Ett besök hos Aztekerna.
Staden Mexiko hade i det 14:de århundradet ett förtjusande läge. I den stora dalsänkningen lågo stora sjöar blänkande i solskenet; kraftfulla skogar af cypress, ceder och ek kransade bergen; på marken växte majs och aloe, blomsterrika trädgårdar inramade boningshusen och mellan alla dessa blommor och gröna skogar simmade på sjelfva sjön aztekernas Venedig — staden Mexiko — med sina hängande trädgårdar, på afstånd lik en stor praktfull blomsterbukett med färger i hundratals skiftningar, hvars glans återspeglade sig i sjöns blåa, lifsglada färg.
Nu hafva sjöarna dragit sig tillbaka och efterlemnat jorden gnistrande af salt. Mexico ligger högt upp på torra landet. Skogarna äro förstörda, trädgårdarna försvunna och af befolkningen har endast en bråkdel hållit sig uppe. 124 Men ännu i dag har den misshandlade naturen nog af skönhet qvar för att påminna om tiden före europeernas skoningslösa förstörelseverk. Låtom oss nu åter försätta oss tillbaka till det 14:de århundradet!
Vi stiga ned för bergen, ned på det förr sumpiga, men tack vare aztekernas energi redan då torrlagda landet. Vi passera mindre byar och öfverskrida välodlade trakter, der män och qvinnor syssla med åkerbruk.
Deras redskap äro dels af trä och dels af koppar. Man håller just på att så majs. Med en träpinne borra de hål i jorden och lägga fröna deri.
I stället för gärdesgårdar plantera de en hägnande växt. Dess rötter, som kokas, lemna ett närande födoämne; af växtsaften bereds olika drycker, och bladfibrerna gifva stoff till kläder och papper.
Utom de gräfda kanalerna, som skära hvarandra mellan åkerfälten, ser man här och der stora fördjupningar i marken. Dessa begagnas i krigstid som fallgropar. De öfvertäckas då, så att man ej anar deras tillvaro. På bottnen af dessa gropar placeras små spjut, hvilkas spetsar äro gjorda af sten eller koppar och neddoppade i en giftig vätska. Detta utgör en del af Mexikos försvar åt landsidan.
Några azteker gå förbi oss. Det är en välvuxen, kraftig ras med ljus hy, svartglänsande 125 hår, tjocka läppar, örnnäsa och bakåtlutande panna. Skägg bäres sällan. Qvinnorna se bra ut, äro välskapade och ha kraftiga former.
Dräkten består för båda könen af en tunika, som når från halsen till knäna och fasthålles af ett bälte kring lifvet. Den har nedtill ett skjortformigt utseende och består af ett lätt bomullstyg af olika färger. Armarne äro nakna. På fötterna bäras sandaler. Qvinnorna bära korallband om halsen, berlocker i öronen samt smärre ringar i näsan.
Folket delas i olika rangklasser. Öfverst står kungen och bredvid honom öfverstepresten. Efter honom komma adeln, presterna och krigarne. Derefter köpmän och handtverkare och lägst slafvarna. Rättskipningen handhafves af en öfverste domare, en domstol på tre man och en underdomare, som väljes för ett år i sänder.
Kungen eger ingen dömande myndighet. Rättsproceduren är muntlig. Sakerna afgöras i allmänhet med vittnen, som måste svärja vid solguden på sanningen af sin utsago.
Eden aflägges sålunda, att fingrarne först beröra jorden och sedan munnen.
Talas osanning inför rätten, är straffet lifsstraff. Låter någon domare muta sig eller försummar att infinna sig i rätten, blifver han första och andra gången varnad, tredje gången 126 offentligen rakad öfver hela hufvudsvålen och afsatt.
Fängelserna äro usla, straffen stränga. Tjufnad straffas med döden.
Kungens regering får ej öfverskrida en viss gräns. Enligt presternas utsago bildar talet 52 en högre tidsenhet, och anse de, att jorden skall förgås vid slutet af en sådan. Kungen får ej regera längre än 52 år. Öfverlefver han denna tid, skall han abdikera till förmån för sin äldste son.
Hvarje 52 års cykel är åter delad i fyra perioder, hvardera på 13 år.
Dessa fyra perioder betecknas med fyra hieroglyfer: Kanin, Rör, Flinta och Hus.
Året delas i 18 månader med 20 dagar på hvardera, efter hvilkas förlopp fem dagar, hvilka betraktas som olycksdagar, inskjutas.
De ha äfven lärt sig, att året ej har jemt 365 dagar. Derför inskjuta de efter hvarje 52 års cykels förlopp en tidrymd af 13 dagar.
Talsystemet är mycket enkelt. Man har särskilda tecken för talen 1, 2, 3, 4, 5, 10, 15, 20, 400 och 8000.
Öfriga tal sammansättas af dessa. Sättas tecknen bredvid hvarandra, betyder det att talen skola adderas, sätter man det ena öfver det andra, betyder det att talen skola multipliceras.
Tecknet för 1 är en cirkel, för 3 tre cirklar; 127 tecknet för 20 hade formen af en flagga, för 400 af en fjäder och för 8000 af en pung.
Bland de många egendomligheterna inom aztekernas kulturlif må särskildt nämnas Kungens ordenskapitel. Aspiranterna till kungens af aztekerna svärdsorden — Tichutliorden, den enda som fanns — fingo icke åberopa sig uteslutande på förnäma relationer, utan måste dessutom oundgängligen hafva utmärkt sig i krig.
Den, som skulle upptagas i denna orden, blef tillsagd att infinna sig i krigsgudens tempel på en bestämd dag.
Tillsammans med många inbjudna och en stor hedersvakt aftågade då aspiranten till templet. Efter att hafva kommit dit upp, helsade han på guden. Derpå tog presten genast i tu med att genomborra aspirantens näsa med ett tigerben och en örnklo — symboler af kraft och hurtighet. I den genomborrade näsan infördes en bit glasagat, som sedermera utbyttes mot det egentliga ordenstecknet, en dyrbar, i guld infattad ädelsten.
Sedan presten sålunda behandlat näsan, började han enligt formuläret att utskälla aspiranten med alla de skällsord, hvarmed språket var så rikligt försedt.
Från skällsord öfvergick presten omsider till handgripligheter, och den stackars aspiranten blef genompryglad enligt alla konstens regler, tills han 128 totalt mörbultad och med sönderrifna kläder nedsjönk vid den upphetsade prestens fötter.
Allt detta måste aspiranten ödmjukt och utan knot underkasta sig. Ingen klagan, ingen ovilja fick höras ifrån honom, ty i så fall hade han ögonblickligen blifvit utkörd, derför att han ej bättre än en kvinna förstod att beherska sitt sinne.
Efter detta profs lyckliga genomgång fördes han till ett rum i templet, der han skulle tillbringa fyra dagar fastande och offrande till guden sitt eget blod, som han fick fram genom att sticka sig med kaktustaggar. Ett helt år hölls han derpå afspärrad från sin familj. Derefter blef han i stor procession med musik afhemtad och förd till krigsgudens tempel, hvarest investituren försiggick.
Hans hår bands upp i en knut på hjessan och pryddes med färgade fjädrar. Han ifördes vackra kläder, broderade med hans insignier. Derefter öfverlemnade presten med ett kort afskedstal båge och pil till honom, och nu var den nye riddaren färdig att visa sig för kvinnornas beundrande och männens afundsjuka blickar. Ett sorl af beundran och lyckönskningar mötte honom, då han med sin juvelsmyckade näsa framträdde för publiken.
Allt eftersom vi under vår vandring närma oss staden, se vi det stora solgudens tempel tydligare afteckna sina pyramidformiga konturer mot himlen.
Detta tempel kunde på den tiden räknas som ett af verldens största och dyrbaraste palats.
I många år arbetades derpå, och allt eftersom aztekernas makt förökades, växte templet i storhet och prakt.
Sedan vi passerat stadens vallar och bryggan, som för öfver vallgrafven, stå vi vid foten af en mur, den s. k. tempelmuren, som omgifver och skyddar tempelbyggnaderna. Den är byggd i fyrkant, flera tusen fot lång och 10 fot hög och består af sandsten och kalk.
Öfverst är den försedd med ett bröstvärn, som midt på hvar och en af de fyra sidorna afbrytes af ett torn, hvars nedre del bildar en ingångsport.
Både bröstvärn och torn äro prydda med ormfigurer i upphöjdt arbete.
Då vi stiga in i tempelgården, finna vi platsen stensatt med flata stenar och ytterligare afputsad med en sort cement, som gör den mycket glatt.
Det är en egendomlig tafla, som tempelgården erbjuder åskådaren. Hvart man än kastar blicken, ser man afskurna pyramider, stora och små, upptill krönta med smärre torn med förgyllda 130 kupoler, framför hvilka röken af den eviga elden, som underhålles på hvarje torn, långsamt stiger uppåt i den sommarklara luften. Solen kastar sina glittrande strålar mot pyramidernas slipade granitytor, hvilka afbrytas endast af trappornas snöglänsande marmorsteg. I detta ljushaf af rena, ädla färger irrar ögat omkring, oroligt sökande en hviloplats, ty man förvirras i början af alla dessa glänsande reflexer.
Vi gå in i denna skog af pyramider. Allt är tyst och stilla. Endast presterna i sina svarta kappor gå in uti eller ur templen.
Der se vi tempelväktaren lägga ny ved på bålet, och der se vi små processioner af barn mellan 8 och 15 år ljudlöst gå ned för tempeltrapporna och försvinna — det är de blifvande presterna, som redan från sin tidigaste barndom läras till det ansvarsfulla yrket.
Hvilken högtidlig tystnad och hvilket lugn råder icke här inne!
Ingen fågelsång, inga blommor, inga träd, endast stenbyggnader, hvilkas lugna harmoniska former och enkla stil visa oss aztekernas framstående konstsinne och låta oss få ett begrepp om den ihärdighet, hvarmed denna nation slägt efter slägt, århundrade efter århundrade dragit sitt strå till stacken för att få fram en bild af konstens eviga symbol.
Arkitekturen var för aztekerna en fri konst, 131 som ej var underkastad någon byggmästares s. k. ekonomiska kritik.
Den sökte förena teori och praxis till ett samladt helt, som också, om man betraktar nationens dåvarande kulturståndpunkt, höjde den högt öfver den småaktighet, som nu för tiden vanligen kväfver arkitekturen och gör de flesta af dess utöfvare endast till tjenare åt byggmästarne, som sjelfva merendels sakna allt intresse för estetik och konstsinne.
Möjligen insågo också aztekerna redan då, att ansvaret för ett lands mer eller mindre lyckade arkitektur ej endast faller tillbaka på dess arkitekter utan också i första rummet på dem, som af småaktigt lokalintresse uppoffra skönhetens enkla lagar för surrogatets uppstyltade obetydlighet. Arkitekturen var för aztekerna en klenod, bearbetad af forntidens mästare i olika former och kommen för att beskyddas och förskönas, ej för att sönderplockas af en oförståndig ekonomi.
Låtom oss stanna ett ögonblick framför tempelgårdens hufvudtempel, en pyramid i form af en rektangel 250 fot lång och 200 fot bred vid marken. Den är 100 fot hög och består af fem inåt lutande afsatser, af hvilka den öfversta bildar en platform af 8000 kv.-fots yta. Uppför denna 132 mycket branta terasspyramid för en rad granittrappsteg. Dessa börja i det ena hörnet och leda från terass till terass i sned riktning, långs yttersidan, på så sätt, att det är nödvändigt att gå hela bygdnaden rundt fyra gånger, innan man hinner upp till öfversta steget.
En procession på väg till toppen företer ett ytterst måleriskt skådespel, med sina i purpur strålande dräkter, sin rikedom af guld och silfver och sina vackra brokiga fjäderbuskar. Pyramidens inre består af jord, sten och lera, och är, såsom förut nämndt, utanpå beklädt med polerad granit.
I östra hörnet af pyramidens topp stå tvenne torn, 60 fot höga.
Dessa hafva hvardera tre våningar, den nedersta murad i sten, de två öfre af cederträ, bärande en målad och på olika sätt dekorerad och förgylld träkupol. Endast den nedersta våningen har ingångsdörr. I de öfre våningarna är de aflidna konungarnas aska förvarad.
Dit upp kommer man endast med hjelp af stegar.
Också här står framför hvarje torn stenkaret med sin eviga eld, jemte en stor trumma af ormskinn.
Detta är Mexikos alarmtrumma, som användes, när fara står för dörren.
Tornens nedre rum äro heliga, rikt dekorerade med guld och silfver.
I ett af dessa har den store solgudens bild sin plats. Den är huggen i svart agat och föreställer en ung man — odödligheten.
Underläppen är genomborrad af ett kristallrör med en grön fjäder inuti. Håret hänger i en fläta ned åt ryggen, upptill samladt af ett guldband. Öronen äro af guld; från deras nedersta kant utgå trådar formade som sicksacklinier, symboler af syndarnas böner, hvilka höras af honom. Hufvudet bär röda och gröna fjädrar, halsen är omgifven af talrika, dyrbara smycken, som hänga långt ned på bröstet. Kring armarna slingra sig ormar af guld.
I venstra handen bär han en spegel af guld, infattad i dyrbara fjädrar, betecknande gudens förmåga att se allt, som tilldrager sig på jorden. I högra handen håller han fyra pilar: straffsymbolen.
Guden sitter på ett säte, klädt med rödt tyg och broderadt med dödskallar.
På fötterna har han klockor af guld. Vid den högra är bunden framfoten af en hjort, symbolen för snabbhet.
Öfver axeln hänger en svart och en hvit kappa.
Framför guden står den stora offerstenen, rikt ornerad och skulpterad.
I de öfriga rummen finnas olika gudabeläten föreställande månen, stjernorna (särskildt Venus), jorden, vattnet, elden, vinden.
Denna senare afbildas som en fågel. Vingarnes sus framkallar åska, ögonen blixten.
Jorden tänkes flat, strandbrädden är dess begränsning.
Aztekerna uppfattade jorden som buren af giganter. När de byta om bärtag, uppstår jordskalf.
I öfrigt äro rummen praktfullt utstyrda. Väggarna äro klädda med stuck eller med ofantligt mödosamt uthuggna reliefer, framställande olika episoder ur gudarnes lif, omgifna af mystiska tecken och hieroglyfer.
Bland annat ser man människans härkomst sålunda förklarad.
I skapelsen är vattnet det första elementet. Af vattnets gudinna, som är alltings moder, föddes jorden, som sedan genom solen blir människornas moder.
Af de öfriga gudabelätena må nämnas eldguden, som är naken, svärtad och har en röd sten i läppen.
Vid de fester, som firas till hans ära, går det mycket barbariskt till.
De olyckliga krigsfångar, som skola offras och af hvilka det alltid finns ett stort förråd, kastas först på glödande kol. Därifrån släpas de till offerstenen, hvarest de fasthållas af män. Därpå träder prästen fram och tilldelar offret med sin skarpa stenknif ett enda djupt snitt i 135 bröstet. Därpå uttager han hjärtat och lägger det framför guden.
Aztekernas dödsförakt tillskrifves de begrepp, de hade om lifvet efter döden.
I vanliga fall trodde de, att de döda skulle företaga en mycket farlig vandring genom bergspass och öknar och kämpa med ormar och aligatorer, innan själen kom till sin hviloplats.
De tappre krigare, som föllo i krig och de krigsfångar, som offrades till gudarna, kommo genast till solens hem, nämligen den östra delen däraf.
Kvinnor, som dogo på slagfältet, kommo till solhemmets västra del.
Hos solguden skulle krigarne bära solskifvan på sina axlar från dess uppgång till zenit, hvarefter den mottogs af kvinnorna, som buro den till dess nedgång för att aflämna den till underjordens invånare, som buro den tillbaka till krigarna.
Den lediga tiden tillbragte krigarna med jakt och kvinnorna med husliga göromål.
Till underjorden kommo alla, som dogo på sjuksängen.
Att vara aztekisk präst var ingen vandring på rosor.
Prästerna invigdes redan vid fem års ålder till sitt blifvande kall. Vid en ålder af femton 136 år trädde de i direkt tjänstgöring. De fingo aldrig gifta sig.
Till hvarje tempelfest måste de bereda sig genom lång fastetid, själfspäkning medels kaktustaggar och därtill genomborrades tungan med träpinnar. De fastade, pinade och plågade sig ända till hysteriskt raseri, under hvilket de ibland sprungo i sjön och försvunno.
Nere i den stora tempelgården funnos utom först nämnda tempel sjuttio till åttio andra pyramidbyggnader samt dessutom bostäder för prästerna, gladiatorstenen och en stor dansplan för tempelfesterna.
Gladiatorstenen var cirkelrund och hvilade på en 9 fot hög afskuren pyramid.
Här placerades vid festliga tillfällen krigsfångar, en och en i sänder, med ena foten fastlänkad vid stenen.
Hvar och en af dessa fångar, som ensam förmådde försvara sig med ett svärd mot ett visst antal azteker, hvilka en efter annan angrepo honom, återfick friheten.
I det vi närma oss utgången, som är midt emot den ingång, genom hvilken vi beträdt tempelgården, se vi ett stort fyrkantigt stenaltare, 137 15 fot högt, från alla sidor tillgängligt medels stentrappor.
Detta altare är den plats, på hvilken aztekernas kungar och adel samt ledamöterna af den förut omtalta orden efter döden förvandlas till aska.
Det är rätt intressant att lägga märke till, att aztekerna, liksom många andra folkslag, som tillbådo gudabeläten, alltid brände sina döda.
I sammanhang härmed må följande bruk nämnas. När en släkting dött, tillvaratogo de askan och förvarade den i en urna, som de placerade på en hylla i hemmet. Vid högtidliga tillfällen, gästabud och dylikt, framsattes de olika urnorna på bordet, och där, vid glada bacchanaler, tömde de bägarne för sina aflidna släktingar, önskande dem all lycka i striden med alligatorerna i de dödas rike och uttalande den önskan, att de snart måtte som vänner råkas i solens sköte till gemensam jakt å de sälla jaktmarkerna.
När likbränning infördes i Mexiko, vet man ej med bestämdhet, ej heller orsaken hvarför sättet att jorda de döda öfvergafs.
I det vi nu lämna tempelgården, befinna vi oss på en stor, med stenhällar belagd plats.
Midt framför oss se vi kungens palats, som är bygdt på en låg afskuren pyramid, delad i trenne afsatser.
Denna pyramid är målad i bjärta färger. Dess inre innesluter stensatta rum och gallerier. Platsen ofvanpå densamma intages af palatsets byggnader, som äro stora envåningshus, två till tre hundra fot långa.
Byggnaderna bestå ytterst af en korridor, som omgifver alla fyra sidorna, och som genom en mängd ingångar står i förbindelse med de inre delarna af palatset, alltsammans uppfördt af sandsten och prydt med marmor och porfyr.
Kolonnerna äro af sten och uppbära den tunga, rikt dekorerade gesimsen, som, uthuggen i sandsten, framställer blommor, växter, ormar och blad i yppig rikedom samt dessutom figurer i stuckrelief, målade och — liksom hos egypterna — endast afbildade i profil.
Den kolossala byggnadskomplexen, som vi genomvandra, innehåller allt, som hör till en rik, mäktig och njutningslysten monarks bostad. Den inrymmer rum för uppvaktning, harem, gästrum, badrum, rättegångssalar, hallar och gårdar med trädgårdar och fontäner.
Kungens mottagningsrum äro rikt prydda med ciselerade guldplattor och mångfärgade 139 snäckskal, infattade i silfver. Pilastrar och pelare, mellan hvilka dörröppningarna finnas, äro liksom de yttre pelarna dekorerade och utvisa en tillstymmelse till kapitäl och bas.
Sedan vi passerat utgången, befinna vi oss inom ett ögonblick på en af Mexikos gator.
Dessa äro ej breda, men raka och snygga och belagda med stenhällar.
På båda sidorna om gatan stå envåningshus 25—30 fot höga.
Här och där skäras gatorna af kanaler, hvilka liksom i Venedig genomkorsa staden.
Men under det Venedigs arkitektur utmärker sig för den obeskrifliga prägel af ädelhet, som efterlämnar ett oförgätligt poetiskt intryck och särskildt förhöjes af det majestätiska lugn, som marmorns grundton breder öfver det hela, så ligger det öfver aztekernas Venedig ett bländande skimmer, ett helt fyrverkeri af söderns glödande färger, hvilkas rikedom och naturliga skönhet afhjälper arkitekturens brister.
Byggnaderna äro nämligen uppförda af en naturlig, porös, rödaktig, mycket nyansrik sandsten, som gifver färg och värme åt fasaderna. Fundamentet höjer sig uppöfver gatan, så att golfytan ligger 4—5 fot öfver gatans nivå och 10—12 fot öfver kanalens vattenyta, detta af hänsyn till markens sumpiga beskaffenhet.
På detta fundament hvila envåningsbyggnaderna.
Fasaden består af mer eller mindre fritt stående pelare, mellan hvilka ingången är anbragt, samt smala fönsteröppningar med eller utan rutor af selenit, eller också i själfva muren uthuggna pelare med början till ett doriskt kapitäl.
Hufvudsimsen, som upptill afslutar denna naturstenfasad, består af en vanlig sims jämte fris och arkitrav.
Frisen är dekorerad och skulpterad. Man ser blommor, grenar, ormar och figurer à la grecque, allt utarbetadt med mycken noggrannhet och finess.
Fasadernas olikartade behandlingssätt afbrytes här och där af smärre trappor, som föra upp till taket. Detta har ingen lutning, utan är platt och belagdt med jord eller lera samt omgifvet af ett slags attika åt gata och gård.
Där uppe finnas de s. k. hängande trädgårdarna, i hvilka en mångfärgad och rik blomsterprakt utvecklar de mest tjusande taflor.
Blommor och vinrankor hänga ned öfver murarna, hvilkas vackra färg bildar en präktig relief för hela denna naturpoesi.
Ser man ned åt en sådan gata, smälter det hela tillsammans i horisonten till ett blomsterhaf, som längst bort begränsar de skogklädda stränderna. 141 När därtill kommer befolkningens måleriska dräkter, som här inne i staden utveckla sig i all sin originalitet, så har man framför sig en tafla af sällsynt pittoresk natur.
Låtom oss stiga in i en af byggnaderna! Ingången är ej stängd med någon dörr, men framför dörröppningen hänger en matta af skinn, försedd med små klockor eller metallbitar, som gifva ljud, så fort man vidrör mattan.
Väggar och golf äro glättade i gips och kalkputs. De förra äro smyckade med bildhuggeriarbeten i en fris, eller målade i lifliga, i synnerhet blå och röda färger, eller också dekorerade med mattor af bomull och fjädrar.
Möbleringen är sparsam och består mest af mattor af skinn samt låga trästolar och bord, utskurna af hela trästycken i djurimitation.
Sofplatserna bestå af mattor med kuddar af bomull och äro försedda med sängomhängen.
Angående själfva byggnadssättet bör nämnas, att hvalfkonstruktioner äro okända. Där stenkonstruktioner användas, gifver man öfversta delen af de motsatta väggarna en lutning, så att de mötas i en vinkel.
Rummens form påminner således mycket om våra gamla ryggåsstugor — dock med den skillnad, att aztekerna ej ha fönster i taket utan på väggen. Genom de smala fönstergluggar, som utestänga det skarpa dagljuset och låta 142 rummen kännas svala och angenäma, ha de utsikt till den kringbyggda gården, hvars bakgrund vetter åt en kanal.
Gårdsfasaderna äro rikt försedda med pelare, som bilda en arkad, hvarest familjen vanligen tillbringar dagen, under det barnen leka kring gårdens stora blomstersmyckade vattenfontän, en prydnad, som alltid finnes i hvarje förmöget hem. Af dekorativa föremål i trädgården se vi olika vaser, och långt inne i en nisch, till hälften gömda i skuggan, gnistra ett par rubinröda ögon fram emot oss. Dessa tillhöra hemmets gudom, hjälparen i nöd och sorg, den alltförmående lifskraften, solgudens representant, som här är installerad, bekransad och smyckad efter råd och lägenhet.
Vaserna äro större och mindre. De större äro fyllda med blommor; de mindre, af växlande former, tjäna till att förvara bröd, majs, frukt, kort sagdt allt, som hör till mat och dryck. De stå vanligen placerade i nischer kring solguden, på det att han själf först må förse sig och sedan välsigna maten.
Men rummet, i hvilket vi befinna oss, är tomt på lefvande väsen. Vi se hvarken män eller kvinnor; inga slafvar, inga lekande barn på 143 gården — allt är tyst och stilla. Endast fontänens små plaskande vattenkaskader afbryta stillheten. Tomma och öde ligga också gator och kanaler, då vi träda ut.
Förklaringen härtill låter ej länge vänta på sig.
Det är en af solgudens högtidsdagar, och allt, som kan gå eller krypa, har följt signalerna från tempelkrönet och samlat sig i och utanför tempelgården för att närvara vid den stora offerfesten, som börjar vid solens nedgång.
Solen sjunker; dess afskedsstrålar kasta sitt guldstänk öfver sjön. Bergen omkring och i synnerhet de förgyllda kupolerna på tempeltornen glittra i bländande glans.
Af nyfikenhet dragna till samma plats, komma vi just lagom för att få se prästernas och krigarnes procession. De förra äro i full ornat, d. v. s. svartmålade öfver hela kroppen med gula eller röda ränder och utsirningar, med långt hår, bälten om lifvet, svarta kappor öfver axlarna och säfsandaler på fötterna. Krigarne äro i full rustning, och de förnämare af dem hafva högst brokiga fantasirika dräkter. Inom sin blåa och purpurfärgade tunika bära de ett två till tre tums lager af bomull, som i striden är afsedt att hejda stötarna af fiendens spjut och lansar.
Utanpå tunikan bära de ett pansar af tunn guldplåt och utanpå detta en kort, ytterst vacker 144 kappa af sällsynta fjädrar. På hufvudet hafva de en med fjäderbuskar prydd hjälm af trä eller skinn, föreställande hufvudet af en fågel eller ett rofdjur med öppet gap. Vapnen bestå 1:o af sköld, gjord af bamburör och öfverdragen med guld eller silfver, ofta så stor, att den täcker hela personen, 2:o af båge, pilar, lansar, kastspjut och stenslungor.
Långsamt slingrar sig den stora processionen kring pyramiden i högtidlig tystnad upp mot templets helgedom.
Der uppe äro hundratals fångar samlade. De veta, hvilket grymt öde som väntar dem, men ändå är det med ett tindrande förhoppningsfullt uttryck, som deras anleten vända sig mot den nedgående solen, ty de veta, att när dess strålar nästa gång breda morgonglans öfver bergen, äro de upptagna som välkomna gäster i solgudens sköte.
Mörkret faller hastigt på. Stjärnorna tändas och facklorna lysa från templets krön i den blåsvarta natten.
Offrens blod gjuter sig i röda strömmar utför tempeltrappornas branta, slippriga steg.
Intagna af fasa öfver detta naturfolks barbariska seder, lämna vi nu staden. Offrens skri, folkets triumferande jubel och musikens vilda, skärande toner ledsaga oss på återvägen. 145 Hunna till de kringliggande bergens krön, kasta vi en sista blick på staden, som ligger gömd i sjöns hvita dimma. Det tyckes oss, som om den eljes blida och fridfulla vattnets gudinna, alltings moder, nu ville kväfva i sitt famntag allt, som lider och jublar der i den sköna staden.
PYRAMIDERNA I ARIZONA.