SPRÅKET SOM SPEGEL AV KULTURUTVECKLINGEN.
Vi ha talat om hur kulturutvecklingen speglar sig i språkets historia och ordförrådets riktande. Men även försvinnandet av ord kan vittna om kulturförändringar och om framsteg. Kristendomen utträngde seden att blota och därmed själva ordet. Då köket blev en del av huvudbyggnaden, försvann såväl ordet kokhus som det än äldre stekarehus. Det nu poetiska vindöga har utträngts av fönster, vilket endast vittnar om tyskans mäktiga inflytande på svenskan. Men vem erkänner ej, att det är en större humanitet och hyfsning, som förvisat till det förgångnas historia sådana ord som tumskruv, sträckbänk o. s. v. I vår egen tid ha tändstickorna ersatt elddonet. Våra maskiner ha kommit oss att glömma namnet på en hel del gamla enkla redskap. Och många flera ord äro helt visst dömda att försvinna. Det modernt klingande krigsförklaring har ersatt det gamla fejdebrevet. Bokpräntaren har helt naturligt utträngts av boktryckaren.
Men även i vårt fullt livskraftiga språkförråd finnes en hel del uttryck, stundom blott halvt förstådda, som vittna om längesedan gångna tiders kulturförhållanden. Det är en del bildlika uttryck och stående fraser, och det är en del ord, som räddat sitt liv genom att mer eller mindre förändra betydelse. Ofta nog tänka vi ej alls på ordens ursprungliga innebörd, då vi använda dem. Ett sådant uttryck är »handsken är kastad» — det stammar från riddartidens stridsbruk. Och vi tala om att »hålla någon på sträckbänken», ehuru tortyren är avskaffad — om den ej förekommer, då någon »rådbråkar sitt tal». Vi säga, att en författare har »en fint skuren penna» — uttrycket är från gåspennornas tid, numera behöver ingen skära sina pennor. Då någon »trampar i klaveret», må vi ej tänka på handklaveret, utan på ett gammaldags slag av piano. Och är det säkert, att var och en, som kallar en sak »torr som fnöske», vet varom han talar? Eller om han säger, att en person ej är »värd en styver», ej »värd en vitten» — vet han säkert, hur pass lågt han sätter priset? Frågan: »vad är på tapeten?» är ordagrant tydd rätt meningslös i de enfärgade tapeternas tidevarv och härstammar från bonadernas och de granna målade allmogetapeternas tid.
När ej horn längre, utan glas användes till bläckhorn, kvarstannar dock det gamla ordet. Tobakshorn åter är ett ord, som försvunnit för snusdosan. Pennor kunde man ursprungligen endast få från fåglarna, men vi behålla namnet, även sedan gåspennan ersatts av stålpennan, ja, t. o. m. blyertspennan.
Benämningen styrbord är från en tid, då man hade en styråra på högra sidan av fartyget. Den sida man vände ryggen (baken) blev då babord.
Vi använda uttrycket »stå sörjande vid en bår», oaktat, som Strindberg säger, »bårarna redan för 50 är sedan utbyttes mot likvagnar».
Språket är konservativt i sina bruk, och vårt nuvarande språk återspeglar även forna tiders brister i uppfattning och kunskap. Vi kunna ej undgå att använda en hel del i grund och botten felaktiga och missvisande uttryck. Vi veta nog i allmänhet, att dylika uttryck ej äro att fatta efter bokstaven, men nog kan det hända, att de någon gång kunna förvilla en obefäst ande. Så t. ex. tala vi ju om att »solen går upp», ehuru var och en vet, att det är jorden, ej solen, som går. Vi säga, att »daggen faller» — men daggen faller ej, utan avsätter sig. Och mjältsjukan har ej med mjälten att skaffa. Orden hårdhjärtad, hetlevrad och dylika tala om en tid, då man förlade känslorna till hjärtat och levern. Valfisken är ingen fisk, flodhästen ingen häst, sjökon ingen ko, det veta nog alla. Men ej alla veta, att kinabarken, det förträffliga febermedlet, ej har något med landet Kina att skaffa, likheten beror på en folketymologisk ombildning.
Indianer bo ju ej i Indien. Namnet har ett historiskt intresse och beror på Kolumbus’ misstag, då han trodde sig ha kommit till Indien, när han upptäckt Amerika.
I många riktningar utvecklas och förändras språket. Men hur mångsidig än utvecklingen är, går det aldrig därhän, att vi få ett särskilt ord för varje sak och företeelse i världen. Detta skulle endast vara opraktiskt och göra språket allt för svårt. Livets skiftande mångfald äger oändligt mycket, som vi ej ha ord för. Livet, människoandens liv, är rikare än våra uttrycksmedel.
Orden beteckna i allmänhet sammanfattningar av likartade ting. Endast egennamnen ge olika namn åt föremål, som i det väsentliga äro likadana. En hel del ord åsyfta att sammanfatta en mängd företeelser, som ha någon egenskap gemensam, t. ex. orden växt, djur, möbler, arbete, nöjen. Att dylika sammanfattande ord finnas, är av stor betydelse. De bidraga till reda i vårt tanke- och åskådningsliv, då vi därigenom kunna ordna företeelserna i samhörande grupper genom blotta namnet. Här speglar språket gångna tiders uppfattning och erfarenheter. Vi ta som exempel de urgamla motsättningarna levande och dött eller andligt och materiellt, ord, som sammanföra allt varande i två väldiga motsatsgrupper.
Vidare kunna vi säga, att knappast något ord finnes, som ej har mer än en betydelse. Ordet lampa får beteckna ej blott våra förfäders enkla, osande lampa, utan många andra slag, upp till den moderna elektriska båglampan. Här som ofta speglar ordets vidgade användning en stigande kultur. Vi ta ett annat exempel på hur samma ord betecknar en mängd olika saker. Ordet band betyder något, som binder, förenar. Hur olika företeelser, som därmed kunna avses, framgår av följande sammanställningar: sidenband, halsband, tunnband, bokband, korsband, band i brädspel, rövarband, gå i ledband, lägga band på sig, syskonband, kärleksband o. s. v. Detta godtyckligt valda ord har 35 betydelseskiftningar enligt Svenska Akademiens stora ordbok. Andra kunna ha många flera. Vi förbigå här sådana liklydande ord, som äro alldeles obesläktade, t. ex. kroppsdelen arm och arm = fattig. Därom mera längre fram.
Kulturutvecklingen gör naturligtvis, att samma ord kan få allt flera olika betydelser såsom term å skilda områden. Men utvecklingen nöjer sig ju ej härmed, den skapar även nya ord, och det kan vara skäl att ytterligare dröja något vid denna företeelse. Stundom kan ett helt och hållet nybildat ord slå igenom och bli vanligt. Så skapades t. ex. ordet gas av en kemist på 1600-talet.
Ojämförligt vanligast är dock, att de gamla språkstammarna även få göra tjänst för att uttrycka nyvinningarna på olika områden. Det kan, som vi redan sett, helt enkelt ske genom en betydelseförändring — hammaren av sten får även ge namn åt hammaren av järn. Skorsten, som egentligen betydde härd på en tid, då intet slag av rökfång fanns, blev på ett mera framskridet stadium även namn på det rör, som höjde sig över eldstaden, för att slutligen i våra dagar oftast endast beteckna sista delen och avslutningen av detta rör.
Bland egentliga nybildningar kunna nämnas de ej ovanliga avledningarna av egennamn. Redan genom sin bildning väcka dessa ett särskilt intresse, då de peka på ett givet historiskt eller geografiskt faktum — en person eller en ort — och således rent av inbjuda till studium av vår odlings historia. När det gäller dylika ord, kan den, som därtill har håg, lättare än eljest fastställa tidpunkten för deras uppkomst och de förhållanden, under vilka de blivit till. Utan att ingå på några vidlyftiga förklaringar framlägger jag endast till den intresserades eftertanke följande från olika områden valda exempel, som lätt nog kunna mångdubblas: bessemerstål, voltastapel, ampère, ohm, ayshireras, berlinerblått — eller för att stanna vid vårt eget land: Linnea, gustavianska tiden, boströmian, Arvikaplogar, Sävstaholmsäpplen o. s. v.
Oftast bildas naturligtvis nya ord genom sammansättning. Vi ha redan nämnt några exempel (sid. [36]). Ytterligare må tilläggas några ord, som bildats eller blivit aktuella tack vare senaste tiders kulturella eller politiska förhållanden såsom regeringsrätten, folkhushållningskommission, försvarsutredning, rusdrycksförbud. Dylika ord bildas ju ständigt, och var och en kan leta upp exempel i mängd.
Stundom kan det ena ordet ge upphov till det andra. Ofta stå orden parvis i motsatsförhållande till varandra, såsom stor och liten, upp och ned. Så kan också ett ord liksom framkalla ett nytt ord, som på ett eller annat sätt står i motsatsförhållande till det förra. Så har ordet norrlänning gett upphov till det i Norrland ej ovanliga sörlänning. Från Bleking har jag antecknat sammanställningen in- och uthus, inhusbyggnad o. s. v. Vi kunna ock påminna oss Olof Högbergs bekanta översåtar som motsats till undersåtar.
Språket kan även riktas genom att ett ord liksom delar upp sig i två, som sedan var för sig gå olika utveckling till mötes och få olika betydelse. Detta är också ett sätt att få nya namn åt nya begrepp. Till jämförelse och eftertanke framläggas följande parvis besläktade ord: doppa och döpa, flotte och flotta, dag och dager, frid och fred, aftonvard och nattvard, ja t. o. m. snille och snäll. Av sistnämnda har det förra stigit, det senare sjunkit i värde, grundbetydelsen för båda har varit förstånd, förståndig, rask. Även hos de övriga ordparen, orddubbletterna, märka vi en mer eller mindre tydlig överensstämmelse i grundbetydelsen.
Besläktad med föregående är naturligtvis även det fallet, då ett ord utan att ändra formen får en ny betydelse och samtidigt vid sidan av denna bibehåller den gamla. Saken är vanlig, ehuru ej så iögonenfallande. Tydligt är ju dock, att en dubbelhet i betydelsen finnes i senare sammansättningsleden i orden gödselstad och handelsstad eller trädgårdsland och hemland. En avgjord dubbelbetydelse har ordet konst fått, vilket för var och en bör framgå ur följande exempel: »en konstgjord blomma är långt ifrån något konstverk». Jämför härmed vad vi förut sagt om de många olika slag av betydelse, som nästan varje ord kan ha (sid. [44]).
Som prov på, hur nära samhörande ord gå i sär i betydelsen, kan ytterligare påpekas, att orolig ej längre är motsatsen till rolig; och orden obarkad, oborstad har fått en bildlik betydelse, som orden barkad, borstad sakna.
Vi skola nu litet närmare stanna vid en storartad fördjupning och förändring av betydelsen i en given riktning, som massor av ord genomgått, därmed även lämnande det kraftigaste beviset för att språket alltid finner möjligheter att ge uttryck åt alla de landvinningar, de nya upptäckter, som den mänskliga anden gör. Det är en betydelsefördjupning, som pågått från längesedan förflutna tider och som pågår den dag, som är. Jag syftar på språkets sätt att ge namn åt det andliga livets företeelser. Det andliga är ju det, som vi ej med våra yttre sinnen, syn, känsel o. s. v., kunna förnimma, de inre och okroppsliga livsområdena.
Det är ju klart, att den yttre, kroppsliga verkligheten först blev föremål för mänsklig iakttagelse och kunskap. Långt senare lärde man sig att lyssna till stämmorna i sitt eget inre, att tänka över vad själ, tanke, vilja o. s. v. var. Härom bär språket också vittne: det andliga har från början fått namn från det materiella, det kroppsliga och får så än i dag.
Själva ordet ande betydde ursprungligen endast andedräkt, andning. Äldst uppfattade man även själen som något jämförligt med en vindpust eller dylikt. När människan ej mera andades, då hade också anden lämnat henne. Först småningom fick ordet ande den fördjupade, rent »andliga» innebörd, som vi inlägga i detta ord. Vittnar ej en dylik betydelseförändring starkt nog om ett märkligt förandligande av språket — och därmed naturligtvis även av tänkandet och hela kulturen?
Ordet himmel betecknar ju egentligen det valv, som välver sig över våra huvuden, men har i det religiösa språkbruket även blivit namn på de saligas boningar — måhända dock ursprungligen ganska materiellt uppfattat.
Då vi tala om hjärtats värme mena vi vanligen ej temperaturgraden i hjärtmuskulaturen, utan något rent andligt. Sådana ord som översvallande, uppbrusande, ytlig, grundlig, klar ha ju en gång haft rent materiell betydelse och äro hämtade från beskrivning av det yttre naturlivet, t. ex. det porlande vattnet i en källa. Eller vi hämta våra bilder från ett annat naturområde och tala om blixtrande snille, om lysande förmåga, om religionens ljus, kärlekens solsken.
Dylika uttryck ha sitt ursprung i en jämförelse mellan något yttre, välkänt och något inre, andligt, som får sin beteckning tack vare en större eller mindre likhet med yttre företeelser. Man finner en viss släktskap mellan t. ex. fågelns flykt i den fria luften och själens flykt mot högre rymder. Så vidgas och fördjupas ordens betydelse, och vi kunna »tala om stora ting med enkla ord».
En hel del hithörande uttryck uppfatta vi ju fortfarande som bilder, men ofta glömma vi, att uttrycket en gång varit en bild. Vem tänker på att nedrig betytt något långt nere, innerlig något långt inne? Fatta en sak har en gång betytt kunna fatta med handen o. s. v.
Från ett annat område kunna vi påminna om ordet kyrka, som egentligen betyder gudstjänstlokal, men sedan även betecknar ett religiöst samfund, t. ex. den katolska kyrkan — sålunda en mera förandligad betydelse.
En särskild uppmärksamhet förtjänar användningen av bilder, d. v. s. överflyttandet av ett ord från dess ursprungligen givna betydelseområde till ett annat område, där det då får en annan, kanske vidgad, men dock i någon mån likartad betydelse. Det är nämligen, som redan nämnts, något slag av likhet, som föranlett den nya användningen. Det, som ligger närmast, får då ge namn åt det mindre kända. På språkets alla områden finna vi denna användning av bilder, varigenom vårt tal vunnit oerhört i åskådlighet och uttrycksfullhet. Några exempel skola klargöra detta.
Huvud äga väl egentligen endast människor och djur, men nu tala vi om kålhuvud och knappnålshuvud utan att tänka på, att vi här ha en ursprungligen överflyttad användning. Men ordet är mångsidigare. Vi nämna som exempel: huvudstad, huvudbok, huvudstycke, huvudtitel, huvudman, huvudsak.
På liknande sätt använda vi en mängd av namnen på kroppsdelar. Vi tala om en flods armar, om bordets ben, lampans fot, bergsrygg, bokrygg o. s. v. Bilder ha vi i sådana uttryck som politisk ryggrad, stormens vingar, kärlekens vingar. Djurlivet ger upphov till en mängd bilder. Jag nämner t. ex. plugghäst, syhäst, hästminne, träbock, lathund, arbetsmyra.
Men bilderna nötas och blekna genom användningen. Vem tänker på kroppsdelen hand, då han använder sådana vändningar som ha om hand, till hands, under hand, efter hand, handfallen, handgången, tillhandahålla, omhändertaga, handkammare, handräckning o. s. v.? Eller vem tänker på fågelns vingar, då han talar om väderkvarnsvingar?
Redan dessa exempel ge oss en aning om, hur omfattande användningen av bilden är. Och med skäl säger författaren Jean Paul, att »språket är en ordbok av bleknade bilder» (metaforer).
Men just därför att bilderna blekna, har man städse sökt efter nya slag av bilder. Särskilt ha skalderna i alla tider övat sin fantasi på att uppfinna nya livfulla och talande bilder. Sådana skapas i massa, och intet föremål är för högt, intet för lågt, då det gäller att ge färg åt en författares skildring. Jag tar t. ex. ordet nät, fiskarens enkla fångstredskap. Vi finna det lätt nog i poesiens bilder. Tegnér säger på ett ställe: »ett nät är den flygande lock.» I Vita frun talar Snoilsky om hur kung Karl »knyter på tankarnas nät»; på ett annat ställe i samma dikt heter det: »sin not han kastade föga öm i stridaste loppet av tidens ström». Och Heidenstam talar i en berättelse om »sammansvärjningens långa nät».
Som andra exempel på huru bilder nyskapas kunna vi nämna Frödings »ungtallsmidig och enstamvig». Levertin talar om »längtans röda skymningsbloss». Ur Karlfeldts målande bildvärld taga vi »höstmånens röda kastrull», »molnens grå madrass».
Vi ha redan märkt, att den bildliga eller överförda användningen av orden skapar dubbelbetydelser. Ordet bock kan ju t. ex. betyda såväl getabock som sågbock, ja bock (rättelse) i en skrivbok och slutligen även bugning. Och vi ha i vårt språk sänghimmel, tronhimmel, stjärnhimmel och religionens himmel.
Likljudande ord med olika betydelse — ofta av olika härledning — finnas i större mängd, än vi i allmänhet ana, i språket: fågelns flykt och fångens flykt är ej detsamma, ej en våg i havet och en våg att väga på o. s. v. Dylika homonymer, som de heta, kunna ju minska språkets tydlighet, men göra det vanligen icke, emedan meningen och sammanhanget klargöra, vilken betydelse som avses, och hindra oss att bliva vilseledda. Vem förstår ej innebörden av satsen: »Söner av ett folk, som blött» — t. o. m. om vi i skrift stava det sista ordet med tt?
Av bilden begagnar sig, som vi sett, skalden; dubbelbetydelser äro till glädje för skämtaren och ha gett upphov till otaliga s. k. roliga historier, de mer eller mindre lyckade vitsarna och ordlekarna. Som exempel på dylika kunna vi ju taga den gamla kända gåtan om klockan, som »går och går utan att komma till dörren». Eller Svärdsjöbondens svar på frågan, om sjön låg: »Hade den stått på ände, så hade den väl synts ända hit». Skämtet här bygger på dubbelbetydelsen hos ordet ligga: vara utsträckt och om en sjö: vara isbelagd.
Vi ha redan flera gånger haft tillfälle att framhålla, vilken betydelse språket har för hela vår odling. Att ett ord finnes, gör den sak det vill beteckna mera levande för oss. »Språkets makt över tanken» är större än de flesta ana, språket ger verktygen åt vår tanke, och språkets brister kunna stundom bli band på vår tanke. I känsla av vilken vikt det kan ha, att ett värdefullt och talande ord finnes till och ingår i det allmänna språkmedvetandet, prisar sig en av våra yngre tänkare, Allen Vannérus, med rätta nöjd, om han endast kan få hemortsrätt i språket för det vackra ordet kulturidealism. Liksom tanken skapar ord för att få uttrycksmedel, så kan också ett ord i sin tur skapa och väcka tankar. Måhända bidrager befintligheten av den sammanfattande benämningen Skandinavien till den upprepade sammanblandning mellan Sverige och Nordens övriga länder, som ständigt äger rum ute i världen. Måhända har enhetsnamnet även vid sidan av djupare orsaker hjälpt till att ge liv åt de skandinavistiska drömmarna.
Men liksom vår kultur och vår bildning ha sina brister, så har även språket sina — också i detta en spegel av vår odling. Hur mången har ej känt sig plågad av fula ord och svordomar, uttalade av en rå mun! Vårt språk tyckes ju vara så särdeles rikt på dylika uttryck. Är det ej en svaghet i den enskildes språkförråd, att han för att uttrycka sig tillräckligt eftertryckligt och kraftigt skall behöva använda uttryck, hämtade från tron på ondskans och mörkrets makter!
Och att ett sådant ord som »tjuvsamhället» skapats, vittnar ju om en förvillad uppfattning om samhällets betydelse och värde för alla dess medlemmar. Blott att ordet finnes, kan hos en svag själ ytterligare stödja det gamla slagordet: »egendom är stöld». Språket bör stå i samklang med vår kultur, vårt samhällsliv, vår uppfattning av rätt och orätt. Sådant folket är, sådant är språket. Därför ter sig ett sådant ord som det nämnda som en fläck på vår odling.
Skämtet, som nog ofta kan ha något av hälsosamt salt i sig, kan ock någon gång bli till skada genom förlöjligande benämningar, som kanske till sist komma att användas på allvar, t. ex. genom att ge hederliga och samhällsgagnande medlemmar i staten sådana namn som tullsnokar, bylingar, borgarbrackor, bondbassar — att ej nämna än värre exempel. Ger språket allt för mycket fart åt illa placerade uttryck av hån och förakt, kan det dragas ned och förråas.
Därmed vilja vi naturligtvis ej ha sagt, att språket skall ge förskönande eller överskylande namn åt det, som i sig är ont och skadligt. Nej, språket skall säga »högt och fritt, att svart är svart och vitt är vitt», som Karlfeldt säger, det är just dess uppgift. Att kalla bedrägerier och förfalskningar för oegentligheter, stöld för lån och mutor belöningar eller att urskulda lögnen genom att kalla den nödlögn för att ej tala om än sorgligare företeelser, det är att leda språket in på en farlig väg.
Emellertid visar språket, eller låt oss säga den allmänna uppfattningen, ett så pass levande verklighetssinne, att dylika förskönande uttryck (s. k. eufemismer), så snart de bliva vanliga, avslöja sin rätta innebörd och ej längre bedraga någon. Därför blir det t. ex. snart nog lika illa att anklagas för oegentligheter som för förfalskningar. Dock kanske vi ändock kunna säga, att språket bäst fyller sin uppgift genom att nämna var sak vid sitt rätta namn, så vitt möjligt undvikande förkonstling och pryderi.
Vi vända oss till ett annat område för språkliga bedrägerier — och försök till självbedrägerier. Det är en hel del uttryck, som brännvinsdyrkandet skapat, som åtminstone kunde bli en fara, dock kanske mera förr än nu. Jag syftar på sådana ord som livsvatten, tankeställare, tröstare och liknande såsom namn på en livets och tankens svåra fiende och tröstlöshetens skapare.
Huru ingripande drickandet varit, antydes måhända av att det från början fullkomligt oskyldiga »gutår», egentligen gottår (d. v. s. god äring, gröda), fått samma betydelse som ordet skål! — i den bemärkelsen användes det ju bl. a. av Bellman. Det är också ett exempel på sedernas omskapande inverkan på språket!
Då vi tala om språkets svagheter och brister, må vi ej glömma den kanske mest allmänt både kända och erkända bristen i vårt språk — saknaden av verkligt gångbart enhetligt tilltalsord. Vi ha ju ordet Ni, men de flesta, som vilja vara artiga, våga endast i vissa fall använda det. Vi ha intet tilltalsord, som kan användas av alla till alla, över- och underordnade, äldre och yngre, män och kvinnor. Även om bristen ej direkt är en skapelse av fåfängan och kryperiet i förening, så avspeglas dock häri en svaghet i vårt sällskapsliv, tvång och förkonstling i umgänget och en brist på naturlighet. Till ersättning har emellertid det gamla hederliga tilltalsordet du genom sin begränsade användning fått en i viss mån mera intim och personlig klang.
Den förut omnämnda dubbelbetydelsen av en del ord kan nog någon gång kännas som en brist, dock ej alltid. Det är ingen fara för sammanblandning av ordet hopp, som betyder förhoppning, och det hopp, som är lika med språng. Men när vi ha att göra med ord, som verkligen äro nära besläktade, kan den yttre överensstämmelsen bliva till förfång för tydligheten. Hur lätt sammanblandas ej känsel och känsla. Och vilken oklarhet och missuppfattning på religionens område kan ej uppstå genom att vi ej ha olika ord för att ge namn åt den religiösa tron i motsats till det ord tro, som endast betyder förmoda. Kanske mången helst skulle vilja med olika ord beteckna kärleken mellan man och kvinna och den allmänna människokärleken.