LJUD- OCH FORMUTVECKLING.
Vad vi hittills sysslat med har huvudsakligen tillhört det område av språkvetenskapen, som vi kalla betydelseläran. Det kan dock vara skäl att även rikta blicken på den utveckling, som äger rum inom andra sidor av språket.
Det är efter tre skilda linjer, som den språkliga utvecklingen försiggår. Vi kunna hos språket särskilja tre olika sidor: de ljud, av vilka orden bildas, den yttre form, som orden antaga vid fyllandet av sina olika uppgifter, och slutligen den betydelse, det tankeinnehåll, som orden äro bärare av. Vi få så en naturlig indelning av språkläran, grammatiken, i ljudlära, formlära och betydelselära.
Vi ha redan tillräckligt framhållit, att en god språkutveckling inom det område, som tillhör betydelseläran, kräver, att språket skall bliva ett allt bättre uttrycksmedel för den mänskliga tanken. Men även på övriga områden kunna likartade krav på klarhet, tydlighet och enkelhet uppställas.
Vi vända oss först till ljudläran. Denna handlar om språkets yttre, rent fysiska material, de av de mänskliga talorganen frambragta ljuden, som sedan såsom en luftdallring ledas till ett mänskligt öra för att där uppfattas. Om vi nu på ljudläran tillämpa våra regler för vad språkliga framsteg vill säga (jfr sid. [11 f.]), framgår omedelbart, att utvecklingen bör gå ut på att göra språkljuden så lätta som möjligt att frambringa för den talande, på samma gång som den hörande bör kunna uppfatta ljuden allt mera klart och utan svårighet. Viktigast är ju hänsynen till den hörande: ljuden böra bli så tydliga som möjligt. Såväl praktiska skäl som skönhetskänslan kräva, att vokalerna, självljuden, de egentliga röstljuden, bli klara och klangfulla, och att konsonanterna, medljuden, få ett så tydligt, skarpt och distinkt uttal som möjligt. Här gäller det att utan tillgjordhet och förkonstling, men med omsorg och avsikt vårda talets renhet och klarhet, ty de krafter, som oftast alldeles omedvetet verka på vårt talspråk, gå huvudsakligen ut på att göra ordens uttal så lätt och enkelt som möjligt.
Vi skola bevara vårt språks goda rykte för klangfullhet. En orsak till denna är bl. a. våra talrika och klara a-ljud, som t. ex. till så stor del försvunnit i danskan. Många av våra landsmål eller dialekter utmärkas ju just av oklara, grumliga, fula ljud, som ej äro så lätta att utrota. Vi kunna tänka på de olika uttalen av de ljud, som betecknas med bokstäverna o, å, l, r. Klarhet och skärpa böra ju framför allt eftersträvas av riksspråket, d. v. s. det språk, som gäller och eftersträvas som gemensamt meddelelsemedel över hela vårt svenska språkområde.
Vi bruka kalla de krafter, som verka för att förenkla och förändra uttalet, för ljudlagar. Dessa äro av många slag, men verka i allmänhet likformigt och regelbundet omgestaltande på vissa ljud i likartad ställning och vanligen inom en given tidsepok. Redan vårt stavsätt, som ofta bevarar gamla uttalsformer, vittnar om ljudlagarnas verksamhet för förenkling. Orden djup, djur, djärv o. s. v. ha en gång hetat diup o. s. v. med uttalat d-ljud, ehuru detta sedan försvunnit framför j-ljudet. Detta d-ljud uttalas fortfarande av de finländska svenskarna. Så ha förr orden lius, liung, hiort, siö, skiuta o. s. v. haft s. k. ljudenligt stavsätt, d. v. s. uttalats ungefär så, som de ännu stavas.
Vanligen är det de yngsta generationerna, som omedvetet genomföra uttalslättnader, under det de fullvuxna i allmänhet föga ändra sitt uttal. Vi märka ljudlagarnas verkningar ännu i den dag, som är. Liksom stiäla en gång blivit »själa», så får i våra dagar ordet västgöte uttalet »väsjöte», östgöte blir ösjöte, gästgivare blir ’gäsjivare’ i vardagsspråket. Vidare blir i vårt tal åttondedel till åttondel, annandag blir anndag, matsäck blir massäck, fastställa uttalas faställa (med st endast en gång) o. s. v. Häri ligger tydligen en kraftbesparing. Men förenklingen får ej strida mot tydlighetens lag. Därför är t. ex. det Stockholmsuttal olämpligt, som gör e och ä likljudande. Härigenom komma ju sed och säd, tre och trä att uttalas lika. Det är naturligtvis ej något tillräckligt försvar för detta uttal, att Heidenstam och Levertin med flera skalder genom sina rim visa sig äga det!
Vi ha redan antytt, att de många oregelbundenheterna i vår stavning avspegla gångna tiders uttal. Skriften har med större konservatism än talet bevarat de gamla sedvänjorna. Även om kunskapen härom ej underlättar rättstavningens mödor, så stämmer den oss dock försonligare mot svårigheterna, då vi veta, att de många olika reglerna en gång haft en förnuftig mening. Men varje tid har större skyldighet mot sig själv än mot det förgångna, och så har allt sedan 1700-talet, då vi började få ett allmänt antaget lika stavsätt, strävandena att reformera stavningen till större överensstämmelse med talet fortgått. Med försiktighet har det gått, och försiktigt komma vi helt visst att fortsätta på samma väg. Det gäller att utveckla, ej att helt bryta med det förgångna. Men förändringar måste ske på detta liksom på alla andra livets områden. Lika väl som kärleken till gångna tiders minnen ej kommer någon att använda tjärstickor eller talgljus till belysning, lika litet får pieteten bevara ett föråldrat och opraktiskt stavsätt, som kunde ersättas med ett bättre. Det är ju ej frågan om någon förändring av själva språket härvidlag, endast en ändring av dess beteckningssätt — orden förbliva desamma. Tegnérs poesi är lika »klassisk», efter vilka regler den än stavas.
Bokstäverna äro ej ljud, endast tecken för ljuden, och skriften är naturligtvis bättre, ju noggrannare och enklare den förmår att återgiva ljuden och de därav bildade orden. Men av vikt och värde är ock att ha ett bestämt, vedertaget stavsätt, som man rent mekaniskt kan inlära, så att man ej behöver särskilt tänka på, hur man skall stava orden — rättstavningen skall så att säga sitta i fingrarna. De flesta ha ju nog besvär med att tänka på det viktigare: det skrivnas form och innehåll.
Efter denna utflykt in på frågan om tillämpningen i skrift av ljudlärans lärdomar må vi även kasta en blick på ljudens estetik, d. v. s. ljudens skönhetsverkan i talet. Redan själva ljuden eller, rättare sagt, de olika ljudförbindelserna kunna på ett egendomligt sätt tala till skönhetssinnet och ha säkert så gjort under alla tider. Vi tala om att ord och namn äga olika »klangfullhet» och »välljud». Eller för att tala med skalden Orvar Odd: »Vissa namn äga i sig själva ett slags musik, en metall, en klang, lik den av harmonika och triangel, under det andra falla sig tungsamt, ljudlöst och platt som en mjölsäck, vilken dunsar i golvet.» Eller märk, vilka förnimmelser ett namn kan uppväcka enligt Sven Hedin: »Namnet Timbuktu har en egendomlig klang. Det innesluter allt det hemlighetsfulla och tjusande, som är förbundet med Sahara. Det leder tanken till karavanklockornas klang och klirret av beduinernas stigbyglar. Det är, som om själva namnet klingade, och som om man hörde plasket av Niagaras grumliga böljor mellan vokalerna».
Det vanligaste och mest kända exemplet på en avsiktlig användning av ljudens skönhetsverkan erbjuder oss rimmet i poesien. Slutrimmet, byggt på likljudande ordslut, känna vi ju alla. Ett annat slag av rim är det klangfulla fornnordiska begynnelserimmet, som låter vissa betonade ord i versen börja med samma ljud. Vi ha det efterbildat i Tegnérs: »Nu rider rike Ring över Bifrost, sviktar för bördan bågiga bron.» Begynnelserimmet användes ofta och tämligen fritt av våra moderna skalder för att öka versens klangfullhet, exempel äro lätta att finna. (Fröding: »blekaste blomst»; »i lätta lovar kring en flaggfregatt»; »hårets gula gammalsvenska lin» o. s. v.) Även i prosa användes detta rim stundom med tydlig avsikt. Vi anföra från Selma Lagerlöf: »Och uppför och utför alla dessa klyftor och klippor krypa och krångla rankor och revor.»
Men rimmet har ock bevarat en hel del gamla uttryck och sammanställningar av särskilt intresse. På det sättet ha t. o. m. en del ord bevarats, som helt säkert hade försvunnit ur språket, om ej rimmet bundit det vid ett annat ord. Som exempel nämna vi uttrycken lyte och lack, i sus och dus. En hel del sådana vändningar förefalla oss vid närmare eftertanke, skäligen meningslösa, såsom rubb och stubb, si och så. Som vi se, användas härvid än begynnelserim och än slutrim. Ännu några exempel på mera lättförståeliga sådana sammanställningar må tilläggas: barn och blomma, hus och hem, gammal som gatan, med hull och hår, buller och bång, rim och reson, rätt och slätt. Som bevis på, hur stark rimmets makt kan vara, och hur hänsynen till ljudet kan besegra själva betydelsen, kunna vi anföra det för oss tämligen meningslösa ordspråket: Kaka söker maka. Detta har en gång haft god mening och hetat Kraka (d. v. s. kråka) söker maka. Men när a blev å i kråka, ersattes ordet av det på måfå gripna kaka, som rimmade bättre.
Vi övergå så till formläran. Här bör det vara klart för oss, att en formförändring är av godo, för så vitt den gör språket enklare och regelbundnare utan att minska dess klarhet och tydlighet. När vi t. ex. äro vana att böja snäll, snällare, snällast, fin, finare, finast o. s. v. och det då heter dålig, sämre, sämst bilda vi efter det vanligaste mönstret formerna dåligare, dåligast. Nya former bildas ofta efter de gamla och mest förekommande bildningarna. Så blir språket likformigare, regelbundnare och därmed ofta klarare. Stundom leva gamla och nybildade former fredligt vid varandras sida, vilket ju särskilt kan ha sitt värde, om de olika formerna få uppbära skiftningar i betydelsen. Så ha ju formerna värre och ondare, ja, i någon mån även bättre och godare en viss olikhet i användningen.
De nya formerna bildas i likhet, överensstämmelse eller analogi med äldre och vanliga språkformer; vi kalla därför dessa nybildningar analogibildningar. En dylik form är t. ex. simmade av simma i stället för det äldre sam genom påverkan från det vanliga böjningsmönstret rimma, rimmade o. s. v. Av tämja bilda vi det regelrättare tämjde för det gamla tamde, av två få vi tvådde, som ersätter tvog (jfr sådde av så). Böjningen gräva, grov blir gräva, grävde; het blir hette. I stället för lyfte och miste få vi ofta se de efter vanligare mönster bildade lyftade och mistade. Stundom kunna vi dock även få se våra författare ta upp tämligen föråldrade, kanske i folkmålen kvarlevande, kortare, »starka» verbformer, måhända därför att de finna dem klangfullare eller kraftigare. Så kunna vi hos Fröding finna den gamla formen vrok, som eljest nu heter vräkte. Heidenstam använder halp vid sidan av hjälpte. Även nybildningar av likartat slag kunna påvisas. Så har Strindberg röck för äldre och vanligare ryckte, hos S. Lagerlöf förekommer formen dög som biform till dugde.
En annan analogibildning är förändringen av fager, fägre till fager, fagrare. Och det gamla uttrycket läsa ett lås ha vi förenklat till låsa ett lås — uttrycket blir ovillkorligen därigenom enklare, och ordens samhörighet framträder klarare.
Analogibildningarna gå ju ut på att skapa större likformighet vid bildande av likartade former, vilket naturligtvis ofta har sin stora fördel med sig. Hit hör t. ex., att främmande ord vanligen böjas på samma sätt som svenska, när de upptagas i vårt språk. Även i övrigt kunna de ju genom inhemsk påverkan förändras med avseende på form, uttal och stavning. Det heter t. ex. en allé, flera alléer liksom kraft, krafter. Andra slag av mera ingripande analogiska ombildningar ha vi redan talat om (sid. [37]). Vi ha kanske märkt besväret med ord, som bevara en främmande böjning, såsom ett plenum, flera plena, faktum, fakta. Man kan få höra mindre bildat folk tala om, att de varit med om »ett plena i riksdagen», om »ett avgjort fakta» o. s. v.
Titlar av främmande ursprung få ofta ett mera svenskt utseende genom tillägg av den rent svenska ändelsen -are, särskilt vanlig vid yrkesnamn, såsom åkare, borgmästare o. s. v. Så få vi även jämte officer, officerare, vidare sekreterare, ja även kamrerare.
Många andra exempel på begäret att göra språket regelrättare kunde anföras: värmar blir värmlänningar, gutar blir gottlänningar efter mönstret av smålänningar m. fl. Något bättre står sig formen jämtar bredvid jämtlänningar.
Som exempel på, hur formerna bli enklare och kortare, kunna vi peka på, huru vi av hava få ha, av bliva bli, av taga ta, av giva ge — former, som äro goda, därför att de äro korta och dock fullt tydliga, ehuru de ännu ej fått burskap i den s. k. högre stilen.
En annan förenkling, som talspråket genomfört och som även arbetar sig fram i skriftspråket är användningen av samma predikatsformer av verbet, såväl när det hör ihop med ett ord i flertal som ental. Vi säga sålunda allmänt t. ex. »gossarna kommer» likaväl som »gossen kommer», under det vi efter gammalt mönster pläga skriva: »gossarna komma». Men språket älskar ingen onödig formrikedom. Och redan under 1600-talet och tidigare påträffas sådana flertalsböjningar som vi binder, vi band (för binda, bundo). Under medeltiden hette det även vi köpto, han köpte. Nu heter det alltid köpte i såväl ental som flertal. Så komma nog ock sådana former som »vi gick» att tränga igenom. Dylika formförenklingar äro även analogibildningar. Talspråket har naturligtvis sin fulla rätt att införa förändringar och förenklingar utan att känna sig bundet av skriftspråket. Språkhistorien visar, att skriften oftast följer talet efter, där det så lämpar sig, ehuru i något långsammare takt. En del av våra yngre författare ha ju ock redan i skrift upptagit nyssnämnda förenkling av verbböjningen. Särskilt kunna vi lägga märke till, att Selma Lagerlöf genomgående använder lika former av verben i ental och flertal i sina sista böcker.
Även en utveckling av nya former kan förekomma, vilket naturligtvis kan vara av godo i det fall, att de öka språkets uttrycksfullhet eller tydlighet. Länge ansågs ett härad, flera härad som den enda riktiga böjningen, nu kan man ofta få se formen härader. Ännu äro skepp, bord o. s. v., ja, de ojämförligt flesta s. k. detkönsord eller neutra lika i ental och flertal. Det kunde ju i många fall vara lämpligt att i stället ha två olika former. En del namn på handelsvaror ha även fått flertalsändelser, såsom tyger, viner, teer. Dessa former ha dock den säregna betydelsen av flera olika slag av tyg o. s. v.
Vi säga naturligtvis, att av två brukliga former är ej den äldsta bäst, utan den, som är ändamålsenligast. För femtio år sedan hade vi dock en livskraftig »klassisk» eller historisk riktning, som alltid ville ge företrädet åt en äldre form. Ett exempel visar oss de olika förhållandena då och nu. Viktor Rydberg, som strängt höll på den äldre svenskans språkbruk, betecknade år 1873 formen elementer (liksom systemer, landskaper o. s. v.) såsom »falsk böjning». Men år 1906 ger vår kände författare Per Hallström ut sin bok De fyra elementerna och tar alltså upp denna »falska» böjning.
En annan förändring, som åsyftar att göra språket regelbundnare och som trängt igenom i talspråket, må omnämnas, särskilt som den även börjat visa sig i skrift. Det är strävandet att ge alla substantiver (tingord) samma ändelser i bestämd form i flertal. Det heter ju hästarna, stolarna, men hittills vanligen i skrift barnen, borden. Dessa neutra få emellertid i talspråket även ändelsen -na, varigenom de till sin böjning bliva mera lika övriga substantiver i språket. Vi kunna också fastslå, att Selma Lagerlöf i en av sina böcker upptagit även formerna barnena, bordena o. s. v.; dessa förefalla oss kanske till en början litet tunga, men ha den fördelen att vara mera regelbundet bildade. Tydligen kunna de ju ej anses fullt upptagna och »tillåtna» i s. k. vårdad normalprosa, därför att en av våra främsta författare med skaldens rätt och frihet använt dem.
En förenkling, som kan anses fullt genomförd i riksspråket, är upphävandet av »könsskillnaden» i språket mellan »döda» föremål, d. v. s. skillnaden mellan han- och honkön. Landsmålen säga vanligen sola ho’, stoln han o. s. v. Vi säga emellertid nu: solen den och stolen den. Detta är ett avgjort framsteg, då ju döda föremål faktiskt ej ha något kön. Skalderna är det ju obetaget att i naturens föremål dikta in manliga och kvinnliga väsen, att ge personlighet och liv åt det i sig döda, men det praktiska språkbruket är ej främst poetiskt, utan främst just praktiskt, d. v. s. så enkelt som möjligt.
En företeelse, som även berör genusförhållandenas språkliga uttryck, är den, att kvinnan, samtidigt med att hon tillkämpar sig rätten till allt flera tjänster, yrken och examina, också erövrar rätten till motsvarande förut manliga titlar. Förr hette det skald och skaldinna, konstnär, konstnärinna o. s. v. Nu blir det allt vanligare att tala om kvinnliga skalder, konstnärer, författare. I den riktningen går det, och de senast förvärvade kvinnotitlarna av doktor och docent ha ingen direkt motsvarande feminin form, vilket däremot den något tidigare förvärvade rätten till studentexamen medförde — den kvinnliga studenten kallades studentska. Men doktorinna betyder ju ej kvinnlig doktor!
Vi se sålunda även här, hur kulturrörelser inom samhällslivet trycka sin prägel på språket — spegeln av folkets liv och uttrycket för dess synpunkter. Förr bildade också de kvinnodyrkande skalderna gärna feminina nybildningar, sådana som huldinna, tjusarinna. Nu se vi ej mycket sådant.
Vi ha här endast vidrört några spridda drag av språkets ljud- och formutveckling för att visa, hur språket på alla områden strävar att bli ett allt bättre och tjänligare redskap i kulturens tjänst. Och även på detta område avspeglar sig odlingen i språket. I en tid med intensivt liv och rask utveckling på många områden visar sig brådskan även i tal och skrift. Strävanden efter korta, direkta uttryckssätt framträda, onödiga ändelser, svagt betonade stavelser försvinna, under det talet flyter i en snabbare takt. Särskilt i den brinnande affärsbrådskans språk, engelskan, kunna vi tydligt märka en sådan utveckling, men även i vårt språk se vi detsamma, ehuru ej i så hög grad. Allt sedan fornsvensk tid har emellertid en förkortning av orden genom bortstötande av en mängd överflödiga ändelser och andra orddelar fortgått, och denna benägenhet förefinnes i hög grad än i dag, som vi sett. Och vi ringakta gångna tiders omständliga och cirklade talesätt med de långrandiga omskrivningarna och de överflödiga fraserna. Vårt språk går rakt på sak och nämner också saken vid dess rätta namn. Det är ju en utveckling i god riktning detta. Måtte den även vittna om en god moralisk utveckling till större ärlighet, rättframhet och uppriktighet! Vågade vi tro detta, så kunde vi ju också anse språket som en så mycket betydelsefullare spegel av kulturen.