Raymisfesten.
Peru fastade.
Hela det vidsträckta riket späkte sig till den förestående högtidsfesten, som skulle vara i tre dagar och nätter och börja den morgonstund, då solen nått södra ändpunkten af sin bana och åter skulle vända tillbaka samma väg, till glädje för sitt utvalda folk, för hvars skull den utstrålade sitt ljus och sin värme. Dagar och nätter före den stora dagen voro Cuzcos omgifningar fyllda med menniskor, som från när och fjerran vandrat till den stora festen; denna fick i hufvudstaden sin högtidliga prägel genom incas och hela den stora kungliga familjens närvaro.
Likt ett oändligt brokigt band slingrade sig landsvägen till Cuzco mellan bergen, fylld som den var af en oräknelig folkmassa i prålande, färgrika dräkter. Alla hade samma mål för sin vandring.
Ett förvirradt sorl af musik, sång och skratt steg upp i den klara, molnfria luften. Det glödande solljuset kastade sina strålar på dyrbara baldakiner, under hvilkas tak guvernörer, högtstående embetsmän och officerare, alla med incablod i sina ådror, bekvämt hvilade, burna af raska tjenare.
Dyrbara fjäderbuskar på fantastiskt formade hufvudbonader vajade för den lätta, svalkande brisen från bergen. Men de lägre folkklasserna hade smyckat sig med condorens eller andra roffoglars fjädrar; deras drägters olika färger betecknade de olika distrikt, till hvilka de hörde.
Kvinnornas sällsamma hufvudbonad bestod vanligen af ett trästycke, ett snöre eller en träring, lagd kring hufvudet och utpyntad med yllefransar, metallplattor och perlor, eller ett parasolliknande hufvudtyg, bildadt af fjädrar, som satts på stjelkar och fastgjorts vid bandet, som omgaf hufvudet.
Folkmassorna äro mycket sparsamt försedda med matvaror — under fastetiden före Raymisfesten får endast rötter, majs och potatis ätas — och drycken är källornas vatten. Men trots dessa tarfliga födoämnen äro alla uppfyllda af den lifsfröjd och glädje, som känneteckna hela nationen.
Man äter denna magra kost på Incas befallning, glädes och fröjdas enligt hans önskan och lefver i hoppet om rikligt undfägnande med 90 härligt majsbränvin, som skall gratis utdelas på festdagarne, och saftigt kött från hundratals får, som presterna under festen bestå den annars på vegetabilier lefvande befolkningen.
Ju närmare man kommer staden, desto större blir trängseln. Folket, fritt från allt arbete, lägrar sig dels på höjderna kring Cuzco, dels i dess omedelbara närhet, på gator och torg eller hos vänner och fränder i staden.
På Cuzcos flere tusen kvadratmeter stora torg är trängseln störst.
Ehuru en stor del af torget är afspärrad af soldater, hvilka bevaka platsen framför templen och de till dessa förande gatorna samt det reserverade området för de olika processioner, som skola der ordnas, äro ändock fyrtio till femtio tusen stads- och landtbor församlade på torget och angränsande gator, lägrade under bar himmel och längtansfullt afvaktande nästa morgon, då Inca jemte hela sin familj, bestående af hustrur och öfriga slägtingar, uppgående till flere tusen personer, samt prester och alla honoratiores skola begifva sig i högtidlig procession från det i närheten af solgudens tempel belägna stället till den plats på torget, der solens uppgång skall inväntas.
Men lika starkt som skrattet och pratet hörts från landsvägen, lika tyst och stilla är det i Cuzco.
Staden med sina dystra tempel och officiella byggnader manar till allvar — ett allvar som ej 91 ens solens ljus och värme kan förtaga. Byggnadernas karaktär lägger sin mörka stämning öfver de intågande landtborna och påminner dem om Incas närhet och om det mystiska och öfvernaturligt hemlighetsfulla, som hvilar öfver staden med dess festklädda murar.
En väntansfull tystnad råder, och med djup vördnad helsar folket på dem, som på grund af börd och makt ega rättighet att närma sig Incas person.
Raymisfestens högtidlighet förökas ytterligare genom det för Incas slägt och folket så kärkomna budskap, hvilket talrika sändebud rundt omkring mångfaldiga gånger under dygnet med hög röst utropa, nämligen nyheten om den nyfödde Inca, landets blifvande herskare.
Öfver torg och gator, längs gränder och kanaler fortplantar sig underrättelsen, öfver bergen och ner i dalarne, långt ut öfver det ofantliga riket bringas af tusentals chaquis det välsignade budskapet: Incan har födts en son genom solens nåd, som ett tecken till den högstes välsignelse öfver land och rike.
Medan tätare och tätare skaror strömma in i den stora staden och uppfylla den med sitt dämpade, dofva sorl, hvilar öfver drottningens slott och de detsamma omgifvande trädgårdarne ett fridfullt lugn.
Genom de stora lummiga löfträden, som delvis 92 skugga öfver den låga men temligen vidsträckta byggnaden och delvis hindra nyfiknas blickar att tränga in, kastar dagsljuset ett mildt skimmer ned öfver den kringbyggda gården med sina fontäner, träd, växter och blommor, hvilkas fina aromatiska doft tränger in mellan de smala fönsternischerna och de dyrbara väfnader i olika färger, som framför ingången bilda portièrer.
De höga rummen ligga intill hvarandra och bilda, inneslutande trädgården, en rektangel. De äro rikt dekorerade med guld och silfver; möblerna äro dyrbart juvelsmyckade men tunga och sällsamt utskurna ur stora trästycken i form af fantastiska djurimitationer.
Uppför väggarnas fina polerade granitytor slingra sig egendomliga, i ädla metaller imiterade blommor och växter. Golfven bestå af stenflisor, belagda med mattor, och taken täckas med dyrbara väfnader, som i hörnen uppbäras af smäckra förgyllda trästänger och gifva hvarje rum likhet med en stor dyrbar baldakin.
Inne i ett af de stora svala rummen, der matt guldglans och purpur glida samman i lugn färgverkan, ligger Incas äldsta syster, drottningen, moder till hans förstfödde son.
Bredvid den slumrande modren, som hvilar i en med dyrbara lätta täcken och draperier klädd säng, står vaggan med den nyfödde; i en halfcirkel omkring den sitta Incas systrar orörliga, 93 fyra till antalet, alla enligt lagen hans medhustrur, men utan den äldsta systems drottningsvärdighet.
Inca sjelf står bredvid vaggan och betraktar med glada och ömma blickar sin sofvande son.
I rummen intill äro på ena sidan, bakom den tjocka portièren, tjenare och de för modrens och barnets vård nödvändiga personerna samlade, tillika med läkarne, som äro ifrigt sysselsatta att tillreda örter och drycker åt den höga patienten; i rummet åt andra sidan, som för tillfället är omdanadt till en löfsal, med solgudens beläte i drifvet guld, resande sig ur dess ena ända, omgifvet af ljus och rökelseskyar, står öfverstepresten jemte några af sina underlydande.
Den gamle presten med sin trots åldern höga och imponerande figur och sitt väldiga hufvud, hvars yfviga gråhvita hår ger honom ett patriarkaliskt utseende, står framåtlutad framför altaret och betraktar med spändt intresse inelfvorna af ett slaktadt kid af vicunaracen; det är helt svart utan någon fläck och räknas sålunda som ett heligt djur.
Öfverstepresten har öppnat lammets sida och uttagit tunga och hjerta; han läser i dem den unge konungasonens framtid; han har lyckats uttaga dem hela och detta är ett godt varsel. Lungorna har han uppblåst och sammanbundit öppningen. Öfver den darrande muskelmassan står han nu försjunken i djupa funderingar.
De första glada förväntningarna vid påbörjandet af arbetet ha farit sin kos, och det hvilar ett tungsint uttryck öfver hans ansigte.
Länge står han försjunken i sina betraktelser, glömmande allt omkring sig, medan en del af Incas talrika slägt i det angränsande rummet med nyfikenhet och otålighet vänta på signalen att få komma och taga del af resultatet utaf hans undersökningar och få tillåtelse att framföra sina lyckönskningar till konungaparet och taga den nyfödde prinsen i skärskådande.
Omsider reser sig presten från sin lutande ställning; han går ett par steg fram mot den stora gudabilden, som föreställer solen och dess strålar, blickar upp mot den gyllene bilden, som emellanåt förmörkas af den uppstigande rökelsen, hviskar några ord och lägger djurets inelfvor framför stoden.
Efter att i ett angränsande rum hafva gjort toilett och förberedt sig på det välkomsttal, hvarmed han skall bjuda incasonen välkommen till hans blifvande rike, begifver han sig in till den väntande församlingen.
Här ordnas tåget af ceremonimästarne, hvarefter öfverstepresten och hans medhjelpare jemte tjugo till trettio män af incastammen, iförda präktiga kläder, som bjert sticka af mot presternas enkla mörka dräkt, tåga genom offersalen till drottningens rum.
De ställa sig i en halfcirkel bakom drottningens systrar.
Öfverstepresten och hans närmaste medhjelpare ha närmat sig Inca, som tagit sin son i sina armar och ställt sig bredvid drottningens bädd.
Öfverstepresten tager en guldvigg — enligt traditionen den, som solen gaf den första Inca och hans hustru — berör dermed barnets panna och nakna bröst och säger med djup och klangfull röst följande, allt under det han har sina ögon fästa på ett korsliknande födelsemärke på barnets bröst.
»Barn af jord, som genom solgudens allmakt fått lif, välkommet till ditt nya hemland!
Du har kommit till oss som ett nytt och kärkommet tecken på, att solen ännu allt jemt älskar sitt utvalda folk och allt jemt vill låta sina rika nådestrålar lysa öfver det rike, som han skänkt sina ställföreträdare på jorden, hvilka alltid skola förblifva hans närmaste barn, så länge de uppfylla de löften, de gifvit honom.
Måtte du alltid kunna vandra i deras fotspår på den långa vandring här nere, som vi önska dig!
Måtte det goda, det kraftiga och mäktiga i naturen förläna dig förmågan att lära dig skilja mellan godt och ondt och visa dig vägen till rättvisans enkla, men af dina förfäder solidt och 96 starkt uppbyggda tempel! Der, under solgudens skyddande tak önska vi, att du alltid skall vara på din plats när du en gång skall döma!
Då skall ock folkets tacksamma och beundrande blickar följa dig. Dess böner och välgångsönskningar skola omgifva dig som ett skyddande pansar. De tappraste krigare skola skydda dig och de dinas härd.
Måtte du aldrig glömma, trots den upphöjda ställning du är kallad att intaga, den lära, på hvilken ditt rikes framgång är bygd: ödmjukhet och tacksamhet; aldrig glömma den allsmäktiga kraft, som gömmes i naturens sköte, som tolkas af bäckens sorl, löfvets hviskning, foglarnes qvitter och skogens djupa suck — allt ljud från naturens stora verkstad. Det är solen, som sjunger sina tankar in i våra hjertan och som spåras i allt. Det faller ej minsta snöflinga mellan bergen, det kommer ej den svagaste suck från hafvet långt i fjärran utan att solens stämma höres deri, mild, varnande, kallande och uppmuntrande.
Således finnes den gud, hvilken du tillhör, öfver dig, omkring dig, mäktig och hemlighetsfull, osynlig och dock allt upplysande, och du sjelf är en bild af hans strålar.
Lycklig den, som höga makter gifvit förmågan att kunna tolka solens röst i naturen, lycklig den, som får kalla sig hans son! Måtte 97 du alltid blifva värdig denna lycka, det är den innerliga önskan de alla hafva, hvilkas hjertan klappa för dig från haf till haf, mellan bergens snöiga toppar och dalens doftande blommor och som genom mig önska dig välkommen till ditt rike! Välkommen, barn, välkommen i solen namn!»
Öfverstepresten träder tillbaka. Ceremonien är slut och Incas närmaste samla sig kring den nyfödde, beundra honom och lyckönska föräldrarne.
Den gamle presten, följd af sina medhjelpare, går genom salarne ut i trädgården, förbi nyfikna och intresserade släktingar till Inca, hvilkas lägre rang ej tillåter dem att ännu vinna tillträde till honom.
Med stor uppmärksamhet beskåda de den förbivandrande presten, i hvars ansigte de förgäfves söka någon upplysning om offerdjurets spådom.
Prestens anletsdrag förbli orörliga, han helsar till höger och venster åt Incaättlingarna, som gifvit plats för honom.
Endast en ledsagar honom, det är öfverste Tiracca, som han upptäckt i trädgården och gifvit ett tecken att följa sig.
De gå ut genom en bakdörr, som leder från slottet, och genom en öfverbyggd gång står i förbindelse med en flygel af soltemplets vidsträckta 98 byggnadskomplex. De vandra genom salar förbi tjenare, prester och chaquis, till dess de stanna i ett hörnrum, der smala fönsternischer sitta högt upp under taket och endast tillåta ett sparsamt ljus tränga in.
Rummet är enkelt möbleradt; ett par tarfliga hvilobänkar beklädda med gamla öfverdrag, tvenne stora bord, det ena stående midt i rummet, samt några stolar utgöra hela bohaget.
På väggarne hänga i rader quipus af olika längd och färg. I den matta belysningen bilda de med sina olika knutar och färger fantastiska figurer, som göra ett egendomligt hemlighetsfullt intryck.
Öfverstepresten drager omsorgsfullt igen efter sig de tunga portièrerna och sjunker ned på hvilobädden med ett trött uttryck, medan han lutar det mäktiga hufvudet mot handen. Med en gest bjuder han Tiracca att taga plats vid bordet midt emot sig. Den gamle prestens nyss så lugna, obevekliga ansigte har fått ett bekymmersamt, lidande uttryck; han suckar flere gånger djupt och för de magra händerna, som han knäppt ihop öfver pannan, fram och tillbaka. Omsider bryter han tystnaden.
»Jag har från min systerdotter, d. v. s. din hustru, mottagit ett meddelande, som mycket bedröfvat mig. Er dotter har haft otur med sin fästman — förbindelsen har gått om intet, och 99 hon nekar nu att välja någon annan, men vill underkasta sig öfverhetens val och taga den, som bestämmes till henne vid Raymisfesten. Din hustru ber mig hjelpa er. Hvarmed skall jag vara er behjelplig? Ha ni tänkt på någon annan i stället, som möjligen behagar flickan?»
»Ja, svarade Tiracca efter någon tvekan, det finnes nog en, som jag tror min hustru skulle tycka om ...»
»Din hustru», afbröt öfverstepresten.
»Ja, jag menar, fortsatte Tiracca i något förvirrad ton, den unge höfdingesonen från sista kriget, som jag för närvarande undervisar ...»
»Itos» frågade presten.
Tiracca nickade.
»Jag skall se, hvad jag kan göra åt saken i morgon ... hur långt har du hunnit med honom?»
»Hans utbildning är färdig. Under den tid, jag haft honom om hand, har han gjort stora framsteg; han förstår nu quipus, har blifvit van vid sin omgifning, och genom mildhet och finkänslighet hafva vi lugnat hans upprörda sinne. Inom kort skall han vända tillbaka till sin stam.»
»I morgon skola hans känslor ställas på ett svårt prof», svarade öfverstepresten; »bäst vore att ej låta honom få tillträde till templet. Åsynen af den unga qvinnan af hans stam, som i morgon skall invigas till solens brud ...»
»Yelva!» utbrast Tiracca, i det han reste sig upp med en häftig åtbörd.
»Ja, Inca har så bestämt», fortsatte presten, och efter det samtal, jag haft med henne, kunde icke något bättre val träffas.
»Och jag som trodde, som i det längsta hoppades att ännu en enda gång få råka henne ...!» Tiracca fullföljde ej hvad han börjat säga — de sista orden dogo bort i en sakta hviskning.
Han bugade sig djupt för den gamle patriarken, hvars ansigte för ett ögonblick lifvades af en satirisk blick, och lemnade honom ensam.
Öfverstepresten reste sig och gick bort mot den portièrförsedda väggen, drog det tunga draperiet åt sidan och blickade ut.
Han såg ut öfver en till tempelbyggnaderna hörande mindre gårdsplan.
Från gårdens motsatta sida, der ett högt galler reste sig, hördes en dämpad qvinnoröst.
Öfverstepresten gick långsamt öfver den solbelysta planen och stannade framför gallret, som begränsade en i rektangulär form anlagd trädgård. På en bänk under skuggan af ett träd satt en ung kvinna. Hon var klädd i en hvit tunica, öfversållad med små förgyllda solar. Hennes mörka hår hängde fritt nedåt ryggen.
Hon lutade hufvudet tillbaka mot trädets stam och stirrade upp genom löftaket med drömmande 101 blick, under det hon sjöng. Hennes sång ljöd än dämpad, än starkare.
Öfverstepresten lyssnade; han hade all möda att uppfånga orden. Det var hennes hemlands sånger, som hon återigen uppstämde.
Han betraktade vemodigt den unga qvinnan några ögonblick, hvarefter han sakta vände tillbaka samma väg som han kommit.
Inkommen i sitt rum satte han sig vid det stora bordet och slog med en liten hammare ett par slag på en träbricka på bordet.
Portièren slogs åt sidan, och en äldre man med ärevördigt utseende, iförd presternas enkla drägt, trädde in.
»Förlåt, om jag låtit dig vänta, broder» — började öfverstepresten efter att hafva pekat på en stol vid bordet och vänligt nickat till svar på den andres vördsamma helsning — »men för dagar som dessa räcker min stofthydda blott dåligt till. Jag är gammal, mycket gammal, och jag känner hur åldern allt mer tar ut sin rätt».
»Solen bevare dig ännu länge, broder, i ditt för land och rike så vigtiga värf», svarade den andre. »Jag sjelf har ännu mycket att lära af dig, innan jag vågar tänka på att kunna på värdigt sätt efterträda dig på den höga plats, man tänkt en gång bereda mig.»
»Derpå måste du snart vara beredd. Jag är färdig att nu när som helst företaga den sista 102 långa vandringen ... Ja, jag är trött, trött af att utspana och tolka det, som framtiden bär i sitt sköte; mina ögon börja neka att göra sin tjenst; min tanke förvirras af bilder, som ej kunna tillskrifvas verkligheten, utan endast en trött, öfveransträngd hjerna. Endast på detta sätt kan jag förklara hvad jag i dag sett i det offerdjurs kropp, hvari vår unge incasons framtid låg gömd.»
Öfverstepresten lutade sitt hufvud mot händerna och stirrade framför sig med bekymmerfull min.
Hans blifvande efterträdare kastade på honom en frågande, orolig blick.
»Hvad har händt», bröt han omsider tystnaden, »och hvad har du sett i det heliga offerdjurets inelfvor? Med spänd väntan bidar man din tolkning. I ditt välkomsttal till incasonen berörde du ej med ett enda ord, hvad du sett.»
Öfverstepresten hade rest sig, medan den andre talade, och stod nu framför den långa raden af quipus, som hängde på väggen.
Efter några ögonblicks sökande framtog han en af dem, betraktade den omsorgsfullt och lade den på bordet framför sin kollega.
»Se här», sade den gamle; »innan jag berättar dig hvad jag i dag sett, så vill jag visa dig denna quipus, som står i förbindelse med berättelsen om en syn, som en af de första öfverstepresterna för lång tid sedan haft. Den mystiska 103 sägen, som berättas i denna quipus har gått i arf från prest till prest, och så som jag nu ämnar förtälja dig den, så har min företrädare en gång förtäljt den för mig. Jag ser på de quipus, som finnas rörande denna sak, att man tvekat om synens rätta tolkning; också jag har tvekat i det längsta — tills i dag.»
Öfverstepresten tystnade återigen, lutade sig tillbaka i stolen och stirrade ut genom det smala fönstret, där en bit af söderns himmel var synlig.
»För många år sedan, dagen före Raymisfesten och samma dag en af vårt rikes största konungar föddes, hade den då lefvande öfverstepresten följande dröm.
Det syntes honom, som ginge han nere vid det oändliga hafvet längs stranden och stege upp på en ödslig klippa, från hvilken han såg solen sjunka i hafvet. Han beundrade den härliga utsigten, naturens majestät och lyssnade till hafvets melodiska brus, då vågorna i smekande famntag gledo in mot den finsandade stranden.
Allt andades frid och lugn.
Då började plötsligt tjocka moln draga upp på horisonten, solen gled blodröd ned bakom dem, vågorna höjde sig, bullrande och mäktiga yrde de sitt hvita skum kring klippan, der han satt, medan högljudda kommandoord trängde genom rymden. — Det mörknade mer och mer.
Ett fruktansvärdt oväder bröt löst, blixtarne ljungade, och den vrede guden lät åskan mullra öfver hafvet.
Ett ofantligt skepp dök fram, närmande sig klippan, der han hvilade sig. Det var helt och hållet hvitglänsande — både skrof, master och segel.
På skeppet hvimlade det af hvitklädda män med främmande, ljusa anletsdrag.
Längst fram i förstäfven stod anföraren; han bar en hvit kjortel, på bröstet ett stort kors, spjut och andra vapen hade han i händerna. Han vinkade, och stormen lade sig; vågorna lugnade sig och det ljusnade åter, ett egendomligt ljus, då solen ej lyste. Skeppet gled in till stranden, besättningen gick i land, krigslystet och rofgirigt sågo de sig omkring.
Plötsligt gled solgudens präktiga tempel fram, våra soldater samlade sig i tusental framför den heliga byggnaden och striden begynte. Luften genljöd af skrik och jemmerrop, de våra drefvos tillbaka efter fåfäng strid, öfverallt blixtrade de hvites svärd. Våra krigsmäns pilar studsade tillbaka mot de pansarklädda främlingarna. Folket drefs in i helgedomen och ett förfärligt slaktande började. De främmande höggo skoningslöst ned män, qvinnor och barn. De vadade i blod.
Templets inre skonades ej af våldsverkarne. 105 Då allt var förstördt, röfvade de solgudens stora beläte och buro det bort på sina axlar.
Framför den blodiga skaran gick anföraren, och efter honom incakungen i sin praktfulla rustning, sorgbunden och med dystert ansigte. På hans bröst hade anföraren hängt det stora korset, som han burit i striden.
Krigarne vände tillbaka till skeppet med sin dyrbara fånge och sitt byte.
Stäfven vändes mot hafvet, och skeppet seglade i väg, men allt efter som det gled ut på hafvet, såg öfverstepresten, huru de hvita männen inbördes stredo om solgudens guldbild och det öfriga bytet, om hvars delning de ej kommo öfverens. Till slut förflyktigades det hela som en blodröd dimma och försvann vid horisonten.»
Öfverstepresten tystnade.
»Och hur har man förklarat denna syn?» frågade den andre, som med spändt intresse betraktat den gamla quipus, som öfverstepresten lagt på bordet framför sig.
»Den visar tillvaron af ett land långt borta på andra sidan oceanen — ett land med ett krigiskt och mäktigt folk, som en gång skall komma till oss öfver hafvet för att plundra våra hem, röfva våra egodelar och söka lära oss sina egna seder och bruk.»
»Men detta strider ju mot vår religion, som 106 säger att hafvet begränsar det, som vi kalla för verlden», afbröt den andre.
»Ja, hvem vet», fortsatte öfverstepresten. »Nog påbjuder oss vår religion denna tro — men ändå! ... Tanken flyger så lätt och formar sig så gerna efter hvad man sjelf vill se och tro. — Denna quipus mäler vidare, att Perus kungar skola sitta mäktiga och oåtkomliga i sitt rike, till dess detta mystiska tecken, denna korsliknande figur, hvars innebörd tyvärr ingen af oss mäktar förklara, åter visar sig hos någon incason.»
»Och du tror verkligen, broder», frågade den andre med tviflande min, »att denna syn i förbindelse med ett kors kan tilläggas en så stor betydelse, hvilken faktiskt strider mot den lära, som förkunnas för folket».
»Folkets lära!» svarade öfverstepresten. »Folket lär sig hvad vi anse vara bäst för det och behöfver ej någon lärdom utöfver lifvets enklaste grundsatser. Derför är ock folket lyckligt och belåtet. Hur ofta har jag ej önskat mig dess lätta och glada förklaring af tillvarons gåtor! Dess lif är en sträfvan att behaga incan och solen, för det är höjden af mensklig lycka majsbränvin och kött, och efter slutad jordevandring väntar det samma en glädjefull färd till solens ljusa hem — ett återseende af sina kära — och dermed knut på den tråden! Men vi andra, vi prester i templets tjenst — när ålderdomen närmar 107 sig och den fysiska kraften slappar, hvad hafva vi att trösta oss med i vår ensamhet, hälst då tviflen gnaga i vårt inre och börja resonnera med det vi kalla samvete!»
De båda presterna sände hvarandra en lång blick.
»Men vi måste dock stå fasta, broder, om ej för vår egen skull så för det folks, som utan vår enighet skulle gå till botten, och som med solens hjelp skall segerrikt taga upp kampen med hvilken fiende som helst — ja, äfven om han kom dragande öfver hafvet emot oss ... Men låtom oss hoppas, att den dagen aldrig skall komma!»
»Aldrig?» afbröt den gamle i tviflande ton och med en betydelsefull nick; »den kommer, broder, så sannt som jag i dag sett ett kors på den nyfödde incas bröst och i det heliga offerdjurets inelfvor de tecken, som i början tyda på frid och lycka, men bakom hvilka en mörk och hotande framtid ligger gömd.»
»Men», fortsatte han, »det är blott du, min efterträdare, som fått veta detta och, icke sannt, du låter det blifva vår hemlighet, endast vår. För folket få alla tecken endast båda ljus och solsken — och så äfven för dem, hvilkas bröd vi äta. När allt kommer omkring, så är det ju endast på illusioner, vi bygga vår tillvaro. Men kom nu, jag är trött och behöfver hvila! Följ mig ned i min trädgård, der hemtar jag 108 friska krafter till kommande dagars arbete, och under tiden vilja vi besöka solens brud och ytterligare förbereda henne till det öde, som i morgon väntar henne.
Den gamle reste sig, och stödjande sig på sin väns arm, gick han ut i den stora, skuggiga och ljumma trädgården.
En hvit slöja hvilar öfver Cuzco.
På den stora öppna platsen äro tusenden och åter tusenden af menniskor församlade, hvilka under högtidlig tystnad se den gryende dagen randas.
Å alla gator, torg, vägar, längs bergssluttningar och bergsskrefvor väntar en oräknelig mängd på det stora ögonblicket.
Torget är på trenne sidor begränsadt af byggnader, och på den fjerde — den åt östern är det fritt. Denna sida vetter åt en stor dalsänkning, som öppnar en vidsträckt utsigt öfver mark, vatten och himmel. Midt för dalsänkningen har på hvardera sidan den tallösa mängden lägrat sig, medan den kungliga familjen tagit plats på en stor balustrad, så att den är synlig för allas blickar.
En kolossal baldakin, åt hvars purpurfärg 109 den gryende dagen ännu ej förmår gifva glans, är utspänd öfver Inca och hans hof.
Med undantag af Coja, drottningen, äro alla, som ha incablod i ådrorna och tillhöra Cuzcos samhälle, församlade deruppe.
Deras drägter äro rika, på olika sätt draperade och utsmyckade, samt kostbarare, ju närmare de enligt rangordningen placerats intill kungen, hvilken med ett drömmande uttryck har sina ögon riktade mot öster och följer den vaknande morgonen.
Intet ljud stör den högtidliga tystnad, som hvilar öfver det hela. Morgonbrisens andedrägt sveper sakta in öfver staden och kommer draperier och standarer, fjädrar och fransar i hufvudbonaderna att röra sig. Färger och prydnadsglitter blanda sig i den matta belysningen samman med luftens gråblå ton, som synes liksom spegla alla färger.
Denna tystnad och orörlighet som alla iakttaga symboliserar naturens och menniskans oförmåga att kunna lefva eller fröjdas under solens frånvaro.
Den hvita dimslöjan skingras omsider, violetta strimmor synas på himlahvalfvet, stiga och glida tillbaka — det är solens förposter, som börja sin fäktning med den hastigt tillbakavikande natten.
Strimmorna glida in mellan nattens mörkblå skuggor, taga ansats, storma fram dragande med 110 sig knippen af ljusgula och röda strålar och kasta kaskader af sådana upp mot zenith. Nattens skuggor draga sig tillbaka, deras mörka ton ger plats för ett ljusblått skimmer, som sprider sig öfver himlahvalfvet, följdt af morgongryningens färgspel. Starkare och starkare lågar det vid horisonten, röda färger i alla naturens oräkneliga nyanser komma fram, kasta reflexer långt ut i rymden. Varmare och varmare lågar det, och ögat tröttas och bländas af ljushafvets vågor.
Plötsligt går en rörelse genom mängden. Inca har rest sig, och alla följa hans exempel.
Kungen tager en bägare och fyller den med en jäst dryck af majs ur en ofantlig, förgyld dryckeskanna. Han stirrar oafbrutet mot den punkt, der solen skall visa sina första strålar; han skuggar med venstra handen för ögonen, som bländas af den strålande reflexen.
Så gör han plötsligt ett tecken. Baldakiner dragas åt sidan, och kungen stiger upp på en mindre plattform, så att han blir fullt synlig för allt folket.
Himlen är nu ett enda eldhaf borta i öster.
Den första fina strålen från den uppstigande solen bryter med ens fram och ilar från himlahvalfvet ner till det väntande folket.
Kungen svingar bägaren öfver sitt hufvud. Signalen är gifven, och ett jubel stiger på en gång från hundratusen strupar upp som en helsning 111 till guden, medan musikens toner blanda sig i jublet, som i stora ljudvågor fortplantar sig i fjärran. Det är en ocean af hänförda rop och toner, som kommer foglarne att förskrämda tiga med sin morgonsång och gömma sig mellan trädens löf. Herdarnes hjordar långt uppe bland bergen skingras och djuren söka ängsligt sin tillflykt i klipphålor och bakom stora klippblock.
Kungen sträcker ut sin hand med bägaren och dricker solen till, hvarefter han lemnar den till sin närmaste släkting, som likaledes dricker derur, och så går den från den ene till den andre inom slägten, så länge den stora kannan har vin att gifva.
Man omfamnar och lyckönskar hvarandra; från talrika behållare rågade med majsbränvin fyller folket sina enkla stop till brädden, dricker, dansar, sjunger, skrattar och fröjdas — allt enligt lagen, hvilken påbjuder dem glädje från detta ögonblick och så länge festen varar.
Öfverstepresten närmar sig Inca i spetsen för presterskapet, lyckönskar honom och inbjuder honom enligt ceremonielet till coricancha — solgudens palats.
Kungen vinkar nådigt åt honom, tager plats i sin tronstol, som af hans närmaste slägtingar upplyftes och bäres högt öfver mängden, medan riksbanerets regnbågfärgade tyg utvecklas som ett tak öfver monarken.
En stor orkester går i spetsen, derefter Inca, öfverstepresten och de andra presterna, så alla af incastam och hela den stora vidt utgrenade familjen.
Då tåget passerat öfver den inhägnad, som medelst en kordong af soldater varit reserverad åt konungen och hans slägt, ljuder folkets jubel än starkare, öfverröstande musiken. Blommor strös framför Inca, som vänligt helsar åt alla sidor.
Sakta går processionen framåt, folket sluter sig till och bildar ett oändligt tåg, som långsamt slingrar sig öfver platsen och längs hufvudgatorna, i hvilkas blomsterklädda byggnader alla tak och dörröppningar äro fyllda af festklädda menniskor, som vinka och ropa, medan blommor i oerhörda massor regna ned öfver den omtyckte och uppburne monarken.
Vid slutet af ena hufvudgatan höja sig soltemplets yttermurar i kall, imponerande värdighet. Här stannar tåget. Musiken tystnar och drager sig tillbaka. Kungens bärstol nalkas ingången till en gata, som å ena sidan begränsas af soltemplets långa ytterfasad.
Det är vid dödsstraff förbjudet alla, som ej hafva incablod i ådrorna, att beträda de fyra gator, som omsluta det heliga templet.
Kungen och hans familj aftaga sig sandalerna och beträda — enligt ritualen — barfota ingången till det heliga stället.
Sakta och tyst rör sig processionen på den heliga marken hän mot ingången, och viker derefter af in på tempelgården, å hvars ena sida sjelfva templet har sin plats, medan längs yttermurens invändiga sida talrika mindre byggnader äro belägna, hvilka dels utgöra bostäder för templets många prester, dels äro helgade åt månen, stjernorna, blixten, hafvet eller bergen.
Framför ingången till solgudens tempel reser sig ett mäktigt altare, öfverhöljdt af blommor och frukter, spanmål och välluktande örter. Framför detta ordnar sig processionen i en stor halfbåge, och presterna placera sig framför de olika tempel, till hvilka de höra.
Inca lemnar nu processionen och går fram mot solgudens tempel, vid hvars ingång öfverstepresten väntar honom.
Denne berör med den heliga guldviggen kungens hufvud och bröst; derefter går kungen ensam ett par trappsteg upp och in genom portalen.[F]
Inca har i samma ögonblick, han blifvit ensam, 114 aflagt sin hufvudprydnad och passerar nu genom tvenne förrum, hvilkas väggar, tak och golf bestå af tunna, uthamrade guldplattor, som endast svagt upplysas af det halfljus, som ofvanifrån genom smärre öppningar i taket tränger in. Der uppe växa gräs och blommor, hvilkas långa stänglar hänga ned för balkarna, ensamma och färglösa i det dunkla rummet.
Sedan kungen gått genom rummen, drager han portièren till hufvudsalen till sides. Det intensiva ljuset derinne bländar honom för ett ögonblick; han för handen upp till ögonen och helsar med en ödmjuk, bugande rörelse upphofvet till den glans, som från salens motsatta sida strålar honom till mötes.
Så höjer han åter sitt hufvud, hans ögon äro klara och strålande, och han stiger in i salen, det heliga rum, der solens bild är uppställd.
Långt borta i den stora salen, i hvilken solstrålarne ohindrade kunna intränga från det ögonblick, solen höjt sig öfver bergen, skimrar och glänser bilden i gyllene prakt.
I en massiv guldplatta, trettio fot hög och lika bred, är inristadt ett anlete, omkring tjugu fot i diameter, med ett lugnt, fridfullt uttryck. Dess ögon tyckas hvila, liksom uttalande en välkomsthelsning 115 på den från motsatta sidan af hallen inträdande konungen.
Denne går några steg framåt, och liksom bländad af solgudens glans, faller han ned på knä och lutar pannan mot den med guldplattor belagda golfytan. Derpå reser han sig och går långsamt och med helsande åtbörder förbi de bilder, som, tjugufyra till antalet, i tvenne rader stirra mot honom med sina guldsmyckade ögon.
Det är Incas förfäder.
På venstra sidan om ingången äro de manliga, på högra de qvinliga förfäderna representerade.
Alla dessa döde ha genast efter döden blifvit balsamerade och iförda sina präktiga drägter, så som de buro dem i lifstiden. I ögonhålorna äro guldstycken insatta. Liken äro placerade på stolar, som hvila på fotstycken. Hufvudena äro böjda nedåt; anletsdragen visa den naturliga, mörka hyn; håret är hos några svart, hos andra gråsprängdt. Armarne äro korsade öfver bröstet. Öfver dem alla hvilar ett uttryck af frid — de förefalla som en samling allvarliga menniskor, försjunkna i stilla andaktsöfning.
Kungen går långsamt förbi sina förfäder och närmar sig gudabilden.
Framför denna stå tolf stycken flera fot höga vaser af drifvet guld, alla fyllda med frukter, spanmål och blommor.
Om ett ögonblick har kungen kastat sig ned framför gudabilden och hänsjunkit i bön till sin allsmäktige fader.
Ute på den stora gården, der det blomstersmyckade altaret är beläget, har en rastlös ifver rådt från det ögonblick, då Inca försvann i templet. Presterna ha lemnat sina platser framför templen och äro nu sysselsatta med att träffa de förberedelser, som föregå offrandet af de talrika får, hvilkas inelfvor skola uppbrännas å altaret och hvilkas kött skall utdelas till det väntande folket.
Vid ena ändan af gården dukas ett långt bord med platser för incafamiljen. Der framsättas kötträtter i olika tillredning, potatis, fisk, majs, bröd. Framför Incas plats har lagts ett af soljungfrurna särskildt tillagadt bröd af ofantliga dimensioner, af hvilket Inca skall utdela ett stycke till hvar och en af sin familj jemte en bägare vin.
Öfverstepresten har tillsammans med de honom närmast i rang stående presterna begifvit sig in i ett af templen, nämligen solgudens brudtempel, hvilket nu innesluter den unga qvinna, som denna dag skall invigas till honom.
Framför templet stå tvenne härolder med blickarne fästade på soltemplet, väntande det ögonblick, då Inca skall lemna det.
Så höres en skarp signal: Inca träder ut.
Musiken stämmer upp, och de närvarande börja en sång. Inca går långsamt hän mot brudtemplet, hvilket öfverstepresten jemte kolleger lemnat med en ung, hvitklädd qvinna emellan sig.
Öfverstepresten öfverlemnar henne nu till Inca, som med tårfyllda ögon omfamnar qvinnan och leder henne bort mot altaret.
Hennes långa hvita slöja drages undan, och Yelvas drag blifva synliga.
Tvenne prester träda fram. Den ene har en vinkanna, den andre en bägare i handen.
De leda Yelva uppför altaret, in mellan blommor och frukter. På ett mjukt läger i altarets midt knälar hon ned.
Derefter fylla presterna bägaren med en blandning af vin och en dekokt på örter, som ega en stark narkotisk verkan.
Yelva har rest sig; hennes mörka ansigte är orörligt, endast ögonen ha en egendomlig fuktig glans.
Hon vänder hufvudet långsamt åt sidan och omfattar med en enda lång blick nejden omkring sig. Derpå lutar hon hufvudet tillbaka och blickar uppåt. Hennes läppar röra sig såsom till bön.
Med en hastig rörelse för hon så bägaren till munnen och sjunker ögonblicket derpå tillbaka 118 på sin blomsterbädd, i ett dvalliknande, känsellöst tillstånd.
Musiken spelar, presterna gå ned från altaret och sjunga derunder en enformig, monoton sång.
Offerdjuren hemtas och slagtas genast med hjelp af hundratals händer. Med hastiga snitt tagas hjertan och öfriga inelfvor ut och läggas på altaret, under det köttet lemnas ut till den på torget tålmodigt väntande menniskomassan.
Öfverstepresten har hela tiden knäböjt framför altarets ena sida. Medels en konkav metallspegel samlar han solstrålarne i en brännpunkt och tänder dermed en hög af bomull och andra lättare antändliga ämnen. Snart hvirflar röken rundt omkring altaret och små lågor sträcka girigt sina tungor upp mot den sofvande skogens dotter.
Lågorna stiga allt högre och högre ...
Sången och musiken i tempelgården förenar sig med folkets jublande sång derute. Festens glanspunkt har börjat — njutningens stund är inne — köttet, det så ifrigt åtrådda köttet från de slagtade fåren är för folket tillika med majsbränvinet den högsta njutning, som festen kan skänka detsamma.
I en mäktig pelare hvirfla lågor och rök upp i den molnfria luften, och röken drifves i tunna moln långt ut mot skogarne i söder som en sista helsning från en qvinna, som med glädje 119 offrade sig sjelf i hopp om att blidka de hemlandets gudar, som förtörnade öfvergifvit sitt folk. — — —
Dagen skrider hän. Festmåltider och sång, dans och upptåg af alla slag sprida glans öfver Inca och hans hof.
På bergen rundt omkring tändas glädjeeldar. Folket drager genom gatorna, sjungande solens lof, uppfylldt af tacksamhet och glädje.
Solen har gått till hvila; redan tindra stjernorna, och Inca har jemte sina anhöriga för länge sedan lemnat solgudens tempel.
Der inne vakar i mörker och tystnad en hedersvakt kring det utbrända altaret.
Det är män och qvinnor af incastammen, som samma dag blifvit af kungen i nåd parvis förenade och som denna natt, enligt lagen, vaka och bedja vid solgudens altare.
Härinne hvilar en ung man; han har lagt armen kring sin bruds lif och stirrar bort mot den lysande vestern. Det är Itos med sin unga brud, Tiraccas dotter, som lugnt lutar sitt hufvud mot hans bröst.
Han stirrar in i den glödande aska, som gömmer qvarlefvorna af en af hans till okänd framtid invigda stam.
I de glödande resterna af den stora offerelden, formar sig den döende elden och den ännu uppstigande röken till fantastiska figurer, 120 af hvilka han söker sluta sig till framtiden; men först och främst letar han efter svaret på den för honom oförklarliga gåta, som lärt honom vända hat till kärlek, blodtörst till vänskap — denna hos Inca och hans folk outgrundliga förmåga att kunna genom det goda, det blida, tygla och binda menniskans hämndlystnad, binda den i mildhetens och kärlekens olösliga länkar.
Morgonrodnaden kastar sitt fina skimmer öfver staden och nejden. Dagen gryr öfver alla de tusen slumrande varelser, som dansat sig i sömn och nu med de första solstrålarne skola börja från början igen och ånyo fira solens fest.
En flock flyttfoglar drifver öfver staden. Deras vingslag höras som ett enformigt brusande. Högt uppe, der skogen slutar och bergens enformiga konturer taga vid, slår sig flocken ned.
Den ordnar sina vingar och hvilar ut, innan färden åter går framåt — mot nord. —
Solen stiger upp öfver horisonten. Folket vaknar. Foglarnes vingar bredas ut, upp i höjden bär det åter igen. Vingarnes sus dör bort, i detsamma folkets morgonsång börjar dernere.
Ty dagen har åter börjat — en ny dag för solens barn.
ETT BESÖK HOS AZTEKERNA