Anteckningar öfver Fälttågen emot Ryssland åren 1808 och 1809

by Carl Johan Holm

ANTECKNINGAR
ÖFVER
FÄLTTÅGEN
EMOT RYSSLAND
Åren 1808 och 1809.

Af
Carl Johan Holm,
tjenstf. Regements-Pastor vid Savolaks Jägare-Regem.

STOCKHOLM, 1836.
TRYCKTE HOS P. A. NORSTEDT & SÖNER,
Kongl. Boktryckare.

FÖRORD.

De Anteckningar som härmed bland Allmänheten utgå, röra egentligen Savolaks brigaden, hvilken jag under hela fälttåget åtföljde; men som olika fördelningar af denna brigad, deltogo i de flesta krigshändelser åren 1808 och 1809, har jag dock ansett mig böra lemna en öfversigt äfven af de förnämsta tilldragelser vid den öfriga hären under nämde år. Min första afsigt var, att gifva detta arbete en vidsträcktare omfattning; men då berättelserna, meddelade af personer, hvilka deltagit i samma träffningar, ofta voro fullkomligt stridiga, och jag ej blef i tillfälle att med full säkerhet utröna det rätta, fann jag mig nödsakad att icke upptaga annat, än hvarom jag kunde förskaffa mig tillförlitlig visshet. Ett varmt nit för sanningen föranledde desse anteckningar, likasom det nu är anledningen till deras offentliggörande. Oväld och sanning har vid deras uppsättande alltid varit mitt syftemål.

En person, hvilken, ehuru icke deltagande i sjelfva striden, likväl är närvarande, och efter behag får välja ståndpunkter att öfverskåda densamma, har ej sällan lättast att följa alla dess utvecklingar; och det rykte en officer har ibland sina kamrater, deras omdöme om hans handlingssätt, hans förtjenster eller felsteg, äro ofta en säkrare ledning, än den pregel man åsatt honom uti insände rapporter. Presten, som tjenstgör vid en korps, befinner sig vanligen i förutnämde läge; och emedan han, i följd af sin befattning, ej kan råka uti några stridiga förhållanden af medtäflan eller afund, erfar han snarast huru en hvar bedömes af sin omgifning. På många ställen var jag sjelf ögonvittne till de drabbningar som föreföllo, samt de rörelser som verkställdes, och tillika i tillfälle att höra erfarne officerares yttranden. Derföre grunda sig de omdömen jag tillåtit mig, antingen uppå personligen inhemtad kännedom och sakkunniges åsigter, eller ock den inom brigaden allmänt rådande tanken öfver ett ämne.

Sålunda hafva dessa anteckningar uppstått och utbildat sig. De felsteg, som å vår sida begingos, har jag aldrig förtegat. Svenska och Finska folkens tapperhet är för väl känd, för att den, uppå sanningens bekostnad, skulle behöfva tillvinna sig något loford.

Författaren.

Ryktet hade förkunnat, att vid det samtal, som, i Juni månad 1807, ägde rum emellan kejsarne Alexander och Napoleon, hade man öfverenskommit, att Finland skulle införlifvas med Ryska riket. Tidningarne berättade ock, att fredsslutet i Tilsit fastställt, att Ryssland skulle på en annan sida få ersatt, hvad det kunde förlora genom en gränse-reglering i Polen. Finnarne, med själ och hjerta Sverige och sin konung tillgifne, fruktade således ganska mycket den stora Ryska öfvermagten; men de sågo tillika med bestörtning, att konung Gustaf Adolf alldeles icke bekymrade sig om deras fädernesland, utan förhöll sig liksom han velat lemna det till pris åt den först kommande eröfraren. Inga förberedelser gjordes till landets försvar, inga åtgärder vidtogos till räddning från den hotande faran. Om Gustaf Adolf år 1807 skickat kläder och gevär öfver till Finland, samt försett Sveaborgs fästning med proviant och krigsförnödenheter, så skulle, på första vink, den Finska aktiva hären år 1808 kunnat bringas till 20,000 man, hvilka brunnit af ifver att med lif och blod försvara sin fosterjord. I ett så genomskuret land som Finland, hade desse kunnat uträtta ganska mycket, ty i de många fördelaktiga passen kan en liten styrka lätt hindra och uppehålla öfverlägsne fiender; en större armé har svårt att i desse glest bebodde orter förskaffa sig sina nödvändigaste behof.

När kriget utbröt, var ingenting förberedt till landets försvar, utan Gustaf Adolf gaf Finska hären befallning att genast vid Ryssarnes ankomst draga sig tillbaka. Det var hårdt och påkostande för Finnarne, först att finna det inga anstalter vidtogos till räddning från den hotande faran, och sedan, att icke en gång sjelfva få försvara sin kära fosterbygd, utan blifva befallde att i fiendens våld lemna hustrur och barn samt allt hvad de ägde. Hvem hade kunnat klandra Finska hären, om den, seende öfverallt så usla åtgärder vidtagne, och sig sjelf alldeles öfvergifven samt utan allt bistånd från Sverige, i saknad af kläder och skor, och utan hopp om framgång, om den förlorat modet, ledsnat och återvändt till sina hemvist? Allt detta oaktadt uthärdade den med tålamod ett i alla afseenden besvärligt fälttågs vedermödor. Och äfven sedan hela Finland redan var i Ryssarnes våld, uppoffrade Finnarne ännu lif och blod för Sveriges försvar, och, liksom det hände den 5 Juli 1809, då en hel bataljon blef sprängd, sökte de skingrade, under tusende svårigheter och faror, sig fram till Svenska hären, hellre än de gåfvo sig fångne, och af Ryssarne emottogo den erbjudna tillåtelsen att återvända till sina lugna och fredliga hemvist. Hvad var orsaken till allt detta? Ingenting annat än Finska folkets trohet och medfödda tapperhet; befälet var lifvadt af en varm känsla för äran, och soldaten, af naturen härdad och modig, hade en från barndomen inplantad vördnad och tillgifvenhet för sin konung, samt ett med modersmjölken insupit hat emot Ryssarne. Om en sådan här fått alla sina förnödenheter, om den i tid blifvit understödd samt rätt anförd, så hade sannerligen storverk med densamma kunnat utföras.

Efter dessa allmänna erinringar öfvergår jag till den brigads krigshändelser, hvilken jag under hela fälttåget åtföljde, till hvars bedrifter jag så många gånger var åsynavittne, och hvilken i hela Finska armén utgjorde, att jag så må säga, dess kärna, var dess förtrupp under framryckandet och eftertrupp under återtåget, samt deltog, oberäknadt striderna i Savolaks, äfven uti stora Finska härens alla hufvudsakliga drabbningar.

Savolaks brigaden, som låg fördelad i Savolaks och Karelen, samt hade sin samlingsplats i S:t Mickel, och vid krigets början stod under grefve Cronstedts befäl, utgjordes af Savolaks infanteri-regemente 900 man, vargeringen 450, Karelska dragonerna 250, dess vargering 125, Savolaks jägare-regemente 1200, brigadens artilleri-kompani 150, Karelska jägarena 600, samt ett kompani arméns flottas volontärer, hvilka lågo i Christina socken och uppgingo till 80 man; således tillsamman omkring 3,750 man.

År 1808 den 3 Februari ankom till Heinola, der brigad-chefen bodde, befallning om brigadens uppbrott och samling på S:t Mickels malm, hvarest vidare order skulle afvaktas. Brigaden, ehuru kringspridd på mera än 30 mil, var redan den 8 Februari till största delen samlad. Truppen inqvarterades och kantonerade i de omkring S:t Mickel belägna byar. Vargeringen afsändes, under öfverste-löjtnant von Törnes befäl, till Warkaus, hvarest brigadens förråder befunnos. Öfverste-löjtnant Tavast förordnades till brigadens general-intendent. Ganska mycket spanmål, viktualier och hö uppköptes, och ett stort magasin anlades, så att det såg ut som vi ej så snart skulle komma att uppbryta. Hela brigaden hade säkerligen en längre tid kunnat dermed underhållas. Nya gevär blefvo ifrån Helsingfors afhemtade och utdelades åt truppen; men Savolaks jägare, som förut hade så kallade Sprengtportska studsare, hvilka sköto på ovanligt långa afstånd[1], ville ogerna lemna dessa ifrån sig. Det bemedlades derföre så, att jägarena fingo behålla 30 studsare på hvart kompani. De gamla gevären inlades uti ett magasin i S:t Mickel.

Ehuru fienden vintertiden, då isarne öfver allt voro farbara, kunde på fem serskilda vägar intränga i Savolaks, nemligen genom Rantasalmi, Nyslott, Sulkava, Puumala och Christina, voro likväl inga åtgärder vidtagne, hvarken med posteringar eller observations-korpser. Om fienden inryckt på något af de fyra förstnämde ställen, hade han icke mött något motstånd, lätt hindrat vår förening med stora hären, och afskurit återtåget till Kuopio, dit vi, enligt befallning, skulle draga oss. Huruvida det, under en sådan ställning, var klokt, att i längre tid låta hela brigaden ligga i S:t Mickel, samt att, i anledning deraf, anlägga ett så stort magasin på detta ställe, lemnar jag åt andra att bedöma.

Den 23 Februari erhölls från södra delen af Finland underrättelse, att Ryssarne gått öfver gränsen vid Abborfors, och att stora hären, efter smärre strider vid Kuuskoski, Forsby och uti Orimattila, dragit sig åt Tavastehus.

Den 25 passerade en resande, kommande från Jokkas, genom S:t Mickel, och berättade att Ryssarne redan voro på det förra stället. Jokkas ligger 4½ mil ifrån S:t Mickel, och är föreningspunkten för de fyra förstnämde från Ryssland ledande vägar. Deraf visar sig tydligen huru nödvändigt det skulle varit, att åtminstone någon del af brigaden blifvit dit förlagd; man hade ej då blifvit bedragen af lösa rykten, såsom denna gång. Emellertid gjordes genast larm, i följd af denna falska berättelse. Hela brigaden samlades från sina kantoneringsqvarter fram på S:t Mickels malm; kanonsluparne i Christina uppbrändes, och de derstädes förlagde volontärer förenades med brigaden. Alla trupper stodo hela natten under gevär, och oaktadt den strängaste köld, tilläts dem likväl icke att upptända någon eld. Många soldater blefvo derföre så öfverväldigade af kölden, att de, stående vid geväret, föllo till marken, och detta onödiga nattvak kostade brigaden öfver 100 man, hvilka måste skickas till sjukhuset. Den olyckliga ställningen fortfor intill morgonen kl. 8, då hvar och en ändteligen fick återgå till sitt qvarter; hvad truppen denna natt ändamålslöst uthärdade, kan ej beskrifvas. Följande dagen utskickades på vägen åt Jokkas små dragon-patruller; dessa upptäckte blott några Kossacker. Föröfrigt syntes och hördes ej af någon fiende.

Den 29 Februari uppbröt hela brigaden ifrån S:t Mickel. Före aftåget vidtogos goda åtgärder för deras skötsel och vård, som qvarlemnades på sjukhuset. Regements-läkaren vid Savolaks jägare befalldes att der qvarstadna. Före uppbrottet voro alla de bondhästar uppbådade och hopsamlade, som möjligtvis kunde erhållas; en del nyttjades till trossens framförande, de öfriga användes att forsla proviant, hvaraf så mycket som kunde medföras togs ifrån magasinet. Resten af de vackra spannmåls- och höförråderna uppbrändes; men hvarföre magasinet med de kasserade gevären icke förstördes, är mig obekant; hvad jag med säkerhet vet, är att Ryssarne sedermera begagnade dessa vapen, samt nyttjade dem emot oss. — En del af brigaden tågade, under öfverste-löjtnant Lodes befäl, åt Jokkas, derifrån till Jorois, o. s. v.; resten gick till Haukivuori, och fortsatte den 1 och 2 Mars sin marsch till Pieksämäki, samt den 4, 5 och 6 till Leppävirta, tretton och en half mil från S:t Mickel, och hvarest nu brigaden återförenades.

Ehuru vi ej ännu sett någon fiende, fingo vi dock pålitlig underrättelse, att Ryssarne, hvilka genom Nyslott och Sulkava brutit in i Savolaks, voro, på ena stället 2,000 och på det andra 1,000 man starke; således för brigaden föga fruktansvärde. Hela brigaden, såväl befäl som manskap, knotade och yttrade högt sitt missnöje deröfver, att de nödgades lemna sin hembygd, sina hustrur och barn i fiendens våld, förrän de dertill blifvit tvungne; de begärde att få slås och försvara sin fosterbygd. Chefen för Savolaks jägare-regemente, öfverste Sandels, som vistats i Stockholm, och i Pieksämäki ankom till brigaden, bemedlade nu så, att kapiten Germund Aminoff, vid Savolaks jägare, hvilken mest högljudt hade yttrat missnöje öfver återtåget, kommenderades att, med 200 skidlöpare, åt Warkaus trakten rekognosera fienden. Sedan Aminoff stött på en fiendtlig styrka af ungefär 1,500 man, tänkte han draga sig åt Warkaus; men erfor, att detta ställe redan var antändt och utrymdt af våra der varande trupper, hvilka förenade sig med brigaden i Leppävirta, sedan det förnämsta af kronans tillhörigheter blifvit med 170 hästar bortfördt.

Kl. 7 f. m. den 11 Mars inrapporterade Aminoff till brigad-chefen i Leppävirta, att Ryssarne allt mer och mer framryckte; men som han mycket väl kände belägenheten, beslöt han att emellertid oroa och uppehålla fienden, samt drog sig slutligen in i skogarne, och ankom, på omvägar, om aftonen samma dag till brigaden.

Oaktadt Aminoffs tidigt insända rapport, var fiendens ankomst till Leppävirta likväl en öfverraskning för brigaden, hvilken sorglöst, med oladdade gevär, hvilade i sina qvarter, då första skotten, middagstiden, vexlades vid fältvakten. Truppen uppställdes nu, så fort som möjligt, på stranden nedanför kyrkobyn. Ryssarne, som icke voro öfver 1,500 à 1,600 man, framtågade nog oförväget på isen, utan att känna eller undersöka lokalen, så att de snart fingo framför sig Svenska styrkan, hvilken kunnat hafva fördel och betäckning af stranden; till höger om sig hade fienden en öppen ström, och bak om sig en väg, hvilken, genom Nikkilämäki by, der en del af vår brigad låg inqvarterad, ledde förbi dess venstra flygel. De Ryska kolonnerna befunno sig liksom i en fälla, samt hade kunnat och bordt blifva tagne. Major G. Ehrenroth vid Savolaks infanteri, begärde derföre och fick äfven tillstånd, att på denna väg marschera ner på isen och taga Ryssarne i ryggen; men innan han hann verkställa detta, erhöll han kontraorder, och grefve Cronstedt kunde ej vidare förmås att dertill samtycka, af orsak, såsom han uppgaf, att hans order innehöllo, det han ej finge inlåta sig i någon strid, utan endast rädda truppen, samt tåga norr ut. Sådant tillfälle som här erbjöd sig, yppas sällan, och truppens missnöje att det icke begagnades, behöfver jag ej omnämna. Men för grefve Cronstedt var det kanske svårt att handla annorlunda, isynnerhet som förhållandet mellan honom och general en chef Klingspor icke var det bästa. En obetydlig fäktning uppstod sedan i den ställning vi innehade, hvilken varade något öfver tre timmar. Grefve Cronstedt uppger i sin rapport, att han här icke hade mera än 800 man; men sådant nödgas jag bestrida. Brigaden utgjorde 3,750 man; deraf voro ungefär 150 qvarlemnade på sjukhuset i S:t Mickel, och Karelska jägarne, 600 man, hade ännu ej förenat sig med brigaden; men något annat detaschement än 200 skidlöpare fanns icke afsändt, och desse kunna ej afräknas, ty de återkommo om aftonen midt under striden. Om sjuka, trossvakt m. m. afdragas, måste grefve Cronstedt likväl hafva haft en vida större styrka än den uppgifna.

Uti rapporten yttras äfven: ”att fienden, ståndaktig på sitt ställe, visade tydligen att han ämnade antingen samma natt eller i gryningen andra morgonen, tournera oss.” Huru man kunde förutse hvad fienden ernade företaga, är svårt att förklara. Hans kolonner stodo stilla på isen, sedan de blefvo varse sitt misstag och den fara i hvilken de sväfvade. Striden var, som sagdt, ganska obetydlig; Ryssarne, osäkre om hvad som kunde hända dem, vågade i början knappt röra sig. Vår förlust utgjorde 9 man, hvaraf en dödskjuten; 3 Ryska fångar blefvo tagne. För denna fäktning blef brigad-chefen, grefve Cronstedt kommendör, och major G. Ehrenroth riddare af svärds-orden. Återtåget företogs i mörkningen, och fortsattes genom natten, så att vi den 12 Mars inträffade i Wehmasmäki, hvarest vägen från Tavastland och Wasa Län sammanstöter med den från Ryska gränsen.

Den 13 Mars anlände brigaden till Kuopio, och inqvarterades dels uti, dels omkring staden. Karelska jägarne, 600 man, afbidade här brigadens ankomst, och blefvo nu med densamma införlifvade. Vid Jynkkä, ¾ mil söder om staden, utsattes en fältvakt, bestående af kapitenerne Dunkers och Malms kompanier af Savolaks jägare, jemte 20 Karelska dragoner under kornet Dunkers befäl, samt en trepundig kanon. Befälet fördes af kapiten Dunker.

Den 15 Mars kl. 8 om morgonen aftågade hela brigaden ifrån Kuopio; men man glömde att indraga eller lemna behöriga föreskrifter åt fältvakten vid Jynkkä. Denna, som utgjorde ungefär 320 man, anfölls, en timma efter brigadens afmarsch, af en fiendtlig styrka, hvilken säkerligen uppgick till 2,000 man, med 4 kanoner, under general Tutschkoffs befäl. Oaktadt denna stora öfverlägsenhet, försvarade sig likväl fältvakten på stället, under afbidan på order från brigad-chefen, ända till kl. 12 på dagen. Men då började fienden kringgå hela positionen, och Dunker hade ingen annan utväg än att draga sig tillbaka. Återtåget fortsattes med största köld och hjeltemod. Uppå isen försöktes tvenne anfall af fiendens kavalleri; men detta jagades tillbaka med drufhagels salvor och gevärseld. När det sednare anfallet, med en förlust af 15 à 20 man, var afslaget, kastade sig kornett Dunker, med sina 20 dragoner, på Ryska kavalleriet, som tycktes vara nära 200 man, och tog dervid en husar till fånga.

Då fältvakten redan befann sig under återtåg, således efter kl. 12, kom ändteligen brigad-adjutanten, löjtnant Brusin, ridande till fältvakten. Han frågade befälhafvaren: ”hvem har befallt herr kapiten att öfvergifva sin post?” Dunker svarade helt kallt: ”det har fiendens manöver gjort.” Hvarpå Brusin tillade: ”jag får berätta att brigaden marscherat bort, och herr kapiten får nu sauvera fältvakten så godt han kan.” — ”Jag tänker så göra,” svarade Dunker. Sådana voro de förhållningsorder Dunker fick ifrån brigad-befälet, och omkring kl. half till 1 erhöll han understöd utaf lif-bataljonen af Savolaks infanteri-regemente.

Under återtåget hände sedermera den olyckan, att vår kanon råkade i något slags obestånd; och som Dunker för ingen del ville lemna den till byte åt Ryssarne, förorsakade dess iståndsättande, midt under fäktningen, betydligt uppehåll. Detta oaktadt nådde den öfverlägsna fiendtliga styrkan likväl ej sitt syftemål, att kringgå och taga denna lilla trupp. Något bidrog väl till en lycklig utgång, att isen öfverallt var betäckt med tre qvarters djup snö, hvilken hindrade isynnerhet det fiendtliga rytteriet att göra kraftfulla anfall; men Dunkers kloka anordningar, samt befälets och truppens utmärkta köld och tapperhet kunna icke nog lofordas. Då general Tutschkoff, som anförde Ryska styrkan, efter slutad träffning kom till Kuopio, berömde han Svenskarnes återtåg såsom mästerligt. Samma omdöme hördes ock i hela brigaden; brigad-befälet allena ville ej erkänna sådant. Men om stjerna eller tapperhets-medalj skola gälla såsom utmärkelser, så förtjente visserligen hvar enda officer, som här var närvarande, en sådan belöning. Kornet Dunker var den enda som utmärktes; han blef riddare af svärds-orden. Brigad-adjutanten, löjtnant Brusin, gjorde ingenting annat, än red tvenne gångor till fältvakten, sedan den redan börjat sitt återtåg, och gaf de uppbyggliga förhållnings-orderna, dem jag förut omnämt; han blef befordrad till kapiten. Dunker och alla de öfrige officerarne, som så väl förtjente belöning, fingo intet. Jag anser mig derföre skyldig att uppräkna dem, hvilka, utom Dunker, vid detta tillfälle i så hög grad gjorde sig värde att ihågkommas. Dessa voro kapiten Malm, löjtnanterne Burman, von Gerdten, Longe, Tigerstedt, Tuderus och Tavaststjerna.

Sanna förhållandet är sådant jag nu beskrifvit det; att detta icke öfverensstämmer med grefve Cronstedts rapport af den 16 Mars, det vet jag. Ingen bör förundra sig deröfver, att grefve Cronstedt i sin rapport icke upptager, det han och hans adjutanter, vid brigadens aftåg från Kuopio, glömde hela fältvakten; men väl att han, för att förringa Dunkers förtjenst, uppger det fältvakten fick till understöd, utom artilleri och kavalleri, tvenne hela bataljoner. Då grefve Cronstedt erhöll underrättelse att fältvakten blifvit anfallen, befanns brigaden redan nära Toivola strand, således åtminstone en och en half mil från fältvakten. Jag hörde och såg grefve Cronstedts ängslan och oro öfver fältvaktens öde, och jag trodde ingalunda att han sedermera skulle vilja förtiga Dunkers och Malms verkeliga förtjenst. Fältvakten fick visserligen förstärkning både af artilleri, kavalleri och infanteri, då den hann upp brigaden i Toivola; men den hade då redan tre och en half timma ensam slagits med 2,000 fiender, hvarvid den slutligen erhöll blott en liten bataljon till undsättning.

Då den af fienden förföljda fältvakten anlände till Toivola, stod brigaden uppställd på isen, vid stranden. Så snart vårt artilleri började gifva eld, stadnade fienden och svarade med sina stycken. Den fäktning som nu uppstod och varade omkring fyra timmar, var för det mesta endast en kanonad. Förlusten derunder var alldeles ingen på någondera sidan. Våra kanoner voro oduglige, hvarföre de också sedermera till större delen försänktes uti en insjö; af Ryssarnes kulor hunno en del ej fram, utan stadnade på isen, framför vår linje, de andra gingo alla öfver. I skymningen blef brigadens venstra flank öfverflyglad af fiendens skidlöpare, och under återtåget voro vi blottställde för deras eld, hvilken förorsakade oss någon förlust. Löjtnant Brundert vid Savolaks jägare blef dödligt sårad, och af manskapet fingo vi 11 man sårade samt 8 dödskjutne. Kornet Nandelstadt, träffad af sju pikstygn och ett kulskott, undgick, genom sin hästs snabbhet, att blifva fången af den mängd Kossacker som omgåfvo honom.

Återtåget fortsattes genom natten till Kasurila by, en och en half mil från Toivola, samt dagen derpå till Pajala, tre mil. Den 17 marscherades åter, den 18 rastades; sedan fortsattes reträtten oafbrutet de följande dagarne, så att brigaden den 24 Mars ankom till Pulkkila, tjugu och en half mil ifrån Kuopio. Den 26 gingo vi till Frantsila, tre och en fjerdedels mil, den 27 till Temmes, en och trefjerdedels mil, den 28 till Kempelä, tre och en fjerdedels mil, och den 29 till Uleåborg, en och en fjerdedels mil, der brigaden hoppades få hemta någon hvila, efter sina svåra och långvariga fältmödor.

Brigaden hade nu tågat nära femtio mil. Huru många och stora besvärligheter vi derunder uthärdade, kan ingen föreställa sig, och står ej att beskrifva. Med skäl kan man säga, att marschen fortsattes genom natt och dag; ty sällan kommo vi till våra qvarter förr än vid midnatten, och innan man fick äta och var i ordning att lägga sig, var det redan långt lidit in på morgonen, och kl. 8 skulle alla åter vara samlade på den för brigaden utsatte uppställningsplatsen, till hvilken man mången gång kunde hafva en half mil, för att sedan å nyo fortsätta marschen. Bristen nästan på allting var redan allmän, särdeles ibland befälet, och i detta så glest bebodda, eller rättare sagdt öde land, befanns det omöjligt att erhålla något. De som först anlände till de vid vägen liggande hemman, kunde med svårighet få något litet; men alla som kommo sednare, alldeles intet. Sålunda fortsattes återtåget norr ut, på obanade vägar, under sträng köld, under ömsom elakt och godt väder, och mången gång var det en stor njutning, att på snödrifvan, med en stockeld framför sig, kunna hemta någon liten hvila. Hvad som i hög grad försvårade vår marsch, var den alldeles ofantliga mängd tross som medföljde, och hvilken så hindrade framtågandet, att hela kolonnen, oftast efter några steg, åter nödgades stadna. Enligt min öfvertygelse var det ett fel af brigad-befälet, att ej trossen, med nödigt befäl och betäckning, skickades förut; nu hade hvar bataljon sin stora tross-kolonn framför sig, och så snart något råkade i obestånd, hvilket ganska ofta inträffade, måste alla efterföljande bataljoner, i huru elakt väder som helst, göra halt, intill dess man åter var i ordning. Den djupa snön och de smala vägarne, hindrade oss att komma förbi hvarannan. Hvar bataljon nödgades hafva sin tross framför sig, så att den ej skulle borttagas af Kossackerne, som oafbrutet följde oss tätt i spåren.

Vår påräknade och utlofvade hvila i Uleåborg blef ganska kort; vi anlände dit den 29 Mars, och måste redan den 31 rycka tillbaka till Kempelä, den 1 April till Temmes, och den 2 till Frantsila, sex och en fjerdedels mil från Uleåborg. Här qvarstod brigaden intill den 22.

Under det vi lågo i Frantsila, blef, genom general-order, en femte brigad bildad och ställd under chefens för Savolaks jägare-regemente, överste Sandels befäl. Till denna brigad lemnade Savolaks brigaden: 1:o en bataljon Savolaks jägare, 2:o en sqvadron Karelska dragoner, och 3:o arméens flottas volontärer. Återstoden af Savolaks brigaden kallades nu den fjerde.

Den 22 April uppbröts och aftågades till Marttila by i Limingo socken, tre och en fjerdedels mil; derifrån åter den 24 till Öfre Temmes, en och en fjerdedels mil. Der qvarlemnades tvenne bataljoner; en af Savolaks jägare, under major Tujulins befäl, och en bataljon Karelska jägare. Återstoden af brigaden marscherade den 25 April ifrån stora vägen till Paavola kapell, dit vi anlände om aftonen samma dag[2].

Den 26 April sent på aftonen ankom en kurir från stora arméens högqvarter i Limingo, med befallning, att brigaden, med undantag af de tvenne i Temmes qvarlemnade bataljoner, skulle uppbryta och morgonen derpå kl. 3 i Revolaks anfalla den under general Bulatoffs befäl derstädes stående Ryska fördelning. Innan dessa order hunno meddelas inom brigadens kringspridda qvarter, var klockan redan nära 11. Klockan 1 samlades brigaden, utom Karelska jägare-bataljonen, på hvilkens ankomst vi stodo och väntade en hel timma. Det blef således omöjligt för oss, att kl. 3 inträffa vid Revolaks, ehuru afståndet icke var större än en och trefjerdedels mil. Dit ledde endast en dålig vinterväg som sällan kördes, och nu var alldeles obanad, samt af sådan beskaffenhet, att de kanoner som brigaden medförde, på flere ställen icke kunde framsläpas annorlunda än med manskraft. Brigaden upphann icke Revolaks förr än kl. emellan 7 och 8.

Under vägen hörde vi, kl. emellan 3 och 4, att strid vid Revolaks från annat håll var börjad. Den vid arméen tjenstgörande general-adjutanten, öfverste Adlercreutz, hade nemligen med en liten afdelning af 150 man, afgått från Lankinen, för att, i sammanhang med det anfall grefve Cronstedt borde verkställa, göra en demonstration på Ryssarnes venstra flygel; men att den förre, visserligen i hög grad personligt tapper, drabbade med fienden ända till kl. 7, såsom han i sin ingifna rapport yttrar, det nödgas jag bestrida. Vid ringaste besinning måste det ock synas omöjligt, att med 150 man, som angripa nära 3,000, fortsatte striden i fyra timmars tid, utan att innehafva någon särdeles stark ställning. Klockan var ej ännu 7 då vår förtrupp, under major Martinaus befäl, redan vexlade skott med fiendens fältvakt, hvilken stod en half mil ifrån Revolaks. Det säkra är, att Ryssarne, sedan de slagit och förföljt Adlercreutz, redan åter intagit sina qvarter och frukosterade som bäst, då vår ankomst blef upptäckt. Likaså måste jag bestrida hvad grefve Klingspor och öfverste Adlercreutz i sina rapporter uppgifva, det öfverstens anfall, kl. mellan 3 och 4, bidrog till den seger som grefve Cronstedt med fjerde brigaden sedermera tillkämpade sig. Afsigten att så mycket som möjligt förringa grefve Cronstedts och 4:de brigadens verkliga förtjenst, samt att upphöja öfverste Adlercreutz, är härvid öfver allt synbar.

Då vår förtrupp började vexla skott med Ryska fältvakten och brigad-chefen skulle göra anordningen till anfall, var han sannerligen i en svår belägenhet. Han ägde icke den ringaste kännedom om fiendens styrka eller ställning, icke heller någon kunskap om ortförhållanden. Från högqvarteret, som anbefallt anfallet, erhöllos icke några sådana upplysningar, och att anställa rekognoseringar, dertill var ingen tid. Klockaren i Paavola gjorde, så godt han kunde, reda för lokalen vid Revolaks, genom ritning med krita på ett bord, och kanhända var det i anledning af hans upplysningar som brigaden fördelades i tvenne kolonner. Den ena fördes af major Martinau, den andra af öfverste-löjtnant Aminoff. Allt berodde nu på kolonn- och bataljons-chefernes köld och rådighet. Derföre yttrar ock grefve Cronstedt i sin rapport, det han hade att tacka Försynens skickelse för den lyckliga utgången.

Anfallet begyntes; Ryska fältvakten drefs hastigt tillbaka; de trupper, som under vägen anlände fältvakten till förstärkning, äfvenså. Vid vår framkomst till Revolaks befanns Ryska hufvudstyrkan samlad på prestgården, hvilken låg på en höjd, omgifven af slätter. Dess kanoner voro ställde i öppningarne emellan husen. Slätterna voro större än att fienden af oss med infanteri-eld kunde beskjutas, och våra kanoner för små och oduglige, att med dem någonting kunde uträttas. Att bestorma syntes också vådligt, emedan slätterna voro betäckte med djup snö, öfver hvilken skaran icke bar särdeles braf. Men likväl var detta den enda utvägen, och grefve Cronstedt vidtog genast stormningen, med den kolonn, som anfördes af öfverste-löjtnant Aminoff. Savolaks infanteri verkställde anfallet under hurrarop, med utmärkt köld, mod och tapperhet, ehuru det möttes af en mördande drufhagels-eld, från de mellan husen uppställde stycken. Ingenting kunde uppehålla denna trupp; allt som gjorde motstånd nedgjordes med bajonetten. Kapiten Molander och fendrik Gregory Tigerstedt, äfvensom brigad-adjutanten, kapiten Brusin, hvilken anförde stormningen, utmärkte sig härvid framför alla andra. När den andra kolonnen under major Martinau, som förut rensat några gårdar från fiender, fick höra hurraropen, började äfven den att med skyndsamhet framrycka, och Ryssarne blefvo derigenom anfallne i ryggen af en bataljon Savolaks jägare, anförd af kapiten Germund Aminoff. Dermed var den hufvudsakliga striden slutad; ty så snart Ryssarne sågo sig angripne äfven bakifrån, sträckte de gevär som stodo vid prestgården. General Bulatoff hade väl med en liten trupp hunnit draga sig ifrån prestgården in i skogen, förr än Savolaks jägare-bataljon hann upp; men han var redan sårad, och för att undgå plundring af de i skogen spridde bondhopar, sände han en af sina adjutanter fram till prestgården, och gaf sig fången. Till lycklig utgång bidrog visserligen ganska mycket, att Ryska generalen Garnaoult, som var på kanonskotts afstånd med sitt uppställda regemente, icke bistod general Bulatoff, utan väntade på order. Så snart han erfor att Bulatoff med sin fördelning blifvit fången, flydde han med största skyndsamhet. Om han deremot genast anfallit oss, hade utgången kunnat blifva helt annan; ty af Martinaus kolonn var endast en bataljon framkommen.

Vår förlust i denna träffning var kapiten Afflecht, löjtnant E. Tigerstedt och 15 man döde; kapiten Wright, löjtnant Meinander, fendrik Tigerstedt och 72 man sårade. Ryssarnes förlust deremot var i döde ungefär 150 à 200 man, befälhafvaren general Bulatoff sårad och fången, tre dess adjutanter (en sårad) och fyra andra officerare, en prest och en fältskär tagne, samt af under-officerare och soldater fångne 416, om jag inberäknar de 94 som voro sårade; ty endast 322 friska fångar gjordes. Dessutom eröfrades tvenne haubitser af metall, med tillhörande ammunition och tillbehör, tvenne 8:℔ metallkanoner, 21 ammunitions-kärror, 350 st. gevär, 108 kopparkittlar, 103 hästar, en myckenhet sablar, gehäng, bandoler-taskor, rentslar, m. m., omkring 10 à 12 tunnor hafre, ett parti konjak, samt åtskilliga köpmansvaror. Orsaken hvarföre vi fingo 416 fångar, men blott 350 gevär, anser jag mig böra förklara. Ryssarne hade här och på alla ställen den sed, så snart de sågo att de ej längre kunde försvara sig; att de kastade sina gevär i sjöar eller strömmar, eller förstörde dem på annat sätt, innan de gåfvo sig fångne, så framt sådant för dem var möjligt.

Ryska styrkan vid Revolaks utgjorde, efter hvad jag af trovärdiga personer på stället samt af de fångne Ryska officerarne kunde utröna, omkring 3,000 man, med fem kanoner. Savolaks brigaden, som qvarlemnat tvenne bataljoner i Temmes, samt i Paavola, trossvakt[3], kockar, uppassare jemte sjuka, bestod, vid detta tillfälle, af tvenne bataljoner Savolaks jägare, (hvilka, efter de förut nämde afdragen i Paavola, icke kunna anses utgöra mera än omkring 500 man tillsamman), en bataljon af Savolaks infanteri-regemente, Karelska jägarne, brigadens artilleri, samt något af Karelska dragonerne, hvilket allt tillsamman taget uppgick till ungefär 1,800 man.

Att vårt anfall, utan kännedom af belägenheten och fiendens ställning, med en så ringa styrka kunde lyckas, dertill bidrog visserligen förnämligast det brinnande begär både befäl och manskap hyste, att få slåss med Ryssarne, ehuru öfverste Garnaoults flykt med hela sitt regemente äfven gjorde något. Hade stormningen skett en timma sednare, skulle den sannolikt hafva misslyckats; ty skaren hade längre in på morgonen icke mera burit de anfallande. Den var redan så upptinad, att karlen, efter några stegs språng, föll ner i snön, hvarifrån han måste gång efter annan arbeta sig upp. Detta gaf anledning till general Bulatoffs yttrande, sedan han var fången: ”det var ett fan till folk ni har; jag såg flere gångor tydligen huru de föllo för mina kartescher, och likväl stodo de åter upp och sprungo lika rasande emot mig.” Då de föllo ner i snön, trodde han att de stupat för hans kulor.

Efter stridens slut såg man en ryslig bild af det elände som åtföljer krig. Prestgården, der drabbningen stått, var af Ryssarne utplundrad; emedan de misstänkte presten att hafva lemnat Svenskarne några upplysningar, hvilka bidragit till hvad som nu händt dem. Presten hade under träffningen ingen annan utväg, att undgå de igenom byggningen flygande kulorna, än att med hustru och barn kasta sig ned på golfvet. Under tiden plundrade och förstörde Ryssarne all deras egendom. Till och med sängkläderna borttogo de, sprättade dem sönder och läto fjädern flyga i luften samt behöllo öfverdraget. Utanför prestgården låg öfver allt, äfvensom i skogen derintill, fullt med döda och sårade Ryssar. Desse sednare ropade, qvedo och jämrade sig, samt bådo att vi skulle sticka ihjäl dem och förkorta deras lidande. De döda åter lågo alla afklädda, en del alldeles nakna och blodbestänkta; ty efter oss samlades hopar af bönder, som inpå kroppen plundrade alla de Ryssar de kommo öfver.

I fall grefve Cronstedt icke varit så försigtig, hade han säkert, efter slutad strid, ännu kunnat taga flere hundrade fångar. Efter general Garnaoults flykt, skickades major Furumark, med en bataljon Savolaks samt en bataljon Karelska jägare, åt den vägen från hvilken Adlercreutz antågat, då han om morgonen före oss anföll Ryssarne. Derigenom blefvo alla de afskurna, som ej ännu hunnit undan. Flera stora hopar irrade derföre hela den 27 April och halfva den följande dagen omkring i skogarne. Stundligen kommo bönder och berättade på hvad ställe de sett sådana små kringirrande partier, och erbjödo sig att följa med och taga dem till fånga. Många officerare vid brigaden begärde också utaf grefve Cronstedt, att få gå för att uppsöka och taga dem; men grefven vägrade detta, af fruktan att Ryssarne kunde förstärkte återkomma, då hans försvagade styrka lätt kunde blifva slagen.

Ryssarnes kringirrande i skogarne bevisar emellertid, huru oklokt det var af Adlercreutz, att med blott 150 man angripa dem från den sidan, dit de nödvändigt måste taga sin undflykt, i händelse de blefvo slagne. Om Adlercreutz haft med sig några bataljoner, så hade han kunnat uthärda striden intill dess Savolaks brigaden hunnit anlända; och då skulle ovilkorligen, vid dess framkomst, hela den vid Revolaks befintliga Ryska fördelningen blifvit tagen. Han hade hos sig tre hela brigader, hvilka lågo alldeles overksamma, och ryckte likväl ut för att anfalla en 3,000 man stark fiende med blott ett kompani eller 150 man. Samtida och efterkommande må pröfva det skäl öfverste Adlercreutz i sin ingifna rapport förebar: att han ej ville använda större styrka, emedan fienden derom kunnat erhålla underrättelse. Det var mera sannolikt, att Ryssarne bordt få kunskap om Savolaks brigadens ankomst, som redan den 25 anlände till Paavola, en och ¼ mil nära deras fältvakt. Om man tillika fäster uppmärksamheten derpå, att grefve Klingspor, i sin rapport den 29 April, säger sig haft säker underrättelse, att fiendtliga styrkan vid Revolaks var 2,500 man, med sex kanoner, så blir det alldeles obegripligt, att blott 1,800 man beordras att verkställa anfallet på dem, under det tre hela brigader ligga alldeles overksamma, nära intill den väg dit Ryssarne måste retirera, i händelse de blefvo slagne. Hela anordningen har utseende af ett gyckelspel!

Emellertid blef general en chef Klingspor utnämd till fältmarskalk, och general-adjutanten, öfverste Adlercreutz till general-major, brigad-chefen, grefve Cronstedt riddare af svärds-orden med stora korset, kapitenerne Molander och Brusin, riddare af svärds-orden, kapiten Magnus Ehrenroth major, samt löjtnant Carlqvist kapiten. Utom dessa blefvo följande, för ådagalagd tapperhet, hos Kongl. Maj:t rekommenderade; vid Savolaks infanteri: öfverste-löjtnanten och riddaren Lode, kapitenerne Ladau och Ehrenroth, löjtnanterne Meinander, Furumark, Fabritius, Tigerstedt och Reiher; vid Savolaks jägare: major Furumark samt kapitenerne Aminoff och Brunow; vid Karelska jägarne: öfverste-löjtnanten och riddaren G. Aminoff, kapitenerne von Wright och Burghausen; samt vid brigadens artilleri, kapiten von Born. Men major Martinau, hvilken genom sin ankomst bakifrån, med en bataljon Savolaks jägare, egentligen afgjorde utgången af striden, hade sannerligen också förtjent någon belöning. För öfrigt anser jag mig skyldig att bestyrka, det hvar enda officer, så väl högre som lägre, ådagalade vid detta tillfälle utmärkt köld och tapperhet, hvilket ock ganska väl behöfdes, då man skulle anfalla, utan minsta kännedom om belägenheten eller fiendens ställning och verkliga styrka.

Många togo för afgjordt, att Ryssarne skulle förstärkte återkomma, och söka hämnas det nederlag de lidit; brigaden stod derföre hela dagen under vapen, och då den mot aftonen intog qvarter i Revolaks, fick den tillsägelse, att hela natten hålla sig färdig, att på första vink kunna rycka ut. Men allt förblef lugnt.

Den 1 Maj sjöngs Te Deum, och segern firades med mycken glädje. Den 2 Maj uppbröt brigaden och marscherade till Wihanti, tre mil; den 4 till Oulais kapell under Pyhäjoki, tre mil; den 5 till Merijärvi, två mil; samt den 6 till Kalajoki, två och en fjerdedels mil; hvarest äfven på samma gång inträffade 3:dje brigaden, hvilken hade tågat allmänna landsvägen. Ryssarne, som natten efter träffningen vid Revolaks dragit sig till Brahestad, stodo nu uti Kalajoki; men vid Svenskarnes ankomst drogo de sig genast tillbaka. Endast rytteriet af vår förtrupp fick se den flyende fienden. Det blef således för hvar och en synbart, att Ryssarne ansågo sin styrka för liten att göra motstånd emot oss, och att hela landet, som vi så nesligt hade öfvergifvit, nu var öppet för oss, endast vi tågade framåt. Men vårt general-befäl syntes icke hafva någon böjelse att återtaga Finland, hvilket vid denna tidpunkt hade varit lätt, och hvilket så tydligen bevisas af Sandels förhållande; utan vi fingo i sju veckors tid ligga stilla i Kalajoki, der vi blott roade oss. Det såg ut som vi med flit velat lemna Ryssarne tid att hinna få förstärkning. Och sedan vi efter denna långa hvilotid började rycka framåt, och slagit fiendens hufvudstyrka vid Lappo, så behöfde vi en hel månad och tre dagar för att framtåga sju mil. Jag kan derföre ej underlåta, att närmare utveckla hela detta förhållande.

Som brigaden en längre tid stadnade i Kalajoki, utan att något företogs eller uträttades, tillåter jag mig att göra ett afbrott i min berättelse, likasom det var ett afbrott i våra krigsföretag, och skall söka fästa uppmärksamheten på det hela och isynnerhet på vårt general-befäls anordningar och företag.

Grefve Klingspor yttrar i sin rapport af den 31 Mars, att: sedan den 25 ingen fiende varit synlig på stora vägen, samt ifrån den 15 Mars ingen fiende heller förföljt Savolaks brigaden, utan att de allesamman gått åt Lappo, Ilmola och Storkyro, förmodeligen af brist på lifsmedel och foror. I rapporten den 7 April säger han: att fiendens styrka icke var noga bekant, emedan dess talrika lätta trupper göra, att ingenting kunde genom rekognoseringar erfaras. Allt detta oaktadt fortsattes marschen beständigt norr ut, utan att stadna och undersöka fiendens antal, och utan att veta hvad man flydde för, samt om fienden verkligen var så stark, att man borde draga sig tillbaka. Det var, ringast sagdt, en stor svaghet af vårt general-befäl, att blindt tro hvad Ryssarne utspridde i landet om sin styrka af 30,000 man, isynnerhet som Ryssarnes vanliga sätt att skryta ingalunda var obekant. Med allvarligt bemödande hade det ingalunda varit omöjligt, att få säker kännedom om fiendens antal, helst uti ett land hvars invånare voro oss af själ och hjerta tillgifne. Men man hade en gång fattat den föresatsen att retirera, och det retirerades med eller utan skäl, och de många utvägar landet erbjöd till försvar, samt till härens underhåll och förökande, blefvo alldeles icke begagnade.

Genom träffningarne vid Siikajoki och Revolaks den 18 och 27 April, blef det utrönt, att Ryska hären i Finland ingalunda var så stor, som Ryssarne sjelfva föregåfvo. Hvarföre utforskades icke detta långt förut? Och hvarföre företogs icke nu genast försöket att återtaga landet? — Härvid kan jag ej undgå att göra den anmärkningen, grundad på alla officerares af stora arméen enstämmiga yttrande, att drabbningen vid Siikajoki ingalunda företogs med vårt general-befäls vilja och afsigt, utan att vi blefvo dertill tvungne, på det sätt, att då Ryssarne hastigt förföljde oss, och vi, efter vanligheten, erhöllo befallning att draga oss tillbaka, hindrades sådant af vår stora tross som var frånspänd, och omöjligt nu i hast kunde fås undan. Vi blefvo derföre nödsakade att försvara oss; hvilket, genom så väl befälets som truppens brinnande längtan att få mäta sig med fienden, utföll till vår stora fördel, samt lemnade bevis på, att Ryska hären i Finland icke var så oöfvervinnerlig, som vårt general-befäl synes hafva förmodat. Också var det en orsak till segern, att Adlercreutz, som ostridigt hade mycken personlig tapperhet, fick tillåtelse att efter sitt godtfinnande leda striden.

Den 1 Maj utfärdade grefve Klingspor en proklamation och uppmaning till Österbottens allmoge, att lemna hären allt nödigt biträde, och att, som orden lyda: en hvar i sin mån tillfoga fienden all den skada och afbräck, ”som ni, från urminnes tider kände tappre Österbottningar, honom tillfoga kunnen.” Hvar och en som kände Finska nationens stora tillgifvenhet för sin konung och sitt land, gjorde sig i anledning deraf de gladaste förhoppningar, och väntade nu kraftfullare åtgärder, hvilka icke bordt kunna förfela ändamålet. I anledning af uppmaningen ankom ock en deputation, från flere af fienden ännu besatte socknar, till grefve Klingspor, och uppgaf att på deras ort 2,000 man af allmogen öfverenskommit, att till fäderneslandets försvar gripa till vapen. De erbjödo sig, att genom förstörande af vägar och broar bakom Ryska hären, afskära dess återtåg och falla fienden i ryggen; men de ville göra det i förening med arméen, och begärde nu blott befallning, på hvilken tid och på hvilket ställe de skulle utföra företaget. Men grefve Klingspor tackade dem för deras patriotism, klappade dem på axeln och sade: ”när jag behöfver edert biträde, skall jag väl kalla på eder.” Sådant skedde aldrig[4]. Detta bevisar, att Klingspor icke hade något allvar med den anmaning han utgaf den 1 Maj, och att han icke hade för afsigt att begagna alla de utvägar honom blefvo erbjudna. Tillika visar det af hvilken anda folket lifvades, och huru många medel till landets försvar en redlig befälhafvare kunnat påräkna. Och hvad en nation, upprest i massa, kan uträtta, bevisar Spaniens exempel emot Napoleon. Finnarne eldades fullkomligt af samma anda, och deras enthusiasm för sitt fosterland var större, än man kan föreställa sig. Vid början af Maj samlade sig Ålands allmoge sjelfmant, och tog, under anförande af en prest, adjunkten Gummerus och en länsman Arén, alla dervarande Ryssar till fånga. I Savolaks inställde sig bönderna, anförde af skolmästaren Hellgren, för att understöda kapiten Malm, då han den 12 Maj intog Kuopio. I Karelen förenade sig allmogen, under en bonde vid namn Tianen och en student Stenius, och bidrog ganska mycket till att drifva fienden utur detta landskap. I Nerpes socken uti södra Österbotten, togo inbyggarne, anförde af en under-officer Wikström, 150 man af kejsarens lif-kossacker till fånga. Ännu ett bevis på Finska folkets patriotism, vill jag anföra. Flere bönder från Walgrunds by i Mustasaari socken och Wasa län, hade, den tid vår armée stod i Wasa, derstädes uttagit mjöl att förbakas till bröd för krigshärens behof. Då vi sedermera drogo oss tillbaka och Ryska trupperna redan innehade hela landet omkring Wasa, smögo dessa bönder sig, i trots af många faror, till Brahestad, 28 mil ifrån Wasa, och återlemnade i bröd hvad de i mjöl emottagit. — En sådan anda rådde hos Finska nationen.

Men äfven hos Sveriges invånare felades ingalunda en varm fosterlandskänsla. Fyratio bataljoner landtvärn blefvo utan knot utskrifna. Betydliga bidrag till fäderneslandets räddning lemnades af enskildte personer från alla håll, och både fattiga och rika täflade med hvarandra, att genom frivilliga gåfvor ådagalägga sitt nit. Till och med Lapparne i Westerbotten gjorde sammanskott af matvaror för krigshärens behof. Lifvade af en sådan anda och beredde till hvarje uppoffring, hvad skulle icke Svenska och Finska folken förenade bordt kunna uträtta, om de haft en konung eller en befälhafvare, som förstått att rätt underhålla deras patriotiska tänkesätt, eller att begagna den rådande sinnesstämningen! Men Finnarne lemnades åt sitt öde, utan understöd, och de få hjelpsändningarne från Sverige blefvo ändamålslöst använde. Sveriges raska och modiga ynglingar förgingos af brist och elände, under det Finska hären dagligen minskades genom sina dyrt köpta segrar.

I Finland gick det sannerligen ganska bedröfligt, illa och långsamt. Sedan största delen af landet var utrymdt, utan all undersökning huru stor den fiendtliga styrka var, för hvilken man retirerade, och sedan det, genom fäktningarne vid Siikajoki och Revolaks blifvit upplyst, att det ingalunda varit omöjligt att återtaga landet, om vi genast hade ryckt fram, så förblef likväl hela stora Finska arméen stilla liggande i sju veckors tid. I en rapport af den 8 Juli finner man den märkvärdiga uppgiften, att, efter slaget vid Siikajoki den 18 April, en hemlig rädsla alltid åtföljt Ryssarnes krigs-operationer. Men denna fiendens förlägenhet begagnades icke af vårt general-befäl. Finska härens så väl under-befäl som manskap, hade en brinnande åtrå att slås med Ryssarne, för att återtaga och försvara sin fosterjord, och denna önskan uttalades både ofta och lifligen. Ryssarnes ställning i Finland, efter Siikajoki och Revolaks strider, var också högst vådlig och äfventyrlig; deras styrka var för liten, att på flera och vidt aflägsna ställen begagnas, och de hade dessutom mycket att frukta af den på flera ställen samlade och hotande allmogen, som stod färdig att falla dem i ryggen och hindra deras återtåg. Men detta oaktadt lågo vi stilla, och då vi, efter sju veckors lång hvilotid, ändtligen uppbröto, gingo vi på tjugusju dagar från Kalajoki till Lappo, hvilket utgör tjuguen mil; och när, på sistnämde ställe, enligt fältmarskalken Klingspors egna ord i dess rapport, fiendens hufvudstyrka blifvit slagen den 14 Juli, så behöfdes ännu en hel månad och tre dagar för att hinna Alavo, beläget derifrån sex och trefjerdedels mil. — Det syntes tydligen, att det icke var något alfvar hvarken med Finlands försvar eller återtagande, och för mig är det sannerligen omöjligt, att kunna finna någon enda ursäkt för fältmarskalken Klingspor, hvilken det ingalunda felades drift och verksamhet, när han ville.

Men låtom oss höra och närmare granska hvad fältmarskalken Klingspor till sin ursäkt förebar. Han uppgaf i rapporten af den 26 Maj: att broarne voro af vårfloden bortflutna och vägarne obrukbara. Men flera af de största och betydligaste broar voro likväl oskadade. Alla tiders erfarenhet har visat, att det för en krigshär icke är omöjligt, att äfven under en fäktning slå bryggor, samt att bana vägar öfver sjelfva Alperna; men att återställa en och annan liten bro eller iståndsätta en god landsväg, som på ett och annat ställe kunde fordra 50 à 60 lass fyllning, kanhända ock något mera, sådant ville fältmarskalken Klingspor anse omöjligt för hela Finska hären! Han besinnade ej, att hvilken årstid som helst kunde det hända, att Ryssarne, om de blefvo förföljde, förstörde alla broar efter sig, för att hindra vårt framtåg.

Öfverste Sandels, som på hela venstra flygeln hade blott en brigad, låg ej stilla under stora arméens hvilotid. Inom den 28 Maj framryckte han och jagade fienden femtio mil tillbaka. I det allravärsta menföre tågade han med sin brigad på sju dagar ifrån Pulkkila till Kuopio, hvilket utgör tjugu och en half mil, och soldaterne uthärdarde med synbar glädje och munterhet de största besvärligheter, då det bar åt hembygden, och när de sågo sig äga en befälhafvare, som visade alfvar mot fienden. Samma hinder och svårigheter, hvilka skulle hafva mött stora arméen, om den genast ryckt fram, mötte äfven Sandels i ännu högre grad; och frammarschen för honom var derföre mera svår, att han, med nära 2000 man, ryckte in i ett glest bebodt, fattigt och utblottadt land, fullt af ödemarker samt på intet sätt att jemföra med det väl odlade och förmögna Wasa län i Österbotten, hvilket stora arméen hade framför sig. Sandels kunde således omöjligen vänta, hvad stora hären med säkerhet hade att påräkna, att landet, i nödfall, någon tid kunnat föda hans fördelning; och Sandels saknade ännu dessutom den fördelen, som stora arméen ägde, att sjöledes kunna erhålla tillförsel. Men Sandels var en redlig man, en ärlig och pålitlig befälhafvare, och alla de af fältmarskalken Klingspor åberopade hinder öfvervunnos af en god vilja, förenad med verksamhet och drift. Under den tid stora arméen låg stilla och lemnade Ryssarne tid att skaffa sig förstärkning, tog Sandels vid Pulkkila, Kärsämäki, Piippo, Ahokylä, Nissilä, Saviselkä, Walkiamäki, Rautalampi, Kuopio, Laukkas, Leppävirta, Jorois och Warkaus, tillsamman 13 officerare och 870 man fångar, öfver 100 kanoner, mera än 800 lass proviant (hvilka, beräknade efter 3 tunnor lasset och tillsamman med den proviant och hafra, som togs i magasinerne, utgjorde 5,296 tunnor), 12,000 L:℔ hö, 1000 L:℔ kött, samt förstörde dessutom ganska mycket för fienden. Sandels, som hade blott en brigad under sitt befäl, ryckte fram med Finska härens venstra flygel ända till Ryska gränsen, och skickade en rekognoserings trupp till Sordavala stad i Ryssland. — Något större bevis emot grefve Klingspor behöfves icke. — — Efterverlden må döma om han ej förtjente den stämpel Finska arméen gaf honom, och som jag i det föregående uttalat. Träffande och sannt yttras i en år 1809 författad visa:

Men gick när man borde stå stilla,

Men stadnade när man bordt gå;

Man segrade alltid — men illa;

Ty baklänges gick det ändå.

Under det vi lågo qvar i Kalajoki, ankom den för hela hären nedslående tidningen, att Sveaborgs fästning, genom kapitulation, blifvit öfverlemnad åt Ryssarne. Och som jag år 1810 var i tillfälle att på stället erhålla upplysningar om förloppet dervid, anser jag mig böra derom meddela några omständigheter.

Den gamle, men kraftfulle generalen Klerker, som under grefve Klingspors frånvaro förde befälet i Finland, hade, vid underrättelsen om Ryssarnes tillernade snara inbrott, användt all möjlig verksamhet, drift och omtanka, att förse fästningen med dess förnödenheter. Landets invånare bidrogo ock härtill, på derom skedd uppmaning, med största beredvillighet. Spanmål och viktualier infördes i myckenhet. Garnisonen utgjorde 6000 man. Kommendanten, amiral Cronstedt, anbefalltes af general-befälet att uppgifva huru mycket krut han trodde sig behöfva, för att åtminstone till öppet vatten kunna försvara fästningen. Hvad han begärte lemnades honom i fullt mått; och sedermera, då man, vid fiendens hastiga anryckande, icke kunde anskaffa tillräckligt antal hästar, för att från Helsingfors med krigshären bortföra all der befintlig ammunition, uppgifves det, att ännu ytterligare 2000 centner krut blifvit insända till Sveaborg.

Amiral Cronstedt var så allmänt högaktad såsom en rask, tapper och rättskaffens krigare, att både arméen och landets patrioter uti honom sågo det lyckligaste val till kommendant i denna fästning, och man är allmänt öfvertygad, att han icke genom penningar eller andra enskildta förmåner bevektes att uppgifva fästningen. Snarare kunde den ovilja han från längre tid tillbaka rönt af konungen, hafva inverkat på honom; hvartill kommo flera andra skäl, af hvilka jag nyssnämde år hörde omtalas de närmast bekanta. En framtid skall törhända upplysa, huruvida djupare dolda och politiska krafter här utöfvade ett icke ännu utredt inflytande.

Belägringen började med föga lofvande förebud. Förvirring, oreda och bristande beslutsamhet visade sig redan vid Ryssarnes ankomst till Helsingfors. Den 2 Mars inryckte deras förtrupper derstädes. En bataljon af Adlercreutzska regementet låg der qvar, under major Tolls befäl. Han hade, på sin post, bordt hvart ögonblick vara beredd på fiendens anfall, och likväl blef han, då detta inträffade, i den grad uppskrämd, att han ej vågade qvarstadna på den utsatte samlingsplatsen, till dess hela truppen hunnit förena sig, utan aftågade, med dem som först anlände, under sådan brådska, att de soldater hvilka sednare inställde sig, icke viste hvar de skulle uppsöka bataljonen. Då denna sedermera angreps af de förföljande Kossackerna, befann man sig så illa beredd på försvar, att icke allenast gevären till en stor del voro oladdade, utan äfven många af dem sägas varit försedde endast med trädflintor, såsom till exercis. Följden blef en förlust af 73 man.

Ryska belägrings-korpsen var högst obetydlig; den uppgifves med all sannolikhet till endast 2000 man, således blott en tredjedel af de belägrades styrka. Det är svårt att afgöra, om Ryssarne förstodo att dölja sina svaga stridskrafter, eller om kommendanten icke ville utforska dem, hvilket troligen ej blifvit svårt för honom, genom de bekantskaper han hade i Helsingfors och orten deromkring. Också fruktade Ryssarne mera för de belägrade, än dessa hade att befara af dem. Derföre hände det ock en dag, att då en del af besättningen ryckte ut för att exercera uppå isen utanför fästningen, förmodade Ryssarne ett utfall, bröto genast upp och aftågade från Helsingfors; men återvände, sedan de marscherat ¼ mil, och anfallet från fästningen uteblef.

Sjelfva belägringen var troligen ibland de artigaste krigshistorien vet omtala. Fästningens gemenskap med fienden och det kringliggande landet var nära oafbruten, och befordrades snarare än den hindrades af fienden. Man nästan skydde att skjuta på hvarandra med alfvar. Sveaborg gick öfver med en förlust för garnisonen af 30 man. Men olyckan ville, att öfverste Jägerhorn fanns uppå Sveaborg, samt att han förstod att förskaffa sig alltför stort inflytande öfver amiral Cronstedt. Man misstänker Jägerhorn, som förut bodde i Lovisa, att hafva lyssnat till Ryska anbud, samt att han nu inom fästningen afbördade ingångna förbindelser. Han missledde Cronstedt, och uppskrämde de inom fästningen befintliga officers-fruarne, hvilka, genom pip och låt, verkade på sina männer. Falska rykten om Svenskarnes motgångar insmögos sorgfälligt af fienden; och Sveaborg kapitulerade. Denna skändliga handling tillskref man helt och hållet öfverste Jägerhorn.

Då ryktet om en förestående kapitulation spridde sig inom fästningen, blef fråga alfvarsamt väckt att arrestera kommendanten och sedan försvara sig till det yttersta; men dels felades det en beslutsam och driftig anförare för ett så vådligt företag, och dels hade man hållit underhandlingarne så fördolde, att de icke blefvo kände innan den första konventionen redan var afslutad. Kommendanten hade ock, under föregifvande af källarenas fuktighet, låtit borttaga nästan allt krutet, samt inlägga det på fartyg, hvarest det, i händelse af uppror bland besättningen, lätt kunde förstöras. Nödig och hastig gemenskap mellan officerarne, förlagde på denna af flere serskildta holmar bestående fästning, felades äfven; likaså hvarje tillförlitlig kännedom om tillståndet vid krigshären och inom landet.

Då Cronstedt låg på sitt yttersta, sade han till sin gamle bepröfvade och förtrogne läkare, att han under hufvudgärden hade en liten portfölj, hvilken innehöll papper, som betydligen rättfärdigade hans förhållande vid Sveaborgs kapitulation. Men som han icke mera behöfde något rättfärdigande inför menniskor, och några ännu i Sverige lefvande personer kunde alltför mycket blottställas, om de i portföljen bevarade handlingarne blefve bekanta, lät han i sin närvaro uppbränna dem af nämde läkare. — Detta sprider väl icke något egentligt ljus öfver Cronstedts förhållande; men det ger styrka åt de mångfaldiga gissningar, hvilka om Sveaborgs öfvergång varit i omlopp.

Men vi återgå, efter denna utflykt från vårt egentliga ämne, till krigsrörelserna i norra delen af landet.

Den 18 Juni ryckte ändtligen brigaden ifrån Kalajoki till Himango, tre mil, hvarest rastades till den 22, då vi gingo till Lohteå; den 23 till Gamla Carleby, den 25 till Kråknäs, sedan andra och tredje brigaderne den 24 Juni intagit Ny Carleby; den 26 till Sundby, hvarest åter rastades till den 4 Juli, då vi marscherade till Neder Härmä. Vi hade således nu, efter uppbrottet från Kalajoki, på sjutton dagar hunnit 17 mil framåt, och på intet ställe fått se den flyende fienden.

Under tiden blefvo, i följd af general-order, en bataljon Savolaks infanteri, under major Grotenfeldt, och en bataljon Savolaks jägare, under major Furumark, afsände åt Lintulaks vägen, och der ställde under majoren vid Tavastehus regemente von Fieandts befäl. Denne var en ganska skicklig och i alla afseenden duglig krigare, och såsom längre tid bosatt i de närmast härintill belägne orter, hade han fullkomlig kännedom af landet. Fieandts fördelning, utgörande 650 man, med blott tvenne trepundiga kanoner, anfölls den 2 Juli af 2000 Ryssar. Lintulaks by blef utaf fienden intagen; men återtogs med storm och hurrarop af major Grotenfeldts bataljon, under det Furumark med sin gick för att afskära fiendens återtåg. Men vi blefvo slagne af en annan Rysk kolonn och kringvände, så att våra bataljoner icke hade någon annan utväg, än att antingen gifva sig fångne, eller ock med bajonetten slå sig igenom den fiendtliga kolonnen. Det sednare verkställdes, och Fieandt med sin fördelning drog sig tillbaka till Perho, med en förlust af 200 man. För denna träffning utnämdes major von Fieandt till öfverste-löjtnant och öfver-adjutant; major Furumark vid Savolaks jägare befordrades till öfverste-löjtnant, och vid Savolaks infanteri blefvo major Grotenfeldt och kapiten Ladau riddare af svärds-orden. — Ryska förlusten vid detta tillfälle var ingalunda liten; men kan ej af oss med någon säkerhet bestämmas. Uti Ryska rapporten uppgafs Svenska styrkan vid Lintulaks till 2,500 man och vår förlust till 450 man; sin egen sade de vara betydligen mindre, hvaraf med sannolikhet kan slutas, att deras förlust för ingen del var ringare utan snarare större än vår.

Under det brigaden låg i Härmä, afsändes, enligt general-order, ännu ett annat detaschement. En bataljon Savolaks infanteri och en bataljon Savolaks jägare, ställdes under majoren vid Savolaks infanteri Gustaf Ehrenroths befäl, hvilken erhöll befallning, att med dessa tvenne bataljoner intaga Lappo by, fyra och ¼ mil från Härmä, der brigaden låg. Lappo var både för Ryska och Svenska hären en ganska vigtig punkt. Här sammanstöta vägarne från Ny Carleby och Härmä, från Wasa, från Tavastehus och från Lintulaks, hvarest Fieandts fördelning var posterad. Orsaken hvarföre en så liten styrka, ungefär 500 man, som Ehrenroths detaschement utgjorde, först beordrades att intaga detta vigtiga ställe, och sedan lemnades på så långt afstånd från brigaden utan understöd, är sannerligen svår att förklara. Om en större styrka blifvit ditskickad, så skulle sedermera icke elfva officerare och 120 man behöft uppoffras för detta ställets återintagande.

Den 8 Juli ankom Ehrenroth med sin trupp till Lappo, och Ryssarne flydde genast vid vårt annalkande. Lappo blef således besatt af Ehrenroth. Sedan Ryssarne fått underrättelse, att det icke var Svenska hären, utan blott en liten fördelning som innehade Lappo, kommo de den 10 Juli förstärkte tillbaka, anföllo Lappo, samt gjorde sådana dispositioner, att Ehrenroth med hela sin trupp bordt blifva tagen. Men Ehrenroth, vaksam på sin post, insåg det vådliga af sin ställning, och drog sig från Lappo; men kunde likväl ej hindra, att större delen af hans styrka blef sprängd. Då han återkom till brigaden i Härmä, hade han icke med sig mera än högst 300 man; resten framkom dock dagarne efter, på långa omvägar genom skogen, och hans slutliga förlust blef obetydlig eller omkring 20 man. Så väl major Ehrenroth, som den under hans befäl stående trupp, hade förtjent någon belöning för sitt förhållande, ehuru de blefvo slagne. Med en mindre rask och förslagen anförare än Ehrenroth, och med mindre mod och beslutsamhet i faran hos det öfriga befälet och truppen, hade ovillkorligen en stor del af detaschementet gått förlorad. Men allt deras välförhållande blef aldrig bekantgjordt. Törhända insåg general-befälet sitt misstag, att till ett så vigtigt företag afsända en så liten styrka, och underlät derföre att till Kongl. Maj:t inberätta dessa händelser. Ryssarnes rapport innehöll, att de den 10 Juli slagit 4,500 Svenskar under grefve Cronstedts befäl. Sådana voro vanligen Ryssarnes uppgifter. Det var major Ehrenroth, med 500 man af grefve Cronstedts brigad, som här blef slagen.

Den 13 Juli marscherade brigaden till Kauhava, två och trefjerdedels mil från Härmä, samt en och en half mil nära Lappo. Vid Kauhava och Härmä inträffade hela den öfriga arméen samma dag, för att den följande, under general Adlercreutz’s anförande, anfalla Lappo, der Ryssarnes hufvudstyrka nu var samlad. Om denna drabbning som bordt blifva ännu mera hedrande för Finska hären, i fall man rigtigt begagnat alla sina fördelar, nödgas jag lemna en vidlöftigare beskrifning; emedan den i flera delar måste skilja sig från den framställning general Adlercreutz derom gjorde i sin ingifna rapport.

Så snart det blef bekant, att Lappo af oss skulle anfallas, lemnade major Ehrenroth, som nyligen varit i Lappo och derifrån blifvit af Ryssarne fördrifven, åt general Adlercreutz nödiga upplysningar om belägenheten i och omkring detta ställe, bland annat äfven derom, att icke långt ifrån Kauhava, der vi nu stodo, fanns en skogsväg, som af infanteri och jägare kunde begagnas. Den förenar sig, ¼ mil öster om Lappo, med vägen från nyssnämde ort till Salmi, hvarest den delar sig åt Savolaks genom Lintulaks, samt åt Tammerfors genom Kuortane. Ehrenroth ansåg det nödvändigt, att på den vägen afsända trupper, för att afskära Ryssarne återtåget åt Savolaks sidan, dit de, i händelse af nederlag, naturligtvis skulle söka sin tillflykt, emedan de omkring Lintulaks hade en betydligare styrka. Flere gångor under marschen begärde ännu Ehrenroth, att åtminstone med tvenne bataljoner få dit afgå; men Adlercreutz biföll icke dertill.

Den 14 Juli kl. 6 om morgonen uppbröt Savolaks brigaden, som bestridt fältvakten, och nu skulle utgöra härens förtrupper. Vi hade icke ryckt långt fram innan vi stötte på Ryska fältvakten, hvilken, under jemn eld, af Karelska jägarena drefs tillbaka. Sålunda avancerades långsamt, något mer än en timma, då Ryska fältvakten blef understödd af en betydlig fördelning; hvarefter dess motstånd blef så häftigt, att Karelska jägarne sågo sig tvungne till återtåg. General Adlercreutz, som sjelf följde med den å landsvägen befintliga slutna kolonn, hvilken framtågade i lika höjd med jägarekedjan i skogen, blef förargad öfver Karelska jägarenas reträtt, och yttrade: ”vi skola ju framåt, och de tusan dj—ne gå tillbaka. Major Tujulin! ryck ni ut med begge Savolax jägare-bataljonerna, de gå säkert icke tillbaka.” Tujulin befalte genast begge dessa bataljoner utrycka. Den ena fördes af kapiten Brunow, och den andra, på motsatta sidan om landsvägen, af kapiten von Fieandt. Sjelf fortfor Tujulin att, med sluten kolonn, åtfölja landsvägen. Savolaks jägare formerade nu kedja i skogen, och aflöste Karelska jägarena. Anfallet begyntes straxt under hurrarop, med full fart, så att Ryssarne ej fingo tid att besinna sig, mycket mindre att göra motstånd. Ehuru marken var i högsta grad oländig och skogen ganska tät, framryckte de likväl så hastigt, att den på landsvägen tågande slutna kolonnen knappt hann att följa med i lika höjd. Sedan detta fortgått någon tid med sådan häftighet, blef truppen så uttröttad, att den nödgades stadna för att hemta liten hvila. Savolaks jägare, som redan marscherat 95 mil, voro nu så illa beklädde, att de fleste af dem ledo brist på skoplagg. Under det de sutto och hvilade, ljöd en nästan allmän klagan öfver deras sårade fötter och sjuka tår. ”Voi, voi! minun jalkani!” (aj, aj, mina fötter), hördes nästan öfverallt. General Adlercreutz gick då och frågade huru det var med dem, tröstade dem och lofvade afhjelpa detta. Och när han sedan efter en stunds samtal frågade, om de hvilat ut och hemtat krafter att å nyo kunna fortsätta anfallet, svarades med en mun: ja; och ingen enda syntes till med sjuka fötter; alla täflade om att kunna hinna fortast inpå fienden; allt annat var förglömdt, så snart det blef fråga om att förjaga och slå honom. Ju närmare vi kommo till Lappo, desto starkare blef Ryssarnes motstånd, hvarföre också fram på dagen tvenne bataljoner Savolaks infanteri utskickades, att som dubbel kedja i skogen understöda Savolaks jägare. Ifrån kl. 7 om morgonen till kl. 4 på eftermiddagen fortsatte Savolaks jägare striden med samma häftighet. De stadnade väl några gångor, och hemtade liten hvila; men straxt derpå fortsatte de åter framryckandet i fullt språng och med hurrarop. På eftermiddagen skickade Björneborgs regemente, som alltid utmärkte sig genom mod och oförskräckthet, tvenne bud till general Adlercreutz, med anhållan att få aflösa Savolaks jägare, hvilka af det långvariga och häftiga anfallet i så oländig mark, icke kunde annat än vara uttröttade. Men Savolaks jägare svarade: ”Björneborgarenas tapperhet är förut nog känd; vi vilja också göra hvad vi kunna, och en strid sådan som denna, tillhör oss såsom jägare.” General Adlercreutz kunde ej förmå dem att emottaga aflösning. ”När vi vika tillbaka,” sade de, ”då må herr generalen aflösa oss.” — En sådan anda lifvade Savolaks jägare!

Innan jag fortsätter berättelsen om sjelfva träffningen vid Lappo, anser jag nödvändigt att meddela en närmare kännedom om lokalen, för att rätt kunna bedöma hvad som skedde, samt hvad som kunnat och bordt ske. På vägen norr ifrån, den vi följde, var en ganska lång och stor backe till Lappo by, hvilken låg nere på slätten. Ifrån denna backe kunde man öfverskåda hela fiendens ställning framför byn, och se alla de rörelser der företogos. Denna väg gick öfver slätten, först i vestlig riktning eller mot vår högra flygel, men krökte sig längre ned åt söder, genom en med råg beväxt åker; sedan sträckte den sig genom en by, och längre fram åt vester öfver en elf. Denna väg leder till Wasa. — Nedanför backen, der vi stodo, kom en annan väg ifrån Lappo, genom Leohtala by, hvilken var närmare oss och skogen, gick nedanför backen, först något åt öster, sedermera i sydlig riktning, åt Salmi, der vägen delar sig åt Savolaks och Tammerfors. Det var denna väg Ehrenroth ville besätta, för att afskära fiendens återtåg åt Savolaks. — Ryssarne hade således, i sin närvarande ställning, blott tvenne vägar, på hvilka de kunde komma ifrån Lappo. Den åt Wasa hade de bakom sin uppställda linie, och kunde således aldrig förmoda, att denna väg till återtåg för dem skulle blifva afskuren. Den andra vägen, som gick åt Savolaks eller Tammerfors, hade de svårare att försäkra sig om; emedan den lätt af oss kunnat besättas, om vi blott utsträckt vår venstra flygel och med den framryckt.

Kl. 4 på eftermiddagen framkommo vi till Lappo. Ryssarne voro uppställde i slagtordning, på de framför Lappo by befintliga stora åkerslätter. Deras högra flygel utgjordes af jägare och infanteri, med fyra 3:pundiga kanoner; venstra flygeln upptogs af tvenne 6:pundiga kanoner samt jägare och infanteri, hvilka besatt en der befintlig by, och stod för öfrigt utbredd och betäckt af växande råg på åkrarne omkring landsvägen åt Wasa. I medelpunkten var ett batteri uppkastadt, hvarifrån tvenne 6:pundiga kanoner och tvenne haubitser, på begge sidor betäckte af ett talrikt rytteri, underhöllo en jemn eld. Vårt artilleri ställdes nederst i backen, och Savolaks infanteri utgjorde kanon-betäckning. Infanteri-elden upphörde då Ryska fältvakten, med dess förstärkning, genast vid framkomsten till Lappo drog sig till hufvudstyrkan. Savolaks jägare, som hela dagen hade förföljt fienden, sattes nu i reserven. Ryska styrkan utgjorde mellan 5 à 6000 man. General Adlercreutz’s uppgift, att vår armée härstädes icke uppgick till mera än 3,300 man, nödgas jag motsäga. Han upptog förmodligen icke hela första brigaden, emedan den vid stridens början ännu ej var framkommen; men som jag bestämdt känner att den anlände under drabbningen, och var framme redan före det afgörande ögonblick, då Döbelns genombrytning verkställdes, anser jag äfven den böra tagas med i beräkningen. Alla fyra brigaderne utgjorde med all säkerhet omkring 5000, af hvilka ungefär hälften voro med i elden.

I denna ställning fortfor striden en god stund, utan att något derigenom afgjordes eller kunde afgöras. General Adlercreutz fattade då det modiga beslut, att genombryta fiendens venstra flygel, och befallde derföre General von Döbeln att med andra brigaden, hvilken utgjordes af det för sin tapperhet utmärkta Björneborgs regemente, samt fyra 6:pundiga kanoner, verkställa denna genombrytning. Företaget var förenadt med stora svårigheter; ty vägen gick först genom en med råg beväxt åker, uppfylld af Ryska jägare och infanterister, och sedermera genom en by, der husen på begge sidor om vägen likaså voro besatte af fienden, som derifrån underhöll en mördande eld på våra stormande trupper. Ett sådant uppdrag kunde aldrig anförtros åt en modigare befälhafvare, eller åt en tapprare trupp. Jag hörde väl flere officerares anmärkningar deröfver, att icke vårt artilleri, som nu endast ryckte fram efter den slutna kolonnen, först med drufhagel fick rensa rågåkern från Ryssar, förr än infanteriet företog genombrytningen; men då hade denna ej kunnat verkställas så skyndsamt, och allt berodde på hastigheten; annars hade fienden, med sitt talrika rytteri, fått tillfälle att vidtaga åtgärder mot hela vår plan, hvilken då sannolikt misslyckats. Nu rusade Björneborgs regemente med oförskräckt mod på Ryssarne, och lät ej ett ögonblick uppehålla sig, hvarken af den ifrån rågåkern eller sedan af den från husen å ömse sidor om vägen mördande elden, (ehuru den nedgjorde tio officerare och omkring 100 man af våra tappre Björneborgare), utan marschen fortsattes hurtigt tills de kommo öfver den bakom Ryska linien befintliga elf, på vägen åt Wasa. Då svängdes kanonerna om, och ställdes emot fienden, midt för bron öfver elfven, samt bataljonerna på begge sidor om kanonerna. Genom denna djerfva och alldeles oväntade rörelse, var nu återtåget åt Wasa för Ryssarne alldeles afskuret. Om general Adlercreutz, sedan Döbelns genombrytning så väl lyckades, med en del af den öfriga hären, hade anfallit Ryska högra flygeln — och något vidare anfall behöfdes icke, — om han blott med några bataljoner besatt den vägen, som går åt Savolaks, så hade ovilkorligen hela Ryska hären, med tross och kanoner, bordt blifva tagen. Vägen hade åtminstone kunnat stängas och så förstöras, att aldrig en enda kanon eller den ringaste tross bordt kunna undkomma. Men nu blef hela denna väg lemnad alldeles öppen och obesatt; endast midt för Leohtala by var den bevakad af tvenne bataljoner utaf Savolaks brigaden; men Ryssarne följde ej vägens krökning ända intill fronten af vårt artilleri, utan skyndade sig, så snart de märkte Döbelns genombrytning, samt att återtåget till Wasa var dem afskuret, att itända nyssnämde by, ehuru alla deras sårade och sjuka lågo der, och under skygd af elden och röken, gjorde de sig i hast en ginare väg öfver åkern, bakom den brinnande byn, och kommo, under vår overksamhet, utan en enda mans eller en enda trosskärras förlust, lyckligen ifrån den verkligen svåra ställning, i hvilken de befunno sig.

General Adlercreutz yttrar väl i sin rapport: att han ernat låta tredje brigaden genom skogen anfalla fiendens högra flygel; men i detsamma inkom rapport, att en ansenlig fiendtlig styrka visade sig vid Alapää by, således på ryggen af den kolonn, som angrep fiendens venstra flygel. Hvarföre han ditsände brigad-chefen Gripenberg med tvenne bataljoner. — I fall det verkligen så förhöll sig, att en sådan falsk rapport inkommit, så bestod dock den återstående reserven af tvenne bataljoner Savolaks jägare, en bataljon Karelska jägare, en bataljon Savolaks infanteri, en bataljon Tavastehus regemente, samt tvenne bataljoner Åbo Läns regemente. Hvarföre befalltes icke några af dessa sju, overksamma bataljoner att framrycka på vår venstra flygel? Ryska befälhafvaren begagnade deremot skyndsamt vårt felsteg till sin fördel. Hade Ryssarne qvarstått något längre, är jag säker att general Adlercreutz besinnat sig, och då hade de ingalunda sluppit undan, såsom nu skedde. Den enda fördel som vanns genom Döbelns och de tappre Björneborgarenas välförhållande denna dag, var den, att Lappo af Ryssarne blef utrymdt, och att vi om aftonen kl. 9 intogo qvarter i byarne, der Ryssarne kort förut hade stått.

Innan jag slutar berättelsen om denna drabbning, vill jag omnämna en tilldragelse, för hvars sannfärdighet jag ansvarar. Sedan Savolaks jägare, vid härens framkomst till Lappo, blefvo satte i reserven, samt, efter hemtad hvila, stodo i backen och åskådade general von Döbelns lyckliga genombrytning af fiendens venstra flygel, yttrade kapiten Carl Magnus v. Fieandt till sina kamrater: ”så gerna som vi stå här overksamma, tar jag min pluton och går bort; om det behöfves, så är här i reserv-corpsen ändock tillräcklig styrka att kunna agera med.” Derpå aftågade han med sin pluton, efter Döbelns genombrytning, emot fiendens i oordning bragte venstra flygel. Han var nära att bemägtiga sig en kanon, för hvilken flere hästar och en del af servisen blifvit bortskjutne, och som stod qvarlemnad utan betäckning. Men den häftiga och väl rigtade elden från vårt artilleri, hindrade honom att verkställa detta, och Fieandt med sin trupp nödgades åse, huru några få Ryssar bortsläpade den redan nästan öfvergifna kanonen. Derefter framryckte Fieandt vidare, och tog 52 fångar, de enda som blefvo tagne i denna drabbning.

Härvid vågar jag en mer än sannolik gissning. Savolaks jägare, med sina tschakoer och gröna kapotter, kunde på afstånd svårligen skiljas ifrån Ryssarne, och det är mycket troligt, att Fieandt med sin trupp blifvit, under sin utvandring, bemärkt af någon adjutant, eller någon annan, som straxt i sin häpenhet ansåg det för en betydlig Rysk styrka, och sålunda gaf anledning till den falska rapport, hvilken general Adlercreutz sade sig under striden hafva fått. Fieandts tilltagsenhet bevisar emellertid hvad som kunnat och bordt utföras. Men der fångar egentligen bordt tagas, der fingo de fri genomgång. Major Ehrenroths flera gångor förnyade begäran, att få besätta Savolaks vägen, afvisades med köld. Och Ehrenroth, hvilken så nyligen varit på stället och fullkomligen kände belägenheten, hade kunnat vara general Adlercreutz till stor nytta vid detta tillfälle.

Vår hela förlust på denna dag var 11 officerare samt 120 man. Ryssarnes förlust kan ej uppgifvas, emedan deras sårade blefvo uppbrände i Leohtala by. Fångarnes antal uppgick, såsom nämdt är, till 52. För denna drabbning blefvo major Tujulin och kapiten Brunow riddare af svärds-orden. Tapperhets-medalj erhöllo: kapiten von Fieandt, som hela dagen förde bataljonen i elden, samt löjtnanterne Berner, Wrede, Ekestubbe, Taube, Schwartz, Andersin, Lind och Lundeberg, alla vid Savolaks jägare. Vid Savolaks infanteri blefvo öfverste-löjtnant Lode och kapiten D. Aminoff riddare. Den sistnämde dog under vår vistelse i Lappo, utaf sin erhållna blessyr.

För öfrigt utmärkte sig i denna träffning följande vid brigaden: grefve Cronstedt, adjutanten, kapiten Brusin, öfverste-löjtnant Aminoff, kapiten Burghausen, och löjtnant Salmén, samt vid brigadens artilleri under-löjtnanten von Becker.

Sedan Ryssarnes hufvudstyrka nu blifvit slagen vid Lappo, troddes allmänt, att vi genast skulle förfölja dem, som undsluppit så lätt den 14 Juli. Men vi blefvo öfver 8 dagar stilla liggande i Lappo, och framryckte omsider till Tiistenjoki, samt derifrån till Ruona bro i Kuortane socken, hvarest vi åter dröjde en längre tid. Tredje brigaden, under brigad-chefen Gripenbergs befäl, blef äfven förlagd på detta sistnämde ställe.

Första brigaden, bestående af Åbo Läns regemente, hade emellertid, under öfverste Palmfelts befäl, blifvit försänd till Sarvikka. Den 9 Augusti skickade Ryssarne dit en rekognoserings trupp, hvaraf öfverste Palmfelt blef så förskräckt, att han med hela sin brigad drog sig undan från sin post vid Sarvikka, och stadnade ej, ehuru ingen fiende förföljde honom, förr än han kom till Ruona bro, der vi lågo. Derigenom ådrog sig Åbo Läns regemente ett allmänt förakt af hela den öfriga Finska hären, hvilket gick så långt, att om en soldat af nämde regemente kom inom Savolaks lägret, blef han med mångfaldiga smädeord genast bortkörd, samt förklarades ovärdig att få vara ibland de öfrige Finnarne. Jag var närvarande den 16 Augusti om aftonen, när general-order för följande dagens anfall ankommo och upplästes, då Savolaks jägare-officerare högt yttrade: nu har general-befälet ställt ganska klokt till för arméens framryckande till Alavo; ty det har befallt, att Åbo Läns regemente marscherar ut och efter dem ett sexpundigt batteri. En tillstädes varande Åbo Läns officer, löjtnant Aminoff, som var adjutant hos öfverste Palmfelt, upptog detta alfvarsamt, så att fråga blef om envig; men påföljande dagens träffning vid Alavo gjorde allt detta om intet.

Sedan Åbo Läns brigaden så plötsligt retirerat från Sarvikka, yttrades i de officiella rapporterna den 12 Augusti, att samma brigad blifvit dit återsänd med förstärkning. Detta måste jag helt och hållet bestrida, såsom alldeles icke öfverensstämmande med verkliga förhållandet. Trenne bataljoner af Savolaks jägare regemente, utgörande till samman ungefär 400 man, under major Tujulins anförande, beordrades att i första brigadens ställe gå till Sarvikka. Då dessa tvenne bataljoner skulle aftåga, blefvo de befallte att stadna på andra sidan om Ruona bro, då brigad-chefen grefve Cronstedt ankom, och tilltalade den uppställda truppen på följande sätt: ”ni känner alla hvad som händt med Åbo Läns brigaden, på det ställe dit ni nu skall gå, så att jag ej behöfver nämna något derom. General Gripenberg och jag hafva kommit öfverens, att utvälja tvenne de mest pålitliga bataljoner att skickas dit i deras ställe. Jag har ej tvekat i mitt val, och jag hoppas att ni svarar emot detta förtroende.” — Jag behöfver icke nämna hvad detta tilltal verkade hos en trupp, der både befäl och soldater hade den ärelystnaden, att alltid vilja anses för ett bland de tappraste regementer vid Finska hären. Så snart grefve Cronstedt återvändt, öfverenskom officers-korpsen, före afmarschen från stället, med handslag, att vid Sarvikka ovilkorligen stå till sista man, hvilken befallning de ock kunde erhålla om återtåg: ”på det (såsom det hette) Åbolänningarne ej må kunna säga om oss, hvad vi och andra sagt om dem.” Detta aftal hörde major Tujulin, som härvid stod på något afstånd. Han, i jemförelse med de öfriga officerarne, en mera åldrig man, vände sig till dem med sin vanliga glada uppsyn, och yttrade: ”gossar, gossar! jag hör hvad ni har för er, jag tycker om er derföre; men ni skall lofva att lyda mig; jag deremot lofvar er, att jag ej skall befalla reträtt, förr än två tredjedelar eller åtminstone öfver hälften af oss stupat.” Med sådana tänkesätt och föresatser aftågade dessa bataljoner den 10 Augusti från Ruona bro till Sarvikka.

Så snart de framkommit, skyndade major Tujulin att sjelf rekognosera belägenheten, och fann dervid, att en väg ledde ifrån fiendtliga sidan, hvilken tog kommenderingen vid Sarvikka i flanken, samt att tvenne andra, som gingo bakom Sarvikka, gjorde det lätt att falla den i ryggen. Stället var således ingenting mindre än tjenligt att här fatta posto. General-befälet hade förmodligen på kartan sett att en bäck lopp fram vid Sarvikka, och i anledning deraf befallt att stället skulle med någon trupp besättas, utan att för öfrigt känna belägenheten, eller låta undersöka den, innan befallningen utfärdades. Major Tujulin tog derföre det beslut, att, utan vidare order, återvända med sin fördelning, tre fjerdedels mil, till Kuhalampi, der han uppställde sig, men qvarlemnade vid Sarvikka en fältvakt af 50 man, samt insände till brigadchefen rapport om denna förändring. Vid Kuhalampi qvarstod kommenderingen, utan att någon fiende syntes, intill den 17 Augusti, då hela den öfriga hären der inträffade, under sin marsch emot Ryssarne vid Alavo, beläget sex och ¾ mil från Lappo. Den behöfde således, från den 14 Juli, en hel månad och tre dagar för att hinna sex och tre fjerdedels mil framåt.

Den 17 Augusti, sedan vädret klarnat, folkets kläder fått något torka efter ett svårt regn, samt gevären blifvit plundrade, uppbröt hela arméen omkring kl. 12 på dagen. Efter vanligheten utgjorde Savolaks brigaden förtruppen, och ibland dem Savolaks jägare. En bataljon Savolaks infanteri, under major G. Ehrenroths befäl, följde med general Gripenberg, som tågade en biväg åt venster, för att ifrån Töysä, på vägen som derifrån går till Alavo, falla fienden i flanken. Kl. half 2 begynte striden, hvilken blef allt häftigare, ju närmare vi kommo Alavo. Ryssarnes motstånd var nu helt annat, än för två eller tre månader tillbaka. Vårt artilleri, särdeles under löjtnant Lind, ryckte så nära in på fienden, att dess linie derigenom flera gångor blef bruten; under-löjtnant von Becker, vid Savolaks brigadens artilleri, tillfogade också fienden betydlig förlust; men ändock kunde ej Ryssarne förmås att vika. Till och med efter tredje brigadens framkomst på deras flank, öfvergåfvo de likväl icke sin ställning, utan förändrade den blott hastigt. Karelska jägarena, på vår venstra flygel, blefvo deremot så häftigt anfallne, att de redan nödgades vika; men då framryckte en bataljon Savolaks infanteri, anförde af öfverste-löjtnant Lode, och dref fienden med bajonetten tillbaka. Denna bataljon, som hade en slätt att springa öfver, innan den kunde begagna blanka vapen emot de af den täta skogen betäckte Ryssarne, fick dyrt betala sin tapperbet; ty öfver 50 man stupade vid detta tillfälle, öfverste-löjtnant Lode blef svårt sårad, äfvenså major Tavast samt alla de öfrige officerarne, så att en subaltern-officer var det enda återstående befäl vid hela bataljonen. Men detta anfall afgjorde ock stridens lyckliga utgång; ty så snart denna flygel straxt deruppå blifvit förstärkt af en bataljon Tavastehus regemente, under öfverste-löjtnant Wetterhoffs befäl, och med lika ifver som förut fortfor att rycka fram, nödgades fienden hastigt börja sitt återtåg på vägen åt Wirdois, samt förföljdes ¾ mil, af öfverste Palmfelt.

Fiendens styrka vid Alavo var, inberäknadt rytteri och artilleri, 4 à 5000 man. Vår armée bestod af tredje och fjerde brigaderne, tvenne bataljoner Åbo Läns, samt en bataljon Österbottens regemente, och utgjorde tillsamman något öfver 3000 man, af hvilka ungefär en tredjedel ej var med i elden. Fiendens förlust blef 2 officerare och nära 100 man dödskjutne, samt en officer och 120 man fångne, hvaribland 50 sårade. Vår förlust utgjorde 15 à 16 officerare samt omkring 200 man döde och sårade. Ibland desse siste befanns Savolaks brigadens chef, grefve Cronstedt.

Som han nu, till brigadens stora afsaknad, upphörde att vara dess anförare, fordrar rättvisan att nämna några ord om denna af hela brigaden allmänt älskade befälhafvare. Grefve Cronstedt var den förträffligaste chef man kan önska sig; alltid vänlig och faderlig, äfven emot den ringaste; vaksam och driftig, utan att för mycket uttrötta soldaten. Med sällsynt köld och rådighet förde han sin brigad i de hetaste strider; sjelf skydde han aldrig faran, stod alltid främst för att genast kunna vidtaga nödiga anordningar, och det knot, som i början yttrade sig emot, honom, förbyttes, sedan brigaden lärde rätt känna honom och han lärde känna brigaden, i den största högaktning och tillgifvenhet. De misstag man i början ansåg honom hafva begått, glömdes snart, då man insåg hans många och stora egenskaper såsom anförare, samt när hvar och en blef öfvertygad, att de härrörde, icke från grefve Cronstedt sjelf, utan från hans unga, kittsliga och oerfarna adjutant, löjtnant Brusin. Grefve Cronstedts enda fel var, att han lemnade Brusin, en visserligen tapper och driftig officer, för mycket förtroende och för stort inflytande. Endast den stränga sanning jag uti denna framställning föresatt mig, såsom mitt högsta mål, har tvungit mig att icke förtiga de mindre goda anordningar, hvilka i början af kriget röjde sig. Grefve Cronstedts i detta fälttåg ådagalagde förtjenster, äro i alla fall större, än att de kunna fördunklas af några smärre inträffade misstag.

Utom den förut nämde Savolaks infanteribataljon, hvilken under öfverste-löjtnant Lodes befäl utmärkte sig vid Alavo, bör jag äfven göra Åbo Läns regemente den rättvisa, att det, för att godtgöra felsteget vid Sarvikka, slogs vid Alavo med största tapperhet. Öfverste-löjtnant Lode, som redan förut vid Revolaks och Lappo så mycket utmärkt sig, att han begge gångorna af general Adlercreutz rekommenderades till nådig hugkomst, blef ändtligen för denna drabbning utnämd till öfverste, och erhöll sedermera, den 3 Juli 1809, tillika med öfverste Aminoff vid Karelska jägarena, svärds-orden med stora korset. För denna träffning utnämdes, vid Savolaks infanteri, major Tavast riddare samt derefter öfverste-löjtnant; och kapiten Carlqvist, löjtnanterne C. M. von Fieandt, Orbinski och Meinander, samt fendrikarne Hjelmman och Savander tillades svärds-ordens medalj. Vid Savolaks jägare blef kapiten Germund Aminoff riddare; han, tillika med löjtnanterne Berner och Collan, voro sårade. Vid Karelska jägarena erhöllo löjtnanterne Humble och Salmén samt adjutanten Fr. Aminoff svärds-ordens medalj. För öfrigt blefvo rekommenderade: grefve Cronstedt; vid Savolaks jägare, kapiten von Fieandt, löjtnanterne Ekestubbe, Hartman och Klingspor; vid Karelska jägarena, kapiten von Burghausen; samt vid Karelska dragonerne, löjtnanterne Ruthensköld och Schlyter — General Adlercreutz upphöjdes till friherre.

Före stridens början hade Ryssarne afsändt sin tross, med 2 à 300 mans betäckning, på vägen åt Töysä och Etseri. Major G. Ehrenroth, vid Savolaks infanteri, beordrades derföre, efter slutad träffning, att med sin bataljon förfölja fienden åt denna väg. Han upphann honom icke förr än vid Etseri pass, tre ¾ mil från Alavo, nedgjorde 24 man, samt tog 3 officerare och 42 man, jemte något proviant och en mängd slagtboskap. Utom major Ehrenroth utmärkte sig fendriken Gregory Aminoff, som derföre erhöll svärds-ordens medalj. Den i alla afseenden duglige och genom sin tapperhet förtjente major Ehrenroth, fick intet; men utnämdes omsider, den 24 October 1808, till riddare af svärds-orden med stora korset, sedan han vid Oravais blifvit sårad.

Ryska hären vid Alavo hade ernat retirera åt Töysä och Etseri, dit den sändt sin tross, och hvarigenom den kunnat förena sig med de vid Lintulaks stående Ryssar; men hindrades af general Gripenberg, som med sin brigad skickades på Töysä vägen, före träffningens början. Ryssarne nödgades derföre återtåga åt Wirdois, dit de blefvo förföljde af öfverste Palmfelt med första brigaden. Den 21 Augusti utförde Palmfelt det uppdrag han fått, att från Wirdois pass fördrifva fienden. Detta verkställdes hufvudsakligen sålunda, att en del af truppen afgick på båtar för att taga fienden i ryggen; ty så snart Ryssarne blefvo varse båtarne, flydde de genast med största skyndsamhet, och Wirdois pass, 4½ mil från Alavo, intogs af oss.

Samma dag Wirdois pass af oss anfölls och intogs, blef på ett annat ställe, eller vid Karstula, grunden lagd till det återtåg, som hädanefter af oss måste företagas. Brigad-chefen Sandels hade flere gångor erinrat general-befälet, om nödvändigheten att skicka en större styrka på denna väg, hvilken låg emellan honom och stora arméen, och som var den genaste för Ryska från Savolaks ankommande förstärkningar. Men hvad orsaken än må varit till uraktlåtenhet häraf, ligger det dock vårt general-befäl till last, att hafva fästat så liten uppmärksamhet på denna vigtiga väg, som gick direkte till Gamla Carleby, och genom hvars besättande fienden ovilkorligen stängt all utväg till återtåg för hela Finska hären. Äfven Ryska befälhafvaren begick det felet, att han ej, sedan Fieandt var slagen vid Karstula, ryckte fram till Gamla Carleby, dit han hade endast hälften så lång väg som vi. Hade han besatt denna stad, så hade vi sannolikt blifvit nödsakade att gifva oss fångne.

Som tvenne bataljoner af Savolaks brigaden befunno sig vid Lintulaks fördelningen, vill jag i korthet omtala förloppet härstädes. Den 21 Augusti kl. 5 om morgonen började Ryssarne anfalla den kommendering, som under öfverste-löjtnant von Fieandts befäl stod vid Karstula. Fieandts styrka utgjorde ungefär 1,250 man, med sex kanoner. Den blef nu angripen af omkring 4000 man, med ett talrikt artiller. Uti tio timmar försvarades vår ställning emot detta öfverlägsna antal; men sluteligen, då en större fiendtlig trupp var nära att taga hela fördelningen i ryggen, samt afskära dess återtåg, nödgades Fieandt draga sig tillbaka. Major Hästesko, med största häftighet anfallen af en tredubbel fiendelig styrka, hvilken gått öfver ett vad, utmärkte sig härvid ganska mycket, och endast genom hans tapperhet räddades våra kanoner. För att tillbakahålla fiendens alltför häftiga påträngande, ställdes sedermera en sexpundig kanon på landsvägen; men det dröjde icke länge förr än halfva servisen, en under-officer, befälhafvaren för kanonen samt trenne hästar voro nedskjutne, samt kanonen af fienden eröfrad. Då rusade löjtnant Reiher, med sin af Savolaks infanteri bestående division, på Ryssarne, återdref dem med bajonetten, och tillbakahöll den påträngande fienden, till dess de döda hästarne hunno blifva frånspände och kanonen räddad. Striden fortfor med yttersta häftighet intill sent på aftonen. Tre choqver af Ryska rytteriet blefvo lika så tappert afslagne, som de oafbrutna infanteri- och jägare-anfallen. Vår förlust i denna 16 timmars blodiga träffning, var större än den af öfverste-löjtnant v. Fieandt uppgafs. Härom öfverensstämde flere närvarande officerare, äfvensom läkaren, hvilken på sjukhuset emottog de sårade. Den uppgick troligen till 7 à 800 man. Återtåget fortsattes ända till Öfver Wetil, fem mil nära Gamla Carleby. För denna fäktning blef kapitenen vid Savolaks infanteri, Ladau, utnämd till major; och löjtnant Reiher samt kornetten vid Nylands dragoner O. Boye erhöllo svärds-ordens medalj.

Sålunda tillintetgjordes frukterna af alla våra segrar. Stora arméens ställning vid Wirdois kunde omöjligen bibehållas, sedan Fieandt retirerat ifrån Lintulaks; ty derigenom hade Ryssarne vägen öppen till Kuortane, som var bakom oss. Vi hade ställt så illa till, att Ryssarne behöfde slå hvarken Sandels eller stora arméen, hvilket hvardera blifvit svårt för dem, utan så snart Fieandt med sin lilla trupp var återkastad, måste vi nu ovilkorligen draga oss tillbaka ifrån alla våra vunna fördelar. Den 22 och 23 aftågade vi derföre till Ruona bro i Kuortane socken. Förr eller sednare måste sådant inträffa, såsom naturlig följd af general-befälets långsamhet och mindre goda anordningar under hela fälttåget, sedan segern vid Revolaks, hvilket redan förut blifvit omnämdt och utveckladt.

Vid Ruona bro stadnade nu stora arméen tills vidare. Der hade vi på högra flygeln ett batteri, försedt med sex stycken 6:pundiga kanoner, i centern eller midt för bron ett batteri, bestyckadt med 3:pundiga kanoner, och på venstra flygeln ett batteri med 6:pundiga kanoner. Framför dessa förskansningar voro nödiga förhuggningar gjorda; men försvars-linien var utsträckt nära en half mil. Såsom förposter voro tvenne bataljoner af Tavastehus regemente, under öfverste-löjtnant Wetterhoffs befäl, ställde en och ¼ mil framom Ruona, på vägen åt Alavo, och på vägen åt Lintulaks stod öfverste Aminoff, med Karelska jägarena, posterad vid Mengijärvi, två mil från Ruona bro. Sådan var ställningen då fienden, den 31 Augusti, med betydlig styrka anföll öfverste-löjtnant Wetterhoff, hvilken, efter fem timmars strid, på erhållen befallning, drog sig till Ruona; hvarefter en del af Ruona bro blef bränd. Natten derpå anlades af fienden tre batterier emot vår medelpunkt och högra flygel. Kl. 11 förmiddagen den 1 September började från den en liflig eld, hvilken lika lifligt besvarades från vår sida. Ryska batterierna voro så nära oss, att för ett skott derifrån föllo 22 man af Tavastehus regemente, som utgjorde kanonbetäckning vid trepundiga batteriet. Tvenne af våra 6:pundiga kanoner på högra flygeln blefvo demonterade. Under det kanonelden med häftighet fortsattes, ryckte flere regementer infanteri och jägare emot vår venstra flygel, hvarest fienden började anfalla ungefär kl. 1 på dagen. Äfven inlopp den falska underrättelsen, att en betydlig styrka blifvit afsänd att kringgå vår högra flygel. På vår venstra, gjordes emellertid flere ganska häftiga anfall; men de blefvo alla med tapperhet afslagne. Mot aftonen befalltes en bataljon Savolaks jägare, anförd af kapiten Aminoff, samt en bataljon Tavastehus regemente, under öfverste-löjtnant Wetterhoffs befäl, att framrycka öfver en äng, der bataljonerne stodo, och intaga en by på andra sidan, hvilken var besatt af fienden. Aminoff, som insåg huru vådlig denna rörelse skulle blifva, sade då till den general-adjutant, hvilken meddelat ordern: ”kom med och se att vi göra vår skyldighet; ty då vi en gång erhållit befallning att angripa, gå vi icke utan order tillbaka, om ock hvar man skulle blifva på ställ!” Adjutanten följde med; anfallet verkställdes med all möjlig tapperhet, och flera gårdar voro redan rensade från fiender; men deras styrka var här så öfverlägsen, och skogen deromkring öfver allt besatt med infanteri och jägare, så att den mest mördande eld man någonsin kan föreställa sig mötte våra, både ifrån byn och isynnerhet ifrån skogen; och adjutanten fann sig föranlåten att befalla begge bataljonerna att återvända. Jag hörde officerare, hvilka förut varit med i ganska heta strider, yttra, att det kulregn som här mötte dem, var så tätt, att de icke kunde begripa huru en enda man kunnat komma derifrån tillbaka. Här blef ock vår förlust på denna dag den betydligaste. Bland många andra, erhöll äfven öfverste-löjtnant Wetterhoff en blessyr, hvilken, af honom vanvårdad, kanhända lade denne tappre och förtjente man i grafven. Träffningen påstod denna dag ungefär i 8 timmar; mörkret gjorde slut derpå. Om natten drog sig hela hären till Salmis, en half mil ifrån Ruona, hvilket återtåg, efter sedermera inlupne underrättelser, var förhastadt, emedan äfven Ryssarne under natten retirerat ifrån Ruona; men, underrättade om vårt aftågande, återvände de genast.

Den 2 September kl. 6 om morgonen anfölls åter vår fältvakt, hvilken var förlagd ¼ mil fram om Salmis. Så snart den kunnat inrycka, hvilket skedde under full drabbning, uppstod liten stillhet; men efter några timmar börjades fäktningen åter, samt fortsattes till kl. 6 om afton, då general Adlercreutz befallte återtåg, hvilket verkställdes med all ordning, under oafbruten strid.

Finska hären utgjorde 3,500 man; fiendens styrka, anförd af general Kamensky, var ganska säkert 8 à 9000. Vår förlust på dessa tre dagar uppgick till mer än 20 officerare samt omkring 800 man, sammanräknadt döde, sårade och fångne. Fiendens förlust kan jag bestämma annorlunda än efter blotta gissningar, och förbigår således att angifva den, så väl här, som vid alla andra tillfällen, der jag ej kan göra det med någon säkerhet. Vid fjerde brigaden blefvo, af Savolaks infanteri, löjtnanterne Orbinski och Hjelmman dödskjutne, samt major M. Ehrenroth blesserad; af Savolaks jägare, löjtnant Schwartz illa sårad, kapiten Brunow erhöll en lindrig kontusion, och löjtnant Klingspor blef fången. För denna träffning känner jag icke några andra utmärkelser vid brigaden, än att major M. Ehrenroth vid Savolaks infanteri blef riddare, samt att löjtnanterne Schwartz och Klingspor, vid Savolaks jägare, blefvo befordrade till kapitener. Under träffningen vid Ruona togo vi tvenne officerare samt 50 man.

Den 1 September blef äfven öfverste Aminoff, posterad vid Mengijärvi, anfallen och tillbakadrifven af ungefär 2000 man. Hela härens återtåg fortsattes sedan åt Lappo, och derifrån till Ylistaro, dit fjerde brigaden ankom den 6 September. General Vegesack, som med en fördelning af trupper öfverkommit från Sverige, stod nu i Lappfjärd, och för att närma sig Finska arméen, drog han sig till Kauhajoki, sedan han vid Lappfjärd blef angripen af omkring 4000 man. Ryssarne sjelfve uppgåfvo, i Åbo Tidningar för den 5 Oktober, sin styrka vid Kauhajoki till 18,000 man. Tredje brigaden låg i Lappo, och från den sidan hade vi emot oss samma härkorps som vid Ruona, och nu var åtminstone 7000 man stark, med hvilken sedermera förenat sig de 2000, som anföllo och drefvo öfverste Aminoff från Mengijärvi; således ungefär 9000 man från den sidan. Endast trenne bataljoner under öfverste-löjtnant Reuterskölds befäl betäckte vägen åt Ny Carleby, och stodo vid Kauhava. Öfverste-löjtnant von Fieandt, hvars kommendering, åter blifvit förstärkt till 8 à 900 man, skulle betäcka den vigtiga och för Ryssarne genaste vägen till Gamla Carleby, på hvilken han hade åtminstone 4000 fiender emot sig. Tvenne bataljoner af andra brigaden lågo uti Lill-Kyro.

Sådan var nu arméens hopträngda och verkligen vådliga ställning, sedan Ryssarne hunnit få förstärkningar på alla ställen. Då Lappo af oss öfvergafs den 10 September, hade fienden, för att afskära vårt återtåg, endast behöft skicka en betydligare styrka till Ny Carleby, hvilken stad vi nödvändigt måste passera, i fall vi skulle draga oss norr ut, och dit hade de kortare väg än vi. Fieandts lilla fördelning på Lintulaks vägen kunde ej heller hindra dem att besätta Gamla Carleby, för att der möta vår stora här, i händelse vi kunnat slå oss igenom vid Ny Carleby. Folk felades icke Ryssarne numera, sedan de haft fyra månader att skicka nya trupper till Finland. Och i fall Ryssarne med en betydligare styrka fattat posto vid Ny Carleby, eller någon annan af de elfvar vi skulle öfvergå, vet jag ej huru vi med vår stora tross och vårt artilleri kunnat forcera oss norr ut. Vår ställning och våra utsigter voro sannerligen mörka och förtviflande.

Det synes således vid första påseendet, som det varit ett stort och oförlåtligt fel af Finska härens befälhafvare, att försätta arméen i en så vådlig ställning, och att ej aftåga till Gamla Carleby ifrån Lappo, i stället för att, som nu skedde, gå till Ylistaro, och lemna vägen norr ut öppen för Ryssarne. Men just för denna manöver förtjente vårt general-befäl heder och beröm; ty: 1:o blef det derigenom möjligt för oss, att kunna bärja och till Sverige öfversända de betydliga kronans förråder, hvilka funnos i Wasa, äfvensom alla der befintliga fångar samt egna sjuka, hvilka utgjorde omkring 1,400 man; 2:o hade vårt general-befäl för afsigt, att derigenom förena sig med general Vegesack och hans från Sverige öfverkomna fördelning, hvilken förstärkning för Finska hären var af högsta nödvändighet. Jag tilltror mig således kunna påstå, att det icke var något strategiskt fel af vår befälhafvare, ehuru det så ansågs i början. Men huru ock dermed må förhålla sig, så blefvo vi räddade från den öfverhängande faran, genom en krigslist af general Adlercreutz. Den var följande: Adlercreutz lät ifrån högqvarteret utsprida det rykte, att hela Finska hären skulle aftåga till Wasa, der gå om bord och öfverföras till Sverige. För att göra detta så mycket mera troligt, vidtogos många förberedande anstalter härtill; embargo lades på alla i Wasa, Ny Carleby och kringliggande orter befintliga fartyg, till vida större antal än som verkligen erfordrades, för att transportera hvad som fanns uti Wasa. Det ansågs vid Finska hären för så säkert, att vi alla skulle afgå sjöledes till Sverige, att 60 man af Savolaks brigaden rymde öfver till fienden på en enda natt; emedan de alldeles icke ville blifva förde öfver hafvet. Ryssarne styrktes derigenom så mycket mera i den tron, att vår föresats verkligen var denna; och de uraktläto derföre att skicka några trupper till Ny eller till Gamla Carleby, utan sammandrogo all sin styrka i trakten omkring Wasa, för att så mycket mer kunna försvåra vår inskeppning, och dervid kunna slå oss, eller taga större delen af oss till fånga. Häraf kan det förklaras, hvarföre Ryska styrkan, som nu stod vid Ny Carleby, var så liten, eller omkring 15 à 1600 man, och hvarföre en lika liten trupp var qvarlemnad på vägen åt Gamla Carleby. Sådant var ingalunda någon försummelse af den tappre och driftige general Kamensky, som nu anförde Ryska arméen.

Ingen af oss visste annat, än att marschen ställdes direkte till Wasa. Då hären bröt upp den 12, begärde och erhöll jag tillstånd att i egna angelägenheter få resa förut till staden, och vid framkomsten dit träffades flere till brigaden hörande officerare, hvilka dels varit sjuka, dels sårade; men nu blifvit så vida återställde, att de väntade på arméen, för att åter komma i tjenstgöring. De tänkte på ingenting mindre, än att denna dag lemna Wasa. Men oförmodadt fingo vi i staden höra, att Vegesacks fördelning, som stod söder om Wasa, icke blott hade ankommit, utan ock, i största hast, tågat genom staden, och att således Ryssarne ifrån Lappfjärds sidan hade vägen öppen till Wasa. Jag behöfver ej beskrifva vår bestörtning. Från staden kommo vi lyckligt; men på vägen, innan vi anlände till hären, voro vi nära att upphinnas af Kossackerne. En löjtnant Arppe vid Karelska jägarena, som dröjde litet längre än vi andra i staden, nödgades lemna sin häst och kärra samt alla sina saker till rof åt de förföljande Kossackerne, samt rädda sig genom skogen.

Men förr än jag vidare fortsätter berättelsen om arméens återtåg norr ut, bör jag något nämna om en händelse med fjerde brigaden, hvilken jag icke sett i tidningarne omtalad, och som törhända icke blifvit till högre ort inrapporterad.

Den 10 September middagstiden begynte Savolaks brigaden marschen från Ylistaro, der vi legat i fyra dygn. Ryssarne voro oss ganska nära, samt började mer och mer tränga in på oss; och som vi hade en färja att passera, förorsakades derigenom uppehåll, hvarföre Savolaks jägare, hvilka utgjorde eftertruppen, kommo i strid med fienden. Sedan hela brigaden lyckligen hunnit öfver färjan, fortsattes tåget på en väg utmed ån på södra sidan. På norra sidan om ån var en annan väg, hvilken tredje brigaden tågat, och som den icke behöfde uppehålla sig vid någon färja, utan oafbrutet fortsatte sin marsch, framryckte den mycket fortare än vi. Deraf hände, att Ryska förtruppen på norra stranden hann före oss, och kunde således obehindradt beskjuta vår kolonn på den södra. Dessutom blefvo vi förföljde af de fiender, som efter oss hade gått öfver färjan. För att tillbakahålla deras påträngande, bildade Savolaks jägare en kedja i skogen. Under full fäktning fortsattes återtåget på detta sätt, med mycken köld och ordning, ända till dess det började mörkna. Nu ankom vår dåvarande brigad-chef, öfverste Cedergren, för att påskynda reträtten. Han tjente vid fortifikationen, och var på intet sätt duglig till brigad-chef; men general-befälet ville förmodligen skaffa sig anledning att kunna rekommendera honom till någon kongl. ynnest, och derföre blef han brigad-chef. Han begynte nog oförsigtigt ropa till soldaterna: spring, spring! och det hade den verkan, att soldaterna trodde faran vara så stor, att ingen räddning för dem vore möjlig. De kunde derföre af sitt befäl icke mera hållas tillsamman, utan här uppkom den största oordning. Jag känner ej vår förlust vid detta tillfälle; men med full visshet vet jag; att Leppävirta kompani af Savolaks jägare-regemente, bestående af 70 man under gevär, förlorade 10 man, hvilka togos till fånga. De andra kompaniernas förlust var ungefär i samma förhållande, och kapiten C. M. v. Fieandt var dessutom ganska nära att med hela sitt kompani blifva fången; emedan öfverste Cedergren låtit upprifva en bro (hvilken vi skulle passera), förrän hela eftertruppen var öfverkommen. Den tappre kapiten Fieandts kloka anordningar, och det inbrytande mörkret afböjde olyckan. Det var samma kapiten Fieandt, som så mycket utmärkte sig vid Lappo, den 10 och 14 Juli, vid Alavo den 17 Augusti, vid Ylistaro den 10 och vid Oravais den 14 September. Tvenne gångor räddade han hela sitt kompani, och likväl erhöll han, för allt detta, icke en gång en majors-fullmagt, ehuru flere af hans yngre kamrater fingo en sådan, och oaktadt han i slaget vid Lappo anförde ena Savolaks jägare-bataljonen, hvilken der förvärfvade sig så mycken krigsära.

Vårt återtåg fortsattes sedan till Lill-Kyro, utan att af fienden vidare oroas. Här förbereddes åter allt till strid, emedan fiendens rörelser gåfvo anledning att befara ett anfall; men hans afsigt var blott att uppehålla oss, under det han från alla håll hopsamlade sina trupper, för att sedan så mycket säkrare kunna fullkomligen slå oss, när vi skulle verkställa den förmodade inskeppningen.

Den 12 September uppbröts och marscherades, icke till Wasa, såsom det allmänt troddes, utan till Wörå, en och tre åttondedels mil på vägen åt Ny och Gamla Carleby.

Den 13 September marscherade vi två och en åttondedels mil till Oravais, der en ganska förmånlig ställning af oss intogs. En höjd, som beherrskade hela fältet nedanföre, besattes af vårt artilleri; till höger hade vi ett ointagligt berg, hvilket sträckte sig ända till hafsstranden; på venstra flygeln var en stor äng, och straxt ofvanföre, längre åt venster, ett sankt kärr. Bättre position kunde knappt önskas, och Ryssarne, i sin ingifna rapport, kallade den nästan oöfvervinnelig. Vår fältvakt, som stod en fjerdedels mil framför Oravais, blef redan om aftonen den 13 rekognoserad af flere fiendtliga patruller. Ungefär kl. 5 på morgonen, den 14, blefvo våra förposter, under öfverste von Platen vid Helsinge regemente, häftigt anfallne. Motståndet var tappert och långvarigt, och några fångar togos derunder; men öfverste von Platen blef sårad och förposterna nödgades, efter betydlig förlust, draga sig tillbaka, hvarefter de, för att hemta nödig hvila, blefvo ställde i reserven. Den nu anryckande fienden lät sitt artilleri genast spela emot våra stycken och vår högra flygel; denna kanonad besvarades af oss ganska lifligt. Fjerde brigaden stod på venstra flygeln längst till venster, i öfra ändan af ängen samt in på kärret. Der underhölls en jemn, men mindre häftig eld, och ju längre Ryska jägarekedjan avancerade uppåt, desto mera vesterut drog sig äfven vår jägarekedja; på denna flygel föreföll för öfrigt hela dagen intet af vigt. Deremot anföll fienden flere gångor vår medelpunkt, hvilket alltid afslogs; och ända till middagstiden bibehöllo vi vår ställning oförändrad. Fiendens angrepp voro icke heller så häftiga. Emot middagen gjorde Ryssarne ytterligare anfall, och då läto generalerne Adlercreutz och Vegesack, hänförde af sitt personliga mod, förleda sig att icke blott afslå dem, utan ock förfölja dem med tvenne bataljoner, under öfverste Brändström, understödde af tvenne 6:pundiga kanoner, förde af kapiten Panchéen. Fienden drog sig genast tillbaka, jagad af våra trupper. Vi hade fortsatt detta förföljande tre åttondedels mil, då vi kommo förbi en liten insjö. Bakom densamma hade Ryssarne ett bakhåll af 3000 man, hvilka, sedan vi väl voro förbi sjön, framryckte, och, från skogen vid landsvägen, underhöllo en mördande eld; vår trupp, redan öfverflyglad, erhöll nu befallning att draga sig tillbaka. Från tvenne sidor måste våra tillbakatågande trupper uthärda fiendens eld, och Upplands regementes tvenne bataljoner, under öfverste-löjtnant Drufva, anbefalldes att skydda återtåget. Ryssarne sökte med särdeles ifver att genombryta vår venstra flygel, och om någonsin tapperhet och rådighet behöfdes, var det sannerligen vid detta tillfälle; men sådant ådagalade också öfverste-löjtnant Drufva på ett utomordentligt sätt. Öfverste Brändström och löjtnanten vid Upplands regemente, baron O. Mörner blefvo här illa sårade, den sednare af trenne bajonetstygn. Fienden rusade nästan oupphörligt på våra å landsvägen uppställde kanoner, för att borttaga dem; men blef ständigt afslagen. Svårast var det, då våra trupper skulle passera den framför vår linie befintliga slätt, emedan fienden emellertid besatt skogen derintill med infanteri. Förlusten blef här ganska stor, och på slätten vid sjön blefvo omkring 100 man fångne, midt för hela härens åsyn. Utgången bevisade således, att Ryssarnes flykt var blott en krigslist af general Kamensky, för att locka oss från den fördelaktiga position vi innehade. Striden hade varat i femton timmar, och vår förlust derunder blef omkring 40 officerare samt 1,200 man döde, sårade och fångne.

Svenska styrkan vid Oravais utgjordes af general Vegesacks Svenska fördelning, 3,600 man; en bataljon af Vesterbottens regemente, under öfverste Essen; en bataljon af Österbottens regemente, under öfverste-löjtnanten baron von Otter, samt fjerde brigaden, utom tvenne bataljoner under öfverste-löjtnant von Fieandt på Lintulaks vägen. Således kan Svenska hären på detta ställe omöjligen beräknas högre, än till omkring 5000 eller högst något öfver 5000 man. Hvar de andra tre Finska brigaderne stodo, skall jag längre fram omnämna. Efter sedermera erhållne trovärdiga upplysningar, uppgick Ryska arméen vid Oravais till ungefär 15,000 man, med 16 kanoner. Ryssarne uppgåfvo väl sin styrka endast till 10,000 och den Svenska till 16,000 man med 20 kanoner. Men de beräknade ock vår förlust större än hela vår styrka härstädes verkligen var, eller till 7000 man. Enligt en af mig förut åberopad Rysk rapport, införd i Åbo Tidningar, skulle fiendtliga styrkan vid Kauhajoki ensamt utgjort 18,000 man. Dermed voro nu förenade de 10,000, som stått emot oss vid Ruona och Mengijärvi. Således skulle, efter Ryska uppgifterna, deras här vid Oravais bordt vara 28,000 man; men den uppgick endast till omkring 15 à 16,000 man.

För denna drabbning blefvo brigad-chefen, öfverste Cedergren och majoren vid Savolaks infanteri G. Ehrenroth, riddare af svärds-orden med stora korset. Svärds-ordens medalj erhöllo: löjtnanterne Jack, Charpentier och Aminoff. För öfrigt utmärkte sig: major Sunn, kapitenerne Germund Aminoff, von Fieandt, von Burghausen och von Born, samt löjtnanterne Breitholtz, Hartman och Salmén.

Vid Svenska fördelningen utmärkte sig isynnerhet öfverstarne Brändström och von Platen, hvilka också, ehuru ej förr än den 3 Juli 1809, blefvo riddare af svärds-orden med stora korset; men den som ådagalade den största tapperhet, var öfverste-löjtnant Drufva vid Upplands regemente. Huru han blef belönad, känner jag ej.

Om aftonen emot mörkningen företogs reträtten ifrån Oravais, och Savolaks brigaden, som minst lidit denna dag, utgjorde eftertruppen.

Första Finska brigaden stod vid Härmä, på vägen från Lappo till Ny Carleby; men blef af Ryssarne tillbakadrifven ända till denna stad. General Döbeln ankom dit med andra brigaden, jemte kapiten Gyllenbögels fördelning, och den 13 September, eller dagen före drabbningen vid Oravais, slog han Ryssarne och fördref dem från Ny Carleby, samt förskaffade vår här öppen väg till återtåg.

Tredje brigaden under general Gripenbergs anförande, hade äfven tågat norr ut, och sedan Döbeln rensat Ny Carleby från fiender, ryckte Gripenberg åt Gamla Carleby och ankom till Kronoby. Ryssarne besatte nyssnämde stad med omkring 1,500 man, och anföllo den 15 September så väl öfverste-löjtnant von Fieandt, hvilken stod norr om Kaukko bro, som tredje brigaden vid Kronoby; men blefvo slagne och nödgades draga sig tillbaka åt Neder Vetil.

Efter slaget vid Oravais fortsatte vi återtåget, så att fjerde brigaden den 15 passerade Munsala kapell och Ny Carleby, samt stadnade öfver natten vid Soklot, fyra och en half mil från Oravais. Vid Esse å, sex och en half mil från Oravais, gjordes sedermera halt. Men fienden gick med rytteri öfver ån, vid Esse kyrka, en och en fjerdedels mil från landsvägen, hvarföre hären åter bröt upp, för att vid Kaukko bro göra ett kraftigt motstånd. Nämde bro förstördes och tvenne bataljoner Savolaks jägare afsändes till Kelvio, för att betäcka den väg som derifrån leder till Peitso, och sålunda försvara arméens venstra flygel. En fiendtlig trupp visade sig vid Kelvio, några skott lossades, och vi gjorde oss färdige till strid; men fiendens afsigt var blott en rekognosering.

Svenska hären tog sedermera sin ställning vid och omkring Himango, omkring 15 mil ifrån Oravais.

Den 29 September afslöts, vid högqvarteret i Lohteå, ett stillestånd emellan oss och Ryssarne, på 8 dagars uppsägning. Ryssarne skulle bibehålla sin ställning vid Gamla Carleby, och Svenskarne den de innehade vid Himango; på Kuopio sidan skulle Idensalmi kyrka utgöra gränspunkten emellan begge härarne. Sandels, som slutligen sett sig nödsakad att lemna Toivola pass (den 30 September), der han, öfver tre månader försvarat sig mot en så mycket öfverlägsen fiende, blef nu, genom detta fördrag, tvungen att öfvergifva äfven det fördelaktiga Palois pass, ungefär en mil söder om nyssnämde kyrka, hvilket han låtit befästa, för att der intaga en ny ställning. Han hade derstädes ganska säkert kunnat en längre tid uppehålla Ryssarne. Då Ryska öfverbefälhafvaren föreslog vapenhvilan, afsåg han det hela, och vårt general-befäl, som hade blott sin enskildta ställning för ögonmärke, ingick beskedligt fördraget, utan att bekymra sig om Sandels och den flygel han hade att försvara.

Under stillestånds tiden anbefaltes, genom en general-order, att öfverlefvorna af fjerde brigaden, hvilken, med de från Lintulaks återkomne tvenne bataljoner, numera utgjorde blott omkring 800 man, skulle förenas med femte brigaden, och ställas under öfverste Sandels befäl. Vi uppbröto derföre och tågade norr ut till Limingo, samt derifrån ner åt Savolaks till Idensalmi, der Sandels intagit sin ställning vid Wirta pass, ¼ mil norr om Idensalmi kyrka. Således hade vi åter att tåga trettiotre mil. Sandels brigad förstärktes dessutom med 700 man af Östgötha lif-grenadiererna, under kapiten Gyllensköld, så att hans fördelning slutligen utgjorde nära 2,700 man.

Stilleståndet mellan Svenska och Ryska härarne uppsades af Ryssarne den 19 Oktober, så att fiendtligheterna åter skulle taga sin början den 27 kl. 1 på dagen. Men detta stillestånd uppsades icke vid stora arméen, der det var afslutadt, utan blott genom bref från general Tutschkoff till brigad-chefen Sandels i Idensalmi. Detta bevisar, att vapenhvilan den 29 September blott var en list af Ryssarne, för att draga Sandels ifrån den fördelaktiga ställningen vid Palois. Ryssarne kände Sandels ganska väl, och viste derföre, att de icke kunde locka honom från hans goda position, likasom de gjort det med Adlercreutz och Vegesack vid Oravais. De försökte således, om de ej å nyo kunde bedraga vårt öfverbefäl; och detta lyckades. Stilleståndets uppsägning var för Sandels alldeles icke oväntadt, ehuru han trodde, att den skulle ske vid stora arméen. Likaså ansåg han det ock för säkert, att han skulle blifva anfallen, genast efter vapenhvilans upphörande. Han hade derföre låtit uppkasta batterier på norra sidan om Wirta pass, hvilket han ville försvara i det längsta. All umbärlig tross skickades till Pulkkila, och alla sjuka på vägen åt Uleåborg.

Den 27 Oktober, då stilleståndet kl. 1 på dagen skulle upphöra, erhöllo alla trupper tidigt på morgonen befallning att göra sig färdige till strid. Emot kl. 12 skickades kapiten Brusin, såsom parlamentär, till Ryska sidan, med föreskrift att vid sin återkomst indraga alla de dragon-vedetter, som voro utsatte på södra sidan om Wirta bro, hvilken kapiten Burman erhöll order att skyndsamt upprifva. Vid Idensalmi kyrka mötte Brusin en Rysk adjutant, som tillkännagaf att stilleståndet redan var till ända lupit; på den förres invändning, att klockan ännu ej vore mera än 12, gjordes intet afseende. Brusin skyndade sig då med de indragna vedetterna tillbaka, under det att fiendens rytteri i fullt traf förföljde honom; och ehuru han lät blåsa i trumpeten och tillkännagifva det han vore parlamentär, lossades likväl flere skott efter honom. Vid hans ankomst till bron, hade denna ännu ej hunnit att rifvas mer än till hälften; fiendens häftiga eld gjorde dess fullkomliga förstörande omöjligt. En stark kanonad började genast, och underhölls i flere timmar å begge sidor. Oaktadt en ganska liflig skjutning från våra batterier, äfvensom af första bataljonen Savolaks jägare, hvilken var stäld vid Kauppila hemman, kunde fienden likväl icke hindras att så mycket iståndsätta bron, att den af infanteri och jägare kunde öfvergås, och utan att låta afskräcka sig af den mördande eld som mötte dem, trängde Ryssarne öfver densamma, fördrefvo Savolaks jägare ifrån Kauppila, samt skyddade sig bakom denna gård för vårt artilleri. Trenne bondgårdar, belägna invid våra batterier, blefvo härunder af fiendens artilleri satte i brand, och kunde i brist på tid icke räddas. Våra kanoner riktades förnämligast emot bron; men likväl fortforo Ryssarne att tränga sig öfver, och stälde sig bakom det nämde hemmanet, der de stodo fria för våra skott. Deras afsigt var förmodligen, att på detta sätt kunna samla en betydligare styrka på denna sida om strömmen. Då omkring 7 eller 800 man hunnit öfver, blef en af våra kanoner demonterad, och fördes ur batteriet; detta ögonblick af minskad eld begagnade general Alexeieff, och bestormade vårt batteri, med de öfverkomna trupperna. Ryssarne hade redan inträngt på batteriets bröstvärn och uti embrassurerna, så att kanonerna ej mera kunde begagnas, då öfverste Falander kastade sig på dem, med tvenne bataljoner[5]. Till hans understöd beordrades straxt derpå Westerbottens lifbataljon, under major Schildt, samt Österbottens norra bataljon under major Essen. Följden var, att fienden icke allenast blef tillbakaslagen och fördrifven, utan äfven till större delen nedgjord med bajonetten; 70 man och 2:ne officerare togos till fånga, och ganska få lyckades att komma tillbaka öfver bron. Hela fältet emellan batterierna och bron var betäckt af döde och sårade, och isynnerhet invid och öfverallt uppå den omkring 200 alnars långa bron, såg man hopar af stupade fiender. Då Sandels, efter slutad strid, var nere och besåg denna del af slagfältet, skall han hafva yttrat: ”gode herrar! detta är lilla Austerlitz!”

Träffningens utgång var nu afgjord; men striden upphörde likväl icke förr än emot kl. 7 på aftonen. Ryssarne som icke kunnat få fast fot på norra sidan om bron, uppstälde sig nu på andra stranden, och en jemn infanteri-eld underhölls från begge sidor, under det hela stridsfältet upplystes af de brinnande gårdarne. På aftonen inträffade de öfriga Savolaks bataljoner, hvilka ankommo från stora arméen, och de blefvo genast befalde att rycka ner till strömmen, för att aflösa de der i elden stående trupper. De fingo således också, någon kortare tid, deltaga uti denna för Svenska vapnen hedrande drabbning.

Fiendens styrka, kommenderad af general Tutschkoff, och under honom af flere generaler, bland hvilka furst Dolgoruki, hvilken straxt vid stridens början dödades af en kanonkula, utgjorde ganska säkert nära 7,000 man. Sandels hade deremot vid träffningens början icke mera än 1,200 man; när bestormningen afslogs, hvarigenom utgången var afgjord, hade han ej ännu fullt 2,000, och mot slutet uppgick hans hela styrka till omkring 2,600. Fiendens förlust blef 2 officerare och 70 man fångne, samt öfver 30 officerare (bland dem furst Dolgoruki) och omkring 1,200 man döde och sårade. Vi förlorade fendrikarne Zidén och Stenberg samt 32 man döde; kapitenen Silfverbrand och Löthman, löjtnanten von Wendel, samt fendrikarne Fahlstedt, Svanborg och Asp och 251 man sårade; tillsamman 8 officerare 283 man, utom flere så väl af befäl som manskap, hvilka erhållit kontusioner.

För denna träffning blef brigad-chefen Sandels general-major, öfverste-löjtnant Conradi öfverste, majorerne Grotenfeldt, Dunker och Bosin öfverste-löjtnanter, samt kapitenerne Brusin och Fuchs majorer. Öfverste Falander, som förut under femte brigadens krigshändelser så mycket utmärkt sig, upphöjdes i adligt stånd och antog namnet Edelstam, samt blef dessutom riddare af svärds-orden med stora korset. Löjtnanterne Tuderus, Neiglick, af Bjerkén, Björksten och kornett Brandenburg erhöllo svärds-ordens medalj. För öfrigt utmärkte sig majorerne von Essen och Schildt, kapiten Elfving vid artilleriet, samt adjutanten, löjtnant Wallgren.

Slutligen kan jag ej undgå att göra den anmärkning, att här, äfvensom vid alla andra tillfällen då vi segrade, t. ex. vid Revolaks, Lappo, Alavo, m. fl., skedde det alltid med bajonetten.

I följd af stora arméens rörelser, nödgades vi, oaktadt våra nu vunna stora fördelar, att genast vara betänkte på återtåg; och som general Sandels fann svårighet, att, under den sena årstiden och det högt usla väglaget, framskaffa sina egna sårade, beslöt han; straxt efter slutad träffning, att tillbjuda general Tutschkoff att borttaga alla sina på norra stranden qvarliggande sårade, samt draga försorg om deras skötsel. Kapiten Burman, som talade Ryska, och derföre beständigt användes vid parlamenteringar, skickades för att göra general Tutschkoff detta anbud, hvilket antogs, och i följd hvaraf ett stillestånd afslöts uppå 36 timmar.

Den 28 Oktober gjorde fienden flere rörelser, för att kringgå vår ställning; och som general Sandels insåg, att det, i sådan händelse, för väglagets skull, blifvit ganska svårt att rädda kanoner, ammunitions-vagnar och öfrig tross, uppbröt han med brigaden den 29 kl. 2 om morgonen och aftågade till Salahmi, tre mil från Idensalmi kyrka; förposter qvarlemnades 1 mil sydligare, vid Wieremä. Belägenheten var visserligen icke här den förmånligaste; men likväl sådan, att fienden någon tid kunde uppehållas. Vägarne hade, genom ett långvarigt regn och ständigt körande med tunga lass, blifvit i den grad förderfvade, att många hästar tröttnade, och att således ett återtåg under fiendens förföljande varit ganska äfventyrligt. Af allmogen, i detta glest bebodda land, kunde ej heller tillräckligt antal skjutshästar erhållas, hvarföre dragonhästarne måste begagnas att framskaffa våra sårade och sjuka. Vid Salahmi funnos icke flera än tvenne små bondgårdar, der blott tre rum kunde erhållas; ett hade general Sandels, det andra upptogs för hans matlagning, och det tredje för adjutanterne. Hela brigaden måste således bivuakera, hvilket denna årstid, då väderleken var både kall och fuktig, gjorde så väl befälets som manskapets belägenhet högst svår. Dertill kom att befälet led brist på uppehälle, hvilket, i detta glest befolkade land, ej kunde emot betalning erhållas. Följden blef ock, att sedan vi legat här till den 13 November, då vi fortsatte vår marsch 18 mil, till Uleåborg, samt slutligen till Torneå, der vi kommo till hvila, så uppfyldes sjukhusen med uslingar.

Under det vi lågo i Salahmi, förskansade vi oss med fältverk och förhuggningar. Men fienden verkstälde blott en rekognosering till Wieremä, den 6 November, hvarvid vi förlorade en man dödskjuten, samt elfva man fångne. För öfrigt låg fienden stilla, utan att företaga något.

General Sandels hade, såsom befälhafvare, en förtjenst, hvaruti han ganska mycket öfverträffade alla andra vid Finska hären befälhafvande generaler, den, att han alltid förskaffade sig så säkra kunskaper, att han fullkomligen kände sin fiendes ställning och äfven dess minsta företag. Annars hade det varit för honom omöjligt, att verkställa allt hvad han utförde under sommaren 1808, ofta midt ibland fiendens trupper. Och som hans planer voro väl beräknade, och han alltid vid deras utförande ådagalade klokhet och en rastlös verksamhet, tror jag mig med skäl kunna påstå, att ställningen i Finland blifvit helt annan, om Sandels haft högsta befälet. Men äfven han delade alla menniskors lott, att någon gång misstaga sig. Och då jag nu går att omtala träffningen den 11 November, nödgas jag, så okärt det också är för mig, icke allenast beskrifva händelserna dervid annorlunda, än de omtalas i den utaf general Sandels ingifna rapport, utan ock omnämna en svaghet hos general Sandels, som vållade stridens mindre lyckliga utgång. Men sanningen är en häfdetecknares första pligt.

Det är ingalunda på några lösa uppgifter, som jag omtalar denna träffning, annorlunda än den blef inrapporterad. Jag grundar tvertom min berättelse på det som hvarje person vid brigaden kan bestyrka, och har dessutom haft ganska tillförlitliga handlingar att rådföra. Jag har äfven läst den af general Sandels åt öfverste-löjtnant Dunker lemnade instruktion, hvilken, med Sandels egenhändiga underskrift, vid Dunkers död fanns af honom förvarad. Numera öfverste Montgomery anför ock, uti tidningen Allmänna Journalen 1825, N:o 226, att Dunker fått uppdrag att öfverrumpla Ryssarne vid Idensalmi, tvert emot hvad general Sandels rapport innehåller.

General Sandels hade alltid, såsom jag redan förut nämnt, den nogaste kännedom om sin fiende. Således viste han nu att Ryssarne, hvilka till Karelen afsändt en del af de förut vid Idensalmi stående trupper, lågo alldeles overksamme, isynnerhet sedan de erhållit underrättelse om de till Sandels från stora arméen ankomne förstärkningar. Ryssarnes ställning var följande. General Tutschkoff, som bodde på Idensalmi prestgård, hade sina trupper förlagde bakom eller söder om Idensalmi kyrka, uti Palois, Ulmala, Taipale och andra byar, belägne de närmaste en half och de aflägsnare en och en half mil från Wirta bro. Generalerne Alexeieff och Jerschoff lågo oss närmare, på Fredriksdal, och af deras fördelning omkring 400 man, såsom förposter, längre norr ut, emellan Fredriksdal och Walkiais by; återstoden, eller omkring 1,000 man, stodo vid Wirta bro. General Sandels, som begagnade alla tillfällen att tillfoga fienden afbräck, uppgjorde, i anledning af denna Ryssarnes ställning, följande plan. En utvald trupp af 1,000 man, skulle, med fem mils omväg, genom kärr och ödemarker, den 10 November kl. 12 om natten öfverrumpla de vid Wirta bro förlagde Ryssar, hvilka lågo der sorglöse, och trodde sig tryggade genom sina förposter. Wirta bro skulle sedermera förstöras, för att hindra de på södra sidan förlagde Ryska trupper att komma de sina till undsättning, hvarefter man borde rycka fram mot Fredriksdal och Walkiais byar, samt i förening med en på stora vägen ankommande styrka, taga den derstädes liggande korpsen, med dess begge generaler till fånga. Lyckades detta, hade det icke blifvit svårt att taga general Tutschkoff och hela hans stab, med flere generaler. Till Palois by, hvarifrån undsättning möjligen kunde ankomma, var en half mil. Med den noga och säkra kännedom general Sandels hade, både om fiendens overksamhet och dess ställning, var visserligen denna plan ganska klok och väl beräknad, samt talar högt till general Sandels ära, såsom en redlig och driftig befälhafvare. Sandels hade förut verkstält flere lika djerfva företag, ibland andra, där han den 25 Juni, genom major Dunker, lät förstöra vid Paukarlaks, midt emellan fiendens trupper, en stor fiendtlig transport, bestående af 400 lass. Men denna gång begick han det felet, att ej hålla sin plan hemlig, utan meddelade den åt ganska många af sina officerare. Deraf hände, att den blef känd utom hären. En landtmätare, hvars namn jag ännu icke vill nämna, ansågs hafva lemnat Ryssarne underrättelse om general Sandels förehafvande. Det vissa är, att han, såsom bekant och vän till flere officerare, var närvarande, då denna plan omtalades, samt reste, efter erhållen kunskap derom, genast öfver till Idensalmi, der Ryssarne stodo, och hvarifrån han icke sedermera återvände. Flere omständigheter styrka misstanken emot landtmätaren, och det säkra är, att den mindre lyckliga utgången ensamt härrörde deraf, att företaget förut var röjdt.

I följd af general Sandels plan, uppbröt öfverste-löjtnant Dunker, såsom befälhafvare för expeditionen, åtföljd af kapiten Brusin, såsom adjutant, den 8 November kl. 2 om morgonen, med 400 lifgrenadierer, 300 man af Savolaks infanteri och 200 Savolaks jägare. Förtruppen förd af major Malm, inträffade den 10 om aftonen en mil nära Wirta bro, och fortsatte sin marsch obehindradt intill en half mil från nämde bro, då den stötte på en af fienden utsatt fältvakt. Detta syntes väl tillkännagifva att vårt företag var röjdt; men det hade dock varit oklokt att genast återvända, innan man härom förvissat sig. Malm fick derföre befallning, att med yttersta häftighet anfalla Ryska fältvakten, och om möjligt framtränga till bron. Dunkers instruktion innehöll, att han kl. 12 om natten borde vara framme vid Wirta bro, och i händelse det lyckades honom att obemärkt dit anlända, skulle han medelst raketter gifva detta tillkänna, då andra trupper skulle på stora vägen rycka fram emot de mellan Walkiais och Fredriksdal stående fiender. I fall hans ankomst blef upptäckt, så skulle han icke uppkasta raketter, utan söka att skyndsamt draga sig tillbaka. Dunker följde den sista föreskriften; ty innan förtruppen hann fram till Wirta bro, mötte den flere starka kolonner, ett bevis derpå, att dess anryckande var röjdt. Men i det djupaste mörker kl. 12 om natten, var återtåget ej lätt att verkställa. Vår trupp stötte öfver allt på nya fiender, genom hvilka den med bajonetten måste bana sig väg. Ofta begagnades gevärs kolfvarne, och endast af språket kunde man urskilja kamrater från fiender. Efter många svårigheter förde Dunker sin trupp tillbaka, tillika med sina sårade, och inträffade vid brigaden den 13 på förmiddagen. Under denna expedition hade han förlorat en officer dödskjuten, 8 officerare blesserade, 3 fångne, samt af manskapet 200 man döde och sårade, och 30 fångne. Blesserade voro: major Malm, och af subaltern-officerare: Weber, Furumark, Meinander, Molander, Hjelmér, samt vid lif-grenadiererne Plomgren och Lindegren. Major Malm, löjtnant Weber, och fendrik Savander blefvo fångne.

Östgötha lif-grenadiererna, som här för första gången voro med i elden, utmärkte sig på det mest hedrande sätt, och eftergåfvo ej Savolaksarne uti tapperhet. Och om belöningar ej skola bestämmas blott efter utgången, så förtjente onekligen alla officerare och hela den trupp, som deltog i denna träffning, utan allt undantag, att ihågkommas. Jag har mig likväl ej bekant några flere, än att löjtnanterne Furumark, Meinander och C. M. von Fieandt blefvo kapitener, samt fendrik Molander löjtnant.

Hade Ryssarne, underrättade om vårt företag, vidtagit klokare åtgärder, och efter vårt började återtåg förföljt oss ända till ett sankt kärr, hvilket vi skulle passera, och det vi blott ett led i sender kunde gå öfver, så skulle få af vår trupp undkommit. För att taga den, ansågo de sig nu blott behöfva uppställa slutna kolonner densamma i förväg; men vårt manskap öppnade sig väg med bajonetten och gevärs-kolfvarne, midt igenom den så mångfaldigt öfverlägsna fienden. Att bestämma Ryssarnes styrka, är icke möjligt. Troligen var största delen af hela Ryska hären sammandragen; ty äfven de vid Walkiais och Fredriksdal förlagde trupper befunno sig nu vid Wirta bro.

Den 12 November ankom en kurir från stora arméens högqvarter i Brahestad, med befallning till oss att uppbryta, och så ställa vår marsch, att brigaden omkring den 19 kunde inträffa uti Limingo eller Kempelä; hvarföre vårt återtåg företogs, straxt efter Dunkers återkomst till brigaden. Den 16 kommo vi till Pulkkila, den 17 till Marttila, den 18 till Frantsila, elfva och en half mil från Salahmi. I Pulkkila provianterades truppen för åtta dagar, och de der befintlige magasiner tömdes. Uti Frantsila förlades brigaden, enligt ankomne general-order, i kantonerings-qvarter.

Den 20 November, kl. 8 om morgonen, anlände till Frantsila den under general Tutschkoff stående Ryska hären, hvilken, efter erhållen förstärkning, utgjorde omkring 10,000 man. Genom långa omvägar hade fienden förutskickat starka fördelningar i förväg, och vidtagit alla medel att kringgå oss. Men då Ryska förtruppen redan vexlade skott med vår fältvakt, ankom en kurir från stora arméens högqvarter, och medförde en den 19 emellan generalerne Buxhoevden och Klercker afslutad konvention, enligt hvilken Svenska hären, utan att af Ryssarne förföljas, borde den 29 utrymma Uleåborgs stad, der Ryssarne skulle inrycka den 30 November. Våra trupper skulle sedan, efter uppgjord marsch-ruta, utrymma Uleåborgs län, och Kemi elfs båda stränder öfverlemnas åt Ryssarne. Genom denna konvention afbröts en redan börjadt träffning. Så snart major Fuchs, såsom parlamentär, till fienden öfverfört underrättelsen om stilleståndet, tillstäldes en allmän frukost för de begge härarnes officerare, hvarunder general Tutschkoff yttrade: ”general Sandels är ibland vår tids lyckligaste fältherrar; ty hitintills har han med utmärkt heder gått från alla drabbningar, och nu, då allt var så förberedt, att han med sin lilla trupp nödvändigt skulle blifva fången, eller åtminstone fullkomligen slagen, hjelpte ödet honom på ett särdeles sätt.”

Den 25 November uppbröt brigaden från Frantsila och tågade till Temmes, den 26 till Kempelä, och den 27 till Uleåborg. Den 29 inryckte Ryska förtruppen i denna stad, sedan Sandels med sin brigad, samma dag om morgonen, gått derifrån.

Savolaks brigaden, som utgjorde eftertruppen, fortsatte sedan dagligen sin marsch, under omvexlande stark köld och yrväder, samt anlände den 11 December till Kemi kyrka, hvarifrån brigaden uppbröt den 13 och blef förlagd i Kakamo by af Torneå socken, för att utgöra förpost-kedja emot fienden. Större delen af denna brigad, hvilken stått under grefve Cronstedts befäl, och åtföljt stora arméen till Wirdois, hade nu tågat 250 mil. Den hade ock deltagit uti 33 större eller mindre träffningar, hvilka nedanföre skola uppgifvas, utom de fem hvilka sedermera föreföllo. Att denna så mycket anlitade korps, nu skulle utgöra förpost-kedja mot fienden, under det Vesterbottens regemente, som bordt försvara sitt eget land, fick gå hem till roten, kunde ej annat än väcka missnöje. Gränslinien utmed Kakamo elf upptog omkring två och en half mil, och sedan brigaden, genom lifgrenadierernas och Westerbottens regementes afskiljande, sammansmält till ungefär 1400 man, och ännu ytterligare förminskades, genom den under vistelsen i Torneå härjande farsoten[6], så påkallade den långa bevaknings-sträckan en rastlös och i högsta grad svår tjenstgöring.

Dertill kom en ovanligt sträng köld, så att thermometern sällan visade mindre än 35 à 36; men ofta ända till 40 grader under fryspunkten. I början voro vi här så hopträngde, att uti ett rum bodde, utom gårdsfolket, 22 af Savolaks jägare regementes befäl och stab, med deras uppassare, och bland dem tre sjuka.

Jag borde visserligen lemna en skildring af de mödor och mångfaldiga besvärligheter, som Savolaks brigaden under detta fälttåg måste utstå; men jag bekänner, att jag icke kan göra det så fullständigt, som saken erfordrade. Mången skulle också anse min beskrifning öfverdrifven, hvarföre jag vill omnämna blott en del af hvad jag sjelf sett. Jag var ofta med, då truppen kopplade sina gevär på sidan om vägen, och befäl och manskap, frusna och darrande af köld, hemtade sin hvila på blotta snödrifvan, hvarunder truppen, såsom till exempel i Löfånger, var provianterad med omalen råg i stället för bröd och mjöl. Jag var med, då hela truppen med allt befäl, uti sexton dygn i November månad, bivuakerade under köld, snö och yrväder; och mången af befälet hade då i flere dagar ingen annan föda än gröt, doppad i rent och obemängdt vatten, till morgon, middag och qväll. I början af fälttåget felades väl icke proviant för truppen; men för befälet så mycket mera. De som först kommo till de få vid vägen belägne gårdar, kunde med böner erhålla något; men alla de andra intet. På tobak, hvarvid soldaten är allmänt van, var sådan brist, att en tums lång bit, ansågs både af befäl och manskap, som en stor sällsynthet. Efter 50 à 60 mils marsch hade soldaternas kläder blifvit slarfviga, och deras skor alldeles utslitna, så att befälet, vid utkommendering till fältvakt, nödgades göra afseende på hvilka af manskapet hade skor eller icke. Ja, jag såg soldater af Savolaks jägare regemente gå på post utan skor.

Efter sådana besvärligheter, efter 250 mils marsch och efter deltagandet i så många träffningar, hade det varit en billig fordran, att Savolaks brigaden fått hemta nödig hvila, och Svenska regementer blifvit beordrade att stadna och bevaka Sveriges gränsor. Men så tillgick det icke. Jul-högtiden, som annars af Savolaksarne plägar firas med stor högtidlighet, den firades 1808 af brigadens qvarlefvor med ganska nedslående känslor. De hade så många vågat lif och blod för fäderneslandets räddning; de hade sett så många af sina kamrater stupa vid sin sida eller förgås af sjukdomar, och nu, oaktadt alla sina ansträngningar och uppoffringar, sågo de sig så långt aflägsnade från sin hembygd, från sina hustrur och barn, från sina föräldrar och andra anhöriga, utan hopp att någonsin mera, såsom Svenska undersåter, få återse dem. Svenska hären, på hvars bistånd vi så länge väntat, och för hvars hembygd nu ensamt skulle stridas, den fick gå hem på sina rotar, och de som så mycket lidit, som uthärdat så många besvärligheter, de skulle ännu under den strängaste köld utgöra förposter mot fienden. Bekymmerfullt frågade derföre den ene den andre: ”är det meningen, att vi qvarblifne uslingar kanske helt och hållet skola uppoffras? Eller finnes det ännu någon skymt af hopp för oss?” Att, under sådana omständigheter, kärleken för anhöriga och den egna fosterjorden hos en och annan uppvaknade, att de öfvergingo till fienden och sökte sina lugna hemorter, bör ej förundra någon. Besynnerligare är det, att ej flere valde denna utväg; ty antalet af dem som emottogo Ryssarnes erbjudna tillstånd att återvända till hembygden, var ganska ringa. Detta är ett så talande bevis på Finska härens trohet, att historien aldrig borde glömma det. Först sågo Finnarne med bestörtning, att inga åtgärder blefvo vidtagne mot den för Finland hotande faran; sedan befaltes Savolaks brigaden att lemna sin hembygd utan att se fienden, mycket mindre få försvara sig; derefter fortsattes marschen genom natt och dag, men då landet kunnat återtagas, då lågo vi stilla. Med slarfviga kläder och nästan utan skor, fördes Savolaks brigaden till strids, och den slogs vid alla tillfällen med sällsynt tapperhet. På kraftigt bistånd från Sverige väntades hela sommaren förgäfves. När Finland redan var förloradt, och Finnarne icke mera hade någon fosterjord att försvara, då tilläts Svenska soldaten återvända hem, och Finnarne ensamme nödgades bevaka Sveriges gränsor. Till Finska hären utbetalades ej dess välförtjenta fält-aflöning, under det att Svenska vestra arméen låg i Stockholm och roade sig. Den åtnjöt der fält-traktamente samt bepryddes med stjernor och tapperhets-medaljer, medan Finnarne, för deras fosterjords försvar, uthärdade de största mödor. Hvilken nation, så behandlad som Finnarne, skulle väl hafva ådagalagt så mycken tapperhet och trohet, som desse gjort det vid alla tillfällen? Ännu den 5 Juli 1809, visade de, ehuru redan 40 mil aflägsnade från Finland, hvad det Finska mannamodet förmår!

Sedan general Sandels afslutat med Ryska förpost-befälhafvaren, general Alexeieff, ett stillestånd på obestämd tid, med 96 timmars uppsägning, blef dock den stränga tjenstgöringen något mildrad. Vi, som hittills legat så hoppackade, blefvo den 29 December förlagde till Laivaniemi by, samt erhöllo nu mera utrymme. Derefter lemnade general Sandels brigad-befälet till öfverste Falander, för att sjelf afresa till Stockholm.