II.
Sammanfatta vi ur det föregående en bild af fribytarelifvet, blir den ungefär följande. I den stora skogsbygden mellan Nottingham och Yorkshire uppehöllo sig ett band af fågelfrie, alltsedan eröfringens tider, ständigt rekryteradt af männer, hvilka flyktade hit undan förföljelserna och förtrycket i samhället, och ständigt i full fejd med auktoriteterna på stället. Fribytarne jagades än med list än med öppet våld från ena grefskapet till det andra, men funno städse skydd, icke blott i skogarnes vidsträckthet, utan ock i anglosaxiska landtfolkets välvilja, med hvilket de egde gemensamma intressen och sympatier. Liksom detta, leddes de af hat till de store innehafvarene af domäner och slott, som frossade af rikedomar dem de utpressade från folket, och till de öfvermodige prelaterne och andlige, hvilka mer än en gång kränkt deras religiösa känsla och i sysslolöshet förtärde sina stora räntor. Drog en man af dessa samhällsklasser, hvilka knappast förstodo, åtminstone föraktade folkets språk och seder, med sitt talrika följe fram genom Sherwood, hände icke sällan att en pil klöf bringan på hans springare, en skur af andra förskingrade hans svenner, och han sjelf kunde skatta sig lycklig att plundrad in på lifvet släppas ur de vilde männernes händer. För franklinen, för yeomannen, för trälen, för den fattige och förtryckte i gemen var deremot skogen en tillflyktsort, der han kunde erhålla penningar om han var i behof, men ock en kraftig handräckning om det gällde att befria en landtman ur fängelse, eller att från galgen rädda yeomänner, hvilka tagit sig för stora friheter med konungens villebråd. Till återtjenst lemnade desse fribytarne varning när sheriffen uppbådat grefskapets milis att förfölja dem, de försågo dem med mat och dryck, de gömde dem i sina hyddor. Under ett sådant lif af fara och möda utbildade sig sjelffallet en stark sammanhållighet hos bandet, inom hvilket, här såsom alltid, den modigaste och vapenskickligaste mannen var sjelfskrifven anförare; hans namn, så uppger sången, var vid denna tid Robin Hood.
Sådant är till sina allmänna drag, såvidt historien och sången samstämma, det ämne hvilket den sednare ur den förra upptagit, och hvilket, efter att i tvåhundra år lefvat i traditionen, under femtonde seklet framträder i ballad-cykeln om fribytarehöfdingen Robin Hood. Vi öfvergå nu att skärskåda huru folksången behandlat detta sitt älsklingsämne.
Helt säkert har ingen traditionel sång i samma grad gjort skäl för benämningen _folk_sång, som anglosaxiska folkets diktning under tiderna efter eröfringen. Den vexelverkan, som äfven inom skaldekonsten eger rum mellan klasserna, mellan den lärda efter reglor utöfvade dikten och den omedelbara utgjutelsen i sång och saga, var här till en början fullkomligen afbruten. Vida längre, än den spanska och äfven den skottska folksången, håller sig den engelska fri från allt inflytande af riddareromantiken. Äfven sedermera, då han begynner upplaga ämnen ur romanerna om Arthur, om Lancelot och öfrige hjeltar, hvilka inom de baronliga slotten utgjort föremålen för ädla damers och riddares beundran, motstår han stadigt all frestelse att bepryda sig med romantikens öfriga fiktioner. Användes någon gång ett trollmedel eller en jätte, såsom i balladerna "King Estmere" och "Sir Cauline", sker det med samma skygga halfhet, hvarmed ett blygt barn handterar fremmande leksaker. Den sednare hjelten besegrar icke mindre än tvenne grymma jättar, men hvaruti den ena skiljer sig från en vanlig riddare kan icke utgrundas, och hos den andre blir omsider de enda jättelika egenskaperna.
Two goggling eyen, like fire farden (flashing)
A mouthe from eare to eare.
Sålunda reducerar folkskalden de romantiska ämnena till naturlighet, liksom han gemenligen nedspänner romanens öfverdrifna galanteri till hjertlighet. Dessmer äro de sånger fria från allt öfvernaturligt och fantastiskt, hvilka hemtat sina ämnen ur folkets egen tradition. Så kan det visserligen i Robin Hood-sången förefalla något underligt, då fribytarehöfdingen blåser tvenne gånger sitt horn i Nottingham, att hans män i Sherwood kunna höra det och i en handvändning komma springande till hans hjelp. Men man må kalla denna naivetet hos folkskalden inadvertens eller enfald; man må tillåta honom lita på sin hjeltes goda lungor och på fribytarnes flinka ben. Aldrig bör han derföre ställas i bredd med romancieren, som låter konstmakaren Merlin till konung Arthurs hjelp transportera hela armeer genom luften.
För att göra sig skyldig till ett sådant fantasteri, är den engelska folksången af alltför gediget realistiskt lynne, hvilket utgör en af dess mest utmärkande egenskaper. Medan den nordiska folksången bär tydliga spår af vinterdunklet, i hvilket man icke ser sakerna som de äro, och der lätteligen leda troll framgycklas ur bergens schakter, liksom leda tankar i menniskosinnet; medan en karg natur alstrar ett visst vemod i den skottska visan och balladen samt det gamla Morvens dimmor i dem forma sig till elfvor och spöken; medan Spaniens glödande sol, dess doftande fruktträdslundar och romantiska lif lockar romancieren till ett tjusande svärmeri; och sluteligen, medan de finska och slaviska folkena både tillfölje af natur och förhållanden i sina sånger äro afgjordt svårmodiga; är den engelska balladen, såsom vi sett, fri från allt fantasteri, dess uppfattning af ämnet är enkel och sakenlig, framställningssättet klart och naturfriskt. Äfven visan, tillochmed den sorgsna, eger intet smäktande eller sinnligt. Känslan framträder sund och enkel, såsom en naturstämning, hvilken grundar sig på tillräckligt yttre motiv. Må man påminna sig den sorgbundna visan "Willow, willow, willow", som af Shakespeare användes i Desdemona-scenen i fjerde akten af Othello.
Också är denna egenskap hårdare förvärfvad, än någon nation i verlden tillvunnit sig sina företräden; ty, om man ock inrymmer aldrig så mycket åt Anglosaxarnes sunda och dugtiga naturell före eröfringen, är dock visst, att ifrågavarande karaktersdrag hufvudsakligen är en vinst från sagde blodiga luttringsprocess. Ett folk, som genomgår en dylik omskakning, väckes sannerligen ur alla drömmar till en hård och handgriplig verklighet. Det finner sig nedkastadt i förhållanden, derifrån det icke går att uppstiga medelst ett svärmande, idylliskt vegetativlif, utan endast genom det tunga arbetet vid plogen, vid väfstolen, vid rodret, och genom det kloka beräknandet af omständigheter och förhållanden. Det vänjer sig derigenom att skåda verkligheten i anletet och från henne taga sina föreställningar, och denna vana har Engelsmannen aldrig frångått, hvarken i lifvet eller dikten.
Svårare att förklara än realismen i den engelska sångens lynne, är dock att förstå hvadan folket så i hast bekom sjelfva sångens gåfva. I den anglosaxiska litteraturen före eröfringen finnes intet spår af hvad man kunde kalla folksång, alltsedan Bedas tider. Denne förtäljer om Saxarne i andra seklet efter invandringen till Britannien, att vid deras gelager harpan plägade kringsändas från man till man, så att enhvar sjöng en sång, den han beledsagade med instrumentet. Men den fromme mannen gillar icke denna plägsed; han kallar sångerna "frivola et supervacua poëmata", och folket sjelft måtte sedan blifvit af samma tanke, ty det utbytte dem mot allehanda lumpna konster af gyckelmakare och dansare. Skalden, sceop, efterträddes af gliggmannen och hoppesteren, som vid de rikliga gästabåden roade menigheten med att kasta bollar och knifvar. Berättelsen om Alfred den store, i hvars höga själ hågen för bokliga konster skall blifvit väckt genom anblicken af ett prydligt manuskript, innehållande "Saxonica poëmata", dem han sedan "die nocteque audiens memoriter retinebat",[25] gäller ett annat slag af poesi, hofskaldernas, hvilken hos Anglosaxarne underhölls genom den täta beröringen med nordiska hofvena. De prof af denna skaldekonst, hvilka finnas bevarade i Anglosaxon Chronicle, öfver Athelstans seger vid Brunanburh, öfver konung Edgars kröning och död samt konung Edward Confessors död, äro till rythm och framställningssätt fullkomligt befryndade med de qväden Thiodolf af Hvines efterföljare samtidigt diktade hos Erik Blodyxe, Håkan Adelstens Fostre, Håkan Jarl och Olof den helige, eller äfven vid anglosaxiska hofvet, såsom man känner om Eigil Skallagrim och Sigwathur. Denna skaldekonst med sina konstlade metaforer, omskrifningar, antydningar, och sin pregnans, hvars produkter af Mr Sharon Turner och, efter honom, af Mr Henry Wadsworth Longfellow[26] likväl benämnas "popular songs" och "ballads", liknar balladpoesin icke mera än Bjarkamal i Ragnars saga liknar folkvisan om Widrik Werlandsson eller kung Speleman. Men äfven af dem spörjes under och efter eröfringen knappast ett spår; hofskalderne måtte, likt råttorna från ett sjunkande skepp, hafva öfvergifvit det anglosaxiska folket, eftersom ingen fanns qvar att i slaget vid Hastings stiga fram och mana sina landsmän till strid, liksom Taillefer eldade Normanderne, ej heller någon, att ingjuta mod under frihetskampens förtviflade skiften. Endast munkarne i sina krönikor hafva sjungit det anglosaxiska folkets svanesång, och ifrån dem härleda sig ock de få spår i rythm och talesätt af anglosaxisk skaldekonst, som Percy kunnat uppvisa uti Pierce Plowmans visions och några andra sånger från engelska språkets första bildningsperiod.
Bland andra svårförklarliga förändringar, som tillfölje af eröfringen försiggingo hos anglosaxiska folket, är således äfven uppkomsten af en så godt som ny skaldekonst; ty huru förklara, att sångens genius sänkte sig ned öfver det lifdömda folket just i de tider, då man fastmer kunnat vänta att det, liksom Israels slägter vid elfverna Babylon, bordt upphänga sina harpor i pilträd till ett tecken på sin förlorade frihet? Men måhända var det just smärtan, sorgen och förbittringen, som lossade dess tungas band, sedan dessa lidelser icke mera kunde gifva sig luft i handlingar af motstånd och hämd. Man kan nästan sluta dertill af det första ämne den sålunda nyvaknade sången omfattade. Det var Hereward, det anglosaxiska folkets Simson Agonistes, till hvars förherrligande det for första gången strängade sin lyra till sånger, hvilka spridde sig kring hela landet och blefvo så allmänna, att de redan på Ingulfi tid sjöngos öfverallt vid vägarne.[27] Tyvärr äro de nu spårlöst förlorade, såframt man ej får antaga, att de upptagits af Geoffroi Gaimar i hans rimkrönika, eller i den latinska krönikan "De gestis Herewardi", hvardera från medlet af XII:te århundradet. Emellertid är man sålunda icke i tillfälle att döma om den form, hvari folksången i sin början klädde sig.
Från denna sin upprinnelse ur sorgen och hatet fortgår han till allt gladare och mindre lidelsefull ton, tills han sluteligen anslår den tonart af munterhet, merriment, som förblir hans allmänna och egendomliga. I samma mon förlora sig de nationella ämnena uti sociala, allehanda partiintresssen söka sig luft genom sången, de ädla familjernas, såsom de Montforts och Percys öden upptagas och sluteligen utbreder han sig öfver det enskildta lifvets tilldragelser, lemnande all historisk botten. Utom en liten sommarsång från medlet af trettonde seklet, utgör en partisång från baronernes och folkets gemensamma resning under Simon af Montfort det tidigaste prof på denna utveckling. Den riktar sig hufvudsakligen emot konungens broder, Richard af Almaigne, men äfven prins Edward, ehuru sedermera så populär, faller under den bittra fördömelsen. "Med lock eller pock, sir Edward, skall du rida utan sporrar på din grålle, rakaste vägen till Dover, men aldrig skall du hafva framgång, och bittert skall det ångra dig att du öfvergaf din frändes ledning".[28] Formen är här ännu långt ifrån den sedan fixerade balladformen. Sången är ett i tilltal stäldt uttryck för politiskt hat, och versmåttet närmar sig mera romanens, ehuru den fyraradiga strofen och omqvädet tillkännage folksången.
Här kunna vi upprepa vår bevisning i afseende å Robin Hood-sångens upprinnelsetid; eftersom den icke mera vittnar om nationalhatet mellan stammarne, men icke heller om ett borgerligt krigs partihat, intager den en plats, som är belägen mellan sången om Hereward och satiren emot Richard of Almaigne. Mellan det förra ämnet åter och Robin Hood-sången har man förlagt fragmentet af en sång-cykel, som behandlar ett likartadt stoff och liksom sammanknyter dessa tvenne. Det är sången om fribytarne i Inglewood, Adam Bel, Clym of the Clough och William Cloudesly. På samma sätt som kamraterne i Sherwood, ligga desse i fejd med auktoriteterna i "Carleile", de äro i akt förklarade för friskytte, hafva svurit hvarandra fosterbrödralag och sluta, "såsom nationen sjelf hade slutat", säger M. Thierry, med att ingå förlikning med konungen. Men detta fosterbrödralag är ett äkta anglosaxiskt drag — man erinre sig de trenne anglosaxiske krigarne i första året af eröfringen, hvilka innehaft land af klostret S:t Albans — här går mycket blodigare till än i Sherwood, fiendskapen är bittrare, och William Cloudesly har hela sin familj med sig, alldeles som i eröfringens första tider; på grund hvaraf fribytarne i Inglewood med skäl kunna föras i tiden närmare Hereward, kanske anses såsom närmaste efterföljare åt Osulf, son af Edulf, och Sweyn, Sigge son. Men till språk, ton och framställningssätt är denna sång-cykel, sådan den finnes uppskrifven och bevarad i biskop Percys "Reliques", icke äldre än Robin Hood-sången; hvardera äro de affattade i femtonde seklet, i engelska folksångens blomslringsperiod, då blandningen mellan det ursprungliga allvaret i ämne och det muntra i tidens folklynne gaf åt sången dess ädlaste hållning och vackraste form.
Prins Henrik, sedermera Henrik V, är hjelten i de muntraste scenerna af Shakespeares dramer, han är prins för ett sällskap af godmodige, skroderande, stråtröfvande, drickande dagdrifvare, och säkert har aldrig ett lustigare lefverne förts i det _business_fulla London, än just under hans tid, före utbrottet af det åskväder som snart derpå gick löst i kriget mellan Rosorna; säkert har ej heller klasserna i England stått hvarandra så nära som på denna chevalereska tid, då försoningen dem emellan nyss var verkstäld. Inom minstrelsyn, som nu stod i sin fulla blomma, med en utvecklad organisation, med sina egna lagar och institutioner, herrskade numera ett enda språk, alltifrån "the kings minstrel", ned till bänksångaren, hvilken från sin improviserade tribun i gathörnet för ett öre framsjöng utslitna ballader. På denna tid, då Englands kronprins kunde gifva sig i förd med Falstaff och hans följe, kunde väl ock den noble minstreln, som på riktsadlad häst drog omkring från slott till slott, tillåta att den egentlige folksångaren, hvilken hittills efter eröfringen burit det gamla gycklarenamnet gleeman, ifrån denna tid delade hans namn och äfven till en part hans chevalereska ämnen. Vi hafva sett att folksången likväl höll sig fri från den romantiska inbillningens fiktioner; men man kan dock icke underlåta att erkänna ett visst inflytande af det chevalereska lifvet, hvilket nu i sin upplösning spred sig mer eller mindre ut öfver alla klasser. Häraf förklarar sig ock, att den yppersta af alla ballader om Robin Hood bär titeln Geste, hvilken är den ursprungliga benämningen för den chevalereska hjeltedikten. Utom denna, hänför M. Étienne till detta sekels sånggrupp balladen Robin Hood and the Monke, och vi tillägga, på grund af stil, ortografi och språk, och äfven innehållet, balladen Robin Hood and the widows three sons.
Den utveckling sägnen om fribytarne i dessa trenne sånger vunnit måste i det närmaste motsvara engelska folkets egen utveckling ifrån Richard Lejonhjertas tid till Henrik V, eftersom folksångens hjeltar lefva folkets lif. De engelske yeomännen vid denna tid kunde icke med samma ögon betrakta fribytarelifvet, som de anglosaxiske landtmännen i tolfte och trettonde seklerna. Ännu var visserligen denna stout yeomandrie ett krigiskt slägte, öfvadt i vapenbragder under fejderna med Skottland och Frankrike samt kampen mellan Rosorna; och såtillvida måste hjelten äfven i deras sånger vara en man af mod och vapenskicklighet. Men yeomannens ställning var redan fri och oberoende, han visste sig vara herre öfver sina lemmar och sin person alltsedan habeas-corpus-aktens stadfästande, jemte det att, ifrån början af detta århundrade, odlaren af jorden upphört att vara bunden dervid,[29] och sålunda var vorden en man för sig, som njöt af lifvet efter sin egen lust. Men i den fries boningar sjunger man ur en annan ton än i trälens. Sången blir muntrare, den upphör att till sin ton vara lidelsefull, och dess hjeltar upphöra att befläcka sitt hjeltemod med blodiga och vilda handlingar. Vid samma tid inträffar äfven den betydelsefulla förändring i statsskicket, att de mindre godsegarne, franklin'erne, som mer och mer närmat sig borgerskapet, tillsammans med detta bilda ett underhus, i hvilket åtminstone från 1425 det engelska språket tyckes varit rådande. Dermed hafva de lägre klasserna slutit sig tillhopa till en samhällshälft, som intar ett betydande rum i statsaffärerna; en upphöjelse, som mäktigt måste verka till att höja deras sjelfkänsla. Annan måste tonen, annat måste äfven det skildrade lifvet vara uti sånger, hvari folket skulle finna sitt nöje, sedan det kommit till berättigande, än medan det låg förtrampadt och föraktadt. Tar man härtill ännu i betraktande det genom handel och industri tillvexande välståndet, som förädlar sederna och mildrar folkets sinne, får man i dessa tre omständigheter, frihetskänslan, den politiska sjelfständighetskänslan och välståndets ädlare njutningar, de elementarkrafter, under hvilkas inflytande diktstoffet i femtonde seklet utbildats.
Tillfölje af detta inflytande återfinna vi nu den gamle fribytaren såsom en ädel, nästan chevaleresk man, hvilken lefver lik en herrskare i sina skogar. När han blåser sitt horn, infinna sig väl halftannat hundrade af unga män, i gröna mantlar och med goda bågar i sina händer, samt böja vördnadsfullt knä, så att konungen sjelf, då han engång var närvarande, fann det vara en "underbart vacker syn". Också iakttager Robin Hood sjelf ett artigt sätt emot alla menniskor, tillochmed munkarne, så att då engång en sådan blifvit uppfångad och framföres, aflyfter han helsande sin befjädrade hatt, och då munken underlåter att göra detsamma, kallar han honom föraktfullt en "chorle",[30] en lymmel, hvilken icke lärt sig någon "curteysy". Derföre beprisar honom sången icke blott som en proude, utom ock curteyse outlawe. Denna courtoisie är icke sätt och manér allenast, den är följden af en elevation i karakteren, som åter härleder sig från medvetandet om den sjelfständiga och oberoende ställning han intager. Han är en fri yeoman of the forrest, som respekterar andras personer — om ock icke deras kassor — för det han respekterar sig sjelf. Detta bud öfverträder han endast den gången, då Little John lockat sheriffen till Sherwood och Robin Hood låter afkläda honom hans skinbrämade normandiska drägt samt i fribytarnes vanliga gröna kostym bland dem tillbringa natten, hvaraf dennes sidor jemmerligen begynna värka. Men det gör han, under hotelse, att i tolf månader låta honom utstå denna vedermöda, blott för att lära honom "efter hvad reglor en fribytare lefver", hvartill sheriffen utbrister: "O Robin, tag hellre mitt hufvud, än att jag skulle tillbringa här ännu en natt; dina reglor äro hårdare än någon eremits eller klosterbroders."
Men fribytaren har andra, ännu långt väsendtligare bud, hvilka för honom, liksom de chevalereska sedebuden för riddaren, utgöra den enda lag han erkänner. Han antänder aldrig byar, han plundrar aldrig kyrkor, han tar aldrig ocker, lefver icke i vällust, har icke våldfört någon jungfru, ej heller tubbat någons hustru; och detta är väl en bättre moral än månget riddareideal kunde berömma sig af. När allt kommer omkring, blir den väsendtliga skilnaden mellan folklifvets och det adeliga lifvets chevaleri, att det förra är mycket sundare och friskare. Robin Hood är generös, men klok. Han ger sir Richard at the Lee den erforderliga summan, men som lån och emot borgen. Först när denne visat sig pålitlig och ordhållig, skänker han honom frikostigt både skulden och lika mycket till. Hans vänskap är bottenärlig och trofast, såsom samme knight fick erfara, men han kastar sig aldrig i halsbrytande omöjligheter. Märkeligast är dock hans galanteri, ehuru hans hjerta icke utkorat sig någon dam, hvars nycker kunnat sända honom till verldens ända; ty i fribytarnes sällskap finnas icke några qvinnor. Men Robin Hood och hans män ofreda aldrig ett sällskap, der en qvinna befinner sig, ja det förtäljes, att då abbedissan i Kirkleys kloster, till hvilken han vände sig för att blifva åderlåten, falskeligen lät honom förblöda och sålunda bragte honom om lifvet, fribytarehöfdingen innan han dog gifvit sträng befallning åt sina män, att icke tillfoga henne eller klostret något ondt. Denna vördnad för qvinnan sammanhängde, alldeles som hos riddarne, med en hängifven dyrkan af jungfru Maria.
Robyn loved our dere lady,
For doute of dedely synne;
Wolde he never do company harme
That any woman was ynne.
Vi hafva sett, i hvilket spändt förhållande han stod till prelater och munkar. Men detta hindrade honom icke att vara synnerligen from och gudfruktig; han ville aldrig spisa innan han hört trenne mässor läsas, en till Gud Faders, en till den Helige Andes och en till jungfru Marias ära. Så hände det sig tidigt en majmorgon i pingsthelgen, då solen herrligt uppsteg och fåglarne gladeligen sjöngo, att Robin Hood befann sig vid ett sorgset mod öfver att på en så högtidlig dag icke kunna åhöra ottesång eller mässa. "Mer än fjorton dagar, sade han, äro gångna sedan jag skådat min frälsare; i dag vill jag till Nottingham, så hjelpe mig den milda Maria." Han beger sig åstad, beledsagad endast af sin trogne vän och följeslagare Little John; men under vägen skjuta de till måls och råka deröfver i delo. Little John återvänder harmsen till Sherwood, och höfdingen inträder ensam i S:t Marys kyrka. När han här knäfaller vid korset, igenkänna honom alla närvarande, bland hvilka äfven befann sig en "gret-hedid" munk, som smyger sig med hast och underrättar sheriffen. Stadsportarne stängas, och en skara män inbryta i kyrkan samt öfvermanna den bålde fribytaren, sedan hans klinga brustit i stycken emot sheriflens hufvud.
Vi hafva antydt, att de högre klassernas lif kunnat något inverka till att gifva folkets sång denna chevalereska ton; vi hafva ock antydt, att denna väsendtligen berodde på folkets egen lyckligare ställning under femtonde seklet; men vi måste äfven framhålla, att den ädla hållningen hos folksångens hjelte förnämligast grundar sig på den karakter han från begynnelsen egde. Han var allt ifrån början en beskyddare af de fattige och förtryckte, han tog af den ena, for att kunna gifva åt den undra, och slog den ena for att skydda den andre, och detta var ju hufvudstycket i de chevalereska budorden. Härvid behöfdes således icke stor förändring af det ursprungliga ämnet; blott att han helt och hållet förgät det nationella hatet — ty en sådan bestämning ingick alls icke i riddaremaximerna — och löste sig, liksom riddareväsendet i tiden hade löst sig, från alla slags nationella band, samt vann en viss sorglöshet, ett visst "får-gå" i sin karakter. Men äfven i detta stycke röjer han en långt bättre art an romantikens idealer. Han tar icke och ger icke efter nyck, utan efter en högre ordning; han tar alltid af de rike och öfvermodige, och ger alltid åt nödlidande, och följer dervid den humana plägseden, att låta enhvar sjelf uppge sina medförda tillgångar, och att taga endast då, när delinqventen uppgifvit mindre än han verkeligen befinnes hafva medfört.
Man lär icke lätteligen hos någon riddare af stigen anträffa ett trefligare sätt att stråtröfva, än det hvarpå Robin Hood lättar de resandes kassor, hvilka med pengar, pomp och ståt färdas genom skogen. Han har merändels en munter förevändning till hands. Robin Hood älskar äfventyr lika väl som någon knight errant. Men går han icke sjelf att uppsöka sådana, måste de komma till honom. Han spisar högst ogerna utan bordssällskap. Måltiden smakar honom icke, "innan han fått någon båld baron, eller någon sqvire eller annan man som bor der vesterut", att dela den med sig. Han utsänder derföre sina män, med goda bågar i händerna, att posta vid Watlynga-vägen.[31] Här spilles intet blod, ty vid anblicken af de spända bågarne flyr hvem som fly kan, och som icke ser sig nödd att antaga inbjudningen, hvilken vanligen framföres med den förebråelse, att gästen så länge låtit Robin Hood gå fastande och vänta. Han beledsagas in i skogen till höfdingen, och man sätter sig att spisa. Bordet är godt, ty fribytaren kan bestå allt slags villebråd, han har svanor och andra läckerheter ifrån floden, som sorlande genomflyter obygden, han har ymnigt af fasaner, ja i skogen finnes ej en så liten fågel, att den icke funnes på hans bord, tack vare de goda armborsten; man har med skäl anmärkt, att det spisas nog rundeligt och ofta i detta ideala lefverne. Men efter måltiden uppenbarar Robin Hood en annan egendomlighet, som för gästen är lika oväntad, men säkert mera obehaglig, än hans förekommande sätt att inbjuda. Han äskar betalning för sin förplägning, ty, säger han, "det är icke skickligt att en yeoman går i kostnad för en gentleman. Säg, jag ber er, huru mycket finnes i er kappsäck?"
Detta lefverne hör till dagordningen i Sherwood och afbrytes endast då sheriffen utlyst någon målskjutning, eller ett allmänt företag lockar fribytarne ur sina gömslen. Är man således mera härdad till sin natur än Nottinghams sheriff, lefver man ganska gladt och muntert i den grönskande skogen. Också älska fribytarne honom såsom man älskar ett hem, med alla dess kända kära bilder, hvilken hemkärlek ej kan väcka någon förundran, ty i Sherwood är en evig vår, der är alltid pingst eller midsommar, alltid äro löfven "smala och långa", och fågelsången muntert klingande. Derföre trifves icke Robin Hood vid konungens hof; när han uppehållit sig der i femton månader gripes han af en djup längtan åter till sina skogar. Han får ingen blund i sina ögon, ingen spis vill smaka, intet tidsfördrif roa honom. Och när han åter kommer till Sherwood, är der lust och gamman som förr. Morgonen är daggfrisk och klar, och de muntra fåglarne hålla allt än på med sina små toner, "notes small".
I engelska folksången framträda icke tvenne mägtigare känslor, än dessa båda, hemkänslan och känslan för naturen. Också finnas icke tvenne känslor, som så troget skulle följt Anglosaxaren från början till slut, den ena utmärkande för Germanerne, men bland alla Germaner främst för Anglosaxaren i lifvet som i sången, den andra gemensam för all folksång. Vi må låta Beda tala, han är den äldsta tolken af anglosaxiska folkets känslor och tankar.[32] När Paulinus förkunnade kristendomen för konung Edwin af Northumberland, sammankallade denne sitt witena-gemot, för att höra de vises tanke om den nya läran. Då uppstod i församlingen en konungens thegn och talade sålunda: "Så synes mig, o konung, menniskans närvarande lif, i jemförelse med den okända tid som skall komma, att det liknar den snabba flygten af en sparf genom rummet, hvari du sitter till måls i vinterqvällen, med dina ealdormen och thegner, och en värmande brasa på golfvet, medan stormar och regnskurar och snöfall råda derute. Sparfven kommer och flyger in genom ena dörren och genast derpå ut genom den andra. Under det han nu är inne, är han trygg för vinterstormen; men det är allenast ett ögonblick af ljus och klarhet, hvarpå han åter försvinner ur din åsyn ut i den mörka vintern dädan han kommit. Så är ock med detta menniskolif, att det varar för en kort stund allenast, men om hvad som föregått eller hvad som skall efterfölja känne vi platt intet. Alltså, säger jag, om den nya läran innehåller någonting visst härom, synes hon rätteligen värd att efterföljas." Hvilken ton af hemkänsla, och af känsla för naturen genomgår icke den ruggige mannens tal? Och samma kärlek för hemmet, som här talar ur den northumbriske krigarens mun, röjer sig i de anglosaxiska lagarnes oaflåtliga vård om qvinnan, familjen och hemmet,[33] samma känsla lefver än i den moderna Engelsmannens fireside-lust. Man skulle knappast vänta sig några spår deraf i sången om hemlöse fribytare, hvilka öfvergifvit familjen och härden; och dock klingar den äfven här omisskännelig. Skogen har för fribytarne öfvertagit hemmets roll, och solboet under the trystyl tree är deras härd. Detta träd är en gammal trofast[34] lind, der höfdingen har sitt högqvarter, der hans bord dukas, och dit männerne samla sig vid ljudet af hans horn. När Little John drar ut att befria Robin Hood, den gången då denne öfvermannats i S:t Marys kyrka, förmanar han sina kamrater: "Sen väl till, att J bevaren vårt lummiga träd."
I dessa sånger sammanfaller sålunda hemkänslan med naturlusten, som på mångfaldigt sätt genomströmmar dem. Denna sednare, som på engelska folklyran anslagit den första ton, hvilken framträngt till våra öron,[35] kunde näppeligen erhålla ett homogenare ämne att flyta ut i, än det naturfulla fribytarelifvet. Vi hafva sett huru han verkar direkte målande, i det han skapar en evigt grönskande vår i Sherwood. Men han uppenbarar sig äfven indirekt, hos personerne i sången. I den glada gröna skogen, under naturens mäktiga inflytelser, strömmar blodet friskt i den engelske yeomannens ådror, han befinner sig väl, är vid goda vätskor, som det heter. Välbefinnandet åter gör hans sinne muntert, han blir humurous, full af infall och godmodigt skämt. Denna naturhumor — benämningen är Vischers (Aesthetik, § 216) — bildar den första form, hvari den engelska humorn framträder. Hon höjer sig öfver det blott burleska genom den sjelfkänsla, hvilken härflyter från folkhjeltens medvetenhet om sitt stolta oberoende och sin eleverade ställning; i hans infall finnes derföre alltid en högre mening, än hos det enkla utbrottet af putslustighet, och hans skämt beherrskas af en viss naturlig intelligens. Men hon har icke höjt sig till den fritt och liberalt bildade humoristens ideala ståndpunkt, dertill är sambandet med naturen alltför intimt. Folksångens humoristiska personlighet kan icke umgås med naturen på det för den högre humorn rätta och behöfliga sättet, sålunda att han skulle lägga naturföremålen eller rättare föremålens natursida såsom motsats till sublimiteten, och genom sammanställningen mellan deras lägre ändliga egenskaper och menniskans högre oändliga sträfvanden frambringa humor. Dertill är folksången icke fri nog, han måste stadna vid det godmodiga, så att säga, bundna skämtandet.
Endast en gång kommer folksången nära nog upp till den högre humorn. Det sker, när den drifver sitt skämt in på ett fält, der man knappast skulle väntat sig det. Då sir Richard at the Lee för Robin Hood förtäljt sina bekymmersamma omständigheter, frågade denne, om han icke egde några vänner, hvilka ville gå i borgen för honom. "De hafva alla öfvergifvit mig, svarade riddaren, om icke Han som dog på korset vill hjelpa mig." — "Bort med slikt prat, genmälte Robin: tror du jag vill hafva vår Herre, Petrus, Paulus eller någon af dem till löftesmän? Du bör skaffa dig en bättre borgen." — "Sanfärdeligen, sade riddaren, jag vet af ingen annan, om ej Guds moder sjelf, ty hon har alltid stått mig bi." Då utropade Robin: "Sir Richard, du kunde genomsöka hela England och funne dock aldrig en bättre säkerhet för ditt lån." På sätt och vis missräknade han sig icke heller; ty den utsatta betalningsdagen uppbringar Little John och hans kumpaner, som i vanlig ordning posta vid landsvägen, en munk med ett praktfullt följe af femtiotvå män och sju packhästar. Det är öfvermunskänken i S:t Marys kloster, som är på väg till London, för att genom mutor söka tillvinna klostret sir Richards egendom. "Se här, tvifla aldrig mera på den goda jungfrun, sade Little John till Robin, som denna morgon varit mycket bekymrad för sitt lån; ofelbart hemtar denne munk betalningen, eftersom han är från hennes kloster." Munken protesterar och svär en sorgsen ed, att han aldrig hört talas om den borgesförbindelsen. Fribytaren förebrår honom hans syndiga tal; "alltid har ju vår Herre varit känd som en rättskaffens man, och likaså hans milda fru moder. Huru mycket medför du?" Åter bedyrar munken, att han icke har mer än tjugu mark. "Om så är, vill jag icke hafva en penny; men har du mera, skall du mista det; ty jag gillar icke, att du förskingrar andras penningar." När munkens kassa uppräknas, befinnes deri åttahundrade pund, eller dubbelt mera än fribytaren lånat sir Richard. "Hvad sade jag dig, munk, utbrast Robin, vår fru är den pålitligaste qvinna i kristenheten och den bästa borgen i hela England. Min helsning till den ädla jungfrun, att om Robin Hood kan vara henne till tjenst, skall hon i honom finna en vän, och om hon har behof af silfver och guld, skall hon erhålla tre gånger mera än hon behöfver."
Det tyckes, som skulle folksången icke hysa synnerlig aktning för religionen, då han talar ur denna ton. Vi hafva dock sett, att Robin Hood ingalunda är en gudlös man, utan tvertom mycket from och nitisk i sin tro. Men han kan det oaktadt mycket väl skämta med kulten och försätta den snikne munken, som är kultens yttre tillbehör, uti en rätt komisk ställning till densamma, utan att träda sin religiösa känsla för när. Men detta kan han endast derigenom, att hans religiösa känsla icke är ängslig och bunden af kulten, såsom hans känsla var bunden i förhållande till naturen. Den äkta medeltidskristne, som väl kunde yr draga omkring i en rasande burlesk åsne- eller narrfest, skulle likväl icke kunnat skämta såsom han. Man finner här symtomer som förebåda reformationen; de Wicklefitiska lärorna hade begynt lossa på de gamla bandena och gifva kulten i händerna på folket, då förhållandet dittills varit det omvända.
Å andra sidan slår folksången icke sällan öfver i det burleska. I denna riktning utbildar den en figur vid sidan af höfdingen uti hans trogne vän och sekund-chef, Little John. Denne är en engelsk Eulenspiegel, men med mycket ädlare hållning; han är icke lössläppt, fast han älskar upptåg, han är tapper på samma gång som förslagen, han är frikostig och hjelpsam som hans herre, om han ock icke eger dennes lyftning.
A more merry man than J am one
Lyves not in cristianté,
säger han om sig sjelf. Ingen förstår så som han, att spela spratt på spratt åt sheriffen. Han ger sig i dennes tjenst och passar på tillfälle, då hans herre är ute på jagt, att tillställa ett grundligt kalas på ölet och vinet i källaren, sedan han derförinnan slagit hofmästaren sönder och samman, kämpar ett envige med kocken i köket, hvilket slutas dermed att de stridande försonte räcka hvarandra handen och kocken följer Little John till Sherwood, medtagande allt sheriffens silfver. Ditkommen besinnar han sig på ett än djerfvare företag, hastar att uppsöka sheriffen och narrar denne med berättelsen om en stor och präktig grönfärgad hjort med sextio-greniga horn, att följa honom till Robin Hood, der hans hjerta vill brista, då han ser sin kock i fribytarhöfdingens tjenst, sitt silfverförråd uppdukadt under den lummiga linden och sluteligen sig sjelf i friskyttarnes våld. Ej heller förstår någon bättre än Little John att uppbringa de förbifarande och obligera dem att spisa med hans herre, och när sedan packningen skall undersökas, är det han som uppräknar penningarna i sin utbredda mantel. I sitt sätt att tala har han en blandning af tokrolighet och käck oförskämdhet, i det han aldrig ger en sak sitt rätta utseende eller namn. När han för Robin Hood presenterar sheriffens kock med det röfvade silfret, säger han visst icke: se här, mästare, denne har jag tubbat och detta har jag tagit; han säger sirligt: "Den bålde sheriffen helsar dig rätt mycket och sänder dig sin kock, sina silfverkärl och trehundra pund." Och när han uppbringar öfvermunskänken från S:t Marys kloster, tilltalar han honom strängeligen: "Drabbe olyckan din kala hjessa under hattbandet, att du sålänge låtit min herre vänta på dig med middagen." Sången tillåter sig ungefär samma skämt med honom sjelf, då han kallar honom Little John, ehuru han är af en jättelik växt.
Sådan är väsendtligen andan och tonen, hvilken femtonde seklets folksång inlagt i fribytarlifvet. Det återstår oss ännu att taga i betraktande formen, hvari den klädt detta ämne.
I öfverensstämmelse med realismen i den engelska folksångens lynne, är den äkta balladen en enkel konstlös berättelse. Då vi i svensk öfversättning ega den förträffligaste af dem alla, Chevy-jagten, om hvilken redan sir Philip Sidney förklarade, att den inverkade mäktigare på hans hjerta än klangen af en trumpet, må denna tjena som förebild. Grefve Percy har svurit en ed, att i tvenne runda dagar jaga hjortar på Chiviats berg, till trots för riddar Douglas och hans män. Detta leder till en strid "on the debatable ground", i hvilken de begge höfdingarne falla och månge af deras män. Större är icke det ämne, hvaraf minstrelen frambringar en af de herrligaste sånger någon folklitteratur har att uppvisa. Och hvilken är den konst han härvid använder? I plananläggning och disposition så godt som ingen. Han berättar den enkla händelsen troget såsom den tilldragit sig. På samma sätt består Robin Hood-sången af en samling enkla tilldragelser, af hvilka enhvar ursprungligen utgjort ett litet epos för sig, med ytterst enkel uppränning. Så skildrar en sång t.ex. Robin Hoods möte med riddaren, sir Richard at the Lee. Fribytaren står i den gröna skogen, han vill icke dinera innan någon förbifarande hemtats honom till bordssällskap, männerne utsändas med bestämda förhållningsordres, de uppfånga riddaren, man spisar, samtal uppstår om riddarens olyckliga belägenhet, fribytaren hjelper honom och begåfvar honom rikligen med skänker, hvarefter de åtskiljas. Detta ämne behandlar sången sålunda, att han efter en kort ingress, deri åhörarne manas till uppmärksamhet och hjelten introduceras [36], direkte öppnar ämnet med att motivera hjeltarnes företag i ett samtal, ock derefter fortgår, upptagande endast hvad sir Walter Scott kallar "the leading circumstances of the incident". Är sångaren nödsakad omfatta tvenne händelser i samma ballad, indelar han den helst i fyttes eller underafdelningar, af hvilka hvarje oftast hade sin skilda melodi; en sådan afdelning företog han sig dock stundom, i händelse sången blef för lång, blott för hvilans skuld. Dock händer äfven, att han sammanför tvenne händelser i en sång, och gör då sin öfvergång helt konstlöst, såsom i fjerde sången af lityll Geste:
Now lete we that monke be styll,
And speke we of that knyght.
Samma behandlingssätt använder sången vid de öfriga sägnerna: Little Johns puts med sheriffen, öfvermunskänkens vidrigheter i Sherwood, sheriffens hämd, Robin Hoods förbund med sir Richard och slutligen Robin Hood och konungen. Jemte sägnen om Robin Hoods ofärd i S:t Marys kyrka samt huruledes han befriar enkans tre söner, utgöra dessa berättelser allt hvad af femtonde seklets tradition om Robin Hood finnes öfrigt. Utan tvifvel hafva de alla från början utgjort sjelfständiga ballader, såsom fallet ännu är med de tvenne sistnämnda; hvaremot de föregående små epopeerna, sannolikt kort förr än de af Wynkyn de Worde utgåfvos, sammanförts till en cykel under namn af the Lityll Geste of Robin Hood. Denna sammanställning är icke folkets verk; ty det inre sammanhang och den fullständiga ömsesidiga motivering, som sålunda gifvits sångerna, röjer ett konstnärligt tillgörande.
Sir Walter Scott, som visserligen bör förstå saken, säger att poetens konst hufvudsakligen beror på förmågan att "förkroppsliga och i detalj framställa omständigheter, hvilka existera endast i hans egen fantasi";[37] denna framställningsförmåga kallar han den höga skapelsekraft, hvilken gifvit poeterne deras namn af poietes, maker, sceop, och vi kunna tillägga seppä. Detta blir isynnerhet fallet med folksången. Vid denna ytterliga enkelhet i plananläggning och disposition vore det förbi med allt intresse för densamma, om ej dess konst hvilade på sjelfva framställningen. I sjelfva verket är det dock svårt vid all slags poesi, att göra denna åtskilnad mellan uppfinning och framställning, men framförallt vid folkpoesin, hvilken mer än den konstnärliga har tycke af en naturprodukt, der ingen eftertänkande konstnär vårdat sig om vexten, och derföre ej heller någon åtskilnad kunnat uppstå mellan grundtanke och form.
Af denna fullständigare identitet kan man sluta, att framställningssättet måste vara likaså enkelt, realistiskt och på saken gående, som dispositionen. Liksom i den sednare endast händelsens hufvudmomenter upptagas, användas här endast väsendtliga drag, som kunna bidraga till bildens förtydligande. Härvid understödes folksången af den skärpa i åskådningen, som är hvarje väldanadt naturbarn egen. När han tecknar den sorgbundne sir Richards person, heter det:
All dreri then was his semblaunte,
And lityll was his pryde,
Hys one fote in the sterope stode,
That other waved besyde;
och man måste medgifva, att han lyckas, genom att anföra blott de tvenne omständigheterna med anletets och fötternas hållning, återgifva en fullkomlig triste-figura-bild. Då Robin Hood och konungen, hvilka med alla sina män klädt sig i Lincoln-grönt, tillsammans återvända till Nottingham, förskräcktes stadens innevånare vid den tanken, att konungen var slagen och fribytarskaran på väg att öfverfalla dem.
Full hastly they began to fle,
Both yeomen and knaves,
And olde wyves that myght evyll goo,
They hypped on their staves.
Denna sinnlighet tränger sig fram ända i ord och talesätt, vid valet af hvilka hon, som en instinkt, leder folkskalden på rätt. Alltid heter det om fribytarne, då de inställa sig på höfdingens kallelse, att de komma "tripping over the lee", hoppande öfver tufvorna på fältet, eller "prycking on a row", trampande i rad efter hvarandra, såsom nödvändigt är för en skara, då den vandrar mellan träden.
Men utom denna sinnlighet finnes en annan omständighet, som åt folksångens uttryckssätt ger en gripande kraft. För vår del åtminstone fattas vi städse vid dessa ålderdomliga uttryck af en underbar känsla deraf, att de gått öfver talrika generationers läppar, hvarföre det icke är en individs utan seklers känslor, som i och genom dem uttala sig. Tillägger folksången ett epithet eller faller den ett omdöme, såsom då den skottska balladen om clanerna Elliott och Armstrong upprepadt säger: "They were a gallant cumpanie"; eller då i Chevy-jagten om de fallne lorderne säges:
Two better captayns wear not in Christianté,
Then that day slain wear ther;
så är det icke en enskildts flygtiga tycke, det är hela nationens ovanskeliga kärlek och beundran deri uttalas: och då i den sednare hjeltedikten sångens medkänsla för Wetharryngton yttrar sig i dessa enkla ord:
For Wetharryngton my harte was wo,
That ever he slayne shulde be,
For when both his leggis wear hewyne in to,
Yet he knyled and fought on hys kne,
är det liksom sympatin hos alla de slägten, genom hvilka sången passerat, skulle gjutit sig i de konstlösa uttryckena, och deraf denna trohjertade tillförsigt strömmat in, som i förening med det enkla och omedvetna, ger all traditionel sång ett så egendomligt vemodigt behag. Detta är beslägtadt med poesin uti allt ålderdomligt i talesätt, plägseder och bruk. Dertill vinna den traditionella sångens enskildta uttryck, åtminstone de väsendtligare, genom denna bearbetning under flere generationer en afrundning och precision, som endast den store skalden genom mycken omsorg är i stånd att vinna; hvad som ursprungligen funnits öfverlopps har bortfallit, och hvad som erfordrats till bildens klarhet har tillagts; liksom de rullande stenarne i en fors under vågornas ständiga bearbetning blifva glatta och afrundade.
Jemte naturlusten, hvilken likaledes afsätter sig uti uttryckena, utgör denna i framställningen inneboende medkänsla det lyriska elementet i folksången; hos de mera heroiska balladerna till tonen elegisk, i Robin Hood-sången deremot, i öfverensstämmelse med grundtonen i dikten, skämtsam och munter. Föröfrigt framträder detta lyriska element på mångfaldigt sätt, dels i enkla talesätt och attributer såsom "good yemàn", "Robin Hood and his merry meynè" o.s.v., dels i direkta omdömen, men mest dock i skildringen sjelf, eller ur de handlande personernes mun. Med hvilken stolthet tecknar icke sången sin hjelte, då han inträder i S:t Marys kyrka och knäfaller framför korset:
All that euer were the churche within
Beheld wel Robyne Hode;
huru skämtsam är icke hennes ton, då hon skildrar det sätt hvarpå Robin Hood och hans män utöfvade sin frikostighet emot sir Richard at the Lee, och huru lifligt deltar hon icke i fribytarens samqväm med konungen, då de skjuta till måls och kindpusta hvarandra. Stundom vinner dock känslan än mera terräng och inträder i sjelfva handlingen, såsom vid framställningen af fribytarnes trofasta inbördes vänskap vid det tillfälle, då sheriffen under målskjutningen oförmodadt öfverfaller dem, hvarvid Little John såras i sitt knä och med sin vanliga hurtighet besvär Robin Hood, vid den tillgifvenhet han för honom hyser och vid alla tjenster han bevisat honom, att draga sitt svärd och taga hans lif, på det han icke måtte falla i sheriffens hand. "Det ville jag ej för allt guld, som finnes i det glada England", svarade höfdingen, hvarpå Much, mjölnaresonen, sägande: "Gud förbjude Lytell Johan, att du skulle öfvergifva oss", tog honom på sin rygg och bar honom väl en mil, under det han allt emellanåt stadnade för att skjuta emot fienden. Samma känslofullhet visar sig ock, då höfdingen och hans vän på vägen till S:t Marys kyrka åtskiljts i full ovänskap, men Little John sedan, då Robin råkat i fångenskap, glömmande allt agg, sätter sitt lif på spel och öfverlistar både konungen och sheriffen för att befria sin herre. — Alldeles samma sätt att uttrycka sig begagnar äfven naturlusten; dels enkla ofta återkommande uttryck, hänförande sig till den gröna skogen, de qvittrande fåglarne, den vackra våren, dels direkta skildringar och utbrott, dels. äfven så, att den stundom inträder som motiv för handlingen, såsom den gången, då Robin Hood i den vackra pingstmorgonen under inflytande af den herrliga naturen kände ett så djupt behof att uppsöka sin frälsare. Den naturskildring, hvari sången vid detta tillfälle utbryter, är den längsta vi erinra oss hafva sett i någon folksång. Ty den utförda skildringen tillhör icke det omedelbara utbrottet, utan framgår ur en viss afsigtlighet och ur målningsbegäret. Förnämligast användas de korta enkla uttryckena, hvilka endast sällan förekomma meningslöst, såsom fallet är med den svenska folksångens: "för fågel och så ljuf" "förr än dagen dagas upp under östan", "grönan ö", "rosendelund", o. dyl. För liknelsen deremot har balladen intet sinne.
Genom denna lyrik, hvilken dock hufvudsakligen ligger endast i ämnets yttre omklädnad, gestalta sig de små epopeerna till sånger; den episka anläggningen får en lyrisk framställning, versen danar sig till stanzer, och den muntra andan i sångerna klingar ut i lustiga melodier. Af sådana har D:r Rimbault gjort en talrik samling, dels ur manuskripter, dels från folkets läppar. De äro merändels olika för skilda ballader, då deremot metern städse förblir en och densamma, som engelska folket utkorat till en stående meter för sina sånger. Såväl Percy som Warton vill i detta versslag skåda en itudelad alexandrin. Huru härmed än må förhålla sig, är dock visst att balladmetern icke eger någon frändskap med det anglosaxiska fornnordiska meterslaget, likalitet som i framställningen återfinnas spår af de gamla metaforerna och liknelserna; utan antingen är den en ny skapelse, eller ock tillhör den, liksom sjelfva namnet ballad, det myckna folket upptog af fremlingarne och de lärde.
Naturligtvis är språket i dessa gamla sånger ålderdomligt, accentuationen vacklande, ordens betydelse antiqverad och satsbygnaden styf. Men allt detta bidrar blott att för en modern läsare stärka den ålderdomliga trohjertade tonen, som ligger i sjelfva uttryckssättet. Folksången uppstår och lefver som en skogens blyga blomma, utan skötsel och ans, nästan omedveten om sin tillvaro, och kan derföre föga veta om sin klädsel. Så har ock händt, att många uttryck förblifvit stående, der den ursprungliga meningen förändrat sig till en annan, och fortfarit att, liksom vissnade partier i en frisk löfbeklädnad, ehuru meningslösa, ingå i dikten. Minstrelerne, hvilka betraktade dessa uttryck såsom samfäldt egendom, hade äfven goda skäl att icke bortkasta detta den traditionella sången caput mortuum. De behöfde dem för sig sjelfva, för att låta eftertanken ila till det som skulle sägas, och de behöfde dem för att gifva åhörarne rum att besinna sig på det sagda. I Robin Hood-sången, synnerligast lytell Geste, förekomma de dock sparsamt, hvarjemte de ofta återkommande uttryckena der hafva en viss betydelse, antingen de uttrycka den godmodiga stämningen och naturkänslan, eller bidraga till att lokalisera, eller ock underhjelpa öfvergångarne. I detta sednare hänseende spela de en vigtig roll i balladens framställningssätt.
Den öfvervägande sinnlighet, hvilken åt framställningen i balladen ger sådan åskådlighet, medgifver i dess ställe icke åt folksången en reflektionsförmåga, som är erforderlig för diktens utveckling och framåtskridande. Sången sönderfaller derföre i en rad af små bilder, mellan hvilka han med svårighet finner öfvergången. Äro dessa bilder nära befryndade, gör han sig icke heller något besvär med öfvergången, utan ställer dem bredvid hvarandra med ett "then", eller med att upprepa i den sednare några ord ur den föregående. I annat fall hjelper han sig med någon af de stereotypa fraserna. När han till exempel skall förflytta scenen till S:t Marys kloster, sker det utan all förberedelse sålunda:
The abbot sayd to his covent,
There he stode on grounde, etc.
hvarvid den sednare meningslösa strofen dock tjenar att framhålla abbotens figur och låta åhöraren verkställa öfverflyttningen.
Ett annat sätt att framföra berättelsen är samtalet. Oförmågan hos det odisciplinerade sinnet att i reflexionen sammanfatta ett förhållande är orsaken, hvarföre obildade personer i sitt tal städse anföra andras eller äfven egna yttranden in extenso, inledande dem med ett "han sade", "och så sade den", "jag sade", o.s.v. Af samma oförmåga att referera, eller med egna ord återgifva de uppträdande personernes meningar, kommer det sig, att i folksången en så betydande del utgöres af dialog. Detta bidrar väsendtligen att öka åskådligheten, men följden blir ock talrika upprepningar af det sagda, såsom till exempel alltid när ett budskap skall aflemnas. Sålunda ingår ock i balladen på sätt och vis ett dramatiskt element, och vi skola i det följande se, att Robin Hood-sången icke stod fjärran från tiljorna.