År 1809.
I början af Februari månad erhöll Savolaks brigaden befallning att uppbryta, för att aftåga till Burträsk socken i Westerbotten, hvarest vi skulle intaga kantonerings-qvarter, och få hvila. Sedan den nu på förpost-kedjan blifvit aflöst af tredje brigaden, anträddes marschen den 9 Februari och fortsattes den 10, då vi kommo till Sangis, fem mil från Laivaniemi och fyra mil från Torneå stad. Den 11 rastades; den 12 till Månsby i Kaliks socken, två ⅞ mil; den 13 till Töre, två ⅛ mil; den 14 rastades; den 15 till Hvitå i Råneå socken, en ¾ mil; den 16 till Rånbyn, en 7/16 mil; den 17 rastades; den 18 till Persön i Luleå socken, en ⅞ mil; den 19 till Sunderbyn, två ¼ mil; den 20 rastades; den 21 till Ersnäs, två mil; den 22 till Portsnäs i Piteå socken, två 5/16 mil; den 23 rastades; den 24 till Pitholmen, två ¼ mil; den 25 till Jäfre, en 1/16 mil; den 26 till Åby i Skellefteå socken, två ¼ mil; den 27 till Frostkåge, två 9/16 mil; den 28 till Sunnanå, en ⅝ mil. Här rastades till den 2 Mars, då tåget fortsattes till Renbergsvatten, två mil, och den 3 Mars framkommo vi till Burträsk, hvarest brigaden intog de utsedde kantonerings-qvarteren.
Men brigadens hvila här blef lika så kort och ovaraktig, som på alla andra ställen. Den ovanliga köld, som denna vinter inträffade, gjorde att isen öfver Qvarken emellan Umeå och Wasa lagt sig. Och som det förspordes, att Ryssarne i och omkring Wasa sammandrogo en betydligare härfördelning under general Barclay de Tolly, fordrade en nödvändig försigtighet, att äfven omkring Umeå hafva några trupper. Savolaks brigaden fick derföre åter uppbryta, och marscherade den 10 Mars till Nyby, tre ⅛ mil; den 11 till Rikleå, två ⅛ mil; den 12 till Djekneboda, en ½ mil; den 13 till Umeå socken, två ⅞ mil, der generalen, Grefve Cronstedt återtog befälet öfver densamma.
Savolaks jägare regemente, som nu mera utgjorde endast omkring 240 man, skulle bevaka öfvergången öfver Qvarken, hvarföre det förlades uti Täfte by, och hade en 50 mans fältvakt på Holmön, en större ö, belägen ute i hafvet, en mil från fasta landet. Savolaks infanteri och Karelska jägarena stodo vid Steksjö och Degernäs, Karelska Dragonerna uti Löfånger, någon liten del af brigaden låg uti Skellefteå, 15 mil ifrån Umeå, och resten var förlagd mellan Ratan och Ångersjö, på en sträcka af ungefär 9 mil. Denna brigad, nu mera under gevär omkring 1000 man, var visserligen tillräcklig att bevaka, men för ingen del att försvara hela denna kust-sträcka, i händelse af ett anfall från Finska sidan. Detta oaktadt tilläts likväl Westerbottens regemente att ligga hemma på roten.
Den 19 Mars insändes från fältvakten på Holmön rapport, att fienden var uti antågande öfver Qvarken; hvarföre samma dag om aftonen 40 man af Savolaks jägare, samt natten derpå 100 man, under öfverste-löjtnant Furumark, rykte ut till nämde ö. Wid Ostnäs by, ytterst vid hafsbandet, qvarlemnades den öfriga lilla styrkan af Savolaks jägare, tillika med all tross. Den 20 om morgonen, då tvenne patruller saknades, som förmodligen blifvit af fienden uppsnappade, utskickades två officerare, med 50 man, att rekognoscera. Denna trupp hann ungefår en mil framom fältvakten, då den stötte på omkring 200 man Ryskt kavalleri, hvilka, vid våra jägares ankomst genast drogo sig tillbaka, hvarefter rekognoscerings truppen återvände. Emellertid utsändes beständigt både åkande och gående patruller, på begge sidor om Holmön, för att utröna om någon fiendtlig styrka skulle vilja kringgå nämde ö.
Den 21 Mars kl. 9 f. m. anfölls fältvakten på Holmön, af ungefär 300 man; men som rapport i det samma inlopp, att en fiendtlig kolonn syntes på vestra sidan om ön, drog fältvakten sig tillbaka, utan att inlåta sig i någon strid. Då vår styrka var nedkommen på isen, visade sig tydligen fiendens afsigt, att med den omnämnda kolonnen kringgå oss. De som angripit fältvakten, och nu förföljde den, erhöllo förstärkning, så att de kunde anses utgöra 700 man. En större fiendtlig kolonn, hvilken förgäfves bemödat sig att hinna vår trupp i förväg, framkastade sitt kavalleri, med en jägare bakom hvarje ryttare, och lyckades sålunda att uppställa en liten styrka framom densamma; men skyddad af sina tiraljörer, hvilka underhöllo en jemn eld, framtågade dock fältvakten en hel mil på den flacka isen, omgifven af så talrika fiender, med samma köld och ordning, som på ett exersis fält. Under denna marsch blefvo löjtnant Neiglick, jemte 2 under-officerare och 11 man sårade. På sådant sätt framkom Furumark med hela sin trupp till Ostnäs, hvarest öfverste-löjtnant Tujulin var qvarlemnad, med ungefär 50 man, hvilka stodo uppställde på stranden, såsom en dit ankommen förstärkning. Fienden vågade sig derföre icke i land, utan bivuakerade hela natten ute på isen.
Samma dag kommo äfven fyra andra fiendtliga kolonner, hvilka tillsammans ansågos utgöra omkring 3000 man, samt framryckte mot Degernäs och Obbola byar, hvarest major G. Ehrenroth, med en bataljon Savolaks infanteri, var stationerad. Han ryckte genast ut med sin lilla styrka, och höll stranden besatt ifrån kl. 4 till kl. 9 e. m., då en bataljon Savolaks infanteri, under öfverste-löjtnant von Törne, Karelska jägarena, under major Fredensköld och Kajana bataljon under löjtnant Clementioff, anlände till förstärkning, hvarefter hela styrkan utgjorde omkring 750 man. Sent om aftonen verkställde fiendens kavalleri flere försök att intränga uti de vid stranden belägna gårdar; men hindrades derifrån af major Ehrenroth, som på alla ställen förekom det. Ryssarne blefvo härigenom nödsakade att draga sig tillbaka, bakom några i skären belägna holmar, der de bivuakerade öfver natten, och, för att värma sig, uppbrände de ett härstädes infruset handels-fartyg.
Den 22 om morgonen började Ryssarne kringgå Ehrenroths ställning, hvarföre återtåg anbefalldes och verkställdes under beständigt handgemäng med fienden, hvilken med mångdubbel styrka följde oss tätt uti spåren. Detta återtåg fortsattes till Tegby, ⅛ mil nära staden. Äfven detta ställe kringgicks af fienden med starka kolonner; men grefve Cronstedt afsände nu sin adjutant, major Brusin, såsom parlamentär, och lät föreslå en underhandling. Ryska generalen Barclay de Tolly önskade genast muntligt samtal med grefve Cronstedt, och en konvention afslöts, enligt hvilken de uti Umeå, och söder om staden stående Svenska trupper skulle, innan kl. 4 e. m., lemna staden och fritt aftåga med allt hvad de kunde föra med sig af artilleri, tross och förråder, samt utrymma Westerbottens länegräns, och taga sin ställning efter behag, på andra sidan om nämde gräns, i Ångermanland. Men de trupper som stodo norr om Umeå, skulle marschera norr ut till general Gripenbergs fördelning, utom Savolaks jägare, hvilka borde erhålla fritt genomtåg, äfven sedan Ryssarne besatt staden. Enligt uttryckligt förbehåll skulle ingen plundring få äga rum. Grefve Cronstedt blef, efter dessa händelser, kommendör med stora korset af svärds-orden, samt löjtnant Clementioff kapiten. Flere nådebevisningar för de här förefallna träffningar äro ej mig bekante, ehuru major G. Ehrenroth, som vid alla tillfållen utmärkte sig både genom tapperhet, drift och rådighet, äfven nu bordt ihågkommas. Likaså hade öfverste-löjtnant Furumark icke förtjent att glömmas; endast hans vaksamhet förekom, att icke Savolaks jägarne blefvo tagne på Holmön.
Härvid påtvinga sig ovilkorligen några ytterligare anmärkningar. Hvarföre skulle, under allt detta, Westerbottens regemente förblifva liggande på roten, och icke försändas till Umeå, att försvara sitt eget land? Om grefve Cronstedt, hvars hela styrka under gevär utgjorde omkring 1,000 man, kunnat uppställa 2 à 3,000, så hade Ryssarne ingen ting förmått uträtta, på sin höjd plundra en eller annan närmast stranden belägen gård. Men halfåtgärder voro så vanliga under detta krig! I fall, sedan isen lagt sig öfver Qvarken, och det blef bekant, att Ryssarne sammandrogo en betydlig här i och omkring Wasa, den i Råneå och Luleå stående Finska brigaden, tillika med fjerde brigaden i Burträsk, fått befallning att rycka ned till Umeå, samt Westerbottens regemente blifvit uppbådadt och samladt derstädes, så hade derigenom en så stor styrka blifvit samlad, att Ryssarne för ingen del kunnat få fast fot i Umeå. Ryska hären som gått ifrån Wasa, uppgafs till 10,000 man; men deras officerare sjelfve erkände, att de under den svåra marschen öfver Qvarken förlorat nära 2,000, hvilka störtat under vägen. Den usla hop som framkom, hade visst icke blifvit svår att slå och taga till fånga. I händelse åter grefve Cronstedt, med sin obetydliga trupp gjort ett starkare motstånd, hade dermed ingen ting annat blifvit vunnit, än att några hundrade man stupat, hvilka väl, efter vanligheten dyrt sålt sina lif; men Umeå stad samt en mängd byar hade troligen blifvit af Ryssarne plundrade, af förtrytelse öfver motståndet och förlusterna. Grefve Cronstedt vidtog, efter min öfvertygelse, den klokaste utvägen, med de ringa stridskrafter honom voro lemnade.
Den 24 Mars ankom en kurir med en Rysk officer, som medförde befallning till general Barclay de Tolly, från en chef kommenderande Ryska generalen Knorring, att, i följd af en emellan general Döbeln och general Knorring på Åland afsluten konvention, Umeå och Westerbotten genast skulle utrymmas och Ryssarne återtåga öfver Qvarken. I anledning deraf återvände Ryssarne oförtöfvadt, sedan de i Umeå magasin provianterat för fyra dagar, samt uttagit några hundrade par ullstrumpor. Deras sjuka qvarlemnades, under förbehåll att de, efter tillfrisknandet, utan någon utvexling skulle öfversändas till Wasa.
Vid samma tid inträffade en för hela Finska hären i högsta grad smärtande tilldragelse. General Gripenberg, som hade högsta befälet öfver de trenne Finska brigaderna mellan Torneå och Luleå, afslöt, den 25 Mars i Kaliks, en neslig konvention, dertill isynnerhet förledd af den hos honom tjenstgörande general-adjutanten öfverste Palmfelt. Till följd deraf öfverlemnades åt Ryssarne hela dervarande fördelning, utgörande ungefär 3,000 man, med alla förråder, Råneå, Piteå och Luleå stora magasiner, samt allt artilleri med tillbehör. Nitet gick än vidare så långt, att Ryssarne, genom samma konvention, förklarades berättigade att erhålla all Svenska kronans emellan Torneå och Umeå befintliga tillhörighet. Allt detta stod icke under Gripenbergs befäl, och han ägde således ingen rättighet att besluta derom. Emellertid gjorde Ryska generalen Schuvaloff stränga anspråk så väl på Karelska dragonerna, hörande till fjerde brigaden, som ock på kronans förråder i Skellefteå, och grefve Cronstedt nödgades slutligen svara, att han med sina kanoner och bajonetter skulle försvara de till hans brigad hörande Karelska dragoner, m. m.
På general Gripenberg faller vanhedern af nämde konvention, ehuru den allmänt ansågs vara öfverste Palmfelts verk[7]. Den så utmärkt tappra och ihärdiga Finska hären, hade sannerligen icke förtjent att slutligen undergå ett sådant öde.
Några dithörande omständigheter förtjena omnämnas. Allt hvad löjtnant Hesselius, i sin berättelse, tryckt i Gefle år 1810, uppgifver rörande händelserna i Luleå, är fullkomligen sannt. Men jag anser mig böra tillägga, att ej blott Hesselius, utan nästan hvar enda officer vid de tre brigaderna, yttrade högt sin förtrytelse öfver konventionen. Icke blott i ord, utan ock i gerning visade det sig hos många. En bataljon af Björneborgs regemente hade beslutit och var redan färdig att aftåga söder ut, sedan de fått underrättelse att Cronstedt med sin brigad åter innehade Umeå. Men innan sådant verkstäldes, ville de vidtaga något kraftigare steg. Björneborgs regementes officers-korps beslöt derföre, att, gemensamt med flere andra tillstädes varande officerare, vända sig till general Aminoff, som, utan något befäl, befann sig vid arméen, och det berättades af personer, dem jag ej har skäl att misstro, att desse officerare, anförde af major Charpentier vid artilleriet, gått till general Aminoff, och meddelat honom, att de beslutit uppsäga general Gripenberg all lydnad, samt uppdraga befälet åt Aminoff, hvilken de anhöllo måtte rädda hären. Men olyckligtvis var regements förändringen den 13 Mars redan känd, och general Aminoff, som under förmyndare-regeringen stått i högsta ogunst, väntade sig inga särdeles förmåner af ett sådant steg, hvarföre han svarade, det hans sjuklighet hindrade honom att emottaga förtroendet. Någon kraftigare åtgärd blef derföre icke vidtagen. Åtskillige officerare fattade likväl det beslut, att genast begifva sig till Umeå, dit de ock lyckligen ankommo; men många hindrades derifrån, i brist dels på penningar, dels på hästar. Major Sunn vid artilleriet, underrättad om Ryssarnes återgång öfver Qvarken, hade visserligen kunnat frälsa det till Savolaks-brigaden hörande artilleri, som stod under hans befäl, och hvartill han äfven blef uppmanad; men honom felade beslutsamhet, kan hända ock, såsom Hesselius uppgifver det, en god vilja.
Under det grefve Cronstedt och general Schuvaloff tvistade, huruvida något af det som tillhörde fjerde brigaden, kunde inbegripas under Kaliks konvention, transporterades, med all drift och verksamhet, alla de emellan Umeå och Ratan liggande effekter in till Umeå; men hvad som fanns uti Skellefteå, bestående af sjö-artilleri, gevär och något krut, kunde, för brist på hästar, ej bortföras. Grefve Cronstedt befalte derföre öfverste-löjtnant Furumark, som fått befälet i Skellefteå, att der söka försvara sig; men skulle han blifva anfallen af en öfverlägsen fiende, borde han draga sig tillbaka till Löfånger, ungefär fem mil derifrån, hvarest voro förlagde omkring 200 man af Savolaks jägare, dem han ägde att begagna till sin undsättning, samt sedan vidare återtåga till Umeå.
Svenska styrkan i Skellefteå utgjorde ungefär 650 man, inberäknade 20 volontärer och 28 dragoner. Skellefteå ligger femton mil norr om Umeå, dit tvenne vägar leda: stora allmänna landsvägen, och en annan, genom Burträsk, hvilken invid Gumboda, sju och en half mil från Umeå, förenar sig med den förra. Hafsisen kunde ännu denna tid begagnas, både af infanteri, kavalleri och artilleri; denna omständighet gjorde Furumarks ställning svår och osäker. Nödiga vakter och patrulleringar försummades ingalunda, för att utröna om någon fiendtlig trupp skulle framtränga öfver hafvet.
Den 15 Maj, kl. 7 om morgonen inkom rapport, att en Rysk trupp var synlig ute på isen; styrkan uppgafs icke. Kapiten Florus Toll erhöll då genast befallning, att begifva sig till den öfver en mil aflägsna fältvakten, för att närmare undersöka förhållandet. Han återkom och berättade, att en större fiendtlig korps tågat öfver hafvet, och tog sin rigtning åt Yttervik, det vill säga i förväg för Svenska fördelningen, i fall denna ville draga sig tillbaka utmed allmänna landsvägen. Detta oaktadt togs icke Burträsk vägen, som är en fjerdedels mil kortare, ehuru sämre och mindre körd, utan Furumark lät kapiten Burman förleda sig att följa strandvägen, på hvilken all tross förut afskickades. Det andra felet Furumark här begick, var att han qvardröjde, sedan han erhållit första rapporten att en Rysk trupp var i antågande på isen. Begge dessa felsteg voro så mycket större, som belägenheten är sådan, att en trupp, då den var så nära att den kunde varseblifvas på hafvet, hade kortare väg till Yttervik än Furumark. Om han gått Burträsk vägen, hade Ryssarne haft lika lång, om icke längre väg till Gumboda, det enda stället, der han kunnat afskäras, och dit endast rytteri förmått hinna honom i förväg.
Fältvakterna fingo, efter kapiten Tolls återkomst, befallning att rycka in; men de blefvo i detsamma anfallne. Klockan 9 var hela vår trupp i fullt handgemäng med fienden. Återtåget företogs, utan att de här befintliga kronans tillhörigheter blefvo uppbrände eller på annat sätt förstörde, hvartill förberedande anstalter kunnat vidtagas, under de dagar Furumark väntade sig att blifva angripen. Kapiten Burman anbefaltes endast att förstöra Skellefteå bro, samt derefter alla mindre broar och trummor, för att så mycket som möjligt hindra fienden att förfölja. En af våra kanoner blef genast, vid den omnämda bron, tagen af de utmed elfven framryckande fienderna; men den återeröfrades straxt derpå, under Furumarks eget och öfverste-löjtnant Ahrenkihls anförande, af det tappra Wasa regementet. Återtåget fortsattes sedan en och en half mil, då rapport inlopp, att Kossackerna anfallit vår trosskolonn, hvarföre kapiten Burman erhöll befallning, att med 20 Karelska dragoner dit framrycka. Han stötte på en Rysk trupp, som gått öfver isen, och nu afskar all vidare frammarsch. Ryska befälhafvaren, general Alexeieff föreslog kapitulation; men Furumark afslog den. Då erbjöd den förre att låta räkna sin trupp; ”den utgör, tillade han, 2,000 man; all eder tapperhet blir fåfäng; det beror på er sjelfva att föreskrifva hvilka vilkor som helst, utom fritt aftåg.” — Furumark kapitulerade.
General Wrede yttrar i sin rapport, af den 22 Maj 1809, att ”Skellefteå detaschements olycka är en af de händelser, som ej stått i mensklig magt att förekomma. Farhågan för ett anfall öfver hafsisarne, den 15 Maj, ingår ej nog i beräkningen af probabiliteter, för att kunna authorisera ett för tidigt utrymmande af den enda post, hvarigenom landet och kronans dyrbara förråder kunde betäckas, och ur ett sådant skäl hade ingen post i hela Norrland bordt försvaras, emedan sjön öfverallt åtföljer landsvägen.” Men enligt min tanke var Furumarks nederlag snarare en följd af den omständigheten, att högste befälhafvaren, general Wrede, som tillika förde befälet öfver de trupper, hvilka i Jemtland skulle försvara Svenska riksgränsen emot Norrige, hade sitt högqvarter i Hernösand, trettioåtta mil från stället; att han ej skickade någon af sina adjutanter att undersöka belägenheten, och gifva nödiga föreskrifter åt Furumark, huru han borde förhålla sig, i händelse han blef anfallen; samt slutligen att Savolaks jägare, till hvilka detaschementet skulle draga sig, stodo i Löfånger, vid stora vägen emellan Skellefteå och Gumboda. Hvad jag sist anfört tvingade Furumark, om han ville följa sin instruktion, att välja strandvägen, och detta medförde den inträffade olyckan. Detaschementet hade bordt blifva anbefaldt, att göra sitt återtåg genom Burträsk, och Savolaks jägare vara förlagde vid Gumboda, då i värsta händelsen blott tross och artilleri gått förlorade; men truppen blifvit frälsad.
Mod och stridslust saknade hvarken Furumark eller truppen; men i deras nu redan afskurna ställning var här ej mycket att göra. Några officerare och omkring 50 man visade likväl mera beslutsamhet än befälhafvaren; de kastade sig in i skogen, uppsökte Burträsk vägen och framkommo på den till Umeå. Kapiten Florus Toll och löjtnant Wilhelms, hvilka varit på Sveaborg, men efter denna fästnings uppgifvande afgått till Svenska hären, befunno ibland dem. Ryska styrkan vid Skellefteå utgjorde omkring 7,000 man, under general Schuvaloffs öfverbefäl.
Medan detta föregick vid Skellefteå, stodo, såsom redan nämndt är, Savolaks jägare, under öfverste-löjtnant Dunker, i Löfånger, der de borde afvakta öfverste-löjtnant Furumarks befallningar. Men Dunker, icke overksam, erfor snart att gemenskapen emellan honom och Skellefteå var afskuren, och uppbröt den 16 Maj, på eget bevåg, utan att vidare invänta några order. Han drog sig tillbaka åt Gumboda, der han hoppades få förena sig med Furumark, hvilken han ej förmodade kunna begå det fel, att göra sitt återtåg längs strandvägen, och underrättade genast brigad-chefen, öfverste Edelstam (Falander) om sitt förhållande.
Sedan Ryssarne tvingat Furumark att gifva sig, framkastade de också en kolonn till Löfånger, för att på samma sätt taga Dunker; men den kom för sent. Om Dunker icke fattat ett raskt beslut, i tid uppbrutit, utan skickat och förfrågat sig, och begärt förhållnings-order, så hade samma öde hotat honom som Furumark. Men med min kännedom om hans karakter är jag öfvertygad, att han likväl aldrig skulle gifvit sig, och styrkes i denna min tro derigenom, att han, då han den 5 Juli befann sig i en lika äfventyrlig ställning, icke gaf sig.
Straxt efter den 15 Maj inföllo flere varma dagar med solsken; hafsisen blef härigenom mindre säker, och Ryssarne nödsakades att inställa alla vidare kringrännings-försök.
Men Umeå, der arméens förråder af alla slag befunno sig, och hvarifrån dessa i hast icke kunde bortföras, hotades likväl nu åter af ett fiendtligt besök. Den lilla Finska trupp, som nu mera återstod, utgjorde blott något öfver 700 man, och var således högst otillräcklig att försvara denna stad emot de 7,000 Ryssar, som voro i anryckande. I denna vådliga ställning emottog general von Döbeln befälet efter grefve Cronstedt, hvilken afreste till Stockholm. För att vinna tid att rädda de i Umeå befintliga dyrbara förråder, började Döbeln genast att underhandla med Ryska generalen Schuvaloff, och en konvention afslöts, i följd hvaraf fiendtligheterna skulle inställas till den 6 Juni; men Svenska trupperna utrymma Umeå den 31 Maj och hela Westerbotten den 3 Juni. Med den honom egna verksamhet vidtog Döbeln straxt i början ändamålsenliga åtgärder, och uträttade hvad som knappast syntes verkställbart. Tio köpmansfartyg, hvilka ännu den 24 Maj lågo aftacklade, afseglade redan den 28 och 29 fullastade med kanoner och andra kronans tillhörigheter. — Den 1 Juni stodo vi på södra sidan om Umeå elf.
Vid Juni månads början aflöstes åter general v. Döbeln, som emottog befälet i Jemtland, af general Sandels, hvilken varit frånvarande, men återkommit till hären, och nu fann sin fordna brigad så mycket förminskad. Vi förlades utmed Lögdeå elf, på Ångermanlands gräns emot Westerbotten; Savolaks jägare inqvarterades på Nordmalings kyrkovall. Under loppet af denna månad tilldrog sig för öfrigt intet anmärkningsvärdt. Högqvarteret fortfor att vara i Hernösand.
Sedan underrättelse inlupit; att Ryssarne, af fruktan för de Svenska fartyg, hvilka kryssade utmed kusten, fördelat och försvagat sin här vid och omkring Umeå, samt att bron öfver Umeå elf af vårfloden blifvit upprifven, uppbröto vi den 1 Juli, och började rycka framåt, för att uppsöka fienden. Men vi kommo för sent, och detta tillskrifver jag den nödvändighet, i hvilken general Sandels befann sig, att, innan han kunde företaga något, förut rådfråga den på tjugu mils afstånd boende öfverbefälhafvaren, hvarigenom tiden gick förlorad. Ryssarnes förlägenhet och villrådighet var i första ögonblicket ganska stor; de hopsamlade alla hästar de kunde komma öfver, och deras tross stod flere dagar påpackad och färdig att afgå. Om Sandels då genast kunnat begagna sig häraf, anfallit fienden under dess första bestörtning och medan dess stridskrafter voro skingrade, så hade han säkert haft framgång; men sedan Ryssarne hunnit hemta sig, samt insågo att de ej hade att befara något af de Svenska fartygen, fattade de åter mod och sammandrogo sina spridda trupper, som då blefvo oss vida öfverlägsne. Vi blefvo sedermera, den 5 Juli, sjelfve slagne, hvilket ej skett om vi förekommit fienden, och i tid angripit honom.
Vi hade framryckt endast två och ⅜ mil, då vi erforo att en större Rysk styrka, under general Alexeieff, sammandrogs vid Norr- och Sörmjöle byar. Denna underrättelse föranledde general Sandels att göra halt vid Hörnefors bruk, trupperna bivuakerade, och en Svensk brigad anlände till vår förstärkning.
Den 2 Juli anbefaltes öfverste Edelstam, att med Finska brigaden, som nu bestod af tre bataljoner, 2:ne 6:pundiga kanoner och 16 dragoner, drifva fienden från Sörmjöle, ¾ mil från Hörnefors, samt, om möjligt, att äfven gå till Norrmjöle. Sedan han framryckt ⅜ mil nära Sörmjöle, gjorde han halt och utsände major G. Ehrenroth med 58 man, att undersöka fiendens styrka och ställning. Ehrenroth hann blott ⅛ mil framåt, då han stötte på en Rysk fältvakt af 60 man, hvilken drifs tillbaka och förföljdes ända till Sörmjöle. I en liten skog nära denna by hade fienden utställt en betydligare trupp i bakhåll, hvilken nu framryckte och sökte afskära Ehrenroth; men medelst rådighet och köld lyckades det denne, att genom skogar och myror rädda sig, med en förlust af blott tre man. Edelstams hufvudstyrka blef straxt derpå anfallen; men efter ett par timmars träffning, hvarunder fanjunkaren Costian och tvenne soldater sårades, drogo Ryssarne sig tillbaka, och Edelstam återvände till Hörnefors.
Sedan Kossacker, understödde af infanteri, den följande dagen (d. 3) visat sig nära Hörnefors, anbefaltes öfverste-löjtnant Bosin att utrycka med 200 man, och undersöka om Ryssarne ernade företaga något nytt anfall eller endast åsyftade en rekognoscering. Detta detaschement hade knappt kommit 1000 alnar framom vår fältvakt, då det blef anfallit; en liflig fäktning uppstod, och fienden tillbakadrefs omkring ⅛ mil, der han erhöll förstärkning. Tvenne bataljoner ankommo också till öfverste-löjtnant Bosins undsättning; men som Ryssarne drogo sig tillbaka till Sörmjöle, och syntes hafva haft för afsigt att endast rekognoscera, inställde denne allt vidare förföljande. Löjtnanten vid Savolaks jägare, baron Wrede, som anförde förtruppen, erhöll under denne träffning en kontusion i hufvudet, och tvenne soldater blefvo sårade. Ryssarne förlorade tvenne fångar och några man dödskjutne.
Den 5 Juli blefvo vi angripne vid Hörnefors. General Sandels yttrar väl, i sin ingifna rapport, att han väntat sig detta anfall; men jag vågar försäkra, att han aldrig tänkte låta det komma derhän. Genom en tillfällighet fick jag, den 5 om aftonen, af öfverste-löjtnant Dunker veta, att sedan Sandels blifvit underrättad, det generalerne Kosatschkoffski och Gadaskoj med 1500 man ankommit till Umeå, derifrån de troddes snart vidare anrycka, och förena sig med den fiendtliga styrkan omkring Sörmjöle, hvarefter ett anfall var att befara, så hade denne general beslutit, att morgonen derpå rycka fram och angripa Ryssarne, innan de omnämnda förstärkningarne hunnit anlända. Och detta rättfärdigar Sandels ganska mycket. Ty om han verkligen väntat sig att så snart blifva anfallen, så hade det varit ett stort fel att qvarstadna vid Hörnefors, der, enligt Sandels egna ord, i hans rapport af den 7 Juli, ”positionen var omgifven af mycket couperad terrain, tät skog och mellanliggande hus och gårdar, och fienden dessutom å sin sida hade fördelen af höjderne, samt den omständighet tillkom, att stället, der artilleriet bordt agera, var för trångt för användandet deraf.” Utom dess ledde från Sörmjöle, hvarest Ryssarne stodo, en väg genom skogen gerad till Ångersjö, vid stora landsvägen, ¾ mil bakom vår rygg. Att afbida Ryssarnes anfall, på ett ställe der högra flygeln, i och för de många derstädes befintliga vadställen öfver ån, var illa försvarad, den venstra utan minsta svårighet kunde kringgås, och hela ställningen för öfrigt tagas i ryggen vid Ångersjö, hade aldrig kunnat vara general Sandels afsigt, utan att åtminstone hafva besatt vägen till sistnämnde by, och utan att på venstra flygeln låta göra nödiga förhuggningar. General Sandels skulle icke heller då hafva tillåtit hela Savolaks jägare officers-korps att bo uti ett torp, ⅛ mil bakom truppen. Ryssarnes anfall var alldeles oväntadt.
Men äfven Ryssarne förhöllo sig här ganska oklokt. De anföllo oss om aftonen, straxt efter kl. 9, då våra trupper ännu hastigt och lätt kunde uppställas. Hade de angripit oss två eller tre timmar sednare, då vi hunnit insomna, och genast låtit en större styrka rycka fram från Sörmjöle till Ångersjö, så hade de tagit oss i ryggen och för oss afskurit återtåget.
Ryssarnes stridskrafter vid Hörnefors utgjordes af Alexeieffs hela fördelning 4,000 man, och, enligt sedermera inlupne underrättelser, hade äfven generalerne Kosatschkoffski och Gadaskoj den 5 Juli förenat med honom en förstärkning af 1,500 man; således tillsammans 5,500 man. Svenska styrkan var sammansatt af 1:o Finska Brigaden, bestående af Savolaks första fält-bataljon, eller det fordna Savolaks infanteri, under major G. Ehrenroth; Savolaks andra fältbataljon, eller de fordna Savolaks och Karelska jägare regementerna; under öfverste-löjtnant Dunker; samt Österbottens fält-bataljon, hvartill hörde, utom Österbottningar, de från Umeå sjukhus till brigaden ankomne tillfrisknade soldater af de fleste fordna Finska regementer. Brigad-Chef var öfverste Edelstam. 2:o Svenska brigaden, under öfversten, grefve Gyldenstolpe. Den utgjordes af en bataljon, sammansatt af Upplands, Westmanlands och flere Svenska regementers tillfrisknade soldater, med Finska officerare, kallades Svenska bataljonen och stod under öfverste-löjtnant Bosins befäl; en Helsinge fält-bataljon, under öfverste-löjtnant Cedergren; samt tvenne bataljoner Jemtlands regemente, anförde af majorerne Gyllenskepp och Arnell. — Uti rapport af den 18 Maj uppgafs Finska brigaden till 700 man under gevär, i en sednare af den 31 Maj omnämnes att 230 tillfrisknade voro i Umeå sjukhus, att till brigadens förstärkning påräkna. Sedan dessa i Juni månad inställt sig, kan man upptaga Finska brigaden till omkring 900 man; ty någon betydlig afgång hade icke inträffat. Den så kallade Svenska bataljonen var omkring 200 man. Helsinge fält-bataljon nära 500. De tvenne Jemtlands bataljoners styrka känner jag ej; men anser dem tillhopa hafva utgjort åtminstone 400 man. Efter denna beräkning kan man antaga hela Svenska styrkan vid Hörnefors, med artilleri och kavalleri, till 2,000 man, och ej 1,800, såsom general Sandels uppgaf den.
Våra förposter stodo ¼ mil från Hörnefors bruk; i centern på vägen åt Sörmjöle, en fältvakt af 200 man; på högra flygeln en fältvakt af 50 man, och på den venstra en fältvakt af 100 man; tillsammans 350 man.
Den 5 Juli kl. 9 om aftonen, straxt efter slutadt tapto, hördes skott, hvilka genast med största häftighet ljödo utmed hela förpostkedjan. Fältvakten i centern, som bestod af Jemtlands regemente, hade att repliera uppå Svenska bataljonen, hvilken låg på norra sidan om ån, vid bruks kyrkan, och genast ryckte fram. För att understödja fältvakten på venstra flygeln, som utgjordes af Finnar, utryckte Österbottens fält-bataljon. Till högra flygelns undsättning beordrades Savolaks första fält-bataljon, en bataljon Jemtländningar, anförd af Kapiten Sandman, samt Helsinge fält-bataljon. Savolaks andra fält-bataljon fick befallning att betäcka öfvergången öfver bron. På vår högra flygel sökte visserligen fienden att begagna de der befintliga vadställen öfver ån; men anfallet var här, såsom general Sandels sjelf uppger i sin rapport ”mera lamt,” och på denna flygel var styrkan emot fienden tillräcklig. I centern understöddes fältvakten ganska kraftigt af Svenska bataljonen, hvilken med utmärkt tapperhet återhöll fiendens framträngande. Sedermera anbefaltes Savolaks andra fält-bataljon, att aflösa Svenska bataljonen, och under jemn eld och sakta återtåg hindra fiendens alltför häftiga framryckande. På vår venstra flygel gick deremot icke så braf, och åt densamma lemnades för liten uppmärksamhet, ehuru general Sandels sjelf i sin rapport yttrar, att ”affären der var lifligast och ytterst häftig.” Fienden anföll här med mycken häftighet, och Österbottens bataljon, ensam för svag att göra nog kraftigt motstånd, drog sig alltför fort och hastigt tillbaka. Följden deraf blef, att starka, fiendtliga kolonner fingo tillfälle att rycka fram och afskära återtåget för Savolaks andra fält-bataljon, som i spridd jägare-kedja, under den tappre öfverste-löjtnant Dunkers befäl, stridde i centern. Huruvida detta undgick general Sandels och hans adjutanters uppmärksamhet, emedan ingen af de aflöste bataljonerna skickades till understöd, vågar jag ej bestämdt påstå; men säkert är, att de i elden varande trupper, som af skjutningen bedömde fiendens framryckande, insågo hvad som skulle inträffa. Under hetaste striden yttrade någon åt Dunker, att man borde draga sig tillbaka med större hastighet; emedan det hördes af skotten, att Österbottningarne på venstra flygeln alltför fort gingo undan. Men Dunker svarade: ”om Österbottningarne springa, så kan jag likväl aldrig förmås dertill. Jag följer mina order, och retirerar under full charge.” Kort derpå funno de, att ett Ryskt regemente, i sluten kolonn, hade trängt framför Savolaks jägare, som underhöllo elden mot de förföljande. Befälhafvaren för den fiendtliga kolonnen steg fram, sträckte ut sin värja och erbjöd pardon åt den afskurna bataljonen; men Dunker ropade blott: ”skjut den der!” Ryska anföraren träffades icke; men deremot blef Dunker dödligt sårad, och kulan, som först gick igenom underlifvet, genomborrade derefter ena armen. De karlar som buro bort honom blefvo kort derpå nedskjutne, så att de fälde honom till marken, och hans dervid uppgifna jemmerrop, injagade en hemsk bestörtning hos truppen, hvilken så högt älskade och värderade honom. Hela bataljonen omringad af öfverlägsna fiender, saknade nu all utväg att vidare kunna förena sig med den öfriga hären; men som den likväl icke ville gifva sig fången, blef den alldeles sprängd. Allt detta blef icke omnämndt i de insända rapporterna. Sedan Dunker stupat, inträffade ännu den olyckan, att ingen ville taga befälet öfver bataljonen. Dunkers närmaste man, kapitenen vid Karelska jägarena von Burghausen, var länge sedan sårad och bortförd. Löjtnant Humble vid samma regemente, var äldst på stället; men han vägrade, emedan det var allmänt bekant, att von Gerdten vid Savolaks jägare blifvit utnämnd till kapiten, hvarföre befälet tillkom honom. Von Gerdten invände, att innan han fått fullmagt, eller hans befordran stått på general-orderna, ansåg han sig blott såsom löjtnant, och således yngre än Humble. Under sådana öfverläggningar förlorades den dyrbara tiden. Sluteligen sade von Gerdten: ”åt hvar och en karl som kan rädda sig, och genom skogen taga sig fram till arméen, betalar jag en riksdaler.” Och dermed lemnade von Gerdten bataljonen, och räddade sig genom skogen. Han kom alldeles ensam fram till hären.
Arméen fortsatte sitt återtåg till Håknäs, dit vi anlände kl. 4 om morgonen den 6 Juli. Den tappre Dunker var då borta, till allmän sorg och saknad. Men icke nog dermed, af hela bataljonen fanns vid härens framkomst till Håknäs, icke mer i behåll än den omnämde von Gerdten och adjutanten Aminoff, hvilken under träffningen blifvit skickad att begära mera ammunition; men ingen enda soldat. Hela Savolaks andra bataljon, bestod nu endast af blesserade kapitenen von Burghausen, förenämde tvenne officerare; samt löjtnant Andersin och 30 jägare, som med honom varit på fältvakt å venstra flygeln; oberäknad trossen och dem som åtföljde densamma. Sorg och hemsk bestörtning intog derföre alla sinnen. Glädjen blef så mycket större, då kl. 1 på dagen den 6 Juli, löjtnant Tuderus återkom med omkring 50 Savolaks jägare, sedan de arbetat sig fram både land- och sjö-väg; genom kärr och moras, med mycken möda och många besvärligheter. Dagarne derefter anlände på samma sätt smärre partier af den sprängda bataljonen, dels med och dels utan befäl. Ännu flere dagar efter drabbningen, instälde sig ett större antal, äfven många sårade, och bland dem adjutanten vid Savolaks jägare Lundeberg, hvars blessyr, genom utståndna mödor, så förvärrades, att den förde honom till grafven. Alla dessa ville helre söka sig fram till hären än gifva sig fångne, och af Ryssarne emottaga den erbjudna tillåtelsen, att återvända till sina hemvist och anhöriga.
Sålunda såg man denna trupp, som lidit så mycket, som ofta befunnit sig i saknad af lifvets förnämsta behof, hvilken alltid utgjort eftertrupp under återtåg, och förtrupp vid framryckandet, hvilken efter en marsch af mera än 300 mil, nödgades, under den strängaste köld ensam bevaka Sveriges gränsor, nu icke hade något fädernesland att försvara, och stridde endast för Sverige samt förlorat sin älskade befälhafvare, stå instängd af Ryska kolonner, utan någon anförare i denna vådliga ställning. Det hade då sannerligen icke varit förvånande, om den gifvit sig fången, för att få återvända till sina hembygder. Men någon af under-befälet tillropade den: ”kom ihåg, att vi äro Savolaksare, låt ej Ryssarne få taga er.” Det redan svigtande modet vaknade hos dem, och ingen fara kunde nu mera afskräcka dem ifrån försöket att hinna Svenska hären. Sådane voro Savolaks jägare, och derför blef bataljonens slutliga förlust i denna drabbning icke så stor, som det i början syntes.
Uti rapport af den 6 Juli uppgifves andra fält-bataljonens hela förlust i träffningen vid Hörnefors hafva utgjort: dödskjutne, 1 officer och 18 man; sårade 4 officerare och 17 jägare; samt af hela brigaden icke mer än 23 saknade, hvilka förmodades återkomma. Rätta förhållandet är, att den 6 Juli, då rapporten uppsattes, var förlusten ännu icke känd. Först efter 8 dagar, då alla af den sprängda bataljonen hunnit återkomma, kunde den noggrannare bestämmas. Den uppgick för andra Savolaks fält-bataljonen till omkring 100 man, i stället för de uppgifne 35. För de andra bataljonerna är rapporten enlig med verkliga förhållandet. Vår hela förlust var 11 officerare och nära 200 man. — Vid början af striden framträngde Kossacker till bruket, straxt efter det Sandels begifvit sig derifrån. De förfelade således sitt ändamål att taga honom; men de togo i stället allt hans bordssilfver.
Finska brigaden innehade sedan en ställning söder om Öre elf, med bataljoner förlagde uti Nordmalings kyrkoby, samt vid Olofsfors bruk, der general Sandels hade sitt högqvarter. Här qvarstodo vi intill den 18 Augusti, då underrättelse inlopp, att en betydlig Svensk här landstigit vid Ratan, och tagit fienden i ryggen; i följd deraf ryckte vi norrut. Vårt framtågande gick likväl nog långsamt, och långsammare än det kunnat ske; ty Öre elf passerades ej af oss, förr än natten mot den 20. I fall det funnits något samband emellan företagen, så hade väl ej Sandels styrka bordt denna tid ligga overksam; han hade tvertom bordt locka fienden sydligare inåt landet, under det en så afgörande plan förehades af landstignings hären, hvilken derigenom lättare kunnat bemägtiga sig den vigtiga ställningen vid Umeå elf. Öfver-amiralen Puke, som blifvit utnämnd till general-befälhafvare, och fått sig ledningen af det hela anförtrodd, var ju den 14 Augusti i Hernösand, der general Wrede hade sitt högqvarter, hvarföre uppgjordes icke der något sådant?
Då vi den 21 Augusti om aftonen ankommo nära Umeå elf, upptäckte vi ett å södra sidan elfven af Ryssarne uppkastadt batteri, omkring hvilket Kossacker voro synliga. Anordningar gjordes genast att angripa och bestorma detta batteri, och anfalls planen utfördes mycket noggrannt; men vid framkomsten var ingen fiende synlig, och kanonerna voro endast af träd. Kossackerna hade emellertid skyndat sig öfver och lösgjort flottbron på södra sidan, samt derigenom betagit oss möjligheten att genast komma öfver elfven. Dagen derpå, sedan bron åter blifvit iståndsatt, gingo vi öfver, och fortsatte marschen fram till Säfvar. Der var brigaden flere dagar sysselsatt att begrafva de öfver allt både i skogen och omkring husen, efter träffningen den 19, qvarliggande döde.
Under det vi lågo vid Säfvar, kom general Wachtmeister antågande med 1,500 man af de trupper, som deltagit i striden vid nyssnämnde ställe och Ratan. Då Wachtmeister hann till första Finska fält-bataljonen, ropade han: ”hurra för våra Finska kamrater;” hvilket af hans trupp upprepades, samt besvarades med hurra af Finska bataljonen. Samma förhållande inträffade vid andra bataljonen; men då han kom till tredje fält-bataljonen, hvilken utgjordes af Savolaks, jägare, stodo alla tysta, och ingen besvarade Wachtmeisters och hans trupps hälsning. Så stor var förtrytelsen öfver utgången af den ryktbara expeditionen.
Det synes ock verkligen förundransvärdt, att general Kamensky, med en korps af 8,000 man, hvilka flere veckor lidit af hunger och hvarje slags fältmödor, kunde slå sig igenom omkring 5,000 man friska trupper, utan att ens förlora något af sin tross eller sitt artilleri, som blott på en enda väg kunde framkomma. Men ännu obegripligare ansågs det, att grefve Wachtmeister lemnade Djekneboda obegagnadt, detta af naturen så starka pass. Hade han stadnat här med sin hufvudstyrka, och befäst sig, så skulle hans företag aflupit annorlunda. Ryska befälhafvaren väntade sådant, och hade yttrat, att om han blefve nödsakad att gifva sig, skulle han vända sig till general Sandels, med honom uppgöra kapitulationen och öfverlemna sig åt honom. Wachtmeister uppger i sin rapport af den 21 Augusti, att han ”erhöll underrättelse, det fienden marscherat med någon styrka, för att turnera så väl hans venstra som högra flank, hvilket ofelbart vid detta såkallade pass är görligt.” Men detta sista föregifvande är alldeles origtigt. Till venster ligger en liten sjö och sedan ett sankt kärr intill hafvet; till höger äfven en insjö, hvilken väl af infanteri kan kringgås, men blott på en smal landttunga, på hvars vestra sida ett oländigt moras tillstöter. Afståndet emellan begge desse sjöar är omkring sextio alnar, och der framlöper landsvägen, invid hvilken, på norra sidan, den Svenskarne kunnat besätta, finnes en höjd, hvilken beherrskar hela den nedanföre liggande slätten. Sådan är belägenheten. Då general v. Döbeln någon tid derefter passerade stället, och undersökte det, skall han hafva yttrat: ”Herre min Gud, att du aldrig gifvit mig ett sådant ställe att slås uppå! Detta pass säger man kan turneras; — ja visserligen, genom Åbo och Wasa.” Passets fördelaktiga läge var också erkändt före drabbningen vid Säfvar; ty den hos grefve Wachtmeister tjenstgörande general-adjutanten Lagerbring, yttrar, i sin rapport af den 17 Augusti: ”Djekneboda är ett förmånligt pass emellan tvenne sjöar.”
Efter de upplysningar jag erhållit af sakkunnige män, tror jag mig kunna meddela några tillförlitliga uppgifter, till bedömande af förhållandet härstädes.
Ett hufvudsakligt fel som begicks, och hvilket äfven medförde detta krigsföretags misslyckande, var att öfverbefälet anförtroddes åt en sjöofficer, hvilken efter landstigningen ej åtföljde hären, utan förblef på flottan, hvarifrån befälhafvaren för landttrupperna, general Wachtmeister, vid oförutsedda fall, skulle afvakta hans befallningar. Men derföre skall efterverlden anklaga endast den person, som gaf vika för partisinnet, och ej öfverlemnade ledningen af denna vigtiga expedition åt någon af de erfarne och i Finland bepröfvade generalerna Adlercreutz, Sandels eller v. Döbeln. Desse voro icke förlegade och af sig komne; de hade ju nyligen visat prof på kraft och duglighet.
Grefve Wachtmeister ägde visserligen ej den nerv och verksamhet, som fordras af en anförare; men han var likväl icke i så hög grad felaktig, som allmänna omdömet stämplat honom. Han hade blifvit anbefalld af öfveramiralen Puke, att skyndsamt framrycka till Umeå, för att hinna till denna stad i förväg för general Kamensky, hvars hufvudstyrka stod omkring Öre elf. Men utförandet af denna befallning var ej så lätt, som det föregafs, utan blef tvertom, genom flere sammanstötande omständigheter, omöjligt. Wachtmeister hade ifrån Ratan längre väg till Umeå än Kamensky från Öre, och det var dessutom svårare för Svenskarne, att framtåga uti ett land redan besatt af fienden, som der hade flere posteringar, hvilkas fördrifvande medförde tidsförlust. General Kamensky, som i god tid blifvit underrättad om landstigningen, kastade sig genast, med största delen af sina trupper, emot Wachtmeister, hvilken, redan ankommmen till Säfvar (d. 18 Aug.), nu ansåg ett vidare framryckande vådligt. Wachtmeister ernade icke bjuda fienden drabbning vid Säfvar; men vågade ej heller draga sig tillbaka, innan han erhållit öfver-amiral Pukes förhållningsorder, hvarföre han afskickade general-adjutanten Lagerbring till Ratan, för att derom anhålla. Men denne hade ej hunnit återkomma, då Kamensky, hvilken på 36 timmar i sträckmarscher tillryggalagt åtta mil, redan börjat striden.
Svenska hufvudstyrkan stod på norra sidan om Säfvars ström, och på den så kallade Säfvars backe; på södra sidan om strömmen, var utsatt en fältvakt, som bestod af en bataljon Södermanlands regemente, under öfverste-löjtnant Hercules. Då denna fältvakt blef anfallen (d. 19 Aug. kl. 7 f. m.) hade den genast bordt draga sig tillbaka och förstöra bron, då Svenska hären, oaktadt sin mindre fördelaktiga ställning, kunnat göra ett samladt försvar svar och bibehålla sig, tills Lagerbring återkommit från amiral Puke. Men öfver-adjutanten, baron Stackelberg, som hade befälet öfver förposterna, lät sin personliga tapperhet förleda sig, att stadna qvar med fältvakten och de till dess understöd uppställde bataljoner, samt att inlåta sig i strid med hela Ryska hären, hvarigenom han kanske till en stor del blef orsaken till hvad som här inträffade. General Wachtmeister kastade den ena bataljonen efter den andra emot fienden; men trupperna invecklades i striden utan något samband sig emellan, och blefvo, oaktadt den utomordentliga tapperhet de på alla ställen ådagalade, slagne i detalj. Olyckligtvis var den skickligaste och mest erfarne anföraren på stället, general-adjutanten Lagerbring, ännu frånvarande; efter hans återkomst varseblef man mera ordning och säkerhet uti rörelserna. Sedan rapport inlupit, att Ryssarne framträngde öfver ett vad på venstra flygeln, anbefalldes ett allmänt återtåg, hvilket med största köld och ordning verkstäldes. Striden hade då varat åtta timmar.
Svenska hären inträffade samma dag, om aftonen, vid Djekneboda, hvarifrån den efter ett kort rastande fortsatte sitt återtåg till Ratan. Orsaken hvarföre Wachtmeister icke stadnade vid Djekneboda, uppgifves framför allt hafva varit brist på ammunition, hvilken under den långvariga striden vid Säfvar blifvit så förminskad, att han med återstoden ej trodde sig kunna uthålla någon ny drabbning. Detta skäl talar mera till hans ursäkt, än det han sjelf förebar i sin rapport af den 21 Augusti.
Wachtmeister hade vid Rutan intagit ett ställning, skyddad af uppkastade fältverk och de expeditionen åtföljande kanonslupar, då Kamensky, som några timmar sednare inträffade, uppfordrade honom att skyndsamt åter inskeppa sig, med hotelse att i annat fall ytterligare angripa honom. Följden häraf blef en strid. Ryssarne gjorde flere anfall; men de blefvo hvarje gång tillbakaslagne. General Kamensky vann dock sitt hufvudändamål; ty medan en del af hans trupper sysselsatte de på näset vid Ratan sammanpackade Svenskarne, tågade hans öfriga styrka, med hela trossen och artilleriet, obehindradt norrut. Han hade vid Säfvar lidit förluster, insåg vådan af sin belägenhet, och åsyftade nu endast att genom ett skyndsamt återtåg rädda återstoden af sin här.
Drabbningarne vid Säfvar och Ratan vore blodiga; Svenskarne förlorade omkring 40 officerare och 1000 man, och Ryssarne uppgåfvo en ännu större förlust.
Underrättelsen om fredsslutet i Fredrikshamn, den 17 September 1809, afbröt fiendtligheterna. Finland var för everdeliga tider afträdt till Ryssland. Öfverlefvorna af Finska hären blefvo nu indelade i tvenne fält-bataljoner, af hvilka den ena, under öfverste-löjtnant G. Ehrenroth, fick befallning att aftåga till Westerås, och den andra qvarblef i Umeå. Under sin marsch till Westmanland, erforo Finnarne en utmärkt välvilja af alla medborgare klasser. Invånarne i Hernösand och Gefle utmärkte sig härvid isynnerhet; men öfverträffades likväl af dem uti Westerås. Icke blott stadsboerna, utan äfven kringliggande socknars inbyggare täflade häruti med hvarandra. Omkring 5 månader lågo de i Westerås, och under hela denna tid hade de der ett nästan dagligt gästabud.
Jag har icke fört anteckningar öfver femte brigadens krigsföretag under Sandels befäl, om sommaren 1808, ehuru en del af Savolaks brigaden också deltog deruti; emedan jag åtföljde den del af Savolaks brigaden, som anfördes af grefve Cronstedt, och således icke var i tillfälle att om den förra förskaffa mig tillförlitliga uppgifter. Dessutom äro den förstnämde brigadens händelser fullständigt beskrifna af öfverste-löjtnant Burman.
För att lätta öfversigten af de krigshändelser, i hvilka Savolaks brigaden deltog åren 1808 och 1809, vill jag här i ett sammanhang uppräkna dem.
Savolaks brigaden hade således under detta fälttåg deltagit uti 42 större eller mindre träffningar, och vid alla tillfällen utmärkt sig för sin tapperhet. Jag har ej vid hvarje tillfälle omnämnt alla de officerare, som der ådagalade mod och oförskräckthet; emedan detta skulle för mycket hafva ökat arbetets vidd. Jag anser mig derföre, innan jag slutar, på ett ställe böra uppräkna de officerare, som vid alla tillfällen utgjorde brigadens heder. Om deras namn härigenom kan bevaras åt efterverlden, blefve sådant för flere ibland dem nästan den enda belöning de erhållit. Vid uppgörandet af denna förteckning, har jag ansett öfverflödigt, att omnämna vid hvilken korps hvar och en tjente, utan blott uppgifvit den tjenstegrad han vid krigets början innehade.
Desse voro, ibland
Regements-officerare: grefve Cronstedt, Sandels, G. Ehrenroth, Lode, G. Aminoff, Furumark, Martinau, Grotenfeldt och Tujulin.
Kapitener: Dunker, Malm, C. M. v. Fieandt, Brunow, Molander, v. Born, Germ. Aminoff, v. Burghausen, v. Wright, M. Ehrenroth, Ladau och Tavast.
Subalterner: Brusin, Burman, Dan. W. v. Fieandt, G. M. Dunker, Er. Al. Tigerstedt, Gr. Aminoff, Orbinski, Reiher, Schwartz, Tavaststjerna, Taube, Carlqvist, Ekestubbe, Lundeberg, Neiglick, Tuderus, Lind, C. M. v. Fieandt, Gr. Tigerstedt, B. J. Meinander, v. Gerdten, Fr. Aminoff, Salmén, v. Becker, Oppman, Er. Ad. Tigerstedt, Harlin, Hjelmman, Savander, Wallgren, Hartman, Collan, Humble, Furumark, Weber, Wrede, Andersin, Longe, Ad. W. Meinander och Molander.
Savolaks brigaden, som vid krigets början utgjorde 3,750 man, hade, om jag icke misstager mig, vid dess slut endast omkring 200 man i behåll. Leppävirta kompani, af Savolaks jägare regemente, hvilket bestod af 150 man, hade blott 3 man öfriga. Man kan med skäl säga, att Savolaks brigaden ”stod till sista man.” Denna brigad och Björneborgs regemente kunna ostridigt jemföras med hvarje af fornålderns och samtidens mest ryktbara trupper.
I företalet har jag nämnt, att mina anteckningar grunda sig på hvad jag sjelf sett, på flere erfarne officerares omdömen och på det inom hären rådande tänkesättet. Men det är likväl möjligt, att, oaktadt mitt alfvarliga sträfvande efter sanning, någon läsare, som öfvervarit händelserna eller deltagit i dem, kunde upptäcka ett eller annat misstag, hvilket kunde fordra rättelse. I sådan händelse anhåller jag att denna ville hafva godheten, att tillsända mig sina på säkra grunder stödde anmärkningar, adresserade på Bjästads post-kontor, då jag, vid en möjligen ny upplaga, ej skall underlåta att meddela de rättelser, hvartill dessa anmärkningar kunna föranleda. Men anmärkaren täckes äfven uppgifva sitt namn och sin karakter; ty anonyma tillrättavisningar anser jag mig ej kunna begagna.
Tillägg och Rättelser.
| Sid. | 21 står: Meinander läs: Adolf W. Meinander | |||||||
| — | 26, 63, 96 står: Meinander läs: Berndt Joh. Meinander | |||||||
| — | 57 | rad. | 7 | nedifr. | står: | Trenne | läs: | Tvenne |
| — | 99 | — | 17 | uppif. | — | 33 | — | 37 |
![[Högupplöst karta.]](#491108690558259361_map-hires.jpg.id-7170284293544078917.wrap-0.html.html){kind=link}