet, ganska vigt, helt lätt! hoppade sopranen efter med de snabbaste ord i världen. Den hederlige kaptenen vid styret såg sig om betänkligt. Jo ännu, sade han, kan en slup gå i land och tinga en karl vid gästgivargården däruppe, som rider till staden, om det nödvändigt skall vara. Men jag hoppas vi skall vara där lika hastigt som han.
—Åja, åja, åja, sade sopranen, vi hinner väl lika hastigt till bron, med vår flinka kaptens åtgärd; men sedan försinkas, bortsinkas, borttas mycken tid med att komma i land, så att det är alltid gott—vill inte min baron det?—vi skickar en stafett, som beställer, och som tar upp alla rummen?
Må gjort! sade den sömniga basen och stoppade in sin haka under rocken. Sopranen spratt upp som en glad vinthund, men spratt ändå inte längre än fram till kaptenen vid styret, som var helt nära. Beställ, bästa kapten, beställ, beställ!
Kaptenen, så godmodig han var, tycktes besvärad av detta fjäsk, men ville likväl inte göra baronerna emot, utan ropade på en av sitt folk. Gör jullen klar och far i land, och ... han sade mannen ärendet. Du får ro efter oss sedan.
—Ja, baronen betalar besväret, det förstås, det förstås, förstås! muttrade sopranen, vänd till kaptenen och med en halv pekning på den i sin rock nedhukade basen.
Något är det värt, svarade kaptenen tryggt, strök sig om hakan och såg bort åt de bägge stränderna, mellan vilka han styrde. Anblicken på högra sidan var vidsträckt och intagande. Ängarna, i en omätlig vidd norr och nordväst ut, låg översållade med miljoner vålmar, liksom de små oavklippta knutarna på avigan av en stor grön tapisserisömnad.
Och allt det här har Hörstadius slagit under sig? det är minsann en pastor! sade kaptenen med en nick, under det han stod och talade för sig själv. Den karlen blir innan sin död bottenrik eller bottenfattig; det är en pastor, som predikar med hö. Han kan säga som det står i Skriften: allt hö är kött; ty av dessa ängar, för så gott arrende, har han grovt. Kammarkollegiet eller Krigs ... jag vet inte rätt ... har varit beskedligt emot honom. Men jag undrar, att han slår under sig egendomar i alla landsorter: inte bara vid Kungsör, utan också i Sörmland: ja, i hela riket. Har han inte arrenden ända bort för fan i våld på skarpa Uppland, i Sollentuna? det är då en ekonom till karl, den Hörstadius! Så pinar han sin arma kropp med att åka på bondkärra och flacka allt sitt liv mellan sina arrendegårdar, och se efter och se efter. Det måtte vara ett förbannat efterseende, att sköta hemman i alla landsorter. Och när han skraltar så där omkring, är han ändå så tvär emot sin egen lekamen att han endast njuter vatten. Hörstadius är västgöte, däri ligger knuten; det är då en egen nation till folk! Men vad jag berömmer hos honom är att han skall vara så rättskaffens och beskedlig mot alla sina tusen rättare, drängar och spektorer; så att han till slut lär plåga ingen mer än sig själv. Tag in seglet! hissa flagg! Nej, mindre martyr är man som förare av en ångbåt. Kom hit! kom och styr! jag går ned. Nu är ån ända fram till Arboga klar och lätt att hantera sig i.
Styrmannen kom på befallning, kaptenen lämnade honom rodret, gick själv därifrån bort över däcket, och kom så trappan utför till de undre hemvisterna, där toddy som bäst stod och rykte. Även punsch ägde rum.
Det var afton. Solens fe hade redan västerut sjunkit ned i famnen på Kungsörs ängar, men ett mörkrött purpurskimmer hängde ännu kvar på skyn; det var den sista klädebonad, som den sköna kastat av sig, innan hon lade sig att slumra under täcket. Tusentals långa rödblå streck gick ut ifrån skimret; många av dem randade vattnet, och även några låg stänkta på ångbåtens artiklar.
En mjuk hand rörde vid Alberts skuldra. Han stirrade upp ifrån de röda strålarna, som han en lång stund stått och betraktat, hur de gungade och flydde ovanpå den vattrade vattenytan. Det var Sara, och hon sade viskande: gå nu härifrån: jag skall i stället vakta både dina och mina saker ända tills vi kommer i land med dem. Gå ned och drick ditt glas punsch; men när vi kommit fram till bron, skynda då hastigt upp i staden och skaffa oss bärare, innan de andra passagerarna tar bort karlarna för oss.
De stod händelsevis alldeles ensamma där i fören, så att Sara kunde väl icke ha behövt viska. Men Albert tyckte det lät så förtroligt och bra, och hennes täcka ansikte var honom härvid så nära, att han, utan att själv veta därav, kysste henne, och gick bort, som hon sagt.
Sara Videbeck ... liksom ingenting hänt ... började framme i fören verksamt ordna en mängd större och mindre angelägenheter. Hon lade sina egna kappsäckar, skrin och överplagg tillsammans. Hon bar även till samma hög sergeantens inte särdeles vingbreda ränsel, koffert och reskappa. Hur hon kunde känna dem, kan man fråga; men dagens iakttagelser hade för henne varit tillräckliga, att märka vilka persedlar sergeanten under sina kringgångar på däck med förkärlek fästat sig vid, stundom lyft på, makat, jämkat osv, vilket en bra karl aldrig gör med annat än egna tillhörigheter.
Albert gick sannerligen utför och tog sig ett glas punsch. Mamsell! låt mig beskedligt få två glas till, och ställ dem på den här lilla brickan; jag skall bära dem själv, så besväras ingen. Skänkmamsellen, glad över en så mild tonart ifrån en förut så sträng resande, gjorde hastigt som befallt var. Albert tog sin bricka, bar den, sedig som en kypare, uppför trappan, och gick bort till fören att bjuda sin reskamrat. Är det carolina? frågade hon. Jag dricker inte punsch.
Drick nu ett glas punsch för min skull i afton, det blir svalt i kväll. Den är fin och god.
—Bra! sade hon, sedan glaset var tömt. Albert, det här är bättre än carolina.
Det är just vad jag alltid påstått, svarade sergeanten och tömde det bredvid stående.
Nu smällde kanonen salut för Arboga stad, och ångbåten lade till vid den högra stranden, såsom övligt var, nedanför Lundborgs gård.
Sergeanten, vig, hurtig och vid ypperligt humör, var den förste som hoppade i land. Efter en liten omskådning på närmaste gata, träffade han tvenne sysslolösa Arbogamänniskor, med vilka han snart kom överens. De följde honom ned till ångbåten med en bår, som de tog i grannskapet. Nedkommen till fartyget, höll Albert på att inte träffa den han sökte. Med en liten häpenhet såg han sig om i skymningen efter det skära huvudet ... det fanns inte. Till slut upptäckte han likväl på däcket ... Sara Videbeck i hatt. Ehuru de bägge karlarna med båren väntade på order, kunde han likväl inte hindra sig ifrån att några ögonblick stå och betrakta sin förvandlade vän. Väl hade han i dag på morgonen haft en anblick av samma person för sig, några minuter: men han hade då sett henne utan intresse: Nu ... är det hon? tänkte han. Mamsell ville han, förr en gång varnad, inte alls anse henne för. Men den nätta, vita kabrikshatten satt ganska behagligt på det täcka, fria, fina huvudet; och några smakfulla mörka lockar, hängde också på vardera sidan vid tinningarna, alldeles som rätt och billigt var. Albert pekade åt karlarna, vartåt de hade att gå, Sara sade med tonvikt på fjärde ordet: Det här är våra saker; var rädd om dem, så att de inte skavs på båren.
Ingen fara, söta frun sade den ena bäraren.
—Säg själv, anmärkte den andra, vilket frun är ömmast om, så ska vi lägga det överst på båren.
Albert smålog för sig själv, men såg en ganska syrlig och sträv min i Saras anlete. De kom i land. Vartåt befaller herrskapet att vi går? frågade främsta bäraren.
—Till gästgivargården.
Jaså, herrskapet är inte hemma i staden? Då får jag nämna, fortfor karlen, att det blir angeläget för herrn att skynda sig att få nattkvarter på gästgivargården, ty här har kommit mycket resande.
—Jag följer med sakerna, inföll Sara, skynda före, Albert! Vi hittar nog till gästgivargården.
Sergeanten gjorde så. Han passerade de långa Arbogagatorna, och kom efter en stund fram till gästgivargården.
—Finns inga! finns inga! var värdens svar på Alberts begäran om rum.
Men jag kommer från ångbåten och måste ha rum.
—Ja, om herrn kom ifrån solen, eller ifrån själva Blåkulla, så blev här inte flera rum för det. Här är baron** och baron** och baron**, som för sig och familjer redan tingat alla rummen. Och i Arboga för övrigt ... ja, hör sig om, min bästa herre ... jag tvivlar storligen; ty marknaden i ... hmhm ... har gjort ett fasligt sammanlopp.
Nå, jag nöjer mig med blott ett enda rum (jag själv kan sova på någon skulle, tänkte han): men snyggt, vackert. Det kan gärna få vara litet. Var så god; lika mycket vad det kostar.
—Har frun något enstaka rum över, Annette? sade värden och såg åt sidan i en sidokammare. Det är några förbannat vidlyftiga friherrar, som okaperat oss helt och hållet, vi har annars lokaler nog men de hör till ortens noblesseri, och därför ser herrn ...
Nej, svarade Annette, finns inte.
—Men jag måste ta mig sju tusan ha ett rum, sade sergeanten beslutsamt och gick själv dit in. Behövs blott en säng. Det är omöjligt att inte sådant skall finnas i ett så stort, rymligt och vackert hotell, som här. Jag har varit i Arboga förut och vet, att en lång gång utmed gården leder till tusentals rum härinne.
Nånå, bästa herre, sade en liten kort rulta i mössa, husets värdinna. Gå, Annette, längst bort in i gången, och se om min egen kammare kan skräpas i ordning. I nödens stund får jag väl lämna min egen ro i sticket.
Annette och serganten gick. Han fann ett ganska hyggligt, stort rum, gav sitt bifall och vände tillbaka. Knappt återkommen i porten, mötte han Sara och bärarna. Han visade dem vägen uppför trappan, som ledde till den långa gången, belagd med bräder, och vilken, lik ett loft eller arkad, sträckte sig längs efter våningen. Sara hade genom gåendet blivit munter igen och fått den friskaste färg; men vilken åter snabbt överdrogs av en harmsen sky vid bärarens artiga anmaning:
—Gå före, söta fru!
Hon tog dock snart åter på sig sin rätta uppsyn, och åtföljd av Albert och Annette trädde hon in i den anvisade kammaren, den hon fann förträfflig. Flinkt och glatt ordnade hon deras saker därinne mot ena väggen. Bärarna betalades och avfärdades. Efter en av Annette given anvisning på ett nyss för spisning ledigt blivet smårum där nere, gick de bägge dit och njöt en enkel aftonmåltid, som i synnerhet Sara Videbeck väl kunde behöva.
En halvtimme förfor. De följdes därefter åt upp från spisrummet, och Annette gick före att öppna dörren till nattlogiet.
—Gud låt herrskapet bli nöjda! sade Annette. Vi har inte bättre, för de många resandes skull; jag skall strax komma upp med ljus. Därpå neg hon, steg ut och lämnade dem tillsammans.
Den breda, skönt uppbäddade sängen gav tillkänna vad den beskedliga Annette höll dem för. Albert, för att genast i ögonblicket avskära all förlägenhet, sade: Bästa Sara, jag sitter i ett åkdon där nere, eller tar min natt på en höskulle; det stackars folkets dumma infall med din benämning förargar mig lika mycket som dig; men man rår inte för, att vingbreda baroner så upptagit alla rum, att jag allenast kunnat bekomma ett enda, och det med nöd. Emellertid hoppas jag, att du skall må bra här, förbli ostörd och sova gott.
Sara hade under tiden tagit av sig sin hatt, lagt den på en stol och kom fram till sin reskamrat med en vänlig åtbörd och svarade: Gör som du vill, och sitt därute var du behagar, Albert. Jag kan väl tänka, att du skall göra väsen av det här enda, hyggliga, vackra rummet, och tycka det är dumt för att det är allenast ett. Hade du, såsom jag, varit både född, uppfödd och sedan tillbragt hela livet i blott ett enda rum, som om dagen var arbetsverkstad och om natten sovrum för oss alla samtliga (ty de rum, som i huset hemma var över, måste vi för nöd hyra ut), då skulle du inte tala stort om detta lappri. Men fastän du väl inte riktigt är som många andra, kan jag ändock förstå, att du blivit uppfödd med flera narraktiga tankar. Därför, gode Albert ... ja, gör som du behagar; men jag försäkrar dig, att om du blir härinne, i stället för att sitta i rusket därute över natten, så skall jag hålla det för alldeles ingenting; och jag önskade du ville anse det likaså, ty just då betyder det minst.
Om du blir inne, det skall jag hålla för alldeles ingenting! gick som ett eko genom sergeantens själ, och något så krossande för hans självkänsla, något så grymt och nedslående gjorde honom stum.
—Albert! ... fortfor hon, gick honom nära och tog hans hand ... misstag dig inte på mig, och undra inte. Om jag undantar de nätter hemma för länge sedan, då pappa ännu levde, mest uteblev, men stundom likväl kom hem och med mycket buller, slagsmål gunås och svordomar for fram till klockan fyra på morgonen, så kan jag försäkra dig, att det för övrigt alltid var så stilla om nätterna i vår verkstad, där vi sov, att inte det minsta glas bräcktes. Det är jag van vid. Men gå du gärna ut, bästa Albert; ty du finner kanske mycket i den här småsaken, och jag kan inte ändra dig.
Nu måste han le, det kunde inte hjälpas. Han släppte hennes hand. Lika gott, svarade han, nu går jag åtminstone till en början ut att beställa hästar för morgondagen.
—Det förstås, att du nu skall gå! ja, inföll Sara hastigt, i morgon är det för sent att få allt i ordning: vi måste vara tillreds tidigt. Och du blir var du vill i natt, men tag kammarnyckeln med dig, när du går ut, att ingen annan i misstag kommer in: och säg åt jungfrun därnere, att hon inte behöver ta upp ljus, jag ser nog att lägga mig.
Albert gick. När han stod i dörren, vände han sig om. Då stod hon mitt på golvet och neg: God natt, Albert, vi ser varann i morgon!
Han bugade sig, slöt igen dörren och tog ur nyckeln. Obegripliga! lät det emellan hans tänder. God natt! vi se varann först i morgon! är det en inbjudning att återkomma i afton? Och likväl tycktes hennes allra första omnämning luta ditåt? Jag går och slår slag på gården.
Han fullgjorde affären med hästbeställningen där nere och sade till Annette att inga ljus behövdes, men att kaffe skulle inbäras precis klockan sex på morgonen. Så spånslog han på gården för att träffa vagnar till sovställe. Men inga sågs. Av några uppstående tistelstänger, som han genom springor blev varse i lider, fann han väl tillgång på diverse herrskapsvagnar, men de var inlåsta. Han gick ned åt den sluttande gården. Natten såg ut att bli regnig. Han kom till stallet och knackade på dörren. Därifrån röt en rusig stalldräng: Ryk åt hälsingland[[3]]! Det var en hundsfott till gästgivare så ordentlig, som så tidigt stänger alla sina lider, portar och skullar! Prosit sergeant, här får du roligt, och är avbiten från hela mänskligheten. Jag går på en minut upp igen, för att se hur Sara håller god min och tar emot mig, och sedan går jag åter hit ned att skaffa mig gehör hos en sån sakramenskad hälsinglands stalldräng.
Till detta förslag drevs han av nyfikenheten. Men han gick likväl först många gånger fram och tillbaka på den kantigt och gement stenlagda gården, varunder han ofta stötte fötterna och talade för sig själv. God natt! sade hon, det är sant; men hennes röst darrade litet därvid, det märkte jag: ljuvt, outgrundligt, såsom ifrån innersta hjärtat. Det kan förklaras som man behagar, och behöver inte betyda en fullkomlig likgiltighet eller ett bestämt godnatt, såsom avsked. Det kan vara tvärtom. Jag har lust att sätta henne på prov, plåga henne, och inte gå upp. Vi ser varann i morgon! alltså inte i kväll? Förut hade det likväl överlämnats åt mitt eget val att bestämma vilketdera jag ville? Jag skall pröva henne: jag går upp på en minut; en halvminut.
Han steg sakta trappan uppför, gick den långa gången fram, satte nyckeln varsamt i låset, låste upp, steg in. Här var tyst. Han nalkades i halvmörkret. Saras kläder låg ordentligt på en stol avlagda och hopvikta. Hon själv? Han sträckte fram huvudet att se. Hon sov redan, med ansiktet vänt emot väggen.—Alberts första känsla var en sval hänryckning; ty utan att vara poet, än mindre svärmiskt religiös, men rätt och slätt som underofficer, anslogs han oemotståndligt av en så enkel och stor frihet, en så ren och oskrymtad dygd. Hon ... utan att veta om han inte ändå skulle återkomma, såsom han nu också i sanning gjorde ... hade lagt sig tryggt och friskt, och genast somnat, utan inre uppror, utan farhågor, utan fraser, utan historier.
Men Alberts nästa tanke var mindre angenäm. Han fann, att det då mycket säkert varit hennes kalla och fullkomliga allvar, då hon yttrat hur det skulle bekomma henne alldeles ingenting, om han stannade därinne. Vad betydde han således för henne? detsamma som en stol ... ett bord ... en dörrpost ... ett lika mycket.
Förkrossande! förintande! En stol tillåter ju den skönaste flicka utan svårighet vara närvarande vid sin toalett? Alltför smickrande att njuta samma ynnest!
Albert drog av sig stövlarna; gick tyst och sammansjunken ett varv över golvet; tog av sig rocken; och, eftersom han nyss fantiserat om stolar, uppsökte han sig en sådan, och fann en med sidokarmar och ett ofantligt ryggstöd: en av dessa historiska stolar, som ännu sedan 1600-talet återfinns i gamla slott eller i småstäder, dit de kommit genom auktionens världskringspridande välde.
Han bar sakta sin stora karmstol fram till ett fönster, satte sig i den, tittade ut genom rutorna, såg på himlavalvet och ämnade somna. Men han kunde inte en gång gäspa. Stolen var mjuk, men i hans bröst kändes stickningar, och hela rummet stod i en mörk, kall vidrighet omkring honom. Han såg framåt sängen. Den sken vit, till följd av värdinnans rena, nymanglade örngottsvar. För övrigt tyckte han, att den var död och meningslös.
Så satt han en stund och blundade, för att något göra. Men inte dess mindre såg han. Vad såg han? En lång arabesk framrullade sig för hans inre syn. Där framkom alla de små särskilda händelserna under den förflutna dagen, och Saras bild förnyade sig ständigt, men så mild, så glad. Det var, till en början, ögonblicket i Strängnäs, då de blev du; så, när hon kom med cigarren; så etc etc etc. Kan det vara möjligt, efter så pass, att hon hatar dig? frågade han sig.
—Dumma sergeant! ropade han halvhögt och stirrade upp emot taklisten: hatar mig? Det gör hon visst inte. Hatar man en stol? hatar man ett bord? hatar man en möbel? en likgiltig ... en ingenting ... en mig!
Han lyddes, för att upptäcka om hon ändå inte på något vis skulle sova oroligt. Men det märktes inte. Sara Videbeck är inte av dem som drömmer, suckade han och slöt sina ögon. Till slut har hon väl ändå ett glashjärta, hårt och kallt: glänsande, men stelt. Hon frågar minsann varken efter att hata eller älska. Men vad är hon då själv för en? Hon är själv en stol, känslolös: liksom hon hållit mig för en stol, och sagt mig det öppenhjärtigt. Dygdig? Kan jag kalla en stol dygdig? Hon är ingenting alls åt det hållet, som jag menar; varken god eller ond. Hur kan jag kalla ett ingenting dygd? eller ens last? Men förlåt, sergeant, du har orätt (fortfor han litet därefter): hon är inte, som du säger, ett ingenting åt det hållet; minns du par exemple de där livliga ögonkasten? den varma munnen? ... då och då ... nej, nog har hon sinne, var viss på det: men om jag är den rätte, se det är en annan fråga. Vad är hon då för en? Liderlig? hut åt hälsingland! det kan inte falla mig in. Men ett mellanting är hon, som jag inte begriper, om jag bråkar sönder tinningen på mig: jag ville bli poet igen, jag är ju blott tjugofem år?
—Ack, fortsatte han, om jag fick somna! I morgon blir det bra. Oaktat denna önskan, såg han dock nu som allra bäst ut genom fönstret och upp emot himlavalvet igen, vilket blivit klarare och började visa några stjärnor. Han gnuggade med sin hand på rutan, för att få bort all imma. Vad är själva denna ruta? började han monologisera. Vad är här i världen en glasruta? Den är ett mellanting, den också, ett mellanting emellan inne och ute: underbart nog; ty själv syns rutan inte, och skiljer likväl så bestämt emellan den lilla människovärlden Inne och det omätliga stora Ute? Jag kan i rutan själv se intet, men genom den ser jag likväl nu himmelens stjärnor. Rutan är obetydlig, kanske föraktlig; inte just en låg varelse ändå, tycker jag; men inte heller mycket hög i värde; ja, just som par exemple jag själv! Ack, jag ville så gärna rista in mitt namn i rutan: jag har blott en flinta här i västfickan, jag har lust att försöka, om hon sagt sant, då hon påstod, att därmed kunde glas icke skäras.
Han tog upp och försökte. Men antingen flintan var för trubbig, eller han inte tordes åstadkomma buller genom större ansträngning: med ett ord, han kunde inte rista något märke. Då lutade han sig sorgsen tillbaka i sin stol och lade huvudet mot karmen. Du är utan diamant, Albert! blunda och sov ... och fäll ihop dina anspråk! Allt dimmigare vart det för hans inre syn; allt trubbigare och gråare gestalterna därinne. Pulsarna slog utan hetta: helt långsamt och dovt klappade hjärtat. Universum var ganska ledsamt. Han somnade.