Tredje kapitlet
Den, som vill skära glas, min herre, han måste ha diamant!
Sergeanten hade bestämt satt sig i sinnet, att han skulle visa sin bekantskap en artighet. Han gick därför ned i matsalongen och begärde ett skålpund konfekt. Fanns aldrig till salu på ångbåtar, svarades det—Så för fan! finns här då apelsiner? sånt tycker jag ligger där framme i korgen?—Ja.—Gott, ge mig fyra.
Då han kom med sin frukt i handen, fann han däcket på följande sätt upptaget och ordnat. Större delen av det bättre folket—herrarna, fruarna och barnen—hade gått ned i salongen. Några par satt väl på akterdäcket, men inte just i livligt samtal, fast inte heller alldeles sovande, dock i full ouppmärksamhet på allt vad som omgav dem. Dalkullorna, längst framme vid förstäven, syntes nedlutade över de ringlagda trossarna, och slumrade. De fyra à fem förut omtalade jungfrurna hade samlats med ryggarna emot ett till hälften uppvecklat segel. Kaptenen var förmodligen i sin hytt; han sågs inte på däck. Maskinisterna gick på i ergastulum. Var är då min skära? frågade sig sergeanten.
Han upptäckte henne slutligen sittande på en grönmålad spjälsoffa, som stod vid relingen i nischen bakom ena hjulöverbyggnaden. Sergeanten fann en så avskild plats ganska angenäm, gick dit med sina apelsiner, satte sig bredvid henne och bjöd.
Hon nickade ett gott bifall och tog upp sin börs.
—Så för miljoner hundra sjutton granater! tänkte sergeanten, med blodet uppstigande i ansiktet: hon måtte väl inte nu bums och kontant vilja betala mig för apelsinerna? Det här lägre borgerskapet ger jag ...
Så illa blev det heller inte; hon tog ur sin virkade penningpung upp en kniv med pläterskaft, och skalade med den en apelsin, som hon artigt räckte åt Albert. Sedan skalade hon en åt sig, skar den i sex delar och började låta sig väl smaka.
—Tack, bästa Sara! sade Albert och tog emot sin apelsin. Därpå begärde han och fick låna hennes kniv till sönderstyckande av sin frukt. Han besåg kniven med en viss undran; den var utmärkt trubbig, ja alldeles rund i spetsen, utan att dock likna en bordskniv. I övrigt var den ny och tämligen vass på ena sidan. Han brydde sig inte vidare därom utan sade efter en liten stund: Nu, Sara, måste vi bli närmare bekanta, och du skall säga mig hur nära släkt du är med din moster, hon där, som ...
Inte kom med i morse? Det blir inte svårt att säga, kan jag tro, hur pass nära släkt jag är med min moster.
—Javisst, men ...
Ja, jag är rätt ledsen att hon inte hann med, stackars moster Ulla; hon har nu fått lov att ta sig egen skjuts, eller fara på Göteborgsdiligensen; och man får se var vi kan sammanträffa på vägen, om det alls sker. Kanske dröjer hon nu kvar i Stockholm, då det gick så där tvärt för henne vid själva utloppet. Jag har en annan moster till, skall du veta, en ogift, heter Gustava; hon bor i Lidköping och ser om min sjuka mor, medan jag är bortrest. Men den här moster Ulla har länge varit Stockholmsbo, och hon skulle nu bara resa åt hemorten med mig för att ruska på sig litet; och det var dumt, att hon skulle försöla sig; men det gör hon ofta, stackars moster Ulla. Jag var också ledsen för min egen räkning; det är alltid gott att ha en moster, eller så, med sig när man färdas. Man jag var säker, det skulle inte slå mig felt att träffa någon resande ändå på vägen, som—ät själv, Albe! inte äter jag ensam upp alla de här.
—Tack, sade han, glad att även få yttra ett ord. Färdas du ofta till Stockholm? Det är minsann en lång väg emellan Stockholm och Lidköping?
Jag har aldrig varit till Stockholm förr. Jag behövde det nu, för att falka på olja och diamanter, och bese det nyaste modet.
Sergeanten såg undrande på flickan och teg. Olja? tänkte han. Jag måste helt och hållet ha misstagit mig om hennes beskaffenhet. Hm! Det nyaste modet? Han mätte hennes figur från topp till tå; den var minsann också rätt elegant, nämligen i sitt slag. Slutligen yttrade han halvhögt: Diamanter?
—Ja, just diamanter, min herre! Ha ... ha ... du tror kanske, att flinta duger, du? Nenej men. Att slå eld med, likasom i ett gevärslås, det går flinta an till, men se, den som vill skära glas, min herre, han måste ha diamant!
Hennes ögon öppnade sig och glimmade vid dessa ord liksom av en medfödd, hög självkänsla. Hon syntes nästan stolt, ehuru stolthet aldrig annars visade sig i hennes blick, utom vid de tillfällen, då hon vände någon ryggen. Också sjönk hon genast ned till förtrolighet igen, då hon märkte att Albert var på väg att i häpenheten tappa apelsinen. Hon tillade: Vi har alltid tagit kritan ifrån Göteborg annars, och kunde ha gjort så med oljan också men min mor fick brev om, att den skulle fås för 12 skilling bättre per kanna i Stockholm, och så roade det mig att fara hit upp och höra efter, då jag hade en moster här förut att bo hos. Men det nya modet, som de talade så vitt om i Lidköping, hur de nu uppe i Stockholm skulle ha hittat på att färga glas till kyrkfönster, det bryr jag mig inte om. Inte har jag sett sådant i Stockholm; jag besökte med flit alla kyrkorna i den staden, och det var inget lätt arbete, ty de var odrägligt många; men där fanns inte färgat glas i en enda. Jag vet inte var den osanningen är kommen ifrån, om inte från Uppsala, där en assessor lär hålla på att måla fönstren i ett altarkor. Jag ville eljest lära mig det; ty vi har många beställningar av kyrkfönster både till—ja—och ända ned emot Skara. Ty i Skara finns det ingen människa, som kan hantera glas, och jag visste det skulle bli en stor och artig förtjänst, om vi kunde färga glas på verkstaden. Vi skulle då vara de enda, så nära, som hade makt med det nya modet; och de skulle ta av oss, så fort något spräcktes i kyrkorna. Men lik'om det; jag hör att det modet brukas ingenstans, och då är det heller ingenting värt. Diamanter fick jag rara, så jag är ganska nöjd med resan; och olja sen ...
Men vartill i Guds namn brukar du så mycken olja?
—Till kitt, vet jag. Vartill skulle väl olja här i livet annars vara?
Men varför reser inte din far själv i så viktiga och långväga affärer?
—Å min Gud! han är död för sex år sedan. Det var en annan sak.
—Och min mor, stackare, har stått för verkstaden sedan, med rättigheter som änka, förstås; men hon har på hela två år legat till sängs jämt, så jag kan säga att det är jag, som ensam står före.
Men säg mig, vackra Sara, hur gammal par exemple är du då, ifall jag törs fråga?
—Tjugofyra år och litet till.
Vad? är det möjligt? jag tog dig för aderton år. Sådana kinder—denna hy ...
—Ja, desamma kinderna gick jag med vid aderton år. Man säger, att fiskalsdöttrar, mamseller och fröknar giva sig ut för yngre än de är, såsom jag hörde de brukade vid Lunds brunn; men jag finner föga heder uti, att se gammal ut vid ett ungt åratal. Då håller jag vida bättre, att göra tvärt om. Hur pass till åren är ... om jag törs fråga?
Jag? vi är nästan jämnåriga; jag är tjugofem år.
—Och jag, som tog dig för en person om sina nitton år allenast, vilken ännu inte passerat graderna. Så frankt bär du dig åt.
Graderna? ja, kära du, för att vara uppriktig, dem har jag inte ännu passerat och kommer kanske aldrig så vida.
—Vad ... vad är du då för en?
Blott underofficer.
—Sådana har jag förr sett bland Skaraborgarna, och det var hederliga karlar. Jag minns vid Lunds brunn ... där gick dagdriverskor till mamseller och låtsades dricka hälsovatten för ett och annat: då var där också en svärm Västgötadals- och Skaraborgslöjtnanter, kaptener, majorare, och dylikt som de kalla officerare, vilka även låtasade må illa och talade med mamsellerna. Men såg jag nånsin vid Lunds brunn några underofficerare, så var det alltid rejäla karlar med verkligt ont, och som inte drack för nöjet.
Men vad gjorde du då vid Lunds brunn, Sara? du, såsom frisk, hade väl bara rest dit att njuta av den sköna naturen?
—Jag var där bara en dag, och hade min profit av askar. Jag måste färdas dit för att se efter ett par av våra lärpojkar, som blivit efterskickade att sätta i en hop rutor i brunnssalongen, som blivit utslagna under en besynnerlig bollkastning, brunnsgästerna emellan, på den 4 juli. Man är aldrig säker för pojkarna; de slår sönder varan; så förstår de inte heller att skära; illa hanterar de diamanten. Som det nu var ett betydligare arbete, for jag själv dit och ångrar det inte. Vad tycker du, Albe? jag satte i 56 smårutor, 22 av sämre grönt glas och hör! ... 34 av skönt taffelglas. Dessutom sålde jag tio glasaskar, sådana som endast vi gör på verkstaden, med guldpapper under till lister; och sex stora lanternor, som de skall ha att lysa sig med, när de går i källarna efter selsevatten, och spa, och kreutzervrimmel, och slikt. Som jag säger, jag såg där endast två underofficerare, allvarsamma karlar med gikt, Västgötadalare bägge. Hur kommer det till, att du kan vara underofficer, och är blott en så ung människa?
I Stockholm brukar de stundom yngre underofficerare ... i synnerhet som ... ja, ser du, jag är egentligen inte långt ifrån officer ... sergeant.
—Schersant? nå bra, som det är. Fråga aldrig efter att bli officer, löjtnant och dylikt skralt sällskap. Vad gör de dagtjuvarna annat, än talar strunt med mamsellerna om dagarna, och om kvällarna med jungfrurna. Skräp! krås och kragar, tomma magar.
Paus.
Militären satt småskrämd vid hörandet av sin öppenhjärtiga väns talförmåga och dristiga utflykter. Han visste med sig själv, att han alltför gärna ville bli löjtnant, och hoppades vinna denna befordran genom sin hemliga släktskap med en viss stor familj i huvudstaden; han visste också, att hans kassa för närvarande var gott nog försedd till det slags inspektionsresa över vissa egendomar, vartill han under sin sommarpermission blivit utsänd. Han ville därför inte lämpa på sig de svårmodiga rimmen: krås och kragar etc etc. Men neka kunde han inte, att det där glammet med mamseller och jungfrur emellanåt fallit honom i smaken. Han blickade därför bestört på en Sara med så avgörande utlåtelser. Han såg på hennes ansikte; de glada, vänliga ögonen tycktes stå i motsägelse till hennes sista stränga tal; ja, när han betraktade de röda, fylliga, nästan skönt formade läpparna, med de jämna, vitt glimmande tänderna innanför, och en stundom framskymtande liten tungspets av högrött fint slag, så kunde väl den tysta frågan förlåtas en man, som han: har då ingen i världen kysst denna mun?
Sara såg också honom i ansiktet, liksom han henne, och slutligen frågade hon med en skär, mild röst: Vad är det du ser så på?
Helt oförtänkt och djärvemang svarade han: Jag sitter och undrar, om ingen människa nånsin kysst den där munnen?
Ett hastigt övergående leende var hela hennes svar, och hon tittade bort över Mälarfjärdarna. I hennes blick syntes härvid inte det minsta koketteri, eller skimmer av elakhet: men å andra sidan inte heller någonting just romantiskt, svärmiskt, himmelskt. Det var ett mellanting av oförklarligt slag. Alldeles inte fult, men inte heller djupt vackert. Det liknade det slaget, varom man med en glad min brukar yttra sig: Å! det går an!
Uppmuntrad därav, att hon åtminstone inte avvisade honom, vände nacken till eller gick sin väg, fortfor sergeanten: Jag skulle kunna säga dig mycket, bästa Sara, av samma slag, som du själv omtalat att man brukar till mamseller och jungfrun jag bekänner till och med, att jag inte är ovan vid detta tal. Men du har förklarat för mig, hur du hatar det: jag vill inte en gång nämna om hjärta, eftersom jag minns förr i dag ... och dessutom tror jag, uppriktigt sagt, ditt hjärta vara av glas; och jag, jag äger inte i mitt våld den diamant, det enda vapen, varmed märke skulle kunna ristas i ett sådant.
Skall du stanna i Arboga, dit ångbåten kommer i afton, Albert? Hon frågade detta med ett genomträngande ögonkast.
—Jag? nej visst inte. Jag skall ned till Vadsbo härad, till vissa egendomar, och sedan kanske ännu längre in i Västergötland.
Då åker vi tillsammans (åter ett genomträngande ögonkast) ... så kan vi ha två hästar för parvagn ... och vi repartisera ... och ... ty jag ser, du har inte eget åkdon med dig. Bondkärror är elaka att åka på, och skjutspojklymlar vid sidan, det är inte mitt folk, de är sällan rena.
Sergeanten sprang upp och skulle väl ha slutit henne i sin famn, om de inte varit på däck. Hon har hjärta! tänkte han.
Sätt dig ned, Albert, så skall vi tillsammans roa oss med att räkna ut skjutspengarna. Hjälp mig, om jag tar fel; mitt största nöje är att addera i huvudet. Får nu se: första hållet, från Arboga räknat, är ju till Fellingsbro?
Sergeanten satte sig ned vid hennes sida, munter och upprymd, som om han nyss vunnit en fullmakt. Hon var också i detta ögonblick, tyckte han, så strålande, eller rättare, så ljuvt vacker, som en flicka ... i hans smak ... nånsin kunde bli. Allt var så förnuftigt och klokt, och ändock tillika så intagande.
—Nå, svarar du mig inte? sade hon och slog honom helt lätt på handen med sin ena couleur de lilas handske, som hon försiktigtvis avtagit redan då hon skalade apelsinen.
Till Fellingsbro går vägen alldeles riktigt, och därifrån till Glanshammar, sade han.
—Så Vretstorp?
Nenej du. Vi måste genom Örebro och Kumla först.
—Och så Vretstorp, det är säkert. Därpå Bodarne och Hova, och så är vi hemma.
Vad, är du hemma i Hova?
—Jag är hemma i Västergötland, och så fort jag satt min fot på marken vid Hova, så är jag strax hemma. Härvid sträckte Sara ut sin ena lilla fot och satte ned den helt bestämt och västgötiskt på däcket.
Albert fick nu nytt tillfälle att beundra den välgjorda vackra kängan. Är det där Lidköpingsarbete? sade han.
Vad för slag?
—Jag menar, om de har så bra skomakare i Lidköping, att ...
Det är en ståtlig, ja en rar stad! har du då aldrig varit i Lidköping? ... skomakare? ... å då! vi har skräddare, finsmeder, grovsmeder, schatullmakare, grovsnickare, vi har allting. Även handlande, och en rik källarmästare på gatan ett stycke till vänster från torget; fast det håller jag för illa, ty sådana lever på andras fördärv och onödiga utgifter; men hantverkaren gör det som duger och blir kvar i världen. Vart tar källarmästarens varor vägen? Han är kommissionär för Göteborgsdiligensen och håller en stor, stor balsal, där officerare med mamseller och fröknar håller assemblé. Det är något för bal-dansar, skall du se! Men jag gillar ändå inte källarrörelsen; vore folk folk, så fick sådant folk snart flytta ur Lidköping och dra dädan. Men nu är det så, att många vill dricka, spela och dansa, och ... där är en orimmeligt stor danssal, Albert! 8 fönsterlufter i längden, om jag minns; och 24 rutor i var luft!
—Är då du, Sara, inte alls road av att dansa?
När jag har sett efter verkstaden och slutat av, och kommer ensam för mig själv, då händer det att jag dansar ibland; men det är utan fiol.
—Det var en äkta ordentlig västgötska! tänkte sergeanten. Men hon såg så oändligen mild, så nästan rörande ut i denna stund, att han teg. Litet därefter tillade han: Att din mor skall vara så sjuk? tänk om hon är död, Sara, när vi kommer ... när du kommer dit ned?
Ja, Gud väles det, stackare! Hon har ingen rätt glädje haft i livet. Ångest och sorg jämt, och nu till slut bara idelig sjukdom. Det är inte mycket bra, Albert.
—Du talar alltför bedrövligt. Men om hon lägger sig att dö, hur går det då med din verkstad?
Ja, då är det slut med rättigheterna, och jag kan inga få av magistraten, det vet jag; men jag har nog tänkt ut det ändå.
—Så?
Å ja, det kan jag nog berätta, fortfor hon, smög sig ännu litet närmare Albert på spjälsoffan, och såg sig om, liksom fruktande att någon obefogad skulle höra hennes hemligheter. Då däcket likväl, såsom förut nämnts, åt detta håll var rent från folk, vände hon sig åter till honom, såg högst förtrolig och klok ut, samt viftade med sin lilla handske i luften, stundom slående hans arm lindrigt med den.
—Jag har funderat ut, hur en flicka utan föräldrar och syskon, som jag, skall kunna leva ... leva bra ... sade hon. Jag har tillräckligt och fullt upp redan med linne och gångkläder, för många år, och sliter inte stort: vilket en inte gör, när en är aktsam. När nu min mor dör, får jag inte längre skära till rutor och kitta i stora hus eller nybyggnader; det skall skråmästaren ha. Men det är en egen konst, vet du, som ingen kan i Lidköping, mer än jag; ty jag har ensam utgrundat den: att blanda krita med olja så riktigt i sina dimensio ... nej, proportioner ... (dimensioner säger man om själva glasens vidd i längd och bredd, men proportion säger man om rätta tillblandningen och mängden av krita och olja tillsammans: de bägge orden brukas blott i vårt ämbete och du förstår dem inte, Albert) ... nå, nu vill jag bara säga, att jag utgrundat en proportion i denna tillblandning, som ingen mer än jag vet; och därav blir en kitt, så stark, att inte det bittraste höstregn kan upplösa honom. Den skall jag tillverka och sälja åt alla ämbetsmästare; ty de måste köpa därav både i Lidköping, Vänersborg och Mariestad med, bara de få lära känna den. Och de veta av den redan; ty jag har låtit mina pojkar på sina resor utbasuna den. Jag säljer hemma på min kammare.
Men, såsom ogift, är du ju försvarslös, och ...
—Det skall man se. Med en supig och svår man, såsom min mor stackare, då vore jag tvärt om försvarslös och usel. Nej, minsann, jag skall reda mig just som jag är. Den lilla gården vid Lidan rår vi själva om. Det är ett ganska litet trähus, såsom ett av dem där uppe i Strängby ... träng ... hur var det ... ja ...
Strängnäs.
—Och när mamma dör, tillfaller gården mig. Stackars mor! men hon lever nog ännu ett par år. Likväl, när hon dör, så vet jag av borgmästaren, att jag med hus och tomt inte vidare försvar behöver, fast ogift. Huset räntar inte mycket av sig; dock kan jag hyra ut ett par rum ovanpå; och nere på botten bor jag själv.
Men som jag är van att ha roligt och vara bland folk, vill jag inte sitta för mig själv jämt, utan jag ämnar öppna bod ... en liten bod ... med handel, som kvinnfolk får sköta, och som inte ännu blivit lagd under skrå. Jag ämnar i min bod sälja askar, fina, vackra, av glas med underlagt kulört papper, som jag gjort i flera år och som lantfolket är rasande efter i hela bygden omkring; och dessutom lyktor, lanternor; ja, jag har lärt mig sätta folium på glas, och därav skall jag göra små speglar åt socknarna. Kanhända tar jag också in i min bod till kommissionshandel varjehanda plockgods, liksom vävnader, lärfter, näsdukar, halsdukar, hemgjort: blott jag aktar mig för siden, som ligger under skrå. Det skall inte bli en så liten handel, när en är hygglig mot folk vid sin disk; och jag sitter i min bod från tio om förmiddagen till fem på kvällen, längre är inte värt. Före tio om morgonen, innan jag slår upp boddörren, förfärdigar jag alla mina askar och glassaker. Om kvällen blandar jag kitten åt alla ämbetsmästare. Det skall bli en god handel och ett glatt liv!
Saras ögon, mun och kinder sken härvid. Men sergeanten frågade: Skall du då sitta så inne hela året om, och aldrig se dig om ute eller andas den härliga lantluften?
—I soluppgången går jag ut på vägen åt Truve. Det gör jag var morgon om sommaren, när det är klart eljest.
Tru ... vad är de för slag?
—Det är Truve, vet ja. Det är Richefts sköna herrgård på Mariestadsvägen, då. Om bara vägen emellan staden och ditåt inte var så hiskeligen sandig. Men jag bryr mig inte därom, jag går den inte så ofta. Många morgnar sitter jag allrahelst hemma. Jag har salvia och andra rosor i fönsterna; och lavendelkrukor skall jag lägga mig till med. Dessutom ser jag Lidaån utanför fönsterna, och skönare å finns inte. Vill jag se mera vatten, så har jag stora Vänern att skåda, när jag från fönsterna blickar utåt gapet vid Kållandsö: den har jag, bara jag tittar ut som åt stadsbron till.
Och när du blir gammal, vackra Sara?
—Om jag lever till en femtio år, så tänker jag fara på marknader med varor. Ty så länge jag är ung, är det bättre att sitta hemma i min lilla handelsbod.
Man går gärna in till en disk, där en så täck handelsmaninna sitter och säljer, inföll han.
—Men den tiden är det styggt att resa på marknader, fortfor hon, litet bortvänd; man råkar ut för ... ja. Blir jag åt femtio år, då tänker jag det skall vara överståndet; då tör däremot handeln bli klenare hemma i boden, och jag vill då försöka på marknader, om jag inte dessförinnan lagt ihop en summa, så jag kan leva utan bysch; det jag hoppas. Ty en kan leva mycket nätt och ändå må ganska väl, så snart som ... (här sjönk hennes ansikte och uppsynen mörknade).
Nåväl, min Gud! vad menar du?
—Å jo, jag menar, så framt en aktar sig för att ha en plågare, som äter upp och förskingrar i onödan och i slarv allt vad en med möda och åhåga samlar. Vad båtar då att vara ordentlig, när plågaren är desto mer oordentlig och frossar av den idogas arbete? Och hur kan en arbeta med lust och fröjd, när en ingen hjärtans lust har, men ångesten sitter i halsgropen ...
Jag förstår dig inte.
—Så? Hm.
För Guds skull berätta vad du menar!
—Ja, det är allt något att berätta, kanske. Jag var ute en Michaelikväll med min mor: det var mot hösten och blåste, och hennes hår for kring huvan. I förtvivlan sprang hon upp åt den stora stadsbron, som går över Lidan hemma i vår stad; jag var då femton år, och sprang efter. Jag tänkte att hon i sin rysliga vånda skulle hoppa ned i vattnet. Men när jag kom efter, hejdade hon sig och tog mig i famn, stannade vid broledstången och såg sig om. Där var ingen gångare ute. För din skull vill jag låta bli det, viskade hon: jag vill leva och pinas, tills du blir ännu litet större. Men ve och förbannelse över den här! åtminstone den skall jag bli kvitt! Härvid såg jag fradga av raseri, tror jag, stå kring min mors läppar; hon ryckte sin guldring av fingret och kastade den långt bort i Lidaån.
Sergeanten bleknade: han påminde sig något ditåt i dag morse vid ångbåtsrelingen.
Din mor lär ha varit litet otålig i äktenskapet? undföll honom.
—Fy ... fy ... herre! utropade Sara med blixtrande ögonkast och glömde sitt du. Albert? tillade hon dock strax efter med mildare röst. Tjugo gånger sparkad häst, som tjugoförsta gången sparkar igen, är inte otålig. Och det är visst och sant inför Gud ... sade hon slutligen, med en knappt hörbar, men innerlig och klangfull ton ... en var det, som ideligen påminte om, och sade och förkunnade, att min mor skulle bli allt bättre ... eller ädlare tror jag dem kallar det ... genom denna plågan: men det var osanning. Ty det vet jag, att hon vart sämre år ifrån år. Ifrån den största ordentlighet och snygghet blev hon till slut osnygg, otäck och slarvig, så jag grät därvid. (Sara grät just nu.) Ifrån att vara en from och gudlig människa, ville hon till slut inte se i psalmboken ... och på sistone ... ack ...
Hämta dig!
—Ännu i dag ligger min mor till sängs, och vet du varav? gunådaste oss! av ... fylleri. Det är inte bra av ett fruntimmer, Albert.
Sergeanten steg upp, kände en kall svett under sin tschakot, tog av den och svalkade sig med näsduken. Kanske korsade sig några av hans bästa planer i denna stund inom hans panna. Men han var ung och ägde inte ett förstockat hjärta. Han tyckte synd om människorna; inte heller var han tillräckligt halvlärd, för att komma med den vanliga falska frasen, att illa var bra. Fattad av bestörtning och undran, kom han likväl bort åt ett håll, dit militärer sällan nalkas; han satte sig förtroligt bredvid sin i hast så öppenhjärtiga vän och frågade: Säg mig uppriktigt och rätt fram, Sara, är du vad man brukar benämna en läserska?
Läsare ... å då: visst inte. Sådana finns i Västergötland nog, mig förutan.
—Men du läser ändock stundom i Skriften?
I Bibeln? Ja.
—Då känner du också Guds första, stora, allmänna bud ... förlåt, det låter litet ... växer till, föröken eder och uppfyllen jorden. Skall detta bud inte uppfyllas?
Efter litet betänkande, dock utan förlägenhet, svarade hon: Det där Gudsbudet innehåller ju ...
—Att man och kvinna skall vara tillsammans ...
Men inte innehåller det budet, att en man skall vara tillsammans med vilken kvinna som helst i världen, kan jag tro; eller en kvinna skall tillhopa med vilken man som helst bliver henne åkommen av varjehanda händelser och tillstymmelser. Jag vill minnas det står, att det där skall vara människan till en hjälp: det skall väl då inte vara till ens fall? både själens och kroppens fall, men mest själens. Utan, liksom man får undvika och gå ur vägen för en stor fara, olycka och nöd, och framför allt låta bli att umgås i ont och fördärvligt sällskap, så bör man väl ock få undfly ...
I detsamma hördes ett starkt knakande framme i ångbåtens förstäv, och kaptenen jämte en maskinist kom uppspringande. De var dock inget värre än en tross, som brustit, och varigenom det lilla uppspända seglet kom att fladdra en smula vårdslöst, och slängde en stund hit och dit för vinden. Man var nu kommen ut framåt ett av Mälarens större vattendrag, Granfjärden, där det vid övergången till Blacken nästan alltid drar friskt. Genom den starkare gungningen sattes alla passagerarna i rörelse: däcket uppfylldes av en hop ansikten, som man hela dagen förut inte blivit varse, men som nu, likt troglodyter, kröp upp ur sin undre värld, salongen. Efter några minuters fladdrande fick man in seglet, och det sattes i en ny ställning efter vindens fordran. Allt blev bra och lugnt igen, ehuru blåsten inte var obetydlig. Men dessa fartyg, som går med kraft av en inre eld, frågar inte stort efter vind och våg, utan löper sin säkra bana fram, antingen det blåser mot eller med, eller, såsom nu, på sidan. I Granfjärden finns flera farliga punkter, dolda skär och blindklippor; varför många förlisningar här timat, den tiden man seglade utan eld och ofta måste lovera. Den skickligaste styrman såg sig då, oaktat sin kännedom om prickar och klippor, ur stånd att alltid undvika dem, emedan han inte till sin disposition utom styret, ägde annat än dessa stora, vidlyftiga, tunga, av vinden kastade segel, vilka hur han än vände dem och hur han loverade, dock ändå inte sällan störtade av med honom dit han inte ville, ty en stackars styrman på en skuta är ju i alla fall inte mer än människa? Nu, då man driver sin seglats med eld, går man rakt på målet, utan lov, och nyttjar inte segel oftare än när vinden står så, att den tjänar till drift. Styrmannen måste visst också nu känna prickar och blindskär, det förstås; men med kunskap om dem kan han lätt undvika dem, om han inte är ett nöt. Den enda stora fara vid ångsegling är att brinna upp; men även häremot kan man genom pannans konstruktion ta sådana försiktighetsmått, att det sällan eller aldrig inträffar.
Det gick ganska hurtigt och raskt fram, fastän den naturliga följden av rörelsen på däck blev, att sergeanten och Sara avbröts i sitt samtal rörande mänsklighetens största problem. Sergeanten, driven av sin raska natur, hade sprungit åstad och nappat i seglet, ångbåtskaptenen till stort gagn och nöje. Följden blev en brorskål dem emellan, där nere under däck i kaptenens hytt. Historien omfar alldeles hur middagsmåltiden på fartyget gick till, ty därom har en däckspassagerare föga begrepp. Han märker blott på solens sänkning emot horisonten och på skänkjungfrurs flitiga spring med islagna kaffekoppar, att middagen måste vara passerad. Salongsinvånarna har avgjort den affären sinsemellan; och när några troglodytfigurer, litet gladare än vanligt, eller åtminstone mindre fula under ögonen, vid denna tid uppträder ur gömstället, så kan en av folket (fördäckspassagerarna) förstå, att herrskapet plägat sig. Det är sant likväl, som denna berättelse även förut anmärkt, att en och annan däckman, av djärvare natur, kan få åtminstone gå ned i matsalongen och där hastigt och lustigt få sig en bit, och gå upp igen. Men de kvinnor, som tillhör folket, har det verkligen svårt. Hur de lever där framme på däck har mången gång förundrat historieskrivaren. Det anses inte rätt anständigt, att de för mat med sig eller föder sig själva. Och av den allmänna stora kosten, som ångbåtsköket tillagar, får de gärna intet, då de själva inte har bättre än däcksplats. Kanske händer att även bland dessa kvinnor någon djärvare finns, som går ned i troglodytismens adyt och får sig en godbit, varmed hon sedan uppträder i friska luften. Men det hålls inte för modest gjort av henne. En välgörande historia är det nu med kaffet, som inte är mat, men bra gott likaväl, kl. 4 à 5. Det kommer själv upp ifrån adyten, langat på däck av jungfrur, som, ifall de inte är alltför buttra, låter tala vid sig, så att även en stackars däckmänniska kan få sig en kopp. Sara passade på och bekom verkligen en: hon såg också så väl och snygg ut, att, hucklet oberäknat, kaffebärerskorna gärna ville ha räknat henne för herrskap. Obegripligt förekom sannerligen, att hon, vars börs med silvermynt man flera gånger ögnat, inte köpt sig salongsbiljett och gjort sig till troglodyt som en annan. Men det måste ha kommit av hennes kärlek till öppen luft, och av avsmak för elak lukt eller adyter i allmänhet.
Under det hon drack sitt kaffe och beslöt att begära en kopp till, påminde hon sig med innerlighet, glädje och tacksamhet sergeanten Alberts förslag, att föra henne i land till den lilla trevliga rödmålade småstugustaden (namnet hade hon blandat bort igen), och där hon kommit i tillfälle att utan hank och trassel få en snygg, god anrättning, vilken, med sitt namn av frukost, dock för henne betytt middag, och gjort att, sedan hon nu fått kaffe, kände sig mätt, lycklig och fri. Sergeanten själv hade mer slukande anlag; och liksom denna berättelse förut anmärkt, hur han redan på förmiddagen ett par gånger varit och anlitat skänken om hjälp i de svårigheter han då utstod, så var han nu åter nere. Hans uppkomna förtrolighet med kaptenen gjorde, att han gick upp och ned utan all bävan, allt som han ville, så ofta det påkom; och man behövde en enkom kännedom av hans biljett, för att veta, att han i själva verket inte tillhörde herrskapet, utan var folk. Vad, hur, var och när han åt, sägs inte; det förmodas blott, att han intog middag. Han var ung och hade friska behov, sådana som Gud skapat; men han var för ingen del gourmand, drinkare, glupsk, otäck eller annars troglodyt. Inte han heller tycktes trivas i adyterna; han gick så snart han kunde upp ifrån dem, och måste ha varit en särdeles vän av den luft, som blåste vid förstäven; ty där höll han sig mest och hade nu tänt sin cigarr igen.