Pyramiderna i Arizona.
I nordvästra Arizona, Nya Mexico, Utah och Kolorado finnes i de nu ödsliga öknarne ruiner af ett kulturfolks byggnadsarbeten, som ännu i dag kunna räknas till en ensamstående märkvärdig byggnadskonst. En gång för många århundraden tillbaka var detta ökenland betäckt med storartade städer, och folket själft stod i civilisation högt öfver landets nuvarande invånare. Rester af dessa städer, som med sina ruiner af torn och spiror bilda en mycket karakteristisk arkitektur, ligga som Egyptens forntidsminnen delvis begrafna i ökensand eller äro de likt svalbon anbragta högt uppe mellan Koloradolandets otillgängligaste cañons. Mellan klippor, bestående af marmor, granit och kalksten, hvilka under årtusendens lopp genombrutits och underminerats af den mäktiga Koloradofloden, 150 hvars ström i styrka och otämjbart raseri säkert söker sin like i hela världen, hänga dessa byggnader, täflande i målerisk värkan med naturens fantastiska byggnadskonst.
Deras ålder går tillbaka långt före Amerikas upptäckt, och deras byggmästare tillhöra den s. k. moquisstammen, som liksom Pueblo-stammen i Nya Mexico, möjligen torde ha varit samma folk som mexikanerna vid tiden före eröfringen genom Cortez.
Deras byggnader påminna till formen om Egyptens pyramider: men medan dessa tjänade till att tillfredsställa kunglig fåfänga — ett jätteskal af sten inneslutande en sarkofag — så voro de amerikanska pyramiderna afsedda att hysa en stad med ett lefvande pulserande lif. Byggnaderna uppfördes af en sorts soltorkadt tegel eller sten flera fot tjocka, och våningarna höjde sig amfiteatraliskt uppefter, hvilande på en fyrkantig bas af intill trehundra fots längd, sålunda, att golfvet i den öfre våningen bildade undra våningens tak jämte terass eller platform för den öfre.
Sålunda fortsättes det uppåt med hvarje våning något mindre än den under belägna, tills det hela afslutades som en afskuren pyramid. På platformen här uppe voro torn och spiror uppförda, där skiltvakter voro posterade och hvarifrån man hade vid utsikt öfver näjden. I 151 de nedre våningarna funnos inga dörrar åt fasaden, endast små fönster, gjorda af selenit eller kristalliserad gips, som blef klufven i blad.
Pyramiderna voro ihåliga. I midten sänkte sig en borggård, där vattenreservoiren var anbragt.
Äfven inåt gården funnos fönster och dörrar, men mellan ytterrummen och gårdsrummen lågo stora mörka förrådsrum, alla förenade genom passager och korridorer.
Kommunikationsmedlen voro ytterst egendomliga. I hela detta väldiga byggnadskomplex fans ej en enda trappa. Man begagnade endast stegar, ett visst antal för hvarje terrass.
Dessa stegar voro konstruerade som fallrep och kunde uppdragas när som hälst och derigenom hindra obehöriga att inkomma. Skulle man från pyramidens yttersida in i borggården, fick man först klättra upp på stegen till första våningen och derifrån genom en lucka i terassen krypa ner för en annan stege.
Luckorna tjänade dessutom som rökfång för härden, som vanligen var anbragt i samma rum, der luckorna voro belägna. Eller också begagnades sådana rum till kök, sofrum, eller till förmalning af säd.
I byggnaden fans tempel, som dessutom tjänade till församlings- och öfverläggningsrum och till — badrum. Detta gemensamma kallades 152 Estufa. Det kunde antingen vara alldeles cirkelrundt eller ock omkring femtio fot i fyrkant. Det uppfördes vanligen i borggården, till hälften under jorden, med ett brant sluttande tak öfver; i ganska mycket påminde dess inre om våra nordiska hvardagsstugor. Längs de nedrökta, mörkbruna väggarne löpte bänkar, och i midten var en väldig härd, på hvilken brändes välluktande örter. Väggarne voro målade i kraftiga konturer, föreställande bilder af växter och foglar, räfvar och vargar, ibland krigiska bilder. Det var fullständiga frescomålningar, utförda i hvita, bruna, blå och i synnerhet röda färger, så starka att röken och tiden svårligen kunde tillintetgöra dem.
Ena väggen var helgad solguden. Där funnos sol- och månbilder i form af cirklar, som bröto sig genom halfcirklar och elipser, hvilket betydde moln; men öfverallt lyste blixten fram, målad i mäktiga zigzaglinier med pilspetsar i bjärta färger.
Tvänne människogestalter, som afslutade taflan, föreställde solgudens adjutanter, som med långa trumpeter för munnen anropade om rägn.
I estufan samlades pyramidens befolkning om våren för att under sång bedja om rägn, och efter lyckligt tilländabragta krigståg firade de derinne sina tacksägelsefester.
Detta folkslag, som i forntiden räknades i 153 hundratusenden, försvinner nu mer och mer, dess byggnader ligga alla i ruiner med undantag af en och annan, som ännu bebos, och hvars invånare med orubblig seghet hålla på de nedärfda traditionerna och bruken trots yttre påtryckningar.
Deras religiösa tro är egendomlig. Hvarje morgon stiga moquisstammens medlemmar upp på terasserna, vända sig mot öster i knäböjande ställning och tillbedja solen.
Medan denna ceremoni pågår, hafva många af byns män vid klippans fot omgjordat sig med väskor, på hvilka små klockor äro fästade, och springa som gälde det lifvet å obanade vägar åt öster, solen till mötes, medan klockornas pinglande blandar sig med flodens brus.
När de sprungit en kvarts mil, vända de om, hvarpå befolkningen stiger ned från sina tak och ceremonien är slut.
Guden har en gång, enligt deras utsago, för århundraden till baka, klädd i mänsklig skepnad, vistats bland dem, och vid sin död lofvat att komma tillbaka till dem — från solen.
I denna tro lefva de ännu i dag. I århundraden hafva de hvarje morgon dag efter dag sändt en deputation att taga emot honom, ifall han skulle komma.
Moquisernas härkomst känner ingen: men bland spillrorna af detta folk lefva sägner om 154 forntids storhet och kraft — deribland ock berättelsen om nordiska vildar, som fördrefvo dem från deras land ut i Arizonas ökenplatåer och bärgstrakter.
Eget nog är, att hoppet på deras jordiska förlossning sammanhänger med deras bostäder. Ju förr dessa förstöras af naturen och hemfalla i ruiner, dess förr skall solguden komma.
I en ej alltför aflägsen framtid skall denna stam vara utdöd. Endast lämningar af deras sällsamma byggnadskonst stå då kvar. Men längre än så skall nog minnet af detta folk lefve i historien — ett folk, inför hvars härkomst och lif man står undrande och frågande.
Följande arbeten hafva legat till grund för förf:s framställning:
Prescott: Perus eröfring.
Möllhausen: Vandringer gjennem det vestlige nordamerica.
Brasseur de Bourbourg: Monuments ancients du
mexique.
Meyer und Schmitt: Die Steinbildwerke von Copan und
Quirigua.
Carl Bovallius: Nicaraguan antiquities.
A. von Humboldt und Bouplandt: Reise in die Aequinoctial-Gegenden.
Garcilasso de la Vega: Historia general del Peru.
Squier: Peru.
Pedro, C. de Leon: Chronicle of Peru.
Reisz und Stübel: Todtenfeldt von Ancon in Peru.
Rafn: Americas opdagelse i det 10:de århundrade.
Kingsborough: Antiquities of Mexico.
Markham: A journey to the ancient capital of Peru.
m. fl.
De byggdes stundom femtio meter långa och utgjordes af fyra stycken 60 centimeter tjocka tåg, flätade af en säregen, seg pilart; mellan dessa tåg voro anbragta tjocka brädstycken, med vidjor fästa vid tågen. Bron var några meter bred, och längs kanterna löpte på ett par meters höjd två hufvudtåg, som med vidjor voro fästa vid plankorna och alltså bildade räcken. Bron var i ändarne omsorgsfullt fastgjord vid genomborrade klippstycken. Den svängde under en truppstyrkas öfvergång och sänkte sig då betydligt i midten.
Hvarje byggnad hade ett inåtlutande ytterverk i cyklopstil af porfyr och granit med hörn af huggen granit; kanterna voro så omsorgsfullt inpassade, att fogarne svårligen kunde upptäckas, och stenarne — flere meter höga — sammanhöllos af en beckaktig lera. Marken bakom hvarje ytterverk låg tio till femton fot högre än marken framför muren; denna bildade sålunda ett bröstvärn, bak hvilket försvararne voro väl skyddade, om angrepp inträffade.
På den yta, som kringslöts af murarne — ett utrymme af flere tusen kvadratmeter — lågo fyra aflånga byggnader, som sins emellan bildade fyrkant; de inrymde förråder och sofplatser.
Dessa byggnader voro uppförda i samma stil som de yttre och i den för peruanerna egendomliga arkitekturen — fönsterlösa väggytor med nischer, delvis uthuggna i graniten, med sockel nedtill och upptill försedda med lister, som utgjorde ett försök till hufvudgesims. De fyra hörnen voro försedda med portar af samma form som portöppningarna, breda nedtill och smala upptill, och med samma lutningsvinkel som yttermuren. Taket hade svag lutning och var täckt med blad och säf; bjälkarne, som hvilade på yttermurarne, voro fastgjorda medelst agavesnören — spik och andra byggnadsmaterial af järn och stål voro alldeles okända. Alla fönster vette åt den inre, stora borggården.
Midt på den inre borggård, de bildade, låg ett större envåningshus, hvilande på en pyramidformig bas: det var slottet, som i sin ordning omslöt en mindre gård. Denna den förnämsta byggnaden var uppförd af granit och adobes — ett slags soltorkadt tegel — och dess ytterväggar voro smyckade med frescofärger i gult, rödt eller blått. Själfva slottsgården hade en kringgående arkad med fristående kolonner utan bas och kapitäl. Dörrarne påminde som vanligt om egyptiska motiv, fönstren hade nischform, taket var täckt med gräs eller strå.
Dessa chulpas voro tjugo till tjugofem fot höga tornbyggnader af polerad kalksten, hvilande på kvadratiska underlag med femton till tjugo fots sida och en framspringande sockel, bred nog att tjäna till sittplats. I den östra delen af hvarje sådan byggnad fanns en liten fyrkantig öppning, som ledde till själfva begrafningsplatsen, ett hvalf med väggnischer. Hvalfvet, hvars högsta punkt låg intill tretton fot från marken, var uppfördt på så sätt, att den öfverliggande kalkstenen alltid sköt ett stycke framom den undre. Nischerna voro intill tre fot höga och två fot djupa; de inrymde gudabeläten och mat till de dödas behof, hvilka sutto kring väggarne tätt bredvid hvarandra. Hvarje chulpas inneslöt sin adliga ätt, och när den var fyld, byggdes en ny.
Månen.
Venus.
Denna byggnad är liksom alla öfriga byggnader i det stora tempelkomplexet uppfördt af trachy och granit i s. k. cyclop-murverk.
Stenarne äro så omsorgsfullt tillhuggna och sammanfogade, att man endast med mycken svårighet kan, med blotta ögat, upptäcka hvar fogarne finnas.
Byggnaderna äro 30—35 fot höga. Taket är öfverallt af strå. Träbalkarna, som uppbära det flata taket, äro fastbundna vid muren medels rep.