DRAG UR SVENSKA SPRÅKETS HISTORIA.
Gå vi så till den tid, då historiens ljus i någon mån börjar falla över språken, så finna vi, att mer än 5,000 år före Kr. föd. talades av våra förfäders förfäder ett formrikt, mångsidigt utvecklat språk, som vi kalla det indoeuropeiska urspråket, från vilket de flesta av Europas, Indiens och Persiens språk härstamma. Om detta språk känner man mer, än mången kan tro, och redan här visar det sig, vilken stor betydelse språkforskningen kan ha för kulturhistorien. Språkens släktskapsförhållanden höra till våra viktigaste vittnesbörd om folkens frändskap. Vidare röjer ordens grammatiska form ofta, om de äro ursprungliga i språket, och om ett ord möter oss i besläktad form i de flesta språk, som tillhöra samma stam, kunna vi i allmänhet härav sluta, att det tillhör det gemensamma urspråket. Men därmed veta vi ock vanligen, att det föremål, som ordet betecknar, även varit känt och brukat bland det urfolk, från vilket de yngre stammarna utgrenat. Sålunda kunna vi endast ur de indoeuropeiska språkens ordförråd sluta till, att våra gemensamma urfäder — de må nu ha varit bosatta vid Östersjön eller Svarta havet eller på hela det område, som sträcker sig mellan dessa båda innanhav, en sak, varom man ännu ej är fullt ense — redan idkade åkerbruk och boskapsskötsel. Innan ännu någon verklig folk- och språksplittring inträffat, hade detta folk fasta boplatser, kände en del metaller, kunde väva ylle och bygga båtar. Som husdjur hade de hästar, nötboskap, svin och får. Detta och mycket annat upplyser oss språkforskningen om.
Vi finna sedan, huru detta språk delar sig i flera dialekter, bland vilka den germanska språkgruppen för oss har det största intresset. På grundvalen av djupgående jämförande språkstudier hava forskare framställt den förmodan, att germanerna ursprungligen endast bodde i södra Skandinavien, på de danska öarna och tyska Nordsjökusten samt grekiska folk sydost och keltiska väster eller sydväst om germanerna. Härifrån skulle folken sedan småningom ha rört sig söderut. Det är ju ett uppslag, som till hälften gör till sanning Olof Rudbecks stolta dröm om Sverige som alla kulturfolks urhem, denna tanke, att Skandinavien, kanske Skåne med grannlandskap, är de germanska folkens ursprungliga hemland. Det är värdefulla upplysningar, som språkvetenskapen kan giva historien.
Från de övriga germanska språken — de förnämsta blevo ju omsider tyskan och engelskan — skiljer sig något före tiden för Kr. föd. urnordiskan, och redan från 200 à 300 år efter Kr. föd. ha vi nordiska runinskrifter, som vittna om detta språks beskaffenhet. Ett årtusende efter Kr. föd. har svenskan som ett språk för sig skilt sig från danskan, norskan och isländskan för att sedan inom sig gå en dialektsplittring till mötes, som dock i någon mån hejdas genom de allt starkare politiska enhetsbanden. I allmänhet går ju utvecklingen under dessa äldre tider tämligen långsamt, en förändring tränger endast småningom igenom. Likhet i språk och dialekt vittnar om släktskap mellan folk och stammar. Så har språkforskningen även kunnat bevisa, att svear och götar tillhört skilda stammar.
När det gäller de språkliga företeelsernas oändliga rikedom och mångfald, är det naturligtvis ej möjligt att åstadkomma något slag av fullständighet. Endast ett och annat drag av vårt språks kulturhistoria vilja vi stanna vid för att klargöra för oss det nära sambandet mellan språket och kulturen. Vi skola se, huru språkutveckling och ordförråd avspegla vårt folks odling, den andliga som den materiella, huru språket bär vittne om vårt folks förhållande till främmande folk, ja, om dess tro, livsåskådning, seder och oseder under olika tider.
Börja vi med vårt fornsvenska samhälle, så finna vi, huru språket bestyrker historiens uppgift om familjelivets betydelse och släktskapsbandens styrka. Det var en tid med flera ord än vår för olika släktband. Så betydde t. ex. ordet fädgar far och son, mödgor mor och dotter — en vacker enhet, som vi ej kunna uttrycka i ett ord. Att ett ord finnes, gör naturligtvis saken mera levande. Lägre språk finnas t. ex., som ha orden man och kvinna, men sakna begreppet människa; så blir kvinnan helt säkert uppfattad ej blott som något mannen mycket olikt, utan även som något honom högeligen underlägset. Men det är här som ofta snarast den allmänna uppfattningen, som speglar sig i språket.
Om vad som var huvudsaken vid ett fornnordiskt gästabud, vittna sådana ord som gravöl, arvsöl, välkomstöl — det var en tid, då högtid och dryckeslag var detsamma.
Den lågt stående människan ser i allt, vad som rör sig och finnes omkring henne och i naturen, personliga andekrafter, och hela tillvaron är uppfylld av varelser, som likna henne själv. Hon befolkar naturen med gudar och naturandar, goda och onda. Även härom vittnar språket. När åskan går, är det Tor, som åker efter sina bockar, och åska (för rasikia) betyder gudaåkning. Ordet tordön har ju än genomskinligare betydelse. Att föreställningen levat kvar, veta vi ju, och därom vittnar Frödings Värmlandsuttryck: »ett dön som när guffarn går». Ett slags utslag kallades förr av folket älvablåst eller älvabläster, ord, som tala om tron på älvornas farliga makt. Och trollen kunde tillfoga trollslag. Genom trolldom blev en sak »förgjord». En människa, en ko blev »modstulen» genom att modet stals ifrån dem. »I ogjort väder» kom man ut, om vädret ej förut var »gjort» (trollat). En »byting» var bortbytt av trollen. Orden vittna än i dag om flydda tiders vidskepelse.
När ett folk genom andra folk får kännedom om nya företeelser, lånas ofta även namnen, men man kan också hjälpa sig med sitt gamla ordförråd. Så betydde ordet hammare i forntiden helt enkelt sten. Ordet gryta betydde ett kärl av sten. Av samma stam är vårt stengryt. När så de nämnda föremålen började tillverkas av järn, användes fortfarande de gamla namnen hammare och gryta. En verklig betydelseförändring hade sålunda här så småningom genomförts. I förbigående må här den självklara sanningen påpekas, att ordens betydelse ej beror på deras härledning eller ursprungliga innebörd, utan helt och hållet betingas av den innebörd, det tankeinnehåll, som det levande allmänna språkmedvetandet inlägger i ordet.
En blixtbelysning över gångna tiders mödor kastar härledningen av ordet gnista, som torde vara släkt med gnida och talar om en tid, då man fick skaffa sig eld genom gnidning av två trästycken.
Under språkets utveckling är det många ord, som utträngas av andra och dö, andra bli allt ovanligare. En del föra ett tynande liv som delar av andra ord; många leva i egennamn, men den betydelse de en gång haft är vanligen längesedan glömd. Dylika namn kunna emellertid, om de rätt tydas, ge oss värdefulla upplysningar om landets bebyggelse och äldsta kulturplatser. Så betyder t. ex. ordet harg offerplats, vi betyder helgedom. Sådana namn som Torsharg och Odensvi (Odens tempel) vittna sålunda om gammal odling från heden tid. Namnet Ryd (rud, röd) med dess många sammansättningar betyder röjning, alltså nybygge i skogen, och är från en något senare tid, då befolkningen blev talrikare och från huvudbygderna började kolonisera de kringliggande skogsmarkerna. Ortnamnens stora värde för kulturhistorien har först vår tid på allvar upptäckt, och på detta område pågå betydelsefulla forskningsarbeten.
I historiens skildringar och tideböcker bevaras naturligtvis en mängd ord som ett slags museiföremål, som endast sällan tagas fram till förevisning. Saken är glömd och därmed namnet. För att ej nämna för de flesta alldeles okända ord kunna vi ju från fornskildringarna t. ex. i Tegnérs Frithiofs saga påminna om sådana fornord som disarsal (gudasal), drott, valkyria, alfer.
»Blott barbarit var en gång fosterländskt», sjunger Tegnér, och då Sverige allt ifrån vikingatiden kommer i en från tidevarv till tidevarv allt livligare beröring med främmande folk, avspeglar sig detta även i att massor av lånord strömma in och starkt förändra det gamla fornspråket — särskilt som ingen insåg eller brydde sig om den fara för vårt språks renhet och vår nationella egenart, som kunde ligga i denna massinvandring av främlingar. Lånorden berätta om våra yttre politiska förbindelser. Då många språkliga lån under en viss tidsperiod gjorts från ett visst land, är detta ett språkets vittnesbörd om en livlig kulturberöring.
Kristendomens första förkunnare införa i Sverige liksom i andra länder en mängd lånord, som härstamma från de latinska och grekiska språken, kyrkans språk i alla länder. Dessa ord, som bli vanliga allt ifrån 1100-talet, ha nu så länge tillhört vårt språk, att vi visst icke uppfatta dem som främlingar. Hit böra de vanliga orden kyrka, altare, präst, biskop, munk, mässa, kors, påsk, pingst o. s. v. Hårda tider var det, därom vittnar ännu ordet vapenhus, det rum, där det alltid väpnade folket ställde sina vapen före inträdet i helgedomen.
Med kyrkan följer undervisning, och så inflytta orden skola, rektor, grammatik, men även orden räkna, som förut hetat tälja, och skriva, som förut hetat rista eller rita.
Persilja och palsternacka äro förvrängningar av latinska namn på växter, som infördes av munkarna, och dessa namn vittna sålunda om dessas omtanke om trädgårdsskötseln.
Med 1200-talet börjar riddaretiden och med den ett allt mer växande tyskt inflytande. Riddareväsendet tillför oss från tyskan orden riddare, greve, fogde, banér, pansar; gamla svenska ord äro däremot orden sköld och svärd. Nu införas även de vackra orden ära och plikt, som vi tycka låta så äktsvenska. ’Hedern’ är däremot ursvensk.
Från riddaretiden förskriva sig en del ord, som kunde komma oss att tycka, att hästen en gång kastat en särskild glans över den han bar. Det är rusttjänstens och adelskapets betydelse, som häri avspeglar sig. Det vackra ordet riddare betyder ju blott en, som är beriden. Kavaljer betydde ock en gång hästkarl. Mar (honkön märr) hette hästen även och skalk betydde tjänare — men marskalk har blivit något helt annat än stalldräng. Av detta ord ha vi också formen marsk, länge titel på en av rikets högsta ämbetsmän.
Bland titlar från denna tid, som senare undergått betydelseförändring, må nämnas herre och fru, som ursprungligen voro adelstitlar, men tack vare förändringar i det sociala livet fått en vidgad användning. Än mer har ordet jungfru, en gång en adlig frökentitel, sjunkit på rangskalan. Även det något yngre ordet fröken var ju uteslutande en adelstitel, som de ofrälse i en sen demokratisk tid ryckt till sig. Tvärtom betydde det för oss så poetiska ordet tärna ursprungligen tjänstflicka.
1300- och 1400-talen, Hansans och unionens tidevarv, äro oroliga tider för vårt land, tyskt inflytande på vår handel, danskt på vår politik. Och tidsförhållandena åstadkomma en stegrad språkförbistring. Städerna utvecklas, och så införas från tyskan sådana ord som rådman, borgare, betala. Nya yrken uppstå. Hittills hade smed betytt hantverkare i allmänhet, nu kom namnet smed att begränsas till den oumbärligaste av yrkesmännen — i många fall var ju bonden allt framgent sin egen hantverkare. Emellertid införas nu från tyskan sådana ord som skomakare, skräddare och även ordet hantverkare.
Reformationen på 1500-talet gör åter sådana katolska ord som avlat, pilgrim, kåpa o. s. v. mindre vanliga. Och kyrkans herre får nöja sig med att vara dess herde. Vårt kyrkoherde är en förändring av medeltidens kyrkoherre, också ett språkets vittnesbörd om ändrade förhållanden. Ännu lever dock i vissa bygder titeln »kyrkherrn».
Men reformationstiden, som söker skapa en nationell kyrka och en nationell kultur, banar även väg för en ny svensk språkutveckling, främst tack vare Olavus Petris ädla, kraftfulla och klara svenska språk och hans omfattande arbete för folkupplysningens sak. Det viktigaste arbetet från detta tidevarv är ju översättningen av bibeln, som nu vart spridd och läst av menige man. Att översätta en sådan bok till svenska var dock ej så lätt, och därför måste man upptaga tämligen ovanliga ord eller rent av låna direkt ifrån tyskan (Luthers översättning). Många av dessa ord ha naturligtvis sedan blivit vanliga i vårt språk. Sålunda anser sig 1526 års översättning av Nya testamentet behöva såsom »ovanliga eller nyinförda» förklara och uttyda t. ex. sådana ord som rättfärdighet, nit, berömma, förfölja, nykter.
Nu som framgent utövade tyskan och även latinet alltjämt sitt inflytande på vårt språk. Reformatorerna hämtade sina intryck från Tyskland, och latinet var ännu länge vetenskapens språk.
Under nästa århundrade bidrogo krigen till ett ökat tyskt inflytande i Sverige, liksom den franska kulturens världsherravälde visar sig i franskt inflytande på vårt språk under 1600- och 1700-talen.
Men då äro redan krafter i verksamhet för att bevara och återupprätta det svenska språkets rykt och renhet. Och med det glada mod, som utmärkte storhetstiden, går 1600-talets störste skald, Georg Stiernhielm, till verket. Han vill skapa ett äkta svenskt språk och taga upp gamla glömda ord från forntiden eller, som han själv säger, befria »den ärliga, gamla, obefläckade Götamatrona» från »alla sönderhackade, fransade, krusade, gullbrämade plagg», som man hängt på henne, och låta henne återfå »sin ärliga skrud». Han söker därför i hennes fatabur och bortglömda skrin och finner där »mycket smide av gott stick och korn» samt »dyrbara pärlor och kosteliga ädelstenar» — med andra ord, han finner, att det gamla svenska målet är »fullt av allehanda märkeliga ord och ordasätt, vilka alla eller mestendels kunna upptagas, förnyas och så småningom föras i bruk igen, vilket icke allenast skulle göra vårt mål flödigt och rikt, utan ock ljuvt, fagert och prydligt».
Här märka vi ingen misstro till den enskildes förmåga att påverka språkets utveckling. Bland de ord, som Stiernhielm upptog av gamla, glömda ord och som efter honom blivit vanliga, må nämnas: åtbörd, dväljas, fräck, tryta, hyfsa, snille.
Det är många författare, som vid denna tid visa ett stort intresse för språkets renande och utveckling i god riktning. Samuel Columbus (d. 1679), som även ivrar för en förenklad rättstavning, visar en skarp blick för språkets uppgift, varom t. ex. följande förträffliga yttrande vittnar; »Ju närmare tanken kommer till tinget, språket till tanken, skriften till språket, ju fullkomligare är det».
Även psalmförfattaren Hakvin Spegel (d. 1714), återinför och förklarar en del gamla, halvt eller helt glömda ord, t. ex. ämne, ätt, fana, bister.
Bibelupplagan av år 1703 förklarar också en del då »mörka» och ovanliga ord, bland vilka en del sedan blivit allmänt använda, såsom orden arla, digna, gåta, ljuv, väld. Att bibelöversättningarna, som så allmänt lästes, förmådde införa nya ord, förvånar oss ju mindre. Dock har även en mängd ord, som man på detta sätt sökte ge liv, förblivit obrukade och för alltid försvunnit ur vårt språk.
Verklig uttrycksfullhet och smidighet är en egenskap, som språket ej vinner så lätt, och särskilt de två senaste århundradena ha haft stor betydelse för utvecklingen av vårt språks bildbarhet — vi ha lärt oss att ej blott tänka på tyska och latin, utan även på svenska. Vår forskning har gått framåt och på samma gång blivit mera nationell. Ännu i början av 1700-talet hette det bland de lärda, att det var svårt att föreläsa på svenska. Så sade Erik Benzelius d. y.: »Vad varje ting heter på latin är bekant, men huru det översättes på svenska, behövs eftertanke till». Därför var också latinet länge de lärdas språk, det var ej så lätt att skapa en svensk dräkt åt kulturen, och det gick endast så småningom.
Under hela 1700-talet fortfor kampen för ett renare svenskt språk under starkt motstånd från det mäktiga franska inflytandet. Särskilt adeln anser det fint att uppblanda sitt språk med franska ord.
Bland dem, som under denna tid avsiktligt arbeta på att skapa ett gott och äkta svenskt språk, må främst påminnas om Olof von Dalin, framför allt av betydelse som prosaförfattare.
1800-talet för med sig nya nationella riktningar och en dyrkan av gammal svenskmannakraft och nordmannaspråk. Spåren visa sig i den Götiska skolan, i Geijers och Tegnérs äktsvenska diktning.
Bland senare tiders ivrare för ett renare svenskt språk är ingen av så stor betydelse och så väl värd vårt intresse som Viktor Rydberg. Han tar dock allt för liten hänsyn till språkets praktiska uppgift — att på enklaste och bästa sätt ge uttryck åt den mänskliga tanken. I stället gå hans strävanden främst ut på att, som han säger, »återknyta bandet mellan modersmålets forntid och nutid», d. v. s. att bevara eller återuppväcka gamla ord och vändningar och bekämpa främmande lån, särskilt från tyska språket. Stor är han genom sin klangfulla språkbehandling och sin hänförda tro på vårt språks »inneboende adel».
Bland ord, som han nybildat eller återuppväckt, särskilt i avsikt att ersätta låneord, kunna nämnas: dagteckna (för datera), ödemurar (ruiner), liktyding (synonym), följefärd (sällskap), livsvån, tyckesak, fornas (åldras), insaga (för gensaga), dumlöje m. fl., en del fyndiga och utmärkta, en del dömda att försvinna. Rydbergs kamp mot »språkskämmarne» går dock i vissa avseenden för långt. Så vill han bekämpa de ytterligt vanliga från tyskan lånade förstavelserna be-, an-, er- m. fl., av vilka en del lånades redan under 1300- och 1400-talet. Därför skriver han t. ex. märkelse (betydelse), tröstan (förtröstan), tillita (anlita), förtro (anförtro), sanna (besanna).
Ett följdriktigt utrotande på detta område är naturligtvis omöjligt, och t. o. m. i en dikt av Viktor Rydberg kan man finna en sådan »litterär dagsslända» som ordet beskina. Och vi måste ju från modern ståndpunkt anse dylika lån gagneliga, om de verkligen rikta språket och göra det uttrycksfullare. Och utvecklingen går ej helt att hejda, även om det är av gagn att söka få bort sådana onödigheter som bepryda, beskymfa, besnärja och dylika.
Naturligtvis kunna strävandena att utmönstra ord av främmande ursprung gå till överdrift. Vi kunna lika litet få bort dylika ord ur vårt språk, som vi kunna få bort ur vår kultur allt, som ej uppstått i vårt eget land. Vad skulle bli kvar? Från vår religion och ned till maskiner och verktyg ha vi fått de starkaste intrycken från andra land. Och liksom dylika lån mer och mindre sammansmälta med vår gamla odling, så sammansmälta låneorden med vårt gamla ordförråd.
Men låtom oss komma överens om att endast låna, när verklig brist finnes i vårt svenska språk. Må vi alltid hellre använda ett svenskt ord, om ett gott sådant finnes, än ett främmande. Och vi böra ej använda utländska termer, som vi ej säkert förstå eller kunna uttala.
Praktiskt är ju dock att ha gemensamma mellanfolkliga, internationella, beteckningar på gemensamt mänskliga kulturföremål, tekniska och vetenskapliga företeelser o. s. v. Det är ju klart, att ju mera kulturen blir en gemensam världskultur, dess mera skola också språken närma sig varandra. Så skapas en folkens gemensamma fond av »kulturord». För den skull vilja vi ju ej offra vårt språks egenart för antagande av något allmänt världsspråk, huru stora skrankor än språkolikheterna resa mellan folken. Men vårt språk lever nog, även om det riktas med lånord. Och är det fattigdomsbevis att behöva låna, så kan det ock vara högfärd att ej vilja låna, då man behöver, särskilt som varken ränta eller återbetalning kräves.
De latinska och grekiska språken ha ett outtömligt förråd av stammar till nya ord, som flitigt anlitas i hela Europa. Så ha vi fått telefon, velociped, automobil, aëroplan o. s. v. i oändlighet.
Den livliga utvecklingen i vår tid gör, att ord nu lånas eller nybildas i större mängd än någonsin förr. Vi kunna säkert i varje tidning finna dussintals ord, som ej äro femtio år gamla. Användningen av ångmaskinen och elektriciteten ger ej blott upphov till två nya företeelser, utan hundratals, införde ej blott två nya ord, utan kanske tusentals. Med telefonen följde telefonkatalog, telefontråd, telefonist o. s. v. Även här speglar språkets utveckling kulturens utveckling, och språket visar sig städse kunna fylla kulturens krav på nya ord för nya företeelser.
Utmärkt är det ju, när vi ur vårt eget språks förråd av ordstammar kunna få ämne till verkligt goda namn på nya föremål. Så ha vi genom sammansättning fått t. ex. ångsåg, järnväg, spårvagn, flygskepp. År 1851 bildades det välkända ordet världsutställning efter utländsk förebild samtidigt med att saken uppträdde för första gången.
Genom sin tydlighet och enkelhet äro en del dylika ord goda förvärv för språket, andra ha svårt att stå sig i tävlan med främlingar, om de ej äro synnerligen väl funna. Ett sådant ord som fjärrtalare skall t. ex. aldrig kunna uttränga ordet telefon. På vetenskapens, teknikens och ej minst tidningspressens män utövar naturligtvis det internationella ordförrådet ett starkt tryck. Så erbjuder sig ofta nog för en skriftställare ett främmande ord hastigare än ett av svensk härstamning.
Lån från närmare besläktade språk äro ofta bättre än lån från språk, som i uttal och ordbildning äro mycket olika svenskan, då de förstnämnda lättare sammansmälta med vårt eget ordförråd. Dock är det ju till skada att låna ett ord, som redan i samma form, men i annan betydelse finnes i vårt språk. Onödigt är ock att låna ett ord, som blott blir en betydelsedubblett till ett redan förut befintligt rent svenskt ord. Men för varje ord, som verkligen riktar språket och gör det uttrycksfullare, må vi vara tacksamma.
Lånorden ha i alla tider vållat åtskilliga besvär och på många sätt misshandlats. I allmänhet försvenskas naturligtvis tonfall och uttal, men ljud och hela stavelser kunna också mer eller mindre förändras, så att orden komma att påminna om gamla bekanta inhemska ord och därmed få en mera välkänd klang samt bliva lättare att hålla i minne och använda. Stundom kan ombildningen vara skapad på skämt, men vanligen är den nog gjord på god tro. Så kan ekipage bli åkepasch genom påverkan av ordet åka, akleja (en gång aqvilegia) bli åkerleja, pension förbättras till penningsjon, politik blir publitik (jfr publik), omnibus blir ångnibus, scout får i skuttare sin svenska form, importera skrives inportera o. s. v.
Dylikt le vi åt och kalla folketymologi, d. v. s. (felaktiga) folkliga försök till härledning av främmande ord ur svenska. Må vi emellertid betänka, att vårt som mönstergillt erkända svenska riksspråk är rikt på alldeles likartade förvrängningar. Så hette scharlakan en gång skarlat och är ombildat efter ordet lakan, fänkål är latinska feniculum och har ej med kål att göra, följetong kommer ej av följa, utan betyder egentligen ett litet blad (franska feuilleton), flottyr skulle heta friture, om det ej påverkats av ordet flott. Jämte durkslag får man höra duschslag, fastän ordet ej kommer av dusch. T. o. m. ett sådant ord som ungkarl torde vara en fyndig ombildning av det från tyskan lånade junker.
Även egennamn kunna på liknande sätt förvandlas och detta ganska ofta. Som exempel må nämnas Sliparebacken i Lund, som egentligen hetat S:t Liberii backe, och Vallmarsön, som blivit Valdemarsön efter det bekanta egennamnet.
Det sista var ett exempel på ombildning av ett gammalt svenskt ord till större likhet med en levande beståndsdel av språket. Även detta är ej ovanligt. Ett ord kan under utvecklingens gång bli ensamt i språket, dess stamsläktingar ha försvunnit, och så förefaller det okänt och underligt. Då kan det rädda sin tillvaro genom att förändra sin form till större likhet med ett annat och vanligt ord. Så har alnbåge förvandlats till armbåge, falaska blir stundom fallaska, andtruten kan i dialekter få formen andtrött, länstol har länge hetat ländstol, ehuru det ej har med länd att göra. Att stava hantera med dt är också oriktigt, då det ej är bildat av hand, utan är ett lånord.
En misstydning kan t. o. m. ge upphov till nya sedvänjor. Så har på sina ställen vårfrudagen (Marie bebådelsedag) fått heta våffer- eller vafferdagen — och då skall man äta våfflor (»vaffler»).
Förändringar av förutnämnd art bidraga ju att göra orden lätthanterligare och enklare för en svensk, varför de långt ifrån alltid kunna sägas vara till skada för språket, så vitt de ej förminska ordens användbarhet.
Stundom händer det, att ord, vilkas ursprung vi i deras äldre form lätt nog skulle ha känt igen, under utvecklingens gång förändras till oigenkännlighet. Så har ordet huckle en gång hetat huvudkläde.